et anses inte fint att skriva om sex och samlag på dagstidningarnas kultursidor. Men om man gör som författaren och litteraturvetaren Karin Brygger och skriver om litterärt tekniska problem i samband med kärleksskildringar tycks det vara helt OK. Hon skriver: Hur vi än försöker skriva om extasen sviker språket oss. Lika lite som vi kan beskriva det ogripbara som vi kallar vårt "jag" kan vi beskriva lustupplevelser utan att bli mekaniska. Och den som väl hemfaller åt det skriver pornografi, en genre som få författare trånar efter att fullända.(Brygger 2023a)
Men är det verkligen frågan om vårt språk. Såvitt jag minns heter det om det sexuella samlaget i den hinduiska traditionen att det utgör ”en liten död”. Under samlagets vällust förlorar de deltagande sitt jag-medvetande och blir opersonliga. Vad som under samlaget upplevs är något opersonligt som att rida utmed en mörk allé eller gungas av stora vågor i ett mörkt hav eller något annat liknande. Även förnimmelsen av färg försvinner, vilket kanske är kulturbundet. Vällusten kan kulminera i orgasmens hänryckning eller i en egen extas som stiger uppåt i vällustiga bubblor eller något liknande beroende på person.
På grund av att jagmedvetandet sätts ur spel av samlagets vällust försvinner också själviakttagelsen. Det medför att det inte blir något minne kvar själva coitus. Därför är beskrivningar av upplevelsen av ett samlag svår att gestalta med ord.
Däremot är under penetreringen och avslutandet jagmedvetandet i funktion, vilket gör händelserna lättare att minnas. Det är ju de ögonblicken som pornografin utnyttjar.
I svenska litterära kretsar hände det att man ännu på 1950-talet talade om postcoital tristess. Samlaget hade varit något av en besvikelse och personen i fråga kände en tomhet. Det upplevde jag som obegripligt. Samlaget upplevde jag då som långt senare som fullföljande och berikande.
Å andra sidan hände det mig att det inte var med alla kvinnor jag lyckades genomföra ett samlag. En lyckad coitus krävde att jag som man hade psykisk kontakt med kvinnan, att vi kunde blanda våra själar, uttryckt på ett lite ålderdomligt sätt. Med kvinnor som sätter upp ett pansar över sin själ får jag som man det inte att fungera. Jag förmodar att det är när en man och en kvinna båda sätter upp ett pansar som allt kommer att handla om könskontakten och ingenting annat. Då skulle det efteråt kunna kännas tomt.
Men samlaget är en biologiskt betingad handling. Alla däggdjur har samlag som ett led i artens förökning. Alla däggdjurshonor har en klitoris i anslutning till slidan, vilket betyder att det är en intensiv form av sexualitet som utmärker däggdjuren.
Men mänsklig coitus är mycket mera än det köttsliga förenandets vällust. De intensiva kyssar som kan föregå själva penetreringen av kvinnan innebär ett utbyte av bakterierna i respektive mun. Detsamma sker vid själva samlaget: bakterier och virus utväxlas liksom att penis inte bara ger ifrån sig sperma utan sannolikt även upptar kemiska ämnen från slidan. Därutöver finns det en hel del svårbegripliga inslag som att människan bl a vid alkoholförtäring har en lågintensiv jonisk strålning. Är det möjligt att människor under ett särskilt intensivt samlag också har elektrisk kontakt?
Går vi vidare i spekulation är det möjligt att vid intensiv älskog bådas kroppar sänder ut partiklar av mörk materia så att det uppstår ett moln av dessa partiklar ovanför de älskande. Det sistnämnda är en långt förd spekulation men starka känslor som fördjupad sorg tycks medföra en utstrålning av mörk materia från sörjande personer enligt vad jag tyckt mig ha upplevt.
en Karin Brygger är egentligen intresserad av den kroppsliga kärleken som passion. Om man råkar se ett par som är så förälskade med varandra att de inte kan vara utan varandra och när de är tillsammans måste ständigt röra vid den andra, befinner de sig i ett intressant tillstånd. Det behöver inte vara passion utan besatthet. Det har många varianter.
I min ungdom såg jag en ung man som kom till polisen och ville bekänna brott. Han hade intensivt glänsande ögon. Han befann sig uppenbarligen i ett religiöst rus eller kanske en psykolog skulle säga religiös psykos. Till saken hör att när han återhämtat sig från sin religiösa upplevelse så tog han tillbaka sina bekännelser. Men den här typen av rus är inte unikt för frireligiösa hetsningar mot kollektiv extas. Jag har sett samma glans i blicken hos en troligen ensamstående, medelålders kvinna som tagit nattvarden.
Frågan är om inte de nutida, stora musikfester som sker utomhus, där hundratals ungdomar dansar och sjunger ledda av sina popidoler på estraden, inte är besläktade med de frireligiösa andakterna, som leds till kollektiv extas. I båda fallen kan man troligen tala om den maximalupplevelse, som den amerikanska psykologen Abraham Maslow (1908–1970) påvisade.
Det är fullt begripligt att fattiga människor i Tornedalen, som levde ett ansträngt, enahanda liv, förnam de maximalupplevelser som en leastadiansk gudstjänst erbjöd som mycket upplivande och stimulerande inslag i tillvaron.
Så här presenterade psykologen Sven Magnusson (1930–2008) i tidskriften Sökaren (nr 4/1994) detta ämne: ”En maximalupplevelse innebär ett slags extas med jagets överskridande som en väsentlig del. Känslan att vara ett med hela människosläktet är en viktig jagöverskridande upplevelse. En maximalupplevelse, med vidgat medvetande och glädje, kan komma i religiösa eller filosofiska sammanhang, i skapande eller vid anblicken av ett konstverk, ute i naturen eller i kärleken till en partner. Den är en upplevelse av vem man egentligen är i sitt väsens botten, en känsla av att vara hel, inte kluven, helt och fullt sig själv, och den är på samma gång en känsla av meningsfull identifiering med andra eller med världen.”
Vad Magnusson kallar jagöverskridande är detsamma som jag benämnt jagförlust. Men om det verkligen uppstår vidgat medvetande kan ifrågasättas. Eftersom jagkontrollen är borta går det inte att veta att medvetandet verkligen vidgat sig. Det är detta som är problemet med jag förlusten.
Däremot råder det inget tvivel om att en person verkligen förnimmer att medvetandet vidgas vid detta slag av upplevelser. Men det betyder inte att någon verklig utvidgning skett. Men det gäller att hänge sig åt upplevelsen, inte att granska den med den pågår. Granskar man blir det platt fall!
ag vågar påstå att den sexuella orgasmen är en variant av maximalupplevelser. Däremot tror jag närmast i likhet med Karin Brygger att sex i ett passionerat förhållande skiljer sig från alla vanliga maximalupplevelser. Det har att göra med den passionerat älskande är beredd att gå i döden för sin älskade.
Kanske förhåller det sig så att det är män som skulle vara beredda att gå i döden för sin älskade. Kvinnor torde främst vara beredda att offra sig för sina barn. Men kanske det finns för mig okända händelser eller berättelser där det är kvinnan som går i döden för en man.
Man frågar sig onekligen vad som händer hos en kvinna och en man under samlag i passionens tecken. Båda hänger sig till varandra. Vad skulle det innebära? Sannolikt en total psykisk eller själslig öppenhet. Observera att detta skulle ske då jagmedvetandet försvunnit. Det verkar troligt att båda byter någonting med den andra på det psykiska planet. Kan det vara impulser av svag likström? Kan det vara att parterna byter av den mörka materia som till stor det konstituerar vårt psyke (se min betraktelse om hur mörk materia kunde ge oss känslor). De skulle bli varandra psykiskt eller själsmässigt. De skulle psykiskt smälta samman.
Nu vet vi inte om detta är vad som händer i den mest hängivna formen av det passionerade samlaget; vad som inträffar är bortom våra sinnens förmåga mottaga information. Men om det är någonting liknande som sker är det klart att språket inte heller räcker till att beskriva ”undret”, något som ju Karin Brygger trots allt klagade över (Brygger 2023a).
I en artikel i juli citerar Karin Brygger en replik från en kvinna i en av amerikanen Philip Roths romaner: ”I give my heart, I give my self, in my fucking.” Brygger skriver vidare: ” Den som kan beskriva med ord hur ett hjärta kan förflytta sig mellan en kropp till en annan samtidigt som kropparna smälter samman sexuellt och förblir levande ska få ett pris av mig. För att han eller hon eller hen lyckats upplösa språkets – och även kroppens möjligheter.” (Brygger 23a)
Att ge sig hjärta åt någon är det engelska språkets fras för att ge sig helt åt någon. Ett fullt hängivet, lyckat samlag skulle kvalificera till ett pris av Brygger. Den lilla döden kan vi alla uppleva, men en full psykisk sammansmältning under coitus torde vara få förunnat.
Brygger 2023a: Karin Brygger: Syftet med litterära sexskildringar är inte att väcka begär. DN 2023-07-24. Publiceringshistoria: Första gången utlagd 2023-08-01. Uppdaterad 23-09-10 och 23-11-24. Layouten uppdaterad 23-11-30.Maximalupplevelser
Jagöverskridandet
Själarnas sammansmältning
Källor:
Brygger 2023b: Karin Brygger: Därför är det så svårt att skriva om sex och erotik. DN 2023-07-04.
Brygger 2023c: Karin Brygger: Uppslukande kärlek har blivit ett hot mot samtidens jag-projekt. DN 2023-05-01.