rofessor Holmqvist och jag gick upp till uteplatsen på kobben Runehäll i den yttersta skärgården. Där på bordet stod två tallrikar med en ångande pastarätt – pasta med räkor med en utsökt sås, visade det sig.
Professor Vilhelm Holmqvist lät sig väl smaka av både pastan och ölet.
”Du tycks ha en kunnig men diskret hushållerska,” sade professorn medan han torkade sig om munnen efter att ha tömt tallriken och ett stop öl.
Jag skruvade på mig. ”Jag vet inte hur jag ska förklara det,” sade jag. ”Stugan fungerar också som min hushållerska, tro det eller ej.”
Professorn gav ifrån sig ett mätt och välmående skratt. ”Jag tror dig,” sade han. ”Din hushållerska har tillgång till en tekniskt mycket avancerat mattillverkare. Det är nästan som man inte alls skulle känna smaken av maskinen.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var två saker som öppnade sig för mig på samma gång. För det första insåg jag att min elektriska spis inte var en vanlig spis utan en mattillverkare. För det andra fattade jag att professorn tidigare hade varit i kontakt med utomjordiska kulturer.
”Ja, jag har haft tur,” undslapp det mig. Men professorn förstod min vånda. Han blinkade åt mig med sitt ena öga. Sedan pratade vi inte mera om det.
”Du är kanske intresserad av mina mätningar,” sade professorn. Jag nickade och han fortsatte. ”Märkligt nog är vattnet på södra sidan av din kobbe en grad varmare än på den norra. Egentligen borde det vara tvärtom vid den här tidpunkten av året eller i varje fall igen skillnad. Jag kan inte förklara diskrepansen.” Han tystnade och tog en klunk från ölglaset.
En mås seglade över oss just då. Jag råkade se upp och såg dess skarpa öga på högra sidan av huvudet glänsa till när den granskade oss.
Så tog professor Holmqvist till orda igen, långsamt och funderande. ”Det är möjligt att diskrepansen skapas av att din kobbe egentligen är en del av en bergsrygg som skiljer ett djup på norra sidan med den grundare södra sidan. På den isolerade norra sidan skulle den större mängden vatten alltid vara kallare än på den södra sidan med dess kontakt med den relativt varma södra Östersjön.” Han tänkte ett tag under tystnad. ”Men så är det möjligt att klimatförändringen leder till varmare vatten och större vattenvolym – du vet, när vattenmolekylerna blir varmare så sväller de och behöver mer utrymme.” Han var tyst igen. ”Det kan också vara någonting annat, lokalt, som vi inte ännu vet om.”
Under en ny tystnad tog han en klunk öl till. Sedan såg han värderande på mig. ”Kan du tänka dig att vara min assistent ett tag framöver,” frågade han mig.
”Det beror på vad arbetet går ut på,” svarade jag.
”Jag tycker inte det är så betungande,” sade han. ”Kan du tänka dig att mäta temperaturen på vattnet varje morgon och kväll och rapportera in värdena till mig?”
Det gick jag med på. Sedan drack vi mera öl och pratade om gamla tider. Plötsligt varnade stugan mig. Jag tittade på klockan.
”Vi måste åka nu,” sade jag. ”Det kommer annars att vara helmörkt under min hemfärd.”
Vi gick ner till den högra bryggan och ombord på min motorbåt. När jag startade de hemlighetsfulla motorerna lösgjorde sig tamparna som hållit båten bunden vid bryggan av sig själva. Sedan bar det iväg med full fart och då menar jag en fart långt över det normala. Något starkt motorljud hördes inte, närmast ett kraftiga spinnande som från en tiger.
”Ska jag sätta av professorn i Dalarö,” frågade jag.
”Hur lång tid tar det” frågade han i sin tur.
Han var inne med mig i styrhytten, men måste hålla i sig i ett stag, ty trots farten gungade båten. Det hade blåst upp!
”En och en halv timme skulle jag tro. I innerskärgården måste vi gå med betydligt långsammare fart,” svarade jag.
Han grävde fram en satellittelefon ur vindjackans ficka. Efter ett kort samtal nickade han mot mig. ”Dalarö blir bra.”
et hade blivit helmörkt när jag var på väg att återvända till Runehäll i min motorbåt. Så här långt hade allt gått bra. Jag hade hjälpt professorn att gå iland i Dalarö. Det visade sig att där väntade en helikopter på honom. Han har nu tillgång till bättre fonder än tidigare tänkte jag medan jag körde min väg. Men i innerskärgården måste jag hålla igen på knopen, först ute på fjärdarna vågade jag släppa på full fart. Men mörkret hann fatt mig i alla fall.
När min resa närmade sig sitt slut girade motorbåten plötslig brant åt styrbord. Det blev en sväng på 90 grader. Medan båten fortsatte i hög hastighet i ny riktning såg jag någonting i det mörka havet på babords sida. Det var en svart kropp som tycktes stiga ur vattnet. Sedan såg jag konturerna av vad som måste vara en ubåt. Den höll på höja sig till ytan. Vilken fräckhet! Att gå upp till ytan i natten utan hänsyn till andra båtar! Jag hann knappt få fram en kamera och spela in en bild av den fräcka ubåten.
Min båt var så snabb att den passerade ubåten på några sekunder och svängde sedan i en vid båge åt babord. Den körde upp mot Runehäll. Till min överraskning for den förbi kobben på östra sidan och svängde därpå västerut. Farten sjönk. Sakta körde den in på Runehälls norra sida och fram till bryggan. Tamparna förtöjde båten på egen hand. Omtumlad steg jag upp på bryggan.
Stugan hade tänt belysningen uppe på uteplatsen. Därtill stod en ångande tallrik på bordet. Vid närmare betraktande fanns på fatet en portion potatis med köttsås och grönsaker. Jag satte mig ner och slukade maten. Jag var fortfarande upprörd efter mötet med ubåten. Maten lugnade ner mig. Men i huvudet fortsatte en fråga att snurra. Var det en tillfällighet att jag höll på att krocka med en ubåt eller förebådade det någonting annat?
fter en orolig natt gick jag ut tidigt på morgonen som vanligt och tog vattentempen på kobbens norra och södra sida. Södra sidan var 1 grad varmare. Detsamma var fallet på kvällen. Jag ringde in uppgifterna till professor Holmqvist. En maskin svarade, lyssnade och tackade för uppgifterna. Någon kontakt med professorn innebar inte mitt nya arbete som assistent.
Denna vår njöt jag särskilt av kvällarna, som blev allt ljusare. Jag fann ett speciellt nöje i att betrakta himlen, särskilt efter det solen gått ned. Det var ibland som om natten åt upp skymningsljuset, som kunde tona i blått men också kunde ha överslag i grönt.
Våren gick över i försommar. Sjöräddningen hälsade på, denna gång med Linnea som kapten på båten. Även nu reagerade hon med förvåning på att bjudas på alldeles färska bullar till kaffet, men denna gång kommenterade hon det inte. ”Du lär ha upptäckt någonting intressant,” sade hon i stället, ”men mina kolleger från tidigare i våras förstod det inte.”
”Faktum är att jag själv hade svårt att förstå hur Runehäll kunde undgå att bli övertäckt av is. Men så visade det ha sin orsak i ett varmare hav,” svarade jag. Därpå vågade jag mig på att ljuga friskt. ”Kanske kände jag det på mig när jag vågade flytta hit ut.”
Linnea såg skeptiskt på mig. ”Kanske det,” sade hon. ”Klimatförändringen får oss alla att klia oss i huvudet.”
Sedan frågade jag hungrigt om vad de hade att berätta om resten av skärgården. Det var den vanliga lunken. Jag frågade specifikt om det gjorts nya iakttagelser om ubåtar. Men de hade ingenting att förtälja om det.
Inte heller poliserna Gösta och Johan, vars polisbåt dök upp någon vecka senare, hade hört något om ubåtar som skulle ha smugit sig omkring i den inre skärgårdens grunda vatten. Gösta däremot utropade efter att ha smält i sig en bulle och tagit sig an den en andra: ”Hur kan du ha bättre bullar här ute än vad vi har på vårt kondis.”
Resten av försommaren gick i tecknet av att jag mätte Östersjöns temperatur morgon och kväll. När det blåste var det inte så roligt att mäta tempen på södra sidan. När de kraftiga vågorna slog mot kobben stänkte vattnet ner mig där jag tog tempen på vattnet. Det var verkligen förargligt. Men annars gick det bra.
I början av juni kom en oväntad värmebölja, sannolikt att utslag den olyckliga klimatförändring, som varit iakttagbar för den uppmärksamme sedan 1970-talet.
Jag njöt av värmen. Än låg jag och läppjade sol på någondera klipphällen, än svalkade jag mig med ett dopp. Men värmen skapade temperaturmotsättningar som utlöste åskväder. De berörde inte mig, antingen mullrade det över den inre skärgården eller längre ut till havs. Men så kom ett åskväder rakt över Runehäll.
Jag satt på min uteplats iförd bara badbyxor och åt lunch. Då mullrade det i väster och när jag gick upp på den västliga hällen tyckte jag mig se uppflammande ljus vid horisonten. Det var tydligt ett åskväder på väg igen, men jag trodde att det skulle gå den vanliga vägen över den inre skärgården.
Jag återvände till uteplatsen och satte mig med ansiktet mot väster. Bordet var avdukat efter min lunch och i stället stod det ett tomt ölstop och en kanna med öl invid. Det var Stugans sätt att varna mig: Stanna på uteplatsen!
Jag hällde öl i stopet och började läppja på den goda drycken. Mullrandet tilltog. Ovan hällen började jag se blixtar. Kunde ett åskväder verkligen gå över Runehäll?
Det gick snabbt. Först försvann solen under mörka moln. Utan förvarning skrällde det till ovan mig. Jag såg ingen blixt. Men så förvandlades uteplatsen till en ljusbländande bur, som också fräste och knastrade. Blixten hade slagit ner på mig, men vindskyddet hade ställt om sig till åskledare. Jag glömmer aldrig det ögonblick när jag bokstavligen satt inne i en blixt.
Jag hann då inte närmare tänka på blixtnedslaget för i nästa ögonblick öppnade himlen sina portar. Det började regna så intensivt att det uppstod en ridå av vatten runt Runehäll – vattenvidderna försvann i regntjockan. Det föll regn i sådana mängder att vattnet inte hann rinna undan utan det uppstod ett lager av vatten på klipphällarna. Regndropparna piskade därtill vattenytan så det verkade som den skummade.
När regnet började vräka ner kände jag att några droppar träffade mig. Men sedan satt jag torr. Vindskyddet/åskledaren hade ställt om sig ytterligare en gång och blivit regnskydd. Vattnet från himlen blev ett vattenfall på alla sidor om mig. Där satt jag torr och trygg mitt i sommarens värsta åskväder. Åskan dånade, vattnet forsade mullrande och genom bullriga mörkret trängde emellanåt ljuset från blixtar.
Gudskelov pågick detta helvete inte längre än en dryg timme. Mullret avtog, regnet blev vanligt sommarregn innan det upphörde. Jag kunde åter se ut över de vida fjärdarna där vågorna ännu gick höga och hade vita gåsryggar. Så bröt solen fram.
fter midsommar kom oväntat en gammaldags, öppen motorbåt mot kvällen till Runehäll. Den lade till vid bryggan på norrsidan. Jag hade både audiellt och telepatiskt länge hört den komma innan den stötte till bryggan. Jag stod på den och tog emot tampen. ”Välkommen till Runehäll,” ropade jag åt besökaren. Han steg i land. Han var ganska lång, hade brunt hår och var en bit över 30 år. ”Jag är doktorand hos professor Holmqvist,” presenterade han sig när han skakade hand med mig. ”Jag heter Ludvig men kallas för Ludde.”
Vi gick upp till uteplatsen. ”Jag hoppas du ursäktar mig att jag tränger på,” sade han efter att ha satt sig. ”Men när professor Holmqvist så entusiastiskt berättade om Runehäll blev jag så nyfiken. Jag måste se denna hydrologiska anomali.”
”Ja, det är onekligen märkligt,” sade jag. ”I morse var temperaturen på sydsidan två grader högre än den på nordsidan. Jag har ännu inte hunnit ringa in uppgiften till vår professor.”
”Men det ska ju vara tvärtom,” utbrast Ludde. ” Den inre skärgårdens grunda vatten bör värmas fortare än ytterskärgårdens djupa fjärdar.”
”Så borde det vara,” medgav jag. ”Men vid Runehäll tycks någonting annat hända. Men vad?”
Ludde besåg sedan kobben och mätte vattnets temperatur tillsammans med mig. Bådas termometrar visade två graders skillnad mellan kobbens olika sidor. Ludde tog också vattenprover.
Efter det vi avätit en middag i lampans sken vid uteplatsen framhöll jag att det inte vore ganska farligt att bege sig över den stora fjärden mot fastlandet. Han höll med om det. Jag föreslog att han skulle sova i min motorbåt. Där fanns en koj som borde vara rimligt bekväm.
Vi gick ned till motorbåten och steg ned i ruffen. Jag blev själv överraskad över hur rymlig den var. Först fanns en matplats med en sittgrupp och längre fram en avdelning med två kojer. Ludde kände på den på styrbords sida, lyfte täcket och luktade på kudden. ”Här har ingen sovit,” sade han och verkade överraskad. ”Jag skulle inte erbjuda en gäst en bädd som inte var nybäddad,” sade jag.
”Här är en tv också,” sade Ludde när han gått tillbaka till matsalen. ”På den här båten behöver man inte vara ensam!”
”I det lilla kylskåpet finns coladrycker och på hyllan där chips,” sade jag. ”Sov gott!”
udde sov länge följande morgon. Till slut dök han upp på uteplatsen där jag väntade på honom med en frukost. När han ätit den gav han sig motvilligt iväg. ”Runehäll är en magisk plats,” sade han när vi skildes.
Tyvärr spred Ludde ordet och fler besökare kom för att mäta vattentemperatur och ta vattenprover. Naturligtvis måste jag bjuda dem på lunch eller middag. Jag fick en känsla av att för en del besökare var det den goda maten som lockade liksom möjligheten att övernatta i min motorbåt.
Att det var mer mänsklig aktivitet än vanligt på Runehäll påverkade måsarna. Skärgårdens vilda måsar undviker i allmänhet människor medan hamnarnas och städernas måsar är mera tama eller åtminstone orädda för människor. Så jag behövde inte så ofta använda mig av mina drönare för att jaga bort måsar denna sommar.
Men besökare eller ej, varje morgon och kväll mätte jag vattentemperaturen på kobbens båda sidor och ringde in resultaten till professor Holmqvist. Anmärkningsvärt nog steg diskrepansen långsamt. I slutet av augusti var den hela 4 grader.
När hösten kom med en storm i mitten av september upphörde besöken. Det var utan en viss lättnad jag kunde konstatera det. Sjöräddningen med kapten Linnea dök visserligen upp några dagar efter stormen. Det var trevligt. Och de nöjde sig med kaffe med bulle.
I början av oktober kom den ganska flotta polisbåten med Gösta och Johan. ”Tänker du stanna en vinter till på den här kobben,” frågade Gösta efter att han satt i sig tre bullar. ”Det måste jag,” sade jag. ”Under sommaren har kobbens södra sida blivit 4 grader varmare än de norr. Professorn i hydrologi vill att jag stannar så länge jag kan och följer med hur temperaturskillnaden förändras.”
”Ja, ja,” sade Gösta. ”Du är här på ett vetenskapligt uppdrag.”
Jag kom aldrig underfund med om han var ironisk och ansåg att mäta vattentemperatur var bortkastat arbete. Men vid nästa besök de allra sista dagarna i oktober var det annat ljud i skällan.
I slutet på oktober kom en första köldknäpp, högst ovanligt. Jag tvingades ta in utemöblerna och själv flytta in i stugan. Varje morgon och kväll måste jag ge mig ut för att frysande mäta vattentemperaturen. Det var sedan på den andra kölddagens kväll som det motbjudande hände.
I skymningen hade jag tagit tempen på nordsidans vatten och hunnit till den tomma uteplatsen när jag såg något röra sig på sydsidan. Någonting tycktes höja sig i vattnet. Det var någonting svart. Åh, herregud, det var tornet på en ubåt.
Långsamt, långsamt tycktes den svarta ubåten i hela sin mörka längd stiga ur vattnet ungefär två meter från min kobbe. Sedan stod den alldeles stilla. Jag tittade och tittade på ubåten, som var väldig i förhållande till min lilla kobbe. Ubåten var en uppenbarelse som jag inte riktigt fattade. Sedan såg jag att den hade sitt periskop riktat mot mig. Då vaknade jag upp.
Snabbt sprang jag in till min stuga, hittade min kamera, störtade ut och började filma ubåten från uteplatsen. Då valde den att ge sig i väg. Långsamt och majestätiskt gled det stora svarta undervattensfarkosten åt öster. Den försvann i det fallande mörkret.
ag sände filmen med ubåten omedelbart med hjälp av satellittelefonen både till professor Holmqvist och min kontakt hos marinen. Professorn svarade inte, men marinen meddelade mig: ”Vi kommer omedelbart!”
Medan jag väntade på en marin förstärkning ordnade jag tillbaka belysningen på uteplatsen. Det var en kall kväll med en tung dyning i det omgivande svarta havet. Men jag var ordentligt påpälsad.
Efter två timmar dök det upp en korvett från Muskö. I ljuset av en kraftig strålkastare ombord lade den sig vid den östra bryggan. Soldater hoppade i land följda av en kommendör. Vi gick upp till uteplatsen. ”Vi bör stänga av ljuset,” sade han åt mig. Sedan befallde han sin mannar att hålla vakt.
Först efter det vi stigit in i min stuga presenterade han sig. ”Kommendör Belfast,” sade han. ”Ni utsattes för ett ryskt hot tidigare i kväll,” fortsatte han. ”Kan jag få se filmen med ubåten.”
Jag knäppte på den stora väggtv:n. Jag hade förutsett denna situation och filmen med ubåten spelades genast upp. Kommendör Belfast sade ingenting efter avslutad film, så jag tryckte på ett par knappar på min fjärrkontroll. Filmen gick i repris.
Jag förklarade att ubåten hade dykt upp tre eller fyra minuter tidigare. Jag hade blivit chockad och förlamad över vad jag såg. Den svarta ubåten var väldig alldeles in till min obetydliga stenhäll.
”Jag förstår” sade kommendör Belfast. ”Ubåten stod utanför er kobbe så länge att man skulle ha kunnat landsätta några man. Men det var inte meningen. Tydligen försökte ryssen skrämma och hota er.”
”Vi vet inte säkert att den var rysk,” invände jag.
”Jag har studerat alla ryska ubåtsmodeller,” sade kommendören. ”Den är rysk!”
Jag ville inte tro honom, men jag kunde inte komma på argument emot. Det uppstod en tystnad. Han bröt den genom att säga: ”I morgon bitti kommer en trupp kustjägare. Den ska ta över vakttjänstgöringen.
”Var ska de inkvarteras?” undslapp mig.
Kommendören nickade inåt stugan. ”Här finns ju plats,” sade han.
Jag höll på att rämna men lyckades samla mig. ”Får jag bjuda kommendören på ett glas öl med tilltugg,” sade jag. Men han tackade nej. ”Min middag ombord på korvetten väntar,” sade han.
”Jag förmodar att kommendören tänker sova ombord på korvetten,” sade jag i frågande ton.
”Ja, jag har en liten men bra hytt ombord,” svarade han, vände och gick mot dörren. Vid den vände han sig om och sade: ”God natt!”
Till nästa kapitel: Kustjägarna.