rkitekturen på 2010-talet är å ena sidan otroligt konventionell – våningshus med fasader och balkonger i nästan identisk stil går att hitta från Stockholm över Helsingfors till S:t Petersburg. Å andra sidan finns ett mindre antal byggnader i en djärv nydanande stil i de nordiska huvudstäderna.
I Stockholm finns Aula Medica i Solna som har ett överhäng på 23 meter! I Helsingfors har sedan ett tag funnits High Tech Center, ett komplex av huskroppar. En del av husen har utskjutande hus på sina tak, andra har flera våningar skjutande ut men uppburna av särskilda röda konstruktioner. Ett nytt tillskott till detta arkitektoniska nytänkande är den nya biblioteksbyggnaden Ode mitt emot riksdagshuset i Helsingfors. Ode ser mer eller mindre ut som ett gungande fartyg uppe på torra land.
Strax efter det man stigit in i Ode genom huvudingången från Medborgartorget stöter man på en av byggnadens finurligheter. Till vänster finns en rundformad bänk. Mitt i den finns ett växt i en kruka. Sitter man en stund på bänken upptäcker man att växten pratar. På finska klagar den över att den är satt i en för trång kruka och att den har lite ont. I övrigt pladdrar den på, det är inte alltid det går att förstå vad den tänker.
Ode rymmer många fler överraskningar. Byggnaden invigdes den 5 december 2018 och ner mot den sista mars 2019 har den redan haft en miljon besökare. Tillströmningen av nyfikna har inte avtagit. Det verkade sålunda vid mitt besök som om det blivit populärt att äta lunch i Ode. Lunchrestaurangen befinner sig under ett sluttande tak; till slut ryms där inga människor vid borden. När man uppsöker ett bord under taket känns det först konstigt, men när man väl sitter där tycker man sig vara omfamnad. Det säger något om den skickliga manipulation som byggnaden ritats med. De som gjort det är de unga arkitekterna Juho Grönholm, Antti Nousjoki och Samuli Woolston från ALA-arkitekter.
Tre våningar
de är ett hus är i tre våningar. På gatuplanet finns restaurang, biograf, föreläsningssal och diverse punkter för info om Helsingfors och EU. Andra planet är avsett olika slag av studier och är utrustat med de modernaste grejer av de mest olika slag: 3D-skanner, laserskärare, märkmaskiner, värmepress, symaskiner, overlockmaskiner m m. På tredje planet ligger själva biblioteket. Det märkliga är att det är en enda väldig sal, 150 meter lång. Finlands största sal.
Salens väggar är av glas, vilket gör rummet speciellt. Den utanförstående miljön är hela tiden nära. Men fönstren har också måst specialbehandlas för att inte släppa in för mycket solljus. Vi får se hur uthärdligt denna sal bli om sommaren 2019 blir solig och varm.
När man strövar på plan tre i Ode bland bokhyllorna, som är varvade med sittgrupper där människor sitter och läser, upptäcker man snart den stora hallen är ovanligt tyst. Det hörs inget sorl från talande människor, inget ljud från ventilationen eller ens brus från trafiken utifrån. Genom väggarna av glas ser man ut på omgivningen, men den hörs inte. Hemligheten ligger i innertaket som gjorts av plattor av stenull. Plattorna har så skickligt svetsats ihop att taket ser sammanhängande ut. Men samtidigt går det i vågor på något sätt för att motverka ekoeffekter. Det är en genialisk innertakslösning som absorberar alla ljud i salen och sänder dem inte vidare, ett rum utan något som helst eko.
Jag satte mig ner i en sittgrupp ungefär mitt i salen invid en liten cafédisk. Jag upptäckte att jag fick känslan av att sitta i ett landskap: rummet bakom mig var stort och svåröverskådligt och detsamma gällde rummet framför mig. Man undgår inte att förnimma salens storlek om man är uppmärksam.
Det lilla caféet ligger intill en stor dörr i glasväggen. Genom dörren kommer man ut på en anmärkningsvärt stor balkong med utsikt åt alla de nya byggnaderna runt riksdagshuset, inte bara tidningen Helsingin Sanomats glaspalats, eller museet för modern konst, Kiasma till vänster, eller ett tillbygge till riksdagen på andra sidan Mannerheimvägen eller själva riksdagshuset med sin portikon av pelare rakt framför, utan också det andra märkliga huset i området det s k Musikhuset, Odes närmaste granne. Om man dricker kaffe på balkongen befinner man sig mitt i det modernaste moderna kulturella Helsingfors!
Finlands största sal
en när jag satt där mitt i salen på plan 3 och betraktade det vida utrymmet lade jag märke till de vita pelare som bar upp taket, kanske 7-8 m ovanför mig. De stod där nästan osynliga med ungefär 20 meters mellanrum ungefär tre meter från ytterväggen på båda sidor. Det intressanta är att Odes egen pressdetalj inte direkt hade tillgång på måtten på bokhimlen. Men min förfrågan sändes vidre till Ala arkitekter som uppgav att salen är 150 m lång och 30 meter bred.
Under de fina akustiska plattorna finns bärande strukturer som inte går att se. Men medan jag satt och förvånade mig över taket fick jag känslan av att det borde störta in. Det gör det förstås inte.
Jag hade fått samma upplevelse när jag besökte kyrkan St Martin in the Fields i ena hörnet av Trafalgar Square i London. Den kyrkan är från 1700-talet och hade en gång upplevts som djärvt nyskapande. Otaliga kyrkor i USA har ritats och byggts med St Martin i the Fields som modell. Förklaringen är den att St Martin in the Fields inte försöker vara en himlastormande kyrkolokal utan en byggnad 23 m lång och 19 m bred, alltså nästan fyrkantig. Det främjar upplevelsen av gemenskap, vilket passade de amerikanska frikyrkorna. Salen delas visserligen i tre skepp av korintiska pelare, men mittskeppet är omkring 14 m brett. I Westminster Abbey lär mittskeppet vara 26 m brett, men det känns smalare eftersom höjden på skeppet är hela 31 meter – högst i England. Taket i St Martin in the Fields är inte så högt, omkring högst 10 meter. Det bidrar till att salen känns större samtidigt som man undrar över hur taket hålls uppe, om man är lagd åt det hållet. Att det utan tvekan hålls uppe har att göra med tekniska framsteg inom kyrkobyggnadskonsten.
Detsamma gäller för taket i Bokhimlen på plan 3 i Ode. Modern byggnadsteknik har gjort det möjligt bygga ett 150 m långt och 30 m brett tak; därtill förse det med ett innerlager av stenull som absorberar alla ljud. Det är så märkvärdigt att det är värt att resa till Helsingfors och se det.
Till kulturmenyn.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.