Den gåtfulla (svenska) snokgudinnan

en kinesiska draken kan vara ett arv från denisovamänniskornas kultur. Det har professor Chris Stringer vid Natural History Musuem i London upptäckt genom att undersöka i kinesiska grottor påsträffade människoskallar. Han säger att det har funnits en denisovansk evolutionär linje i Östasien.

Genom både arkeologiska indikationer och det breda ikonografiska mönstret framträder draken som ett gammalt arv – draken, ett väsen som stiger till himlen med regnet och vilar i floderna – som en arvfigur från denisovansk kosmologi. I detta språk är draken inte ett monster utan världens cirkulation: bäraren av moln, regn och väder.

Morfologi och motivspridning

I Släbroparkens hällristningar i Nyköping avbildas många gånger en gudinna med två ormliknande, slingrande varelser, kanske drakar, vid sitt bröst. Drakens typiska morfologi – långsträckt kropp, hornlik accent upptill, våg- eller sicksacklinjer – återkommer i östasiatiska bilder, men också i äldre eurasiska hällristningar där människogestalten reduceras till en vertikal axel med horn/båge och flödande linjer i kroppen. Det är samma diagram över himmel-jord-vatten uttryckt i olika regioners material och stil.

I moderna termer talar vi om ”gudinnor” och ”symboler”, men för de människor som ristade dessa bilder var världen inte uppdelad i levande och död materia. Stenen var ett väsen, himlen en kropp, och rörelsen mellan dem en handling som kunde talas och sjungas men inte begreppsliggöras.

I artikeln om denisovamänniskornas överraskande långtgångna kultur – Denisovansk skugga över Anderna – påvisade vi att vid mötet mellan denisover och moderna människor de förra förlorade gener och språk till de senare medan de senare övertog de förras kultur. Moderna människor som hittade till Panama och därifrån spreds över hela Sydamerika hade med sig denisovernas kultur. Världsdelens egenartade kulturer skulle ha sin grund i ett denisovanskt arv.

Den kinesiska draken i dess olika manifestationer skulle även den lämnats av denisovanerna liksom de drakar som finns i Centralasien. Draksymbolen stod för den rytmiska växlingen mellan regn och torka, vinter och vår, himmel och jord. Draken var inte ond utan kosmisk balans, den som håller vattnet tillbaka och släpper det loss först efter ett ingripande.

e första bönderna i Norden kom inte direkt från Anatolien, som man länge trodde, utan via en västlig kustväg längs Medelhavet. Jordbruket spreds från Egeiska havets övärld västerut över Balkan, vidare längs Adriatiska kusten, och nådde Frankrike och Bretagne innan det tog vägen norrut mot Nordsjön och Östersjön.

Denna bondebefolkning, genetiskt närmast släkt med dagens sardinier, hade under årtusenden formats i kontakt med de västeuropeiska jägarfolken. Deras kultur förenade därför två arv: jordbrukets rituella ordning och den äldre stenålderns vördnad för landskapet och havet.

Kartan visar tydligt att avståndet mellan Morbihan i sydöstra Bretagne och Nyköping var enormt. Inga direkta förbindelser har kunnat påvisas, men tankar och symboler färdades inte i raka linjer. De följde människor, varor och berättelser längs kuster och floder, och tolkades om på varje plats.

Från Bretagnes stenkullar gick färdvägarna norrut längs Atlantkusten, via Normandie och Nordsjön till Jylland, eller inåt landet längs Rhen och Elbe. Där mötte megalittraditionen andra kulturer, som bandkeramiker och senare snörkeramiker, som i sin tur nådde södra Östersjön. På varje plats förändrades idéerna, men den grundläggande föreställningen – att stenen var en port mellan jord och himmel – levde kvar.

Det var denna blandkultur som skapade megalitkulturen i Västeuropa – den värld av stencirklar, gånggrifter och resta monoliter där gudinnesymboliken fick sin centrala plats. Genom megalitkulturen nådde dessa motiv även Nordtyskland, Danmark och södra Sverige, där de formade den Trattbägarkultur som etablerade jordbruket i Skandinavien omkring 4000 f.Kr.

De nordiska bönderna var alltså de sista länkarna i en lång västlig kedja som band samman Egeiska havet med Östersjön.

När de ristade sina symboler i hällarna förde de med sig den megalitiska gudinnans och havets världsbilder, inte de anatoliska gudarna. Här, i Norden, fick hon sin nya skepnad – den vattenburna snokgudinnan, född ur regn, kärr och dimma.

Malta - den heliga handelsön

Malta hade på 3000-talet f Kr ett märkligt överflöd av tempel. Hittills har man funnit nitton anläggningar, varav tretton är skyddade av UNESCO. Det verkar orimligt att en så liten ö skulle ha behövt så många helgedomar, men kanske var de inte byggda bara för lokalbefolkningen.

Under denna tid färdades små flottor av skinn- eller vassklädda båtar längs Medelhavets kuster. De kom från olika håll – från södra Frankrike, Sicilien, kanske till och med från Anatolien och Cypern – med last av gåvor: obsidian, koppar, salt, textilier, färgämnen och prydnader. Malta låg mitt i rutten och erbjöd hamnar, färskvatten och skydd.

Precis som mesopotamierna hade egna handelsstationer i Arslantepe kan också dessa seglare ha haft sina egna kvarter på Malta. Deras fasta personal skötte templen, tog emot gåvor, förvarade dem och förberedde byten med andra grupper. När flottan återvände hem hämtade man de varor som samlats in under tiden.

istningarna vid Släbroparken i Nyköping vittnar om en symbolvärld som inte föddes i Norden utan hade vandrat lång väg längs Europas atlantkust. När Trattbägarkulturen nådde södra Sverige omkring 4000 f Kr följde en redan mogen bildvärld med – den som formats i megalitkulturens västliga centrum i Bretagne. Där hade man med sten format de stora gudinnefigurerna med breda höfter och markerade bröst: bilder av den jordiska modern och hennes kretslopp.

I det nordiska landskapet mötte denna symbolik en ny verklighet. Här dominerade vatten, sjöar och myrar snarare än torra fält, och den gamla jordgudinnan fick därför en vattenburen skepnad.

Omkring 2900 f.Kr. inträffade sedan en ny våg av inflytande: stridsyxekulturen, en expansion från yamnaya-folkets områden i Ukrainaoch ödra Ryssland. Denna härskande krigarklass smälte under de följande 500 åren samman med de nordiska bönderna. Resultatet blev en befolkning som genetiskt stod de polska samhällena nära, där yamnaya-hövdingarna haft sin bas.

I denna miljö förändrades de äldre motiven. Tjurguden – åskans väsen från de pontiska stäpperna – trädde in i den gamla megalitiska gudinnekulten men förblev där bara en tid. Den kvinnliga gestalten stod kvar, medan Himmelstjurens kraft flyttade in i hennes kropp, i de två ormliknande väsen som tecknats på hennes sidor, symboler för regn, fruktbarhet och årstidernas växling.

Ristningen i Släbroparken blir därmed inte ett enskilt religiöst tecken utan ett möte mellan tre världar: den västliga megalitkulturens jordgudinna, den nordliga vattenkultens snokar och den östliga steppens tjur. Allt detta sammanstrålar i stenen, där den gamla moderfiguren nu bär både jordens och himlens tecken – ett arv från havets och regnets folk, megalitbönderna, sammanvävt med steppens krigare.

m man betraktar Kukuteni-Tripylje-kulturens ornamentik som en återspegling av dess livsform framträder en symbolvärld där allt tycks ingå i ett kretslopp. Byarna som medvetet brändes efter några generationer påminner om en ritualiserad förnyelse: jorden och leran renas av elden för att livscykeln ska börja om. Samma idé tycks återkomma i keramiken – i ormens slingor, månens rytmer och nätens trianglar. Ormen står för rörelsen mellan dag och natt, liv och död, vinter och vår; måncyklerna för tidens gång, och nätet för ödets inbördes förbindelser.

Kanske låg här en föreställning om världen som en väv av återkomster, där människans arbete, jordbruket och elden ingick i samma rytm som himlakropparnas rörelser. De röda och svarta färgerna – ofta tolkade som eld och natt, blod och jord – förenas till en helhet där skapandet och förstörelsen är två sidor av samma princip. Bränningen av byarna kan då ha uppfattats inte som undergång, utan som nödvändig förnyelse, precis som ormens årliga ömsning av skinn.

Om så var fallet, speglar även ornamenten en värld där naturens krafter inte besegras utan samverkar. De är inte dekorationer, utan symboler för en ordning där eld, tid och kvinna – jordens och livets bärare – stod i centrum.

Vägarna norrut – handel och kulturell resonans

Kontakten mellan Kukuteni-Tripylje och de nordliga jakt- och fångstkulturerna var inte en engångshändelse utan en del av ett långvarigt utbyte som följde de stora flodsystemen. Från Dniester och Prut gick färdvägar upp mot Dniepr, därifrån vidare genom den s.k. Wisla-Bug-korridoren till Östersjön. Längs dessa vägar färdades sälolja och sälprodukter samt pälsverk, bärnsten, salt och textilier – men också symboler.

Keramikens ornamentik och de geometriska mönstren kunde överföras som idéer mellan hantverkare, liksom motiv på textilier och målningar. Flera fynd från senneolitiska kulturer i Karpaterna och Polen visar fragment av samma formspråk som i det östra jordbrukets kärnområden: den slingrande ormen, solögat, och det upprepade nätmotivet. Det är inte osannolikt att symbolerna för tid, förnyelse och kvinnlig fruktbarhet följde med dessa handelsstråk mot nordväst.

När handeln till slut nådde södra Skandinavien, där megalitkulturerna redan hade en egen bildvärld, kunde dessa symboler få ny mening. Ormen blev då inte längre bara tidens och vattnets väktare, utan också en jordisk livskraft, sammanbunden med gudinnans kropp – en föreställning som vi ännu anar i Släbroparkens jordgudinna med sina två nedhängande snokar.

är Yamnaya-folkets expansion svepte västerut från de Pontiska slätterna kring 2900 f Kr bröts den uråldriga kulturväven som förenat Balkan, Donaubäckenet och norra Svartahavsområdet. Men idéer försvinner inte med folkomflyttningar. Tvärtom tycks vissa symboler – ormen, solögat, de sammanflätade linjerna – ha överlevt i periferierna av det gamla nätverket, bland små folkgrupper som fortsatt handel via Östersjön och Weichsel.

I denna marginal, där nordliga jägarkulturer mötte jordbrukets handelskretsar, kan ett motiv som det från Kukuteni-Tripylje ha fått nytt liv. Ormen som tidsväxlare, ögat som dagens ljus, nätet som ödets struktur – allt detta återkommer i abstraherad form i de hällristningar som senare utfördes i Skandinavien. Släbroparkens jordgudinna med de nedhängande snokar kunde i så fall vara en sen nordlig variant av samma ur-symbol: den kvinnliga kraften som styrde tidens växling och livets återfödelse.

Vi ser då ristningarna i Nyköping inte som isolerade uttryck, utan som fragment av ett äldre och vidare symbolspråk som genom seklernas gång vandrade från Balkan till Östersjön – förvandlat, men igenkännbart.

En möjlig syntes

Det är lockande att tänka sig att de symboler som en gång rörde sig mellan Europas östra och västra delar möttes någonstans i norr. I Släbroparkens ristningar kan vi, om vi tillåter oss att ana, se spår av både den västliga megalitkulturens solkretsar och den östliga jordkulturens ormmotiv. Om detta verkligen var en syntes eller bara en samtidighet i tankemönster kan ingen veta.

Men att föreställningar om tid, förnyelse och livets kretslopp hade fått olika uttryck i sten och lera – och att dessa ibland råkade spegla varandra – är kanske inte en slump. Det är möjligt att just i denna spegling uppstod den nordliga bildvärld som ristningen i Släbroparken nu bär vittne om: en stilla återklang av en större europeisk symbolgemenskap.

Medan den framväxande härskarklassen följde de stora civilisationernas religiösa strömningar från fjärran länder, höll det nordliga folket fast vid den äldre tron – den anatoliska jordens religion, vars bilder fortsatte att utvecklas, något som ännu anas i den gåtfulla Häxan från Smiss.

Paleosociologisk reflektion

Denna långa resa – från drakens kosmiska andning till snokarnas stilla vatten – berättar hur människans symboler förändras när livsvillkoren gör det.

I torra trakter blev vattnet en himmelsk gåva, i fuktiga trakter en jordisk självklarhet.

Den gamla gudinnan förändras därmed inte i väsen utan i orientering: hon vänder blicken nedåt, mot jorden och vattnet, och blir Nordens egen Inanna – snokarnas gudinna.

Detta är inte en slutlig förklaring, men det är en möjlig berättelse. Och ibland förklarar den möjliga berättelsen mer än tystnaden.

Läs även nästa kapitel om Templen på Malta
Till Historiemenyn