nder de senaste åren har Erin Hecht och andra forskare föreslagit att extern fermentering kan ha spelat en avgörande roll i den tidiga mänskliga evolutionen. Fermenterad mat – fallfrukt, honung, kött, rötter – är i praktiken försmält av mikroorganismer och ger därför mer nettoenergi än rå föda. Detta kan ha varit en av de första energibooster som möjliggjorde hjärnans expansion långt innan eldbruket var fullt utvecklat.
Men fermentering är inte bara en kemisk process. Den är också en tidsprocess.
Om Homo erectus lade upp ett lager av frukt, kött eller rötter i en grop, en klippskreva eller under en sten, kunde mikroberna göra sitt arbete – men bara om gömman lämnades i fred. Det innebar att gruppen måste stanna kvar i området längre än annars. En gömma som övergavs riskerade att förstöras av rovdjur, andra grupper eller förruttnelse.
Detta är en viktig punkt: Fermentering band Homo erectus till en plats.
Och att stanna på en plats under längre perioder förändrar allt.
Pälsens förlust och dragets problem
Genetiska och fysiologiska studier visar att människans päls började glesna för mellan 1,2 och 1,7 miljoner år sedan (Jablonski & Chaplin 2010). Det sammanfaller med Homo erectus' expansion ut ur Afrika. En tunnare päls gav fördelar i värme, men skapade problem i svalare klimat – särskilt om man stannade länge på samma plats, som vid en fermenteringsgömma.
Drag, som tidigare knappt känts genom den täta kroppsbehåringen, blev nu en reell fiende. Kvällar och nätter kunde bli farligt kalla. Detta är sannolikt bakgrunden till de första vindskydden – enkla konstruktioner av grenar, stenblock och gräs, dokumenterade på platser som Koobi Fora, Olduvai Gorge och senare Terra Amata (de Lumley 1969).
Men ett vindskydd utan värmekälla är bara en halv lösning. Det är först när en liten eld brinner i dess centrum som Homo erectus får det som ingen annan primat haft: en varm kväll, en trygg natt, ett rum av ljus i mörkret.
Elden som måste bevaras – och markeras
De äldsta säkra spåren av kontrollerad eld kommer från Wonderwerk-grottan i Sydafrika, ca 1 miljon år gamla (Berna et al. 2012). Men att använda eld är inte detsamma som att kunna tända den. Det finns inga säkra spår av tändteknik förrän långt senare.
Elden måste alltså lånas från naturen och sedan hållas vid liv.
Detta gjorde elden till en resurs av oerhörd betydelse. Att förlora den kunde innebära dagar av väntan eller vandring. Därför täcktes glöden över när gruppen lämnade lägret eller när natten föll. Ett tunt lager av jord, sand eller aska kunde hålla glöden vid liv i många timmar.
Men när elden var täckt blev den också osynlig – och farlig. Ett barn kunde stiga på den. En vuxen kunde glömma var den låg. En gruppmedlem kunde råka förstöra den.
Det är här symbolens historia börjar.
