webbtidskrift för kultur och historia
Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren
id ett besök i Norge år 1913 tillsammans med en vän hyrde den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein övervåningen av ett hus i Skjolden i den innersta delen av Sognefjorden i västra Norge. Där arbetade han på en tidig version av sin ungdoms huvudverk Tractatus logico-philosophicus (Logisk-filosofisk småskrift). Han fann lugnet vid foten av Jotunheims bergsmassiv ytterst inspirerande. Därför lät han en lokal byggmästare uppföra åt sig en 'hyggelig hytte' (mysig stuga) vid sjön Eidsvattnet, som mynnar ut i Sognefjorden. Det var ingen dålig 'hytte'. Den var vinterfodrad och hade kök och vardagsrum på nedre botten och två sovrum under taket i andra våningen. Det var i själva verket en ganska bekväm och lyxig eremitbostad, typisk för motsägelsernas Wittgenstein.
I stugan vistades Wittgenstein från och till. Som längst lär han ha varit där 13 månader i mitten på 1930-talet. Det enda kanske jobbiga med hans 'hytte' var att han måste ro över sjön Eidsvattnen och sedan klättra 30 meter uppför en brant för att nå huset.
Filosofen Wittgensteins stuga 30 meter ovanför sjön Eidsvattnet i Skjolden i det innersta av Sognefjorden i sydvästra Norge. Den var ombonad för vintervistelse och rymde både sovrum och vardagsrum samt kök. Foto från Internet.
Den österrikiske filosofen hade dragning åt det asketiska hållet. Han lär emellanåt ha talat om att söka sig till ett kloster. Men han hade vuxit upp i en familj med många syskon, vilket gjorde att han var han rädd för att vara ensam samtidigt som han kunde längta efter ensamhet. Varje jul när de politiska omständigheterna i Europa det tillät firade han med familjen i Wien. Han avskydde det akademiska livet i Cambridge som konstlat. Wittgenstein förde sin rädsla för ensamhet och sin längtan efter ensamhet längre de flesta.
När Wittgenstein vistades i Cambridge och undervisade i filosofi, försökte han undvika ensamheten genom att mer eller mindre tvinga en del av sina elever att umgås med honom på fritiden. Det framgår tydligt av den amerikanska filosofen Norman Malcolms minnesbilder av sitt regelbundna men ibland tyngande umgänge med honom (Malcolm 1996). Även den finländske filosofen G H von Wright var tidvis ganska intensivt tillsammans med Wittgenstein.
Stugan vid Eidsvattnet hade två sovrum i övre våningen. När Wittgenstein drog sig undan världen verkar det vara så att han inte alltid gjorde det ensam.
Tackades med medaljer
Det intressanta är att när Wittgenstein under första världskriget väl fullbordat officersutbildningen började han utmärka sig i djärvhet och mod. Eftersom han var artilleriofficer arbetade han vid fronten ofta som eldledare och dirigerade elden från sitt batteri mot mål på fiendesidan. Varje armé hade skarpskyttar för att ta ut bl a eldledare och få artillerisalvorna att missa sitt mål. Wittgenstein visade sig ha mycket starka nerver och var inte rädd för skarpskyttar eller fiendens artillerield. Han ledde elden från sitt batteriet på ett så skickligt sätt att han flera gånger belönades med medalj.
I de enkla men sannerligen inte lugna förhållandena vid fronten lyckades han nästan dagligen arbeta på sitt första stora verk Tractatus logico-philosophicus (En logisk-filosofisk småskrift). När han hamnade i italiensk fångenskap 1918 var manuset praktiskt taget färdigt. Det utkom sedan 1921 på tyska.
Denna kyla i det militära kontrasterar mot Wittgensteins känslighet i det civila livet. Det var så mycket som inte passade honom och han blev så lätt störd. Han uppgav att det var därför han drog sig undan till 'hytten' i Norge och till en en annan stuga på Irland, familjen Drurys lilla villa i Connemara (Maurice O'Connor Drury hade varit en av Wittgensteins elever under filosofens fem år långa stipendiumvistelse vid Trinity College i Cambridge på 1930-talet).
Wittgenstein sådan han såg ut under första världskriget.
Från den 24 juni till 6 juli 1916 deltog Wittgensteins artilleriförband i slaget om den ukrainska staden Kolomyia, varvid den österrikiskt-ungerska armén lyckades återta staden från de ryska motståndarna. Mitt under slaget, någon av de allra första dagarna av juli, skrev han i sin anteckningsbok ett slags trosbekännelse under inflytande av idéer från den ryske författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (Anonym webbsida). von Wright uttrycker sitt gillade av den i sin ”Biografiska skiss” i inledningen till den amerikanska filosofen Norman Malcolm kända skrift ”Minnen av Wittgenstein”. Så här ser sentenserna ut (min numrering):
- Jag vet att denna värld finns till.
- Att jag befinner mig i den som mina ögon i dess visuella fält.
- Att någonting i den är problematiskt, vilket vi kan kalla dess mening.
- Denna mening ligger inte i den utan utanför den.
- Att livet är världen.
- Att min vilja genomtränger världen.
- Att min vilja är god eller ond.
- Därför är gott och ont på något sätt kopplade till världens mening.
- Meningen med livet, det är meningen med världen, kallar vi Gud.
- Koppla detta med jämförelsen av Gud som en fader.
- Att be är att tänka på meningen med livet.
- Jag kan inte böja världens händelser med min vilja: jag är fullständigt kraftlös.
- Jag kan bara göra mig själv oberoende av världen - och i en viss mening behärska den - genom att avstå från att på något sätt påverka dess händelser.
(Källa: Wittgensteins Notebooks, sidorna 72-73. Först översatt av den engelska filosofen Elizabeth Anscombes från tyska till engelska och sedan av mig till svenska).
Notera den trettonde sentensen. Efter den levde han när han sökte sig till sin 'hytte' i Skjolden. Men när det inträffade verkligt stora händelser som första och andra världskrigen följde han inte sentensen. Vid mobiliseringen till första världskriget blev han friskriven för bråck. Men han ställde ändå upp som frivilligt. När andra världskriget började hade han blivit brittisk medborgare. Under de envetna tyska bombningarna av England anmälde han sig som frivillig i sjukvården.
Lägg också märke till den fjärde sentensen: Världens mening ligger inte i den utan utanför den. Det är en tanke från 1800-talet. Samtidigt som Wittgenstein kom till denna slutsats förberedde Albert Eistein sin relativitetsteori och dansken Niels Bohr bland andra utvecklade kvantum mekaniken. Sedan har utvecklingen fortsatt med upptäckten av Big Bang inom astronomin och DNA-spiralen inom genetiken. I allt detta ligger meningen med världen, inte utanför i universum.
Men det finns numera en hypotes om vad som kan finnas utanför vårt universum, nämligen andra universa. En av dem som propagerat för denna hypotes är svenskamerikanen Max Tegmark.
Vi vet inte vad Wittgenstein visste om utvecklingen inom fysiken och kosmologin. Men han valde att ställa sig vid sidan av den genom att hävda filosofi inte var naturvetenskap, en åsikt som sedan också von Wright omfattade (Salmela 2014).
En språklig sats ej bild av verkligheten
Att han så hårt skilde mellan filosofi och naturvetenskap kan ha haft någonting att göra med grundidén till Tractatus logico-philosophicus, nämligen att den språkliga satsen är en bild av verkligheten (Nystrand 1997). Men inom bildkonsten var man av annan åsikt. Den franska bildkonstnären Marcel Duchamp (1887–1968) upptäckte att målade tavlor bildade sin egen verklighet. Detsamma gjorde Pablo Picasso (1881–1973) och George Braque (1882–1963) när de ansträngde sig att göra målningar som skulle vara identiska med verkligheten de avbildade (Linde 1960). Det gick inte utan de måste inse att måleriets bilder i själva verket alltid utgjorde sin egen verklighet.
Inte bara språket och bildkonsten tenderar att skapa sin egen verklighet utan även arkitekturen gör det – se artikeln om det nya biblioteket i Helsingfors.
Ludwig Wittgenstein roende över Eidsvattnet till sin 'hytte' i Skjolden i Norge. Foto från Internet.
Skulle Wittgenstein ha upptäckt att den språkliga meningen bildade sin egen verklighet (ett faktum som gör både lögner och fantasibeskrivningar möjliga) skulle han verkligen ha varit ett geni. Nu var det den formella, åt matematik associerande dispositionen av verket som imponerade enormt på alla.
Han tog så tidigt som 1931 (10 år efter publiceringen av Tractatus logico-philosophicus på tyska) avstånd från detta ungdomsverk. Men det berodde inte på att han hade insett att språket bildade sin egen verklighet utan på att han började tycka att denna skrift var dogmatisk (Biletzki 2018).
Avståndstagandet från dogmatism ledde så småningom till att Wittgenstein började se filosofin som ett språkspel med terapeutisk verkan. Det är en idéutveckling som liknar den som det grekiska tänkandet genomgick under antiken: från presokratikerna över Platon och Aristoteles till ”terapeuterna”: Diogenes (412 eller 404–323 f Kr; kyniker) och Epikuros (341–270 f Kr; epikuré) och Zenon (c. 336–265 f Kr; stoiker). De levde alla under den tid då krigen mellan de grekiska stadsstaterna hade upphört och ersatt av Alexander den stores väldiga imperium; det behövdes ett slags terapeutiskt nytänkande för att underlätta övergången till de nya förhållandena. Wittgenstein genomlevde första och andra världskriget och fick uppleva en kollaps för den krigiska nationalismen från 1800-talet; han utvecklade ett nytänkande som kanske behövdes, men som han inte tillät att bli allmänt känd genom publicering under hans livstid.
Många fysiker anser i dag att filosofin inte mera behövs. Men jag tror frågan om filosofin är mera komplicerat än så. Vårt språk har i grunden samma syntaktiska struktur som apornas varningsrop (Lindgren 2019). Språket är inte menat för filosofi. Men filosofin föddes under antiken ur juridikens formaliserade språk hos de grekiska presokratiska filosoferna, vilka alla hade juristutbildning (Stenius 1953). Filosofins språk är bara mera formaliserat utan att dock lämna den syntaktiska strukturen. Vetenskapen kan inte förklara vad en människa är; det kräver nämligen en definition som inte är vetenskaplig utan filosofisk. Människans förhållande till universum kan inte heller beskrivas vetenskapligt; det är i mycket en upplevelse som vetenskapen inte kan fånga. Filosofin har en funktion!
Två substanser
Kring år 1916 trodde man i allmänhet i den västliga kultursfären att världen bestod i princip av två substanser: den levande substansen (allt organiskt liv, växter som djur) och den icke-levande (icke-organiska material som berg och vatten). Men med Einsteins formel E=mc² stod det klart att materia var en aspekt på energi – ett atomärt system är en form av stelnad energi! Men denna energi hade å andra sidan kemiska egenskaper, som möjliggör uppbyggnad av stora organiska enheter (valar, elefanter, människor). Kvantummekaniken visade att atomerna inte var de minsta enheterna, som man hade trott på 1800-talet, utan atomerna var uppbyggda av ännu mindre partiklar. En del av dem var i sin tur konstruerade av ännu mindre granuler.
Sedan har astronomin allt tydligare visat att förutom den ljusa materia som atomernas värld består av, finns det en värld av mörk materia i universum. Den samverkar inte med de ljusbärande fotonerna, därför är den osynlig för oss. Men den tycks samverka med gravitationen. I själva verket består den mörka materian till 80 procent av all materia. Beaktande mängden är det inte orimligt att tänka sig att den är den styrande kraften i denna vår egendomliga värld.
Wittgenstein tog över den professur som filosofen G E Moore (1873-1958) hade haft i Cambridge. Moores filosofi påverkade Wittgenstein i ganska stor omfattning. Moores paradoxbegrepp höll Wittgenstein hårt upptagen de sista åren av hans liv. För min del har jag tagit intryck av Moores hypotes om sinnesdata (Moore 1953). Jag har tolkat sinnesdata så att de utgör de sinnesintryck som jag efter en kritisk granskning är övertygad att jag har mottagit.
Wittgensteins trosbekännelse från 1916 är mycket tilltalande än i dag. Men samtidigt är den vilseledande, ty världen ser inte mera ut som den uppfattades 1916. Här presenterar jag en filosofisk lista över vad jag tror att världen ser ut som i dag:
- Genom mina sinnedata vet jag att den ljusa världen finns till.
- Genom dagdrömsfönstret i hjärnan, bekräftat av astronomernas iakttagelser, vet jag också att den mörka materian finns (se artikeln Mörk materia som personlig hypotes).
- Det problematiska är att vi inte kan förstå om universum har en mening eller ej.
- Genom mitt jagmedvetande å ena sidan och å den andra min kontakt med den del av hjärnan, som jaget inte kontrollerar utan generna, är jag delaktig i världen: som avskild individ och som del av planetens komplicerade system.
- Min vilja är densamma som hos hominiderna (t ex schimpanserna): både god och ond beroende på omständigheterna.
- Det är möjligt att den ljusa materian är den skapande och den mörka materian den styrande i universum.
- Det är sannolikt att det är mörk materia som bygger upp våra sinnesorgan och möjliggör våra känslor.
- Denna struktur av mörk materia lösgörs från kroppen när den elektriska aktiviteten hos en mänsklig individ upphör.
- Den överlevande strukturen av mörk materia tillför galaxen och i vidare mening universum känslor.
- Varje galax kan vara styrd av mörk materia som emellertid saknar känslor.
- Kan de mänskliga individernas struktur av mörk materia tillföra galaxerna känslor i sådan omfattningen att det skulle hjälpa vid styrningen?
- Förutom ljus och mörk materia finns en mörk energi som består av 68 procent av universum energi. Den tvingar universum att utvidgas med dubbla ljushastigheten. Det är en motsägelse av hypotesen om ett universum som kan vara både skapande och självstyrande.
- Att tänka på meningen med universum är som att be till Gud.
Vetenskapligt sett är denna trosbekännelse ren spekulation. Men som ett slags filosofisk traktat gör den människan delaktig i universum på ett materialistiskt sätt. Däri skiljer den sig från religionen som spekulerar utifrån önsketänkanden.
Problemet är att vi inte vet om beskrivningen ovan är sann eller inte, ty den överskrider en hel del vad vetenskapen med säkerhet menar sig veta. Svaret kan vi endast få genom vetenskapens fortsatta utveckling.
Ludwig Wittgenstein år 1950 fotograferad i trädgården till G H von Wrights hem i Cambridge ett år innan han avled i cancer den 28 april 1951. Foto från Internet.
Några av artikelns källor:
Biletzki 2018: Anat Biletzki: Ludwig Wittgenstein Stanford Encyclopedia of Philosophy: https://plato.stanford.edu/entries/wittgenstein/
Linde 1960: Ulf Linde: Spejare Bonniers.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Mauermannens språkförmåga. Kapitel 7 i essän Den första människan med talets gåva. http://www.hypertexter.se/MauerManB_07.htm
Malcolm 1996: Norman Malcolm: Minnen av Wittgenstein. Schildts och Thales 1996
Moore 1953: G. E. Moore: Sense data. I boken Some Main Problems of Philosophy London: George Allen & Unwin, Ch. II, pp. 28-40.
Nystrand 1997: Stig Nystrand: Att leva sin självbiografi. Essäer om Ludwig Wittgenstein. Carlssons 1997.
Salmela 2014: Mikko Salmela: von WRIGHT, Georg Henrik (1916-2003) Filosof, professor, kulturkritiker. Biografiskt lexikon för Finland. URN:NBN:fi:sls-5299-1416928957905
Stenius 1953: Erik Stenius: Tankens gryning. Söderströms.
Wittgenstein 1961: Ludwig Wittgenstein: NoteBooks 1914-1916. Oxford
Anonym webbsida: Ludwig Wittgenstein: A biografical sketch. http://www.wittgen-cam.ac.uk/cgi-bin/text/biogre.html
Publiceringshistoria: Utlagd 19-08-30. Uppdaterad 19-09-16.
Välkommen att sända en kommentar till artikeln!