webbtidskrift för historia och kultur
Vikingatidens offentlighet speglad i dess bardteater
En studie av Sören G Lindgren
egreppet offentlighet infördes av den tyske filosofen Jürgen Habermas i en bok år 1962. Han var en vänsterkille som ville misskreditera dagens offentliga debatt som han försökte visa var ett uttryck för en borgerlig styrning. Men begreppet offentlighet har visat sig användbart genom att det pekar på ett fenomen som funnits åtminstone sedan bronsåldern, nämligen skapelsen av ett dels materiellt, dels immateriellt rum som påverkar och styr människogrupperna i en trakt och troligen också i en region (åtminstone i Norden). Bronsålderns rösen var, vid sidan om de gemensamma kultplatserna, det materiella uttrycket för detta rum, det immateriella formulerades i myter och legender som vi tyvärr vet nästan ingenting om.
Under hela järnåldern var åter bygdegravfälten och de lokala kultplatserna samt mötena på tingen de materiella uttrycken för tidens offentliga rum. Från äldre järnåldern kan den immateriella kunskapen endast avläsas från gravformerna på gravfälten. Det är allt. Men under yngre järnåldern utökades samlingsplatserna med marknader av olika slag, som alltmer saknade religiös anknytning. Vid dem uppträdde även barder, som framförde olika slag av berättelser. Denna utveckling kulminerade under vikingatiden, varifrån de immateriella uttrycken för detta nya utökade rum till en del har bevarats. Här ska vi försöka teckna en bild av en bestämd aspekt på denna offentlighet, nämligen bardteatern.
Eddans dialogdikter
Under vikingatiden förekom också maskspel. Bilden är av den s k Åhusmasken från Danmark, en ristning gjord på en runsten, där masken var avbildad utbredd. Det är inte uteslutet att vid olika högtider roade sig de lediga soldaterna vid väringsgardet i Konstatinopel med maskspel. Idén med detta slags teater skulle sedan ha förts till Venedig och där som ”commedia dell'arte” blivit början på en ny europeiska teatertradition.
I den lyriska Eddan, ”Codex Regius”, är omkring hälften av de 31 dikterna dialogdikter. Med sådana dikter menas inte berättande dikter med inflätade repliker utan dikter, som är uppbyggda av versifierade repliker mellan namngivna personer med förklarande avsnitt på prosa eller vers inskjutna mellan talscenerna. Dialogdikterna liknar faktiskt mera rollhäften för korta teaterpjäser än vanlig episk dikt.
Sedan 1920-talet har det i mellanlandet mellan litteraturvetenskap och religionshistoria förekommit en internationell diskussion om möjligheten av dialogdikterna som teater. Numera tycks flertalet av de i frågan engagerade vara överens om att dialogdikterna verkligen var ett uttryck for ett slags teater, där två eller flera barder reciterade dikternas repliker mot varandra. Här i Sverige ansluter sig bl a Lars Lönnroth till denna uppfattning. Vi kommer i fortsättningen att tala om en bardteater.
Vad man ännu inte riktigt tycks kunna ena sig om är frågan om denna teaters genealogi. Den antika grekiska teatern föddes ur riten. Bertha Philpott som satte igång diskussionen på 20-talet hävdade att dialogdikterna i Eddan måste ses som ritualdramer. Men problemet är att den religiösa kvalitén i dikterna är mycket låg. I t ex dialogversionen av de båda dikterna om Helge Hundingsbane går det att upptäcka ett religiöst bimotiv, men det är väl dolt i skildringen av Helges strider och kärleksaffär med Sigrun. Även i Skirnismal och Lokasenna, där gudarna uppträder vid namns nämnande med egna repliker, är den religiösa nivån så låg att det snarare ar motiverat att tala om underhållning än religiös rit.
Det är m a o ganska uppenbart att de dialogdikter som nedtecknades på 1200-talet på Island inte kan uppfattas som renodlade sakrala texter utan mera som profana textunderlag med religiösa inslag. Men hur skulle bardteatern ha kunnat uppkomma?
Sigurd Fafnisbane
Huvuddelen av Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Jäders socken i Södermanland. Den är en i långa stycken berättande bild: Nere t h ses Sigurd döda Fafne, t v ligger Regin med avhugget huvud omgiven av sina smidesattribut. Men mittpartiet är sceniskt: Sigurd har just stuckit tummen i mun efter att ha bränt den när han kände på Fafnes stekta hjärta. Han förstår plötsligt fåglarnas röster och vänder förvånat på huvudet. Observera att hästen Grane ställts mellan Sigurd och trädet med fåglarna. För att inte den skådespelare, som återger fåglarnas röster. ska synas så väl av publiken var måhända avståndet mellan Sigurd och trädet på en spelplats utomhus åtminstone en hästlängd stort.
Om det verkligen funnits en bardteater under järnåldern i Norden bör det finnas andra indicier på dess existens än bara dialogdikterna i Eddan. Finns det tecken på teater i de bevarade bildframställningarna? Yngre järnålderns ojämförligt populäraste underhållningsmotiv i den germanska världen var berättelsen om hjälten som dödar en drake. I den nordiska traditionen går han under namnet Sigurd Fafnisbane. Även i Eddan intar diktcykeln om honom en central plats. De fyra huvuddikterna – Gripispa, Reginsmal, Fafnismal och Sigrdrivumal – är alla dialogdikter. Det verkar högst sannolikt att om en bardteater funnits då har dramat om Sigurd Fafnisbane utan tvekan varit det mest spelade pjäsen.
En av de största runristningarna i Sverige är Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Jäders socken utanför Eskilstuna. Den är återgiven här ovan. Mittpartiet är klart sceniskt med en spänning mellan Sigurd och fåglarna i trädet, avbildande det mirakulösa ögonblick då hjälten plötsligt förstår vad fåglarna säger. Denna runhäll är daterat till omkring 1030.
Det finns visserligen scenliknande situationer återgivna på gotländska bildstenar som på stenarna från Hammars, men de har en berättande funktion med ett enkelt lineärt tidsflöde. Det speciella med mittpartiet i Sigurdsristningen är att där återges ett fruset ögonblick, sådant som det lätt stannar kvar i minnet efter en teaterförestallning. Över huvud taget har Sigurdsristningen över sig en stämning av en spelplats utomhus. Uppslaget att låta Sigurd vända sig bakåt mot fåglarna, när han plötsligt förstår vad de säger, är därtill ett självklart agerande på en teaterscen, inte någonting som nödvändigtvis visualiseras genom en text.
Den tidsmässiga uppläggningen av kompositionen i Sigurdsristningen med återgivande av de dramatiska händelserna före och efter själva mittpartiets frusna nu, påminner om senmedeltida målningar som i sin komposition har ett liknande komplicerat tidsschema. Vi har också där skäl att misstänka att de inspirerats av de kyrkospel som samtidigt förekom (”Spelet om Envar” är en av de få av dem som bevarats till vår tid).
Hylestads dörrstolpar
Den vänstra dörrstolpen från Hylestads stavkyrka i Norge. Träsniderier rymmer tre motiv från Sigrudsagan. Nederst smider Regin svärdet Gram. På bilden ovanför prövar Sigurd svärdet på stödet. Överst dödar Sigurd draken Fafne.
Från omkring 1200 finns två dörrstolpar i Hylestads kyrka i Norge som också i scener med spänning mellan de avbildade personerna återger de centrala händelserna i berättelsen om Sigurd Fanisbane (se bilderna t v och t h). Här har ett sceniskt inspirerat berättande blivit invant och naturligt. Det sceniska anslaget har i själva verket utvecklats och utnyttjats till ett slags illuminerande titthål in i nyckelsituationerna i den annars kaotiskt dunkla, ödesbestämda livsväven på stolparna.
Tack vare Sigurdsristningen på Ramsundsberget vet vi att bardteatern fanns åtminstone i början av 1000-talet, och vi kan anta att den föddes något tidigare. Av dörrstolparna i Hylestads kyrka kan vi sluta oss till att den förekom ännu på 1200-talet. Liksom runstenarna tillhör bardteatern senare halvan av vikingatiden och början av medeltiden.
Det kan tänkas att bardteatern utvecklades från någon hittills okänd, äldre tradition eller uppstod under impulser utifrån. Men så länge dessa sammanhang är oklara, får vi nöja oss med att se denna teaterforms uppkomst som ett resultat av en inhemsk utveckling. Vikingatiden var också en period av stigande välfärd i Norden. Man fick råd att hålla sig med fler specialiserade yrkesmän än tidigare. Professionella runristare, som med sina namn signerade sina arbeten, var en sådan ny grupp. När den ekonomiska utvecklingen gått så långt att det var ekonomiskt möjligt att hålla inte bara en utan flera barder vid ett kungligt hov eller i en storbondes hall, kan bardteatern ha uppstått av rent sysselsättningsmässiga skäl.
Därtill kom den stora mängden av silver som var i cirkulation på denna tid som en följd av många lyckade handelsfärder. Det bidrog till de lokala marknadsplatsernas uppsving. Barderna som uppträdde på dem kunde få betalt i silver (och inte som tidigare enbart i födoämnen). Denna pekuniära utveckling bidrog också till uppkomsten av bardteatern. Det är möjligt att det fanns mindre sällskap av barder som drog från marknadsplats till marknadsplats och gav föreställningar med bl a Sigurd Fafnisbane på repertoaren. Sigurdsristningen på Ramsundsberget verkar vara ett vittnesbörd om detta.
Den högra dörrstolpen från Hylestads stavkyrka i Norge. Träsniderier rymmer två motiv från Sigrudsagan och ett från Gamla testamentet. Nederst ser vi hur Sigurd steker Fafnes hjärta, bränner sig på det och sticker tummen i munnen. Ovanför finns de två talande fåglarna samt hästen Grane. Slutligen dödar Sigurd Regin. Allra överst har träsnidaren lagt in ett annat mycket populärt motiv: Gunnar i ormgropen spelande harpa med tårna.
Som man kan se av de dikter i Eddan, som inte gjorts om till dialogdikter, finns replikväxlingar inflätade i det episka berättandet. Att låta en andra bard recitera en persons repliker gav omväxling och ökad suggestionskraft åt kvällsunderhållningen eller vid föreställningarna på marknadsplatserna. I själva verket finns det dikter i Eddan som Trymskvida, som tycks vara ett mellanting mellan monolog- och dialogdikt och som alltså kunde framföras på båda sätten.
Som framgått av resonemanget ovan skulle bardteatern ha fötts kring det populära motivet med Sigurd Fafnisbane. När den första hänförelsen över bardteaterns föreställningar gick över, behövde den bredda sin repertoar. Detta behov ledde rimligtvis till att de övriga dialogdikterna i Eddan småningom skapades. Bardteaterns repertoarbehov skulle då också ha gett en helt nordisk hjälte, nämligen kungasonen och den store krigaren Helge.
Nu finns det ännu mycket att reda ut ifråga om Helge. Här ska vi följa det uppslaget att Helge först presenteras i Völsungasagan som en östgötisk kung, men som motiv tillhörde en berättartradition som hade sitt ursprung i Levanten för 10 000 år sedan. Då förklarades sol- och månförmörkelser genom att ett kosmiskt monster åt dessa himlakroppar. Men ordningen återställdes av en kosmisk hjälte, som bekämpade monstret (se artikeln Alla kulturers moder). Därifrån fördes hjälten kring 3500 f Kr till Sydmesopotamien av ett folk som kallades subarer. Där började en serie av variationer av idétraditionen. I Sydmesopotamien förvandlades den levantinska kosmiska hjälten till en rastlös kung i en tidig stadsstat. Han är känd under namnet Gilgamesh. Motivet vandrade vidare till kungariket Elam i Zagrosbergen. Därifrån fördes det till Oxuskulturen i södra Turkmenistan och nordvästra Afghanistan. Här utformades det så att hjälten varje vår kämpade med en drake, som vaktade vattnen inne i bergen. I och med draken besegrats kom vattnet åter i floderna. Via Andronovokulturen norr om Oxuskulturen spreds detta motiv i nya variationer öster ut till bl a Japan och väster ut till Östeuropa. Skyterna hade en egen version av denna hjälte. Han blev sannolikt staden Atens egna hjälte, Theseus. Men motivet fogades in i äldre mytstoff och Theseus blev den som kämpade ned Minotaurus på Kreta (Littleton 2008: Theseus as an Indo-European Sword Hero). Germanerna åter fick sarmaternas version som bl a blev dramat kring Siegfried i Niebelungenring och senare legenderna om Kung Arthur i England (Littleton and Malcor 2000: From Scythia to Camelot). En nordisk version utvecklades kring Sigurd Fafnisbane och Helge Hundingsbane. Den anglosaxiska eposet Beowulf hör sannolikt även till denna mytkrets.
Helge Hundingsbane
När Helge enligt Völsungasagan föds omges händelsen av många märkliga tecken. Sedan berättar sagan om hans uppväxt till härforare, hans dödande av kung Hunding, hans strid mot Hundings söner, hans sammanträffande med Sigrun och slutligen slaget vid Frekasten mellan hans här och den armé som Granmar och dennes söner ställt upp med.
I Eddan finns historien om Helge i inte mindre an tre versioner. Den första dikten om Helge Hundingsbane (HH I) återger i stort sett händelserna i Völsungasagan, men nu på fler namngivna platser, samtidigt som Sigrun gjorts till valkyria, som kommer flygande när det behövs. HH I kan inte betecknas som dialogdikt.
Den andra dikten berättar om en Helge Hjörvardsson (HH II). Den har några strukturer identiska med HH I, men skiljer sig i övrigt. Det är en av allt av döma en norsk variant av Helge-temat som gjorts till dialogdikt. Vi strax ska återkomma till den.
Den tredje dikten är en dialogversion av HH I men tillbyggd och utökad. Inte minst viktigt är att Sigrun har fått ungefär lika många repliker som Helge (vi kan ana att med denna könsjämlika komposition togs hänsyn till vikingatidens mäktiga husfruar, som alltså skulle ha utgjort en viktig del av publiken). Vi kommer att kalla denna dikt för HH III.
Att historien om Helge berättas på ungefär likadant sätt i Völsungasagan som i HH I talar för att denna Edda-dikt är den äldsta. På grund av att detaljerna i HH III är fler än i HH I vore det lätt att lockas tro att trean vore äldre än ettan men så är sannolikt inte fallet.
Både HH I och Völsungasagan börjar med en beskrivning av vilken anmärkningsvärd händelse Helges födelse är. Denna skildring saknas nästan helt i HH III. I stället berättas om hur Helge spionerar på fienden Hunding och därvid avslöjar sitt namn. Det får Hunding att sända män att söka efter Helge. For att undgå upptäckt klär Helge ut sig till en trälkvinna.
Trymskvida
Helge återvänder från Valhall och tas emot med öppen famn av Sigrun. Målning från 1800-talet. Den innehåller ett tidstypiskt detaljfel i avbildande av Helges hjälm; vikingarna hade inga vingar, inga prydnader på sina hjälmar. Foto efter Wikipedia.
Nu finns det i Eddan ytterligare en dikt om ett sådant utklädningsnummer, nämligen Trymskvida. Där klär Tor ut sig till Freja för att kunna hämta tillbaka sin stulna hammare. Tjuven, jätten Trym, säger om den förklädda Tor: ”Fasansfull/är Frejas blick;/mig är det som om eld/ur ögonen brann”.
I HH III sägs det om den till trälkvinna utklädde Helge: ”Hugvass härblick/har Hagals piga”. Det är samma struktur men elegant varierad.
Dessa likheter är ingen tillfällighet. Med hjälp av dem associeras Helge till Tor och kommer att framstå som en hittills föga beaktad aspekt på Tor. Detta bekräftas ytterligare av två episoder i slutet. Efter sin död blir Helge Odens adjutant i Valhall med rätt att bestämma över de fallna krigare lika mycket som Oden själv. Denna gudalika upphöjelse gör tydligen det möjligt för Helge att i slutet av HH III, inte olikt den kristna guden, åter uppenbara sig på jorden. Därvid får han möta Sigrun en sista gång (vi kan misstänka att i detta tillägg gick barderna vikingatidens många krigsänkor till mötes i deras dröm att få återse sin make, som stupat i fjärran land, en sista gång).
Nu räknas Trymskvida till sen vikingatid. HH III skulle därmed också kunna dateras till samma period vilket tidsmässigt passar in i den utvidgning av bardteaterns repertoar som vi talat om.
I Eddan finns dialogdikten om Helge Hjörvardsson, som påpekats, placerad mellan HH I och HH III. Där finns också vissa andra strukturer, som att Helge dödas, inte genom svek utan i hederlig strid, av sin fiendes son Alf, vilka pekar på att denna dikt knyter an till en annan Helge-tradition än den som uformats från Völsungasagan och dikterna om Helge Hundingsbane.
När man börjar räkna replikerna i HH II upptäcker man till sin förvåning att det inte är Helge som har de flesta utan sonen till en jarl, Atle. Den sistnämnda tycks vara lika betydelsefull som kungssonen Helge.
Nordens första offentlighet
Detta förhållande kan tolkas så att HH II har uppkommit och omhuldats i den norska haldr-klassen, d v s det sociala skikt av storbönder varifrån kungarna hämtade sina rådgivare. Detta skikt blev mer synligt i Norge än i övriga Norden, ty det kom i konflikt med kungamakten på slutet av vikingatiden. Även HH II skulle alltså kunna tillhöra senare halvan av vikingatid.
Denna period innebar en nedgång för den lysande ekonomiska konjunktur som hade varit vikingatidens förutsättning (nordborna hade från nedre Volgaområdet förmedlat lyxartiklar, främst textilier, till Västeuropas adel, som hade stängts av från handel med arabvärlden av Karl den store). Konkurrensen ökade om de allt knappare tillgångarna. Det var därför också en tid av nya sociala spänningar, där olika sociala grupperingar kämpade om makten. Rimligtvis var bardteatern ett av de medel som användes i denna kamp. De kristet orienterade försökte misskreditera asagudarna i föreställningar baserade på dialogdikter som Lokasenna. Haldr-klassen betonade sin betydelse genom HH II. Torsanhängarna använde HH III for att låta en känd hjälte diskret framföra deras budskap.
Tack vare runstenarna och bardteatern, vars underlag finns bevarat i Eddans dialogdikter, skulle vi helt enkelt ha en inblick i den första mera utförligt dokumenterade offentligheten i Norden.
FOTNOT. Den första versionen av artikeln skrevs ursprungligen i början av 1990-talet som introduktion till ett försök att återuppliva den fornnordiska bardteatern i föreställningar där två skådespelare läste Eddans texter. Men i det historielösa Sverige uteblev allt gensvar. Endast en enda föreställning gavs. Det skedde på dåvarande Västerhaninge folkhögskola. Två skådespelare, Per-Olof Ekvall och Lasse Bengtsson, läste turvis avsnitt av en version av Helge Hundingsbane, där HH I och HH III slagits ihop. Den dramatiska berättelsen fängslade otvetydigt publiken, som den skulle ha gjorts på andra håll, om man bara förstått vilken dramatisk litteraturskatt dikten är. Men vikingatiden är nedvärderad och dess litteratur underskattad. Finns det något som är mäktigt nog att slå hål på dessa vanföreställningar?