i lever i en tid där tiden vittrar. Nyhetscyklerna lär vara kortare än ett dygn, algoritmer förutser våra behov innan vi själva gör det, och framtiden kommer inte längre stegvis utan som en simultan explosion. Människan, som en gång sågs som historiens subjekt, tvingas allt oftare spela biroll i en samtid där tempot inte styrs av vilja utan av system.

Einstein lärde oss att tiden är relativ, men den moderna människan har förlorat sin förmåga att göra tiden meningsfull. Postmodernismen bröt ner förhoppningarna om en förnuftig framtid, och kvar blev ett nu som går i upplösning.

I detta förtunnade nu möter vi Thoreau. Inte som en röst från det förflutna, utan som en gåtfull närvaro. Han som drog sig undan, men inte för att fly, utan för att lyssna. Han som skrev Walden, inte för att fördöma civilisationen, utan för att söka en rytm som kunde tala tillbaka till den. Hans experiment var ett försök att återerövra någonting vi nu förlorat: en förtrogenhet med livets tid.

Vad skulle Thoreau ha sagt om vår teknikdrivna tillvaro? Kanske detta: att maskinen inte är farlig i sig, men att den är farlig när den får ersätta människans eget omdöme. Att friheten inte ligger i valmöjligheterna, utan i förmågan att avstå. Thoreau var ingen teknikmotståndare – han var en frihetsälskare med förmåga att se vad friheten kräver.

Om vi åter vill få en upplevelse av tid som inte sliter oss sönder, behöver vi både en individuell och en kollektiv tidskänsla. En uppfattning som inte förutsätter dominans eller effektivitet, utan som går i samklang med det som bär oss: naturens kretslopp, kroppens rytmer, minnets stilla former.

Tiden må vara relativ, men vår upplevelse av den kräver både individuell och gemensam mening. Kanske ligger en lösning i att vända oss bort från egennyttan – och istället välja att tjäna naturen?

I vår tid har individualismen fått många skepnader, från den asketiska till den narcissistiska. Henry David Thoreau och Donald Trump kan båda beskrivas som individualister, men skillnaden mellan dem är avgrundsdjup. Thoreau sökte frigörelse från samhällets falska nödvändigheter för att återfinna det enkla, rättfärdiga livet. Trump å andra sidan förkroppsligar en brutal självupphöjelse, där frihet blir rätten att dominera andra. Thoreaus individualism krävde ansvar – Trumps kräver bara beundran. I denna kontrast framträder Thoreaus etik som desto mer radikal: en frihet som kräver eftertanke snarare än seger.

Svenska varianter

Om Thoreau kan ses som Rousseaus nordamerikanska arvtagare, så har Sverige sin egen länk i Erik Gustaf Geijer – den romantiske historikern som mot slutet av sitt liv förvandlades till liberal samhällsanalytiker. Han delar med Thoreau den starka betoningen på individens inre frihet, men till skillnad från den amerikanske ensamvandraren och livsprövande empiristen, såg Geijer historiens utveckling som en oundviklig rörelse – inte från naturen, utan mot samhällsförverkligande. Båda reagerade mot sin samtids nytta- och nyttotänkande, om än på olika språk.

Sedan dyker hon upp som en skugga från det förment oskyldiga svenska 1900-talet: Pippi Långstrump. En sorts senkommen dotter till Thoreau, utrustad med kolonialt guld och absolut autonomi. Villa Villekulla blir en nordisk Walden-hydda i färggrann förklädnad. Pippi lever i sin egen tid – utan skola, utan klocka, utan föräldrar. En evig samtid, fri från scheman, men inte fri från världen. Hon rör sig i den vuxnas samhälle som en anarkistisk spegel: hon visar vad vi gått miste om, men också vad vi aldrig riktigt haft.

Thoreaus närvaro i vår tid är inte ett citat, utan en utmaning. Det som ter sig förlorat är inte möjligheten att förstå tiden – utan modet att leva i den.