ästa morgon ringde professor Holmqvist. ”Det är ju hemskt,” sade han genom satellittelefonen. ”att du blir utsatt av hot från en rysk ubåt.”
”Det är inte bevisat den var rysk,” sade jag.
”Du har alltid trott CIA är upphovet till allt ont i världen,” skrockade professorn. ”Nu försöker du troligen intala dig att ubåten är amerikansk.”
”Det kan det lika väl vara,” sade jag lite lamt. Sedan tillade jag: ”En enhet kustjägare är på väg. De ska ta över vaktandet av kobben. Jag kommer att vara fullt upptagen.”
”Ge inte upp,” sade professorn. ”Du gör ett viktigt jobb!”
Kustjägarna kom i någon sorts gummibåt, som dock tycktes ha starka motorer. Utan att tveka körde båten in i kilen mellan hällarna och stannade där. Inte utan besvär klättrade sju man ur båten, alla i hjälm, med stridsväst, tjock ryggsäck och ett AK5-gevär i handen.
De ställde upp sig på uteplatsen där kommendören och en kulsprutebeväpnad matros stod. En furir anmälde truppen för kommendören. Han tog emot den och meddelade att kustjägarna nu hade ansvaret för Runehäll. Det gladde mig att han använde det namnet.
Kommendören gjorde honnör åt mig och sade farväl. Sedan gick han ner till sin korvett med matrosen. Fartyget körde sin väg.
Under tiden frågade jag furiren hur han tänkt sig att hans mannar skulle äta och sova. ”Det kommer en båt med mat varje dag,” svarade han. ”Och så kan vi väl sova i stugan,” han nickade mot stugan.
”Jag var rädd för att du skulle säga det,” sade jag. ”Så jag har förberett er inflyttning. Följ mig!”
Det blåste kall vind denna dag.
Jag gick före åtföljd av en rad kustjägare i full mundering. Vid dörren till min stuga ställde jag mig och bjöd in soldaterna med handen. De steg in och jag efter dem. De såg sig tysta omkring. Det lilla bordet strax efter ingången hade vuxit till en stor yta. Sju stolar stod runt det nya bordet. Sex våningssängar med bara en naken madrass i var och en av dem samt en pall i varje sängs båda ändor fyllde rummet i övrigt. Från min bädd vid fönstret mot uteplatsen hade lakanen försvunnit och bara madrassen låg där väntande på en sovsäck.
Bakom sängarna visade det sig att toaletten förstorats så att där fanns två vattenklosetter och två handfat. Vid denna utvidgning hade den trånga duschutrymmet försvunnit. Med min tanke berömde jag stugan för ommöbleringen och hörde den säga tack.
Kustjägarna inrättade sig utan vidare parlamenterande. De lade sina ryggsäckar på pallarna vid sängarna och bredde ut sin sovsäck på den madrass de valt.
Efter det furiren rullar ut sin sovsäck på min gamla underbädd kom han fram till mig.
”Jag förstår att det här är er bostad,” sade han. ”Var ska ni sova?”
”Jag har en rymlig och bekväm motorbåt förtöjd nere vid bryggan,” svarade jag. ”Den är varm även vintertid. Där kommer jag att hålla till.”
”Vi kan dela med oss av vår mat,” erbjöd furiren.
”Tack, det var ett generöst erbjudande,” svarade jag. ”Men jag har egen mat färdig att värmas i frysboxen i båtens kylskåp.”
Furiren gav order till en av mannarna. Han tog sitt AK5-gevär och följde oss ut.
”Jag gissar att denna min uteplats är bäst för en spanande vakt,” sade jag när vi kommit dit.
Furiren höll med medan han tittade runt. ”Vi skulle behöva sätta upp några starka strålkastare att spela över vattnet nattetid,” sade han. ”Går det att koppla till er belysning eller ska vi hämta hit generatorer.”
Jag funderade en stund. ”Generatorer för förfärligt oljud,” sade jag sedan. ”Jag föreslår att vi börjar med elresurserna på holmen. Vi får se om de klarar uppgiften.”
”Vi kommer också att behöva en vaktkur precis på denna plats,” sade han och stampade med ena kängan på marken. ”När det blåser full vinterstorm klarar ingen att oskyddad stå vakt här.
”Jag skulle just påpeka det,” sade jag.
Efter lite småprat med furiren gick jag ned till motorbåten. Väl ombord låste jag upp dörren till ruffen. Jag hade inte varit därnere sedan den senaste turistens besök. Men allt såg ut som förut.
Att kustjägarna skulle inkvarteras i stugan och jag i motorbåten var helt logiskt beaktande hur liten Runehäll var. Men ändå kände jag mig lite undanskuffad och förbannade att jag gripits av panik och larmat om ubåten. Jag hade ingen egentlig orsak att vara rädd för ubåten. Jag kunde ha nöjt mig med att utmana den genom att filma den.
ycket riktigt kom det en båt som hade med sig mat till kustjägarna. Det var i form av en avlång aluminiumlåda. Den överlämnades till min trupp av kustjägare. Den bars upp till stugan där truppen sedan åt sin måltid från det utökade bordet. Följande dag byttes aluminiumlådan till en ny, när matbåten åter anlände. Men det visade sig att vid storm uteblev den. Mina kustjägare tömde då matförrådet i stugans frys. Gudskelov fyllde det sig snabbt av sig själv.
Efter ett par dygn kom vaktkuren, ett stort, blåmålat skåp. Den hade en dörr, så vakten skulle kunna stänga in sig och klara en storm. När jag tittade in i kuren fann jag att den hade fönster åt alla håll. Därtill hade den en fällstol på lagom höjd. Att vakta i vaktkuren var aningen bekvämare än att behöva stå varkt. Men vakterna på uteplatsen stod inte stilla; de gick runt och runt och höll ett öga på alla de omgivande vattnen.
Efter fem dygn av vakt, dag som natt, avlöstes den första truppen. Det skedde sedan regelbundet genom hela vintern, bortsett från perioderna av storm. Då fick en enhet vakta i upptill tio dygn och leva på maten från frysen i stugan.
Med den andra avlösningen kom också strålkastarna. Efter det de ställts upp så som den då vakthavande furiren ansåg bäst kopplade jag in dem i eluttaget i stugans vägg. Jag noterade att det gjorts kraftigare och skulle klara högre spänning. Förmodligen skulle minikraftverket inne i berget fixa strålkastarnas elförbrukning med glans.
Av kustjägarnas reaktioner förstod jag att de ansåg att vaktandet på Runehäll var ett skitjobb. De var utbildade för betydligt mer kvalificerade uppgifter.
Varje morgon och kväll mätte jag vattentemperaturen på vattnet på båda sidor av min kobbe. Vaktmanskapet såg i början på min verksamhet med respekt. Men efterhand de började tröttna på att stirra på tomma vatten så började de också skämta om mig. Men jag lät mig inte störas. För det anmärkningsvärda var att denna höst och vinter gick en temperaturen endast proportionerligt ner på sydsidan. Den fortsatte att vara fyra grader varmare än på nordsidan. Ytterst märkligt!
Polisbåten med Gösta och Johan dök upp i början i oktober. De var nyfikna. De tittade in i stugan, gick runt bland strålkastarna innan de vandrade ner till min motorbåt. Där bjöd jag dem i vanlig ordning och kaffe och bulle.
”Hur klarar du omställningen,” undrade Johan. ”Du har det ju betydligt trångare här i båten, fast annars var det ju inte heller så rymligt på Runehäll.”
Gösta och jag skrattade vänligt åt hans formulering. ”Du har rätt,”svarade jag. ”Det är jobbigt att tränga in sig i en ruff, men å andra sidan är det här en ganska rymlig ruff.”
”Nej,” fortsatte jag, ”det som stör mig mest är att jag slog larm om ubåten. Den gjorde ju ingenting. Den råkade stiga ur vattnet på fel plats och gav sig iväg genast när den upptäckte det. Men jag blev imponerad av dess storlek, blev upphetsad och kunde inte hålla käft. Nu får jag leva med följderna.”
Gösta såg uppmärksamt på mig. ”Försöker du säga att det inte var en rysk ubåt,” frågade han.
”Nja, jag vet inte,” svarade jag. ”Somliga säger att det var en rysk ubåt. Men varför skulle ryssarna bry sig om mig?”
”Jag har läst rapporterna,” sade Gösta. ”Där framgår att de spanade på dig med sitt periskop. Med dina hydrologiska studier har du upptäckt någonting de inte tycker om.
Jag satt tyst. Gösta kan ha rätt, tänkte jag, men är det verkligen så enkelt?
Gösta såg på sin klocka. ”Det blir snart mörkt så här års,” sade han. ”Vi måste ge oss hemåt.”
De reste sig, tackade för kaffet och gick ut ur ruffen och vidare till sin båt. Jag började förbereda mig för kvällens vattenprov.
ustjägarna höll vakt genom hela vintern. Den var överraskande mild och vakterna måste söka verkligt skydd i vaktkuren endast ett par gånger. Men det hände ändå nästan varje natt att en vakt satt sitt pass inne i kuren. Särskilt på småtimmarna satt vakten gärna i kuren för att sova! Stugan rapporterade åt mig om det varje morgon och tycktes vara skadeglad just över alla fall av sömn.
I början på februari kom sedan en korvett till Runehäll och lade till vid bryggan, men förtöjdes inte. Från fartyget steg en kommendör. Jag stod på bryggan och tog emot honom. Han gjorde honnör och sade: ”Vaktmanskapet avlöses för sista gången den 28 februari. Då anser vi att faran är över. Marinen tackar er för att ni så tålmodigt låtit manskapet bo i er stuga. Tack!”
Därpå klev han ombord igen och körde sina väg. Mot slutet av februari togs både strålkastarna och vaktkuren bort. Den sista februari tidigt på eftermiddagen klev den sista gruppen kustjägare över till sitt fartyg format av kraftiga ballongkorvar. Båten hade skjutits ut och låg vid bryggans nedre del. De unga kustjägarna var artiga, tog min hand och sade: ”Tack för inkvarteringen. Det var varit magiska dagar så här långt ute i kustbandet.”
När båten backade ut vinkade jag åt dem och de vinkade tillbaka. Så försvann också detta fartyg ute på fjärdens blå. Jag stod ensam kvar. Inga människor att stöta ihop och byta några ord med.
Det förvånade mig att jag allt oftare började känna mig ensam. Jag hade ju valt denna den yttersta av kobbar för att jag ville vara ensam. Jag var ju van vid att vara ensam under mitt äventyrliga liv och jag brukade tycka om det. Vad hade hänt med mig?
Till nästa kapitel: Striden med dykarna.