itatet ovan är från ett brev som Albert Einstein skrev till Michele Besso strax före sin död. Det han menade var att det som vi upplever som en flödande tid inte existerar som något absolut i universum. I stället är all tid relativ – bunden till rörelse, gravitation och betraktarens position. För vetenskapen innebar detta ett epokskifte. Men för människan, som levt i rytmer och sekvenser under hundratusentals år, innebar det också något annat: en kris i upplevelsen av mening.

Under 1900-talet spreds idén att tiden inte finns – att den bara är en konstruktion. I samma sekel började den gamla rytmen gå sönder. Kalendern tappade sin själ. Generationerna upphörde att tala samma språk. Och in i vår tid träder ett nytt symptom: ungdomens depressioner, sjunkande nativitet, ökad vilsenhet. Kan det vara så att människan, som biologisk och psykologisk varelse, inte är byggd för ett universum utan tid?

Tiden som evolutionär struktur

Tidsupplevelsen är inte bara en kulturell konstruktion. Den är också biologiskt förankrad. Människans förmåga att minnas och förutse – att leva inte bara i nuet utan även i det som varit och det som kan komma – är kanske det mest grundläggande draget i vår art. Men denna förmåga uppstod inte i vakuum. Den formades i rytmer: dag och natt, regn och torka, kyla och värme, födelse och död.

Och kanske allra viktigast – i sociala rytmer. Vi kan inte tänka tid men vi behöver också något att minnas med och någon att vänta tillsammans med. Tiden är både en individuell upplevelse och en kollektiv konstruktion.

Men var och hur började detta? I denna artikel föreslår vi att det började för mycket länge sedan, så långt tillbaka som när människan i sin evolution förlorade sin kroppäls.

FOTNOT
Citatet överst på detta avsnitt är från ett brev från Albert Einstein till Michele Besso, mars 1955, strax före Einsteins död. Se t.ex. Dennis Overbye, Einstein in Love, eller The New Quotable Einstein (ed. Alice Calaprice), Princeton University Press, 2005.

är Homo heidelbergensis tog steget från Afrika in i Europa för omkring 700 000 år sedan förändrades villkoren för henne – van som hon varit i ett tropiskt klimat. Köldknäppar, årstider, och stora revir ställde nya krav. Den glesnande pälsen räckte inte till att värma henne – hon måste uppfinna kläder. Vad hon hade tillgång till var djurhudar, som hon av skraporna i sin verktygslåda av acheultyp visste hur hon skulle behandla. Hon lärde sig tillverka och bära pälskläder av en enkel sort: de bands vid kroppen. Det medförde behov av symboler: halsband, benhängen, ristningar. Och med detta kom behovet av att minnas och planera. Tidsbegreppet föddes som ett redskap: inte en idé, utan en evolutionär lösning – men den förmedlades i början genom symboler och enkla myter, som uttryckte föreställningar om rytm och ordning.

Förlusten av kroppäls är ofta betraktad som en bagatellartad händelse – något som bara skedde i samband med att människan blev intelligent och började använda eld. Men om man granskar följderna närmare framstår pälsens försvinnande som en händelse i klass med två andra stora skiften i människans historia: den bipedala gången och jordbrukets införande.

Denna förlusten krävde helöt nya typer av skydd, inte bara fysiskt utan också kulturellt och socialt. Resultatet blev en övergång till externa symboler, långsiktig planering och – i förlängningen – ett uppvaknande till tidens struktur. Det är inte orimligt att säga att här, i detta ekologiska tvång, föddes det vi idag kallar det mänskliga psyket. Här uppstod för första gången ett medvetande om sekvens, förväntan, och inre liv. I en mycket konkret mening kan man tala om att själens historia börjar med pälsens förlust.

Äldsta tidssymbolen

De mest suggestiva symbolerna från Homo heidelbergensis värld är ristningarna på skulderblad från elefant, påträffade i Bilzingsleben i nuvarande Tyskland. Fynden gjordes på den kommunistiska, östtyska tiden och är omstridda. Amerikanska paleoantropologer ser dem som klåtter. En västtysk arkeolog har helt underkänt dem – ett ideologiskt ställningstagande. Men utgrävaren – Dietrich Mania – har dokumenterat sina fynd så väl att de kunnat renritas.

Ett av motiven är avbildat ovan. Om man studerar figuren noggrqnt ser man att ovantill har vi två linjer och nedtill även två – dubbla linjer skulle kunna symbolisera något fast och robust. På heidelbergensarnans tid skulle närliggande vara att läsa dem som de fasta fenomenen himmel och jord. Då skulle figuren kunna föreställa en bild av världen. Men där horisonten skulle vara ritad finns bara en enkel linje, därtill genomstungen av ett spjut (pilar fanns inte på början av 300 000-talet före nuet).

Vi skulle kunna ha en idealiserad bild av världen, men för det dåtiga enkla och konreta tänkandet var detta någonting främmande. Istäallet är det roligt att figuren avbilar världens ande – ty på denna tid och långt framöver var naturen levande – varje träd hade en ande, varje djur likaså, och följaktlign också världen. Men varför spjuten – de är tidssymboler! Varje morgon började världen vandra till kväll, vilket upprepades åter nästa morgon. På denna tid kände man ännu inte riktigt till natt eftersom man då sov.

Här är det inte abstrakt tid som uttrycks, utan en upplevd sekvens av tillstånd: en rytmisk växling som kan återfinnas i landskapets ljus, kroppens behov och den sociala gemenskapens handlingar. En sådan tolkning ligger nära tanken att tiden först uppfattades som återkommande rumsliga skiften – en levd rytm snarare än en mätbar dimension.

FOTNOT
Den finländske paleontologen Björn Kurtén skrev banbrytande romaner om neandertalarna. När han gestaltade deras tankar och tal utgick han från vad man visste om deras vardagsliv. På samma sätt har Sören G Lindgren utgått från heidelbergensarna vardagsliv i sina tolkningar av deras bildsymboler.

en östafrikanska linjen följde en annan väg. Där hade Homo heidelbergensis utvecklats från Homo ergaster – i sin tur en dotter av Homo erectus. Homo ergaster levde i kroppsnära verklighet, rytmerna följde regnperioder och torrtid, styrda av långa klimatcykler på 22 000 år som Peter deMenocal visat. Den hårlösa kroppen, som börjat uppstå hos Homo ergaster, blev sedan hos den sena Homo heidelbergensis – troligen för en halv miljon år sedan – en yta för symbolisk kommunikation. I frånvaron av päls och i ett varmt klimat blev huden den primära bäraren av mening: kroppskonst, målad med färgpigment, och avancerade stenverktyg blev uttryck för tillhörighet, status, övergångsriter. Dessa symbolformer var inte slumpmässiga – de var systematiska och hade kulturell bäring.

I Blombosgrottan i dagens Sydafrika, undersökt av Christopher Henshilwood, har man funnit bevis på avancerad symbolisk aktivitet hos heidelbergensarnas arvtagare, Homo sapiens, för 75 000 år sedan. Ristade röda ockrabitar, dekorerade snäckskal, och geometriska mönster vittnar om ett etablerat symbolsystem.

Särskilt intressant i detta sammanhang är det så kallade solfjädersmotivet, som återfinns i både europeiska (Bilzingsleben) och afrikanska (Blombos) fyndmiljöer. Det tyder på att motivet användes hos Homo ergaster fröre Homo heidelberbensis uppkomst och utvandring.

Till vad kunde det ha funnits behov av en solfjäderliknande symbol? Hos de sena Homo ergaster hade pälsens alltmer glesats ut. De behövde vindskydd för att inte frysa. En annan rimlig möjlighet är att de använde små eldar för att värma sig om kvällarna. Detta antagande pekar på att H ergaster skulle ha använt eld men i så liten mängd att det inte gått att arkeologiskt dokumentera. Bevis för eld kommer först med Homo heidelbergensis, som hade lärt sig göra stora eldstäder för beredning av föda.

För omkring 1,5 miljoner år eller lite senare visste man inte hur man skulle tända en eld, inte heller hur man skulle transportera glöd. Så man måste täcka över den glöd man hade till natten och då man lämnade den nattliga lägerplatsen. För att komma ihåg just platsen där glöden låg gömd ritade man hastigt en eldsymbol i sanden – den figur som som moderna människor läst som solfjäder fastän det skulle ha varit en enkel bild av eldens ande.

Om denna tolkning är riktig skulle vi i eldsymbolen ha detta den äldsta kända sinnebilden i mänsklighetens historia: inte bara en markering av plats, utan en påminnelse om något som varit och som kan återvända. Solfjädern blir i så fall inte bara en symbol för eld – utan för återkomst, för det som kommer tillbaka, för cykel. Den är därmed också ett första frö till tidsuppfattning: ett inskrivet löfte i marken om att framtiden kan rymma något redan känt.

Ockrastenen

Men det kanske mest uppmärksammade fyndet i Blombosgrottan är en stenbit av okra (röd pigmentsten). På den fanns svårtolkade ristningar – på en sida av stenen fanns vad som verkar vara ett rutnät på en annan figur.

Rutmönstret på Blombosgrottans sten kan tolkas som ett symboliskt uttryck för ödet, eller för ett styrande mönster bakom världens synliga ordning, är en tanke som knyter an till mycket gamla traditioner. Ödesnätet – tanken att tillvaron är vävd i ett slags osynligt, men bestämt, rutmönster – återkommer i många kulturer, från mytologiska nät som spinns av gudomliga gestalter till den antika världens föreställning om moirernas trådar.

Men redan i Blombosgrottan verkar nätet ligga över en värld som är indelad i två zoner – en övre och en undre. I denna enkla men laddade bild finns embryot till en kosmologi: en föreställning om att verkligheten är ordnad i skikt, och att denna ordning styrs av ett rytmiskt, osynligt system. Denna nätstruktur är inte bara en geometrisk dekoration – den är en karta över ett universum där framtid och förflutet är insnärjda i mönster, och där tid är något som vävs, snarare än mäts.

et är vid Göbekli Tepe, en tempelanläggning i sydvästra anatolien från för 10 000 år sedan, som människan för första gången formar sten till begrepp. Det är inte ett tempel, utan en arkitektur som tänker. Pelarna, cirkeln, den centrala megaliten i hus D – de är inte dekorationer utan rytmiska markörer av hur ljuset rör sig genom dagen, hur världen förändras, hur tid föds som relation mellan skugga och riktning.

Här uppstår det första steget mot det vi i dag kallar klocktid: dagen som något indelbart, mätbart, ordningsbart. Och det är härifrån idén sprids – norrut, österut, västerut – under mesolitikum. Myter, symboler, kalendrar, husformer och så småningom skriftsystem bär ännu spår av denna första kodifiering av rytm.

I den sumeriska traditionen återkommer samma idé i gestalt av Enki – guden som är en ryttare av 'hjorhanar', men som också en form. I staden Eridu blir han den första bärare av mez, civilisationsreglerna: ett slags juridiskt embryo som knyter rytm till rättvisa. Det som började i ljusets gång över pelarna i Göbekli Tepe återkommer nu som lagens rytm i stadsstaten. Därför är Göbekli Tepe inte bara ett arkeologiskt fynd – det är den yttersta källan till vår moderna värld, vår uppfattning om tid, ordning och begrepp.

en franska 1700-talsfilosofen Rousseau drömde om en mänsklig frihet som var äldre än historien. Han sökte tillbaka till ett tillstånd före lag, före ägande, före klockans kontroll. I detta låg ett begynnande brott mot det linjära tidsbegreppet – en längtan efter tidlöshet i frihetens namn. Den franska revolutionen klädde denna tanke i politisk form: ett brott med det förflutna, en absolut början, en nollpunkt i tidens flöde. Den republikanska kalendern försökte rentav omkoda själva tiden – göra den förnuftig, mänsklig, matematisk.

Men friheten visade sig vara svårare att behärska än årtalen.

När Thoreau, nästan ett sekel senare, lämnade samhället och bosatte sig i Walden, var det inte i protest mot teknikens utveckling, utan mot den moraliska tidens förlust. Han ville återerövra en rytm som människan kunde leva i, inte bara mäta. Hans motstånd mot skatt var inte egoism utan civil plikt i en värld där samvetet glömts bort till förmån för klockan och staten.

Thoreau har aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är för fri för liberalismen, för rättvis för konservatismen, för personlig för marxismen. Men i sin tystlåtna uppgörelse med moderniteten utgör han den sista tänkare som ännu trodde på ett inre tempo.

Och här uppstår något märkligt: det är i skuggan av Thoreau, inte Rousseau, som vår samtid formats – utan att förstå det. Trump, med sin trotsiga individualism, sin lagvägran och sin förakt för institutionell tid, är en förvanskad arvtagare till Thoreaus civilisationskritik. Han rör sig i samma struktur – den starka individen mot staten – men utan moral, utan skog, utan stillhet.

Det är detta som markerar vår tids stagnation. Tiden är inte längre något vi förstår, bara något vi ställs inför. Vi föder färre barn, inte av lättja eller fattigdom, utan därför att framtiden inte längre upplevs som möjlig att stiga in i. Det finns ingen berättelse som håller. Och därför stannar vi.

Vi har här arbetat i en historisk tradition som franska historiker kallar la longue durée, det långa varandet, men i ett perspektiv som inte tidigare skådats – från den första insikten hos den sena Homo heidelbergensis till Eisteins relativitetsteori.

Tiden, en gång född ur solens gång, ristades i sten, kodades i skrift, och blev en mekanik.

Nu är den en glömd tanke.

Men kanske, i Walden eller på balkongen i det överhettade Europa, kan vi höra dess puls igen.