De mäktiga templen på Malta

nder 3000-talet f Kr var Medelhavet inte längre en avskild värld utan ett nät av segelvägar. Från Eufrats övre lopp, där staden Arslantepe växte fram, till öarna Cypern, Djerba, Malta och Sicilien fördes varor och föreställningar i en rytm som band samman öst och väst.

I Arslantepe i Anatolien har man påträffat några av världens äldsta kopparsvärd, daterade till omkring 4000 f.Kr. Dessa vapen vittnar om en ny metallurgisk kunskap, men också om en social förändring – metallens kraft blev ett tecken på status och rituell makt. Lika viktigt som metallen var tanken: att människan nu kunde forma och omvandla naturens ämnen till varaktiga symboler.

Under 3000-talet f.Kr. framstår Malta som ett oväntat men centralt nav i ett vidsträckt handelsnätverk som band samman östra och västra Medelhavet. De monumentala templen på Malta vittnar om en rikedom och ett hantverkskunnande utan motsvarighet längs andra delar av Medelhavets kuster vid denna tid. Ön saknade egna metallresurser, men låg strategiskt placerad mitt i sjöfartslederna mellan västyra Medelhavet, Sicilien, Nordafrika och Egeiska havet.

Samtida utgrävningar på Cypern – särskilt i Ayia Varvara och Kissonerga – visar att kopparbrytning och metallhantverk tidigt utvecklades där, vilket gav ön en framträdande roll i det östliga Medelhavet (Knapp & Webb 2014). En direkt kontakt mellan Malta och Cypern kan ha varit svår att upprätthålla på grund av avstånd och väderförhållanden, men handelsförbindelser via Nordafrikas kust, särskilt genom södra Tunisien och Djerba, framstår som fullt möjliga. I denna region har man påträffat megalitiska gravar och keramiska föremål med ornamentik som erinrar om både Tarxien- och Skorba-faserna på Malta (Lombard 1998; Trump 2002).

Det är därför troligt att handeln mellan Cypern och Malta gick etappvis, förmedlad av kustbundna sjöfarare och lokala folk i Nordafrika, snarare än som direkt seglats. Medelhavet var redan då ett nätverk av öar, hamnar och tillfälliga landningsplatser, där varor, myter och religiösa föreställningar färdades tillsammans. I detta nätverk kan Malta ha fungerat som en helig mittpunkt - en plats för vila, riter och förnyelse - snarare än bara ett handelscentrum.

I Cyperns äldre förhistoria dyrkades en stor fruktbarhets­gudinna – folk har identifierat henne med Aphrodite i hennes cypriotiska gestalt (epiteten Kypris) – och via fenikier och handelsförbindelser spreds aspekter av denna gudinna västerut. Den cypriotiska formen innebar både moderskap, jordens fruktbarhet, semestersjöfart och siluettkraft över kopparhantering. Det är dock inte troligt att den cypriotiska gudinnan vandrade med handeln ända till Malta.

ven Kreta verkar ha varit orienterad mot Syrien (Levanten) och Libyen under bondestenåldern. Redan tidigt var Knossos ett centrum på ön, men de avlidna gravsattes i grottor, i vissa fall i lager pä lager, så benen blandades. I och med att man lärde sig tillverka keramik skapades också små kvinnostatyetter.

Invandrarna till Kreta tog sig över havet i två vågor, troligen i kanoter. Det skulle sedan också ha varit kanotledes man höll kontakten åt öster och söder, men tydligen inte västerut. När Cykladernas övärld i Egeiska havet vaknade orienterade man sig på Kreta efter dem. I kontakterna mellan Medelhavets östra och västra delar verkar Kreta ha blivit överhoppat.

Grottans arv

I hela det tidiga Medelhavet finns emellertid spår av en gemensam föreställning: att jorden själv är en levande varelse, och att människan i död och ritual återvänder till hennes inre. Grottan var den första helgedomen – en plats där liv och död möttes och där återfödelsen kunde anas i mörkret.

På Malta uttrycks denna tro i Hal Saflieni-hypogeumets runda rum, uthuggna som jordens livmoder. I södra Tunisien och på Djerba finns paralleller i underjordiska kamrar med rituell funktion, som senare fick sin motsvarighet i megalitiska gravar ovan jord. Samma tanke återfinns på det förminoiska Kreta, där de döda först gravsattes i naturliga grottor, innan palatsen med sina innergårdar och labyrintiska salar började byggas.

I alla dessa miljöer är rörelsen densamma: från det inre till det yttre, från den underjordiska livmodern till den solbelysta världen ovanför. Grottans form lever vidare i arkitekturen – i templets rundningar, i pelarsalens djup och i palatsets slutna mittgård. Det är jordens inre som har flyttat upp i ljuset.

Den sahariska gudinnans väg till Malta

Det verkar logiskt att anta att Maltas fruktbarhetsgudinna skulle ha sitt ursprung på Cypern eller Kreta. Men på närmare håll fanns vid denna tidpunkt en betydligt äldre tradition som en gång hade sitt centrum i det gröna Sahara. Under årtusenden efter istiden, innan öknen bredde ut sig, levde där samhällen med herdar, fiskare och jägare, och i deras klippmålningar träder kvinnliga gestalter fram med tydliga drag av auktoritet och helighet. I Tassili n'Ajjer och Tadrart Acacus ser vi processioner och rituella scener där kvinnan står i centrum – inte som hustru eller moder, utan som bärare av kosmisk makt.

När Sahara torkade ut kring 4000 f.Kr. tvingades dessa folk att söka sig norrut, mot Medelhavets kuster. De förde med sig sina symboler och sin tro på den kvinnliga skaparkraften. I södra Tunisien och kring Djerba levde denna tradition kvar långt in i bronsåldern. Härifrån spreds den över havet till Malta, där den fick sin sista stora blomstring i sten. De maltesiska templen med sina runda former och inre helgedomar kan därför ses som den nordafrikanska gudinnekultens mest utvecklade uttryck – en kulmination snarare än en början.

Myten om Dido, den kvinnliga grundaren av Kartago, och berättelsen om att Pallas Atena föddes vid Tritonsjön i Libyen är troligen sena ekon av denna äldre värld där kvinnliga ledare och gudomlig makt ännu sammanföll. Den libyska gudinnan Neith, som egypterna senare införlivade i sitt panteon, kan mycket väl vara ett minne av samma tradition. Malta blev därmed inte en isolerad avvikelse utan den nordligaste och mest monumentala manifestationen av en saharisk modergudinna, född ur det landskap som en gång var grönt och levande men som sedan förvandlades till öken.

Målningen från Tassili n'Ajjer ska förstås inom den holocena ”Gröna Sahara”-horisonten (ca 15 000-4 000 år sedan), då savann, sjöar och stora hjorddjur präglade landskapet. Figuren förefaller bära buffelhorn snarare än ett påmålat buffelhuvud, vilket antyder rituell förvandling: dansaren iklär sig buffelns flockkraft, vattenbundenhet och fruktsamhet. I denna tidiga, animistiska kosmologi är det inte gudar i senare mening som åkallas, utan andar och livskrafter.

Hållningen – lätt böjda knän, utsträckta armar, vriden bål – visar rörelse, sannolikt en rituell dans. Kroppsmålningen följer ofta muskellinjer och leder snarare än att dekorera fritt. Det tyder på att målningen markerade rörelsens helighet: mönstren ”tänder” kroppens banor så att dansaren blir ett redskap för kraftens närvaro. Kombinationen horn + dans + kroppsmålning visar ett performativt skede där identitet skapas i handling: människan blir andeväsen genom rytm och symbol.

Den dansande kvinnan i Tassili

Tolkad så är figuren en proto-gudinna i funktion (en förkroppsligad livskraft), inte en teologiskt formulerad gudom. Hon uttrycker ett feminint kosmos där fruktsamhet, vatten och hjordar binds samman. I denna ljusbädd av savann och sjöar kan vi ana den symboliska linje som senare, när Sahara torkar ut, förs norrut mot Nordafrika och vidare över havet – ett minne som på Malta tar form i sten.

Från södra Tunisien över Djerba skulle hon ha nått Malta. Men där korrigerades hon i överensstämmelse med tankevärlden i Medelhavet: Hon fick breda höfter och stora bröst. Om det gick till på detta sätt kan bara framtida forskning avgöra.

å Malta inträffar nästa fas. Där framträder gudinnan som den triumferande himmelsgudinnan – fortfarande massiv, men nu vilande i vila som seger, inte som börda. Hon representerar livets evighet, inte dess sorg. I templens arkitektur har hennes kropp blivit byggnad, hennes inre rum blivit helgedom. Här förenas Anatoliens jordiska tyngd och Kretas dödskunskap till en ny form: evigt liv i sten.

Den sovande gudinnan på Malta kan också förstås som ett eko av den postglaciala Vintergudinnan i Europas nordliga mytologier. När isen drog sig tillbaka och årstidernas rytm blev tydlig föddes en ny symbol: naturens vila, inte dess död. Den stela kvinnogestalten på Ryemarksgaard-yxan i Danmark – troligen från 9000-talet före nuet – visar redan denna idé: världen drar sig samman i stillhet för att åter födas. Vintergudinnan är därför inte en sen efterbild av Medelhavets fruktbarhetsgudinnor, utan deras motsats och urform: hon är livets dvala, den kraft som väntar under snön. När hon senare når Malta genom handel och mytiska strömningar får hon åter sin kropp – men förblir densamma i väsen, den vilande skaparkraften som bär tiden genom stillheten.

Ristningen är ett återgivet minne av en charad eller föreställning vid ett ceremonicentrum. Före järnåldern återgavs samhällets världsbild i form av ett ett slags enkelt religiöst skådespel; som antytt först på järnåldern började man predika i tempel och kyrkor.

Vad ristaren sett är en charad där kvinnor hade gestaltat en bild av vad man i Danmark trodde för 9000 år sedan. Från vänster kan man se våren dansande och sjungande. Därefter följder dagarnas tåg: morgon, middag, eftermiddag, alla gravida med det individuella ödet. Till höger står Vintergudinnan stel och orörlig. Alla bär kläder med ödets nät inristat. Längst till höger visar siksak-linjerna månens skeden.

I West Kennet Long Barrow i södra England, megalitkulturens största grav, ligger människorna inte längre under gudinnans skydd som barn i hennes sköte, utan inne i hennes kropp. Gånggraven är hennes axel, sidokamrarna hennes armar, jordtäckningen hennes hud. Hon har nu blivit själva vägen till himlen.

Gravettienkulturens feta mångudinna var den första bild av livets rytm som människan formade. Hon symboliserade månens växlingar och den eviga återkomsten, inte bara som fruktbarhet utan som kosmisk ordning – ett löfte om att tiden aldrig stannar. När jägarna rörde sig västerut och nådde Atlantens kuster, följde minnet av henne med.

I Morbihan på 7000-talet f.Kr. mötte denna urgamla mångudinna en ny verklighet. Jordbruket hade förändrat livets villkor: människan blev beroende av årens nycker, av väder och skörd. I denna osäkerhet förvandlades gudinnan. Hon blev bondestenålderns fruktbarhetsgudinna – den som inte längre styrde tidens växlingar, utan garanterade kontinuitet och evigt liv genom jorden själv.

När västliga byggmästare förde sin stentradition söderut och mötte Medelhavskulturerna, uppstod den största syntesen av alla. På Malta smälte två världar samman: den sahariensiska härskargudinnan, formad av livets inre kraft, och den västliga megalitbyggarens tro på stenens kosmiska ordning. Resultatet blev templen där stenen själv blev gudinnans kropp, och gudinnan stenens själ – en triumf för båda traditionerna.

Genom denna förening fick den gamla mångudinnan nytt liv. Hon upphörde att vara en bild av växling och blev ett tecken för evighet. Månens rytm hade förvandlats till stenens varaktighet – och därmed hade människan funnit sin första arkitektur för odödlighet.

När gudinnans stenform hade funnit sin fulländning på Malta, började hennes idé resa vidare. Handelsvägarna längs Atlantens kuster band samman de västliga och nordliga folken, och med varor och berättelser följde också symbolerna. I varje möte förändrades de, men den grundläggande tanken – att det gudomliga har en väg genom jorden – bestod.

I hela det tidiga Medelhavet finns emellertid spår av en gemensam föreställning: att jorden själv är en levande varelse, och att människan i död och ritual återvänder till hennes inre. Grottan var den första helgedomen – en plats där liv och död möttes och där återfödelsen kunde anas i mörkret.

I Bretagne reste man stengärden som horisontella bilder av gudinnans kraft, i Irland och England förvandlades hennes kropp till långa gånggravar där människan bokstavligen trädde in i hennes inre för att nå evigheten. När symbolen till slut nådde Norden, förlorade den sin kropp men behöll sin form: i hällen ristades linjerna av hennes uppstigande rörelse, som minne av den stora vägen mellan liv och himmel.

När tanken till sist nådde Skandinavien, kanske flera tusen år senare, hade den mist sina yttre former men behållit sin kärna. Ristningarna i Släbroparken kan därför ses som en nordlig efterklang av det västliga megalitiska symbolspråket – inte som en kopia, utan som en självständig återklang av en idé som en gång föddes i ljuset över Atlantens kust.

Släbroparkens gudinnor är kanske inte längre dyrkade gudar, men de bär ännu ekot av den långa tradition som en gång förenade hav, ljus och sten. I deras linjer lever minnet av månens rytm, jordens kontinuitet och människans tro på evigt liv.

Den maltesiska gudinnans uppkomst

Den maltesiska gudinnan föddes ur ett ovanligt möte mellan många kulturströmmar. Från Anatolien och de äldsta templen i Inannas sfär kom föreställningen om den kvinnliga skaparkraften som både himmelsk och jordisk. Från Kreta och det minoiska arvet hämtades rörelsen och kroppens språk - den dansande prästens form som förbinder gudom och människa. Från Sahara, med dess uråldriga hällkonst i Tassili n'Ajjer, kom den arkaiska bilden av den hornbärande fruktbarhetsanden, livets urkraft innan gudarna fått namn.

Men den maltesiska gudinnan formades också av megalitkulturens behov: att skapa beständighet, minne och ordning i en värld där människans första samhällen höll på att förlora sin osynliga förbindelse med naturen. Megaliten var inte bara grav eller tempel utan en påminnelse om kontinuitet, ett sätt att förankra det föränderliga livet i stenens varaktighet.

I Malta möttes därför det anatoliska rummet, den kretensiska rörelsen, den sahariska symbolen och den europeiska megalitens vilja till beständighet. Resultatet blev en unik gestalt – den maltesiska gudinnan – född ur fyra världar, där jord, kropp, ande och sten ännu talade samma språk.

Tillbaka till första kapitel om Snokgudinnan
Till Historiemenyn