nder den tid i mitt liv när jag försökte lära mig förstå människans allra äldsta tänkande — det som jag senare kom att kalla arkeosofi — upptäckte jag först att ända in i början av bronsåldern trodde människorna att himlen var platt — det kunde läsas från neolitikums gravformer. Nästa steg var upptäckten av att man också före bronsåldern trodde att dag och natt bestod av var sitt rum, inte var sin aspekt på ett och samma rum (som framgick av en geometrisk målning i grottan El Castillo i Spanien från gravettienkulturens tid för cirka 30 000 år sedan). Ljuset var en egenskap hos dagens rum, vilket överraskande gjorde Bibelns skapelseberättelse begriplig. Det var ljuset som gud skapade, vilket gjorde att dagens rum kunde uppstå; ljuset var en egenskap hos rummet. Från solen utgick värme, inte ljus. De fanatiska läsarna av Bibeln i dag förstår inte det här lika litet som många arkeologer.
Men samtidigt som jag försökte begripa det äldsta tänkandet brottades jag med ett lite annat (och något komiskt problem). Vi kan observera världen ytterom oss tack vare de fotoner, som med blixtens hastighet når jorden, en färd, som dock tar att 8 minuter på grund av det respektingivande avståndet. Det är fotonerna som utgör grunden för våra synbilder; ögat läser av dem och sänder informationen till synsinnet (i bakhuvudet!). På grundval av informationen skapas synbilden i etapper, först mera allmänt (föremålens former), sedan mera detaljerat och vid krav med ytterligare detaljer.
Världen utan fotoner?
Jag frågade mig lite korkat om synbilden formas av information från fotonerna, hur skulle då världen se ut utan fotoner? Trögtänkt som jag är förställde jag mig att det kanske var någonting groteskt. Medan jag lärde mig förstå att människorna föreställde sig världen som två rum, insåg jag att under månmörka nätter fanns inga fotoner, eller i alla fall mycket få. Omfamnade jag nattetid en trädstam kändes den på samma sätt som på dagen. Ställde jag mig på knä på en gräsmatta, kändes gräset på samma sätt som på dagen. Vad mera, det luktade nästan på samma sätt.
Solens nedgång och uttunnande av strömmen eller vinden av fotoner från solen, ändrade inte på föremålens former i nattens värld. Den var i stort sett densamma som i dagens värld. Det borde ju ha känts betryggande.
Wittgensteins yttrande
Men Ludwig Wittgenstein hade sagt: The world is everything that is the case (Wittgenstein 1922). Den svenska översättningen i antologin Filosofin genom tiderna lyder: Världen är allt som är fallet (Wittgenstein 1964). Av fortsättningen av ”Tractatus logico-philosoficus” framgår att det var den synliga och berörbara världen som Wittgenstein närmast avsåg. När han skrev sin berömda bok vid fronten under första världskriget var det det sena 1800-talets kunskapsvärld som han hade tillgång till.
Men ett halvsekel senare hade jag i skolan lärt mig att det fanns osynliga mikrober; att cellerna och själva världen var uppbyggd av atomer; att universum inte bara omfattar en galax utan är oändligt; allt detta som Wittgenstein på 1910-talet inte kunde känna till (och inte heller senare lärde sig så mycket om eftersom han ansåg att filosofi och vetenskap inte hörde ihop). Men det som mest oroade mig i den nya kunskapen var först kvantum mekaniken och sedan upptäckten av att mörk materia genomkorsade universum (85 procent av universums materia består av mörk sådan).
Det är ju kvantpartiklar som kvarkar som innerst inne bygger upp atomerna och förvandlar dem på vägen till materiella enheter som samarbetar med fotonerna. Men när kvantpartiklarna är fristående som elektroner beter de sig förbryllande: en elektron kan gå genom två hål samtidigt, två elektroner som samtidigt i varandras närvaro dubbats till nordspinn behåller spinnet sedan när de skiljs. Men sedan om den ena elektronen får sitt spinn ändrat till syd, sker ögonblickligen samma förändring i den andra. Detta kallas för sammanflätning.
Ingår den paradoxala kvantvärlden i Wittgensteins ”fall”?
Mörk materia
Något som Wittgenstein troligen inte kunde hänföra till världen liksom inte heller Albert Einstein gjorde är den mörka materien. Den omger alla galaxer och har något att göra med uppkomsten av galaxhopar. De förbinder galaxhoparna som är skilda av enorma avstånd genom någonsorts korridorer. Det finns astronomer som vill ha det till att den mörka materien ger universum en struktur.
Men den enorma mängden mörk materia tyder att det finns många slag av mörk materia-partiklar med olika funktioner. Runt de svarta hålen i galaxerna finns en horisont, som minns allt som faller ned i hålet. Den består rimligtvis av mörk materia, som besläktad med den enorma graviationen från det svarta hålet, kan något hålla emot. Men om mörk materia har en minnesfunktion vid horisonten till de svarta hålen har den sannolikt denna funktion på andra håll – var är ännu outforskat.
Men tillåt mig att spekulera. Det finns mörk materia inte bara runt galaxerna utan runt solsystemen, ja, runt planeterna. Varför skulle den mörka materien nöja sig att med att ligga runt vår planet. Är det inte sannolikt att den finns överallt: i bergen, i växtligheten, i alla djur, i oss?
Ingen tycks veta vad gravitation är — Einstein trodde den var en krökning i rumtiden, kvantfysikerna påstår att den består av kvantpartiklar. De har döpts till gravitroner. Om kvantfysikerna har rätt är gravitronen mycket liten och nästan utan materia. Den strålar ut i mycket täta strömmar från komplex av atomer, ju större komplex, desto starkare gravitation. Gravitronerna tycks kunna tränga igenom allting, utnyttjande tomrummet mellan kärnan och elektronerna i atomerna. Det fylls av gravitroner som i sin genomströmning alltid drar nedåt mot klumpen av materia (som jorden). Men även om tomheten mellan elektroner och kärna skulle var fyld av den täta strömmen av gravitroner, bromsar den inte elektronernas banor runt atomkärnorna.
Men poängen är att gravitronen av allt att döma är en mörk materia-partikel. Mörk materia är ju mörk, d v s osynlig, därför att den inte samarbetar med fotonerna. Mörk materia-partiklar tros däremot samarbeta med gravitationen. Där gravitation uppstår, där skulle alltså mörk materia-partiklar också samlas.
En omväg
Människans tidiga tänkande kallas lite föraktfullt för naturreligion av religionshistorikerna. Det tidiga tänkandet försökte förstå den värld människan levde i. Från och med bronsåldern började utvecklas ”riktiga” religioner utgående från en del idéer hos naturreligionerna. I vår del av världen var zoroatrismen de intressantaste och kom så småningom kom att bidra till kristendomen. Med det ”riktiga” religiösa tänkandet hamnade det mänskliga tänkandet på avvägar; det var sedan med de grekiska naturfilosoferna som tänkandet åter började handla om världens empiriska uppbyggnad, men nu med en ny metod, den rationellt logiska.
Men Jesus då, undrar någon, förde han inte till människorna ny kunskap, den gud han var? Kristendomen uppfanns i Alexandria på 200-talet f Kr. Det skedde under infytande av grekisk filosofi, närmare bestämt den stoiska. Men det som i de antika källorna kallas Chrest påverkades av judiska och zoroastriska idéer (Lindgren 2018).
En av riktningarna fördes från Egypten till Judeen av Johannes döparen. Han blev mycket populär. Kung Herodes fann sig hotad i sin maktställning av rörelsens växande storlek. Med hjälp av de judiska prästerna lät han gripa och avrätta Johannes och fördriva hans anhängare från Judeen.
Sedan cirka 50 år efter Johannes avrättning förvandlades berättelserna om Johannes i någon form av parafras till evangelierna om Jesus. Evangelisterna tog in idéer från zoroatrismen (legenden om Jesu födelse är en parafras på myten om ljusguden Mithras födelse) och kanaanitisk religion (det är främst Jesu mirakler som är hämtade därifrån, ty med dem, t ex att Jesus sågs vandra på Genesarets sjö, bevisades att Jesus var en gudom i överensstämmelse med de kanaanitiska föreställningarna (ibid)).
I naturreligionerna föreställde man sig att de naturliga fenomenen, särskilt himlen, kunde manifestera sig i sina olika aspekter. I ett arv från neandertalarna trodde gravettienkulturens moderna människor att en mammut kunde manifestera himlen. Men i de ”riktiga” religionerna är gudarna fiktiva. Det var också evangeliernas Jesus fastän evangelisterna genom att påstå sig återge vittnesbörd skapade en illusion av att han skulle ha varit en människa. I 2000 år hävdade kyrkorna och från medeltiden universitetens teologiska fakulteter en fiktion om en gud, som skulle ha varit en levande människa, uppbyggd av atomer (som därmed omöjligt kan gå på vatten), men som genom sitt lidande och död på korset återvann sin gudomlighet (en uppfattning från bronsåldern, t ex den minoiska kulturen på Kreta).
En ormhonas tankar
Det dröjde ända till 2010-talet innan jag kunde genomskåda kristendomen och att dess lära skulle vara en gåva från gud. Den var ett barn av hellenismens fascinerande möten mellan dåtidens öst och väst. Den kom att delas upp i förvånansvärt många sekter eller strömningar, alla kallade förklenande för gnosticism av den segrande sekten. Den bredde ut sig under pax romana i väldets östliga delar, där handelsmöjligheterna främjade en medelklass av handelsmän och hantverkare. Men den gamla jordägande aristokratin ville inte acceptera t ex slavhandlare i sin krets. De utnyttjade då den sekt som kunde kallas för ”Paulus kyrka” till att uttrycka den status de menade sig inneha (bl a genom för tiden lyxiga gravkapell som i Ungern).
Att jag levde större delen av mitt liv utan att inse detta hade att göra med att jag som sexåring stötte på en orm som solade sig på en stubbe vid en stockväg i Dragsfjärd i Finland. Det var första gången jag såg en huggorm, men jag hade blivit varnad för ormar, så jag visste vad jag såg, men var osäker på vad jag skulle göra. Jag hade stelnat till vid åsynen av ormen och frågade mig om jag inte borde springa min väg. Men min nyfikenhet vann och jag beslöt att stanna men vara beredd att omedelbart vända och springa min väg ifall ormen gick till anfall. Men det gjorde den inte utan såg först värderande på mig, väste sedan varnande åt mig och försvann till slut krypande i växtligenheten bakom stubben.
Det var ju ingen speciell händelse, och skulle inte ha varit minnesvärd om det inte förhållit sig så att under de sekunder ormen och jag betraktade varandra intensivt hörde jag dess tankar: ”Den är en unge. Den är inte farlig!”
Jag har i decennier grubblat över denna händelse. En orm kan inte tänka i ord, allra minst i svenska ord, hur var det möjligt att jag tyckte mig förnimma två korta satser på svenska komna från den?
De binära elektronerna
Med åren har följande förklaring utkristalliserat sig. Ormen och jag betraktade varandra med 100-procentig koncentration under flera sekunder. Under den tiden uppstod ett fält mellan oss. Fältet fungerde som ett medium som förde över ormens tankar till mig. Men de överväganden som ormen gjorde vid betraktandet av mig behandlades i dess hjärna i form av strömmar av elektroner. Slutsatsen av de fysiska övervägandena blev en känsla hos ormen. Det var denna känsla (eller någonsorts kopia av den), som fördes med hjälp av fältet till min hjärna. Där översattes den till ord: ”Den är en unge. Den är inte farlig!”
Fältet skulle ha bestått av mörk materia liksom ormens känsla. Det spännande var att min hjärna översatte ormens känsla till ord. Det fick mig att inse att vi tänker inte alltid i ord utan genom binärt ordnade serier av elektroner som förs genom cellerna i hjärnans olika centra. Elektronserierna måste sedan översättas till känslor eller ord för att bli begripliga för oss.
Men denna materialistiska förklaring skulle jag komma till först en femtio år senare. Fram till dess försökte jag hitta en förklaring till denna och sedan i fortsättningen flera andra liknande upplevelser i religionen. Eftersom jag valde filosofi under min studietid sprack de religiösa förklaringarna, inte minst tack vare den engelska filosofen G E Moore (1873–1958) och hans idéer om sinnesdata. Men att ersätta metafysiken med mörk materia tog lång tid.
Varför mörk materia?
Jag har tidigare i texten föreslagit att nervsystemet och hjärnan fungerar med hjälp av mörk materia. Mitt förslag går ut på att i varje nervcell finns ett stort antal tubularer som håller fast elektroner och programmerar dem enligt ett genetiskt styrt schema (binärt: nolla = nordspinn; etta = sydspinn). Tubularerna kan inte vara uppbyggda av atomer eftersom elektroner skulle försvinna in bland atomernas skal av elektroner. Därför är det sannolikt att tubularerna består av partiklar av mörk materia.
Hur kommer det sig att vi har känslor? Varken atomer eller elektroner har känslor. Men allt levande verkar att ha någon form av känslor, som därtill ofta är mycket viktiga för dem. Mitt förslag till förklaring är att nervcellernas binära elektroniska slutsatser översätts av strukturer av mörk materia vilket vi förnimmer som känslor.
Under vår långa uppväxttid växer strukturerna av mörk materia i anslutning till vår hjärna och nervsystem kanske till en helhet. När kroppens eget elektriska system av likström upphör, bidrar det till en nedkylning av kroppen som får de kemiska reaktionerna att upphöra. Men helheten av mörk materia lösgör sig från kroppen. Det skulle vara själen som man i de olika religionerna har trott att lämnar kroppen i dödsögonlicket (Lindgren 2020).
Men kanske förhåller det sig så att någon som tränat det kan använda helheten av mörk materia att lösgöra sig och färdas utanför kroppen. Alla schamanerna kunde inte materiellt färdas utanför kroppen som den svenska neurologiska forskaren Henrik Ehrsson vid Karolinska institutet har påvisat. Vårt kroppsmedvetande är gammalt och kan luras till att tro att det kan se sig självt från en position utanför kroppen (Ehrsson 2007). Men om ett sådant lösgörande och förflyttning är möjlig kan man fråga sig hur långa färder det kan göras.
Men sedan finns kvantfysikens fenomen sammanflätning. Kan man tänka sig att helheten av mörk materia genom någon form av sammanflätning kan färdas till t ex Mars eller till äldre händelser i tiden på jorden?
Här några förslag till materialistisk spekulation som småningom förhoppningsvis kan kontrolleras empiriskt. Den metafysiska spekulationen är och förblir ett slag i luften.
Publiceringshistoria: Utlagd 20-07-27.
Några av artikelns källor:
Ehrsson 2007: H Henrik Ehrsson: The Experimental Induction of Out-of-Body Experiences. Science, 24 August 2007, Vol 317
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Erik Lindegren och mystiken. Kapitel 4. Kristendomens födelse. hypertexter.se (http://hypertexter.se/Erik_Lindegren_04.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Medvetandet en lök av mörk materia. hypertexter.se (http://hypertexter.se/Medvetandet.htm)
Wittgenstein 1922: Ludwig Wittgenstein: Tractatus Logico-Philosophicus. Translated by C. K. Ogden. Kegan Paul London.
Wittgenstein 1964: Ludwig Wittgenstein: Ur Tractatus logico-philosoficus. Kapitel i Filosofin genom tiderna – 1900-talet Redaktör Konrad Marc-Wogau. Bonniers.
Välkommen att kommentera essän
Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.
Läs även de andra artiklarna i avdelningen Livsåskådning.