e täta, tropiska skogar, som så länge hade täckt slätmarkerna i Syd- och Östafrika, slogs ut av en långvarig torka för 2,2 miljoner år sedan (deMenocal). De australopitheciner som hade levt i dessa skogar tvingades nu vistas på marken dag och natt med allt vad det innebar.

En avlägsen kusin till människan, döpt till Paranthropus, anpassade sig snabbt till den nya situationen. Hon lärde sig gräva fram och tugga de sega rotfukter som trots allt fanns på sina ställen på slätten där jordfuktigheten inte låg alltför djupt. Men grupper av en annan art – hon skulle döpas till Homo erectus – fick problem på grund av att de var anpassade till att äta frukter och blad. Som synonym till det latinska namnet användes ofta orden erectin, erectiner om henne.

En del grupper av Homo erectus förökte anpassa sig till livet på slätten genom att skaffa mat medelst plundring. Hon började stjäla vätska och proteiner från dödade djur, hon blev asätare. En del av dessa grupper valde att följa hjordarna av mellanstora djur på dess vandringar. En följd av denna anpassning var att de kom att lämna Afrika.

Andra grupper av erectiner följde hjordarna till kusten, där det ofta fanns källor med sött vatten. Torrperioderna i Afrika hade nämligen samband med inlandsisens tillväxt och utbredning i norra Eurasien och Nordamerika. De mäktiga isarna band upp vatten och sänkte havsytans nivå, under de verkligt kalla maximum-perioderna med mera än -120 meter.

Vid kusterna upptäckte dessa erectiner att om de krossade skalen på musslor, som måsarna gjorde, kunde de utan besvär äta innanmätet. Annars ställde den frukt-och-blad-diet, som deras magar var anpassade att smälta, till med problem. Men om man lyckades få ett köttstycke eller en fisk att jäsa, ungefär som i fråga om norrländsk surströmming, klarade deras magar bättre av det. Erectinerna var mycket länge beroende av fermenterad mat.

En ny hypotes förelår att redan australopitecinerna för över 3 miljoner år sedan upptäckte att om de gömde undan frukt och löv under t ex en stor flat sten bevarades näringen bättre i det tropiska klimatet samtidigt som maten blev mera lättsmält (Bryant et al 2023). När man började stjäla skött skulle de och tidiga Homo erectus ha gjort detsamma med större köttbitar. Fermentering blev ett sätt att göra kött mera ätbart – genom att låta det mjukna under sten genom jäsning. Denna onekligen mycket enkla form av fermentering var sannolikt en nyckelfaktor i Homo erectus fortsatt utveckling. Från en hjärna på 400 cm³ hos de tidiga erectierna växte den till 900 cm³ hos de sena!

id kusterna försökte Homo ergaster till en början troligen fånga fisk med händerna. Men fisken var oftast snabbare. Då insåg de troligen att de kunde ljustra fisk med käppar. I nästa steg upptäckte de att raka käppar var träffsäkrare än krokiga grenar vid ljustring. Det är mycket möjligt att de uppfann spjutet just vid kusterna.

Men där inträffade också vad Charles Darwin kallade naturligt urval. När ergastrarna kom upp från vattnet efter ett fiske, musselinsamling eller ett bad var pälsen våt. Mitt på dagen då solen stekte torkade den snabbt. Men på kvällarna tog en tjock päls sin tid att torka, medan en lite tunnare päls torkade snabbare. De ergastrar, som hade tunnare päls, löpte aningen mindre risk att bli förkylda (och möjligen drabbas av lungiflammation) än de med tjockare päls. Livet vid kusterna skulle ha medfört att fler ergastrar med tunnare päls överlevde än de med tjockare. Det kan ha varit på detta sätt som utglesningen av pälsen hos människan började.

Den fortsatta utvecklingen kan vi bara gissa. Men mätningarna av sedimenten på Adenvikens botten har visat att i Östafrika växlade torra perioder med regniga i en takt på 22 000 år (deMenocal). När monsunerna från Indiska oceanen åter vällde in över Östafrika lämnade erectinerna kusten. Väl åter på slätten kom de att upptäcka att de som hade tunnare päls inte blev så upphettade under löpning och följaktligen orkade förfölja ett byte längre vid jakter – åter ett inslag i ett naturligt urval.

Förlusten av pälsen var en långsam och utdragen process. Som framgår av andra delen av denna studie skedde det troligen för mellan 1,7 och 1,2 miljoner år sedan. Det stora genombrottet inträffade sannolikt omkring 1,4-1,3 miljoner år tillbaka. Det var då Homo ergaster hade utvecklats fullt. Det var hon som gjorde det!

Men vi ska inte ropa hej förrän vi är över bäcken. Det finns flera hypoteser om människans utveckling under perioden 2-1 miljon år. En av dem går ut på att det var Homo ergaster som utvecklades till Homo erectus. Enligt den hypotesen skulle arten Homo ergaster levt för mellan 1,9-1,5 miljoner år sedan. Denna hypotes redogörs för på Naturhistoriska riksmuseets hemsida.

Denna hypotes antar också att Homo ergaster skulle ha utvandrat till Kaukasus och där utvecklats till Homo georgicus.

Här ansluter vi oss till den hypotesen att Homo erectus var äldre än Homo ergaster, ja, att det i själva verket var H ergaster som utvecklades från H erectus just i Afrika (i Kaukasus blev hon H georgicus och i Indonesin, dit hon till slut hittade fortsatt H erectus). Det var Homo ergaster som utvecklades till Homo heidelbergensis, som till slut blev Homo sapiens.

Denna sistnämnda hypotes pekar på att Homo ergaster stod för en utomordentligt viktigt men föga uppmärksammat skede i människans evolution. Hon utvecklade troligen talapparaten – nerver till tunga och läppar för ljudproduktion, struphuvudet och nerver till mellangärdet för att kunna stöta ut små mängder luft – med hjälp av ett begränsat srpråk. Hon blev också den första storviltsjägaren, som inte drog sig för att fälla elefanter.

En lite komisk sida av utvecklingen av kombinationen av tunnare päls och längre löpning var att bakdelens muskulatur utvecklades. Vi fick skinkor. Schimpanserna saknar sådana och orkar inte sitta så länge. Men Homo ergaster fick sannolikt ett mjukare underlag i skinkorna och orkade följaktligen sitta längre, ibland mycket länge. Och de gjorde hon om kvällarna i skenet av en liten brasa, som vi ska se.

Till historien om den onekligen ovanliga Homo ergaster hör också att det är troligt att hon hann utvandra från Afrika. Hon hittade ända till Spanien, där hon skulle ha hunnit utvecklas till Homo antecessor. En mycket svår köldvåg för 1,1 miljon år sedan drev alla slag av människor bort från Europa. Det är än så länge inte bevisat men Homo antecessor kan ha tvingats bege sig till Asien och där ha utvecklats till den gåtfulla Homo denisovans.

et som gör så svårt att förklara människans utveckling i Afrika för mellan 2-1 miljon år sedan är att den demografiska bilden är så komplicerad. Till det bidrog klimatet som kunde skilja sig radikalt på olika håll på den stora kontinenten. In över Väst- och Centralafrika kom monsuner från Atlanten. När de var kraftfulla nog att nå Tibesti-bergen i södra Sahara rann vattnet från bergen mot norr i floder. I floddalarna blev Sahara grönt. Det är troligt att både Homo erectus och Homo ergaster levde där under de gröna perioderna.

Sedan i de stora skogarna i västra Afrika levde de tidiga homo i isolerade grupper. Det tycks ha pågått i nästan ända in i vår tid eftersom där påträffats en by med befolkningsinslag med egen genetisk tradition. I den afrikanska genetiska databasen har spårats en unik kromosom till Kamerun. Den skulle gå tillbaka till en förfader för 338 000 år sedan – samtidigt som de moderna människor som påträffats i Jebel Irhoud i Marocko. I västra Kamerun hittades det en by, Mbo, där 11 män bar den, vilket inte skulle varit möjligt utan en mycket långvarig isolering (Mendez et al 2013).

Också i Syd- och Östafrika förekom att grupper på sannolikt 150 individer kunde leva isolerade. Vid utgrävningar i Kathu Pan i nordöstra Sydafrika under åren 1979-82 hittades ett antal ganska stora spetsar, som smitts av sten. En kanadensisk paleoantropologisk grupp har undersök spetsarna och hävdar att de hade använts som spjutspetsar av Homo heidelbergensis för ungefär en halv miljon år tillbaka (Wilkins et al 2012). Spjuten var alltså äldre än de 400 000 år gamla träspjuten, som tidigare påträäffats i Schöningen i Tyskland. Observera att innovationen hur man förser träspjut med vassa stenspetsar aldrig spreds från Kathu Pan.

Ett tredje exempel är Homo rhodensiensis. Man har tidigare trott att hon var en afrikansk utveckling av Homo heidelbergensis för 500 000 år sedan. Men en lite omvälvande datering, som man fått fram vid Natural History Museum i London, visar att Homo rhodensiensis skulle ha levt för omkring 300 000 år sedan (Davis 2020) Hon snarare är en utveckling av den sydafrikanska Homo naledi, en ensam, egenartad linje. Det betyder att hon ännu levde samtidig med de tidiga Homo sapiens i Sudan, som hade börjat skafta stenverktyg (Barham & Mitchell 2008). Det verkar troligt att Homo rhodensiensis i sin isolering kom att försvinna från evolutionen.

Men det mest anmärkningsvärda är att flera grupper av Homo ergaster kunde samarbeta vid stora jakter. Det vet vi av de stora ansamlingar av nedlagda stenverktyg som är minnen från dessa händelser.

Om de här ansamlingarna av stenverktyg har en ålder av, säg, 1,3 miljoner år tillbaka, är ett uttryck för en ritual, så skulle Homo ergaster ha utvecklat föreställningar om en bokstavligt levande natur, styrd av olika slags andar i växter, träd, djur, fåglar, människor. Det skulle i sin tur betyda att de hade ett utvecklat språk, som skulle ha tillåt dem att uttrycka symboler.

Denna möjliga slutsats är givetvis en spekulation. Den går mot alla föreställningar om takten i människans evolution. Därtill kommer att Homo ergaster hade en genomsnittlig hjärnvolyn på 860 cm³ (enligt hemsidan för Australian museum: https://australian.museum/learn/science/human-evolution/larger-brains/). Hennes hjärna skulle ha varit ungefär tvåtredjedelar av den moderna människans. Det är alltså föga troligt att ansamlingarna av verktyg skulle ha varit ett uttryck för symboliskt tänkande. Vi får nog nöja oss med att se de kvarlämnade verktygen som ett slags tidiga visitkort: ”Jag” var där!

et finns inga säkra bevis för att Homo ergaster skulle ha använt eld – det är hennes efterträdare Homo heidelbergensis som bevisligen visste att bruka eld. Men med utglesad päls eller helt utan blev ergastrarna känsligare för kyla. Utgrävarna har påträffat lämningar av vindskydd som Homo ergaster byggt i Afrika.

Ergastrarna kände troligen inte till hur man tände eld. Så de måste låna eld från skogsbränder eller blixtnedslag. Sannolikt lärde de sig snabbt att eld kunde bevaras över natten genom att glödande kol täcktes över med jord eller sand. Om bevarandet gick bra kunde man blåsa liv i glöden igen på morgonen.

Med eld som värmekälla sen kvällstid förvandlades lägerplatsen till en boplats. Det verkar troligt att man i närheten av den hade gömmorna där maten fick jäsa. Någon måste alltid vara på boplatsen för att skydda elden och förtäringen. Det var sannolikt kvinnorna och barnen som inte lämnade boplatsen under dagarna. Men vi kan inte vara helt säkra på det.

Det intressanta är nämligen att bland alla olika mänskliga arter var diformismen, alltså kroppstorleken mellan könen minst hos Homo ergaster. Män och kvinnor var nästan lika stora och kunde relativt enkelt avlösa varandra i nästan alla sysslor.

Homo ergaster levde i en värld där kön inte längre styrde all makt och kraft. Kvinnorna var inte längre skyddade skuggfigurer, och männen inte bara hotfulla rivaler. I stället bildades små kretsar av ansvar, omsorg och arbetsdelning, där blicken mellan individer blev viktigare än bettet – och där ordens förstadier började flyta mellan mun och öra.

Homo ergaster upptäckte också att de kunde göra spetsarna på sina spjut hårdare genom att härda dem i eld. Det gör att man kan undra om hon inte stekte kött eller fisk på elden med hjälp av käppar. Men tills vidare är det först med Homo heidelbergensis vi vet säkert att riktiga eldstäder användes till matlagning.

Till slut måste också påpekas att de paleoantropologerna som följer main stream tycks utesluta deMonocals slutsater om växlingen mellan torra och våta perioder på slätten. Den antar att Homo ergaster levde och utvecklades på de östafrikanska slätterna (t ex. Finestone et al 2024). Så beskrivningen ovan är spekulation enligt detta tänkande.

Till första delen av studien av hur Homo ergaster förlorade pälsen.
Till Historiemenyn.

Källor

Barham & Mitchell 2008: Lawrence Barham and Peter Mitchell: The First Africans. Cambridge University Press.
Bryant et al 2023: Katherine L. Bryant, Christi Hansen & Erin E. Hecht: Fermentation technology as a driver of human brain expansion. Nature, Communiacations Biology | (2023) 6:1190
Davis 2020: Josh Davis: Dating the Broken Hill skull: Homo rhodensiensis was younger than we thought. Natural History Museum, London (https://www.nhm.ac.uk/discover/news/2020/april/dating-the-broken-hill-skull--homo-heidelbergensis.html)
deMenocal 2011: Peter B. deMenocal: Climate and Human Evolution. Science, 4 february 2011, vol 331.
deMenocal 2014: Peter B. deMenocal: Climateshocks. Scientific American, September 2014.
Finestone et al 2024: Emma M. Finestone, Thomas W. Plummer, Thomas H. Vincent, Scott A. Blumenthal, Peter W. Ditchfield, Laura C. Bishop, James S. Oliver, Andy I.R. Herries, Christopher Vere Palfery, Timothy P. Lane, Elizabeth McGuire, Jonathan S. Reeves, Angel Rodés, Elizabeth Whitfield, David R. Braun, Simion K. Bartilol, Nelson Kiprono Rotich, Jennifer A. Parkinson, Cristina Lemorini, Isabella Caricola, Richard Potts: New Oldowan locality Sare-Abururu (ca. 1.7 Ma) provides evidence of diverse hominin behaviors on the Homa Peninsula, Kenya Journal of Human Evolution, Volume 190, May 2024.
Mendez et al 2013: Fernando L. Mendez, Thomas Krahn, Bonnie Schrack, Astrid-Maria Krahn, Krishna R. Veeramah, August E. Woerner, Forka Leypey, Mathew Fomine, Neil Bradman, Mark G. Thomas, Tatiana M. Karafet, and Michael F. Hammer: An African American Paternal Lineage Adds an Extremely Ancient Root to the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. The American Journal of Human Genetics 92, 454-459, March 7, 2013. http://dx.doi.org/10.1016/j.ajhg.2013.02.002.
Wilkins et al 2012: Jayne Wilkins, Benjamin J. Schoville, Kyle S. Brown, Michael Chazan: Evidence for Early Hafted Hunting Technology. Science 16 November 2012, Vol 338.