hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Konsthistoria

Karin Hellman och Damen från Willendorf

En konsthistorisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren


Karin_Hellman3

Karin Hellman. Foto från internet.


venuslaussel2

Damen från Laussel är relief huggen ur sandsten. Figuren är 54 x 36 x 15,5 cm enligt Musée d'Aquitaine i Bordeaux, där den är utställd. Hon håller i ett horn av vincent. På det är 13 streck ristade — månaderna i ett månår. Hon har ansiktet, som dock saknar anletsdrag, vänt mot hornet. Reliefen var ursprungligen huggen i väggen på ett klippskydd, som hade använts som både bostad och ceremoniplats på tidens vis. Reliefen tros vara från för 25 000 år tillbaka. Enligt en logisk positivistisk tolkning, som också är primitivistisk, kan inte man inte dra några slutsatser av bilden. Enligt en logiskt empirisk tolkning föreställer reliefen den fruktbarhetsgivande mångudinnan i hennes aspekt av visare av tid.

Damen från Willendorf

Damen från Willendorf. Den är en 11 cm hög statyett snidad i kalksten av oolistisk typ. Denna typ av kalksten finns i Frankrike, främst Loiredalen, inte i Tyskland eller Österrike. Statyetten saknar fötter och var troligen inte avsedd att visas utan att t ex hållas i handen. Statyetten saknar vidare anletsdrag, håret täcker ansiktet — hon var en opersonlig kraft. Notera att den har snidats i en stil som påminner om Damen från Laussel i vänstra spalten. Damen från Willendorf tros vara cirka 23 000 år gammal. Det kan inte uteslutas att den förts från Västeuropa till Centraleuropa i samband med någon form av brudköp.

En liten statyett, 11 cm hög och hittad redan 1908, blev efterhand på 1900-talet en icon för jägarstenåldern. Av de patriarkala arkeologerna döptes den till Venus från Willendorf, men kallas i dag mera respektfullt för Damen från Willendorf. I sin överdrivna avbildning av yttre kvinnliga drag uppfattades statyetten som löjlig, ett outvecklat uttryck för ett enkelt skönhetsideal. Å andra sidan är den skickligt snidad i kalksten som antyder en kulturnivå som är allt annat en primitiv. Tolkningen har vacklat mellan de två ytterligheterna: primitiv kontra avancerad.

När alltfler kvinnor blev verksamma som arkeologer kom en ny och lite mera balanserad aspekt på Damen från Willendorf. I British Museum i London arrangerades år 2013 en utställning med de flesta kvinnliga avbildningar från perioden för 35 000 år sedan till för 15 000 år tillbaka. Vid ett seminarium i anslutning till utställningen talade den tyska arkeologen Sabine Gaudzinski-Windheuser, som studerat alla bevarade bildframställningar från denna tid, att före det senaste maximumet under gravettienkulturen var statyetterna i varierande omfattning naturalistiska. Hon talade om willendorfstilen. Efter den stora nedisningen blev statyetterna mera stiliserade. Hon nämnde dem som tillhörande gönnersdorfstilen. Om bildframställningarna i willendorfstilen sade hon att var presentationer av ”den kvinnliga nakenheten i all dess storslagenhet” (Balter 2013).

Alltså över 100 år efter fyndet av Damen från Willendorf börjar äntligen uppfattningen om denna den äldsta konsten bli mera nyanserad. Men redan år 1950 såg den finländska konstnären Karin Hellman det feministiskt dynamiska i Damen från Willendorf. Hon gjorde ett collage som hon döpte till just Venus från Willendorf.

Karin Hellman

Karin Hellman levde åren 1915–2004. Hon var gift med konstnären Åke Hellman och fick två barn med honom. Paret bodde större delen av sitt liv i den gamla staden Borgå, öster om Helsingfors. Karin Hellman var en av de första konstnärer som utvecklade collagetekniken i Finland; hon var särskilt bra på att använda textilier i sina konstverk (Tiihinen et al 2017).

På den utställning av Åke och Karin Hellmans verk, som visades i Konsthallen i Helsingfors den 21/10–19/11 2017, var det just collaget Venus från Willendorf som kom att mest fängsla mig. Det hade till en del att göra med mitt intresse för förhistorien, men också för att collaget gestaltade både en tidsbild och allmängiltig kvinnlig upplevelse. I denna artikel ska jag avslutningsvis analysera Karin Hellmans collage men före det är det nödvändigt att räta ut en del frågetecken kring den förhistoriska statyetten Damen från Willendorf.

Denna statyett hittades av den österrikiskt-ungerska arkeologen Josef Szombathy vid en utgrävning i byn Willendorf nära staden Aggsbach i norra delen av dagens Österrike. I patriarkal anda döptes den till Venus från Willendorf av arkeologer som beundrade romersk konst, särskilt romerska statyer av kärleksgudinnan Venus. Genom att använda namnet Venus på den förhistoriska statyetten var man ironisk och ville understryka hur primitiva det förgångnas människor var. Numera har denna enfaldiga patriarkalism genomskådats och på engelska omtalas statyetten som Woman from Willendorf. Emellertid är statyetten en antropomorf gestaltning av en kraft som man i gravettienkulturen trodde styrde naturen. Därför bör den kallas för Damen från Willendorf på svenska.

Det mänskliga tänkandets utveckling har systematiskt ignorerats av arkeologer och paleoantropologer. Därför har ingendera klart för sig att människan försökte förstå vad det var för värld hon levde i. Den stora förändringen kom i slutet på bronsåldern med juridikens utveckling. På järnåldern i Grekland började sedan filosofer, som alla till en början var juridiskt utbildade, att göra iakttagelser om den yttre verkligheten och dra logiska slutsatser av det. Det var början till ett empiriskt vetenskapligt tänkande. Men före det handlade tänkandet om rummet människan levde i, direkta och konkreta iakttagelser som i filosofin kallas naiv realism. Rummet troddes äga krafter utöver dem människan besatt. Detta rum var dramatiskt uppdelat i en mörk och ljus del, ja, man trodde länge att det bestod av två olika rum. Den mörka delen styrdes av en kraft som utgick från månen och denna kraft var bl a fruktbarhetsgivande. I den ljusa delen trodde man att ljuset var en egenskap hos rummet, ty det började bli ljust före solens uppgång och det var länge ljust efter dess nedgång. Därför trodde man också endast värme kom från solen. Eftersom människorna var aktiva och verksamma huvudsakligen under dagen så föreställde man sig att dagens himmelsgudinna också var en ödesgudinna, som styrde människornas livsförlopp. Detta har jag klarlagt i bl a min essä om gravettienkulturen.

Från Västeuropa?
Damen från Dolne Vestonice

Damen från Dolne Vestonice består av en statyett av bränd keramik, 11 cm hög. Den hittades i Dolne Vestonice av den tjeckiska arkeologen Karel Absalon år 1925. Den grävdes fram i två bitar bland en mängd djurstatyetter i resterna av en gammal eldstad. Lägg märke till att ögonen är markerade med två streck. Men hon saknar också mun. Hon skulle symbolisera aspekten av ödesgudinna hos dagens himmelsgudinna. Bild från Internet.

Damen från Brassempouy

Damen från Brassempouy är ett fragment av en statyett snidad av mammutelfenben. Den tros ha en ålder av cirka 23 000 år. Den skulle alltså vara från den stränga solutréenkulturen. Den hittades i Grotte du Pape (Påven grotta) nära byn Brassempouy i departementet Landes i sydvästra Frankrike redan 1894. I grottan fanns andra bitar av kvinnostatyetter och stenverktyg. Damen från Brassempouy är 3,5 cm hög, 2,2 cm djup och 1,9 cm bred. Notera att ögonen är närmast markerade som streck som hos Damen från Dolne Vestonice. Hon saknar också mun. På huvudet bär hon ett nät. Det är en symbol för ödet som utvecklades i Afrika och fördes därifrån till övriga världen. I solutréenkulturen i Europa försökte man göra allting så perfekt som omständigheterna tillät, så ödesgudinnan snidades så realistisk som möjligt. Den långt förda realismen har gjort att forskarna trott att statyetten skulle ha varit ett porträtt av en vanlig kvinna. Foto från Internet.

Willendorf ligger nära floden Donau i norra Österrike. På tjeckiska sidan om gränsen till Österrike finns ett gammalt område som kallas Mähren, till stor del utmed en biflod till Donau. För ungefär 30 000 år sedan blomstrade där en avancerad kultur som kallas pavlovien efter staden Pavlov. Där hade man för ungefär 29 000 år sedan och framåt en märklig religiös sedvänja. Man knådade statyetter av material som kunde suga i sig vatten. De brände man i låga temperaturer. Sedan vid ett högtidligt tillfälle dränktes statyetten i vatten, varefter den kastades i en het eld. Resultatet blev att statyetten med en hård smäll sprängdes sönder av det förångade vattnet och dess delar spreds omkring. Genom att lyssna till knallen och hur delarna spreds menade sig prästen som förrättade ceremonin kunde utläsa ödesgudinnans vilja, d v s framtiden.

Men Damen från Dolne Vestonice hade lyckligtvis kastats i en eld med för låg temperatur. Statyetten kom därför att endast delas i två bitar av ångtrycket. Vi kan därför studera denna statyett. Den har betydande likheter med t ex Damen från Willendorf men är ändå utförd i en egen stil. Framförallt är den mera långsträckt. I likhet med Damen från Brassempouy från Frankrike saknar Damen från Dolne Vestonice mun men har skarpa ögon. Det verkar som om de två damerna skulle avbilda samma fenomen i det rum som människorna upplevde sig leva i under gravettienkulturen i Europa. Damen från Willendorf är utan ansikte och därför relaterad till natten och månen, medan Damen från Dolne Vestonice och Damen från Brassempouy skulle vara associerade till dagen och dagsljuset. Det är då det går att se, varför båda har ögonen markerade, men med en större skärpa än vad kanske människor hade. Av nätet på huvudet på Damen från Brassempouy kan vi sluta oss till att det var frågan om aspekten av öde på dagens himmelsgudinna som båda statyetterna gestaltar.

När dessa märkliga och mycket gamla statyetter hittades vid arkeologiska utgrävningar var de alla nakna. Det bidrog till att de i flera fall tolkades som stenålderspornografi. Men det fanns också forskare som hävdade att statyetterna ursprungligen var iförda kläder. År 1997 lyckades den amerikanska textilarkeologen Olga Soffer tillsammans med två andra arkeologer bevisa att det fanns avtryck av textiltrådar på statyetter påträffade i Pavlov (Adovasio et al 1997). I en senare artikel hävdade Soffer att kvinnorna i pavlovienkulturen lyckades väva mycket tunna textilier, som ingen annan kultur på denna tid klarade av (Soffer et al 2000). Man kan misstänka att dessa textilier var mycket eftertraktade av de ledande prästerna i andra ceremonicentra på denna tid. Det kan därför tänkas att Damen från Willendorf kom med en kvinna från t ex ceremonicentret i Solvieux i Dordognedalen i sydvästra Frankrike. Hon reste till pavlovienkulturen för att gifta sig med den ledande prästen i någon av denna kulturs ledande centra. Detta brudköp skulle ha skett för att bl a försäkra ledarna i Solvieux fortsatt tillgång till tunna textilier.

Kvinnostatyetterna skulle i de flesta fall ha varit påklädda som ett slags dockor. Men det troliga är att de inte var några leksaker utan upplevdes som ett slags medier. Genom att hålla Damen från Willendorf i handen försökte kanske kvinnan från Solvieux som gifte sig med en präst från pavlovienkulturen försäkra sig om att hon var fruktbar och skulle få många barn. I andra fall höll man de små statyetterna i sina händer, koncentrerade sig på dem och ställde en personlig fråga. Det är ett knep som är känt från den schamanism som spreds från östra Sibirien under senaste istida maximum. Man kan därvid få ett svar, som kommer inifrån det egna huvudet, men som man då trodde kom från gudinnan. Hur som helst var statyetterna inte föremål dyrkan på samma sätt som efterhand utvecklades först i Mesopotamien och senare runt Medelhavet. Men innebörden i denna preglaciala kult vet vi ingenting om.

En sak som egentligen är förvånande är att arkeologerna inte insett att den rondör som kvinnorna uppvisar i framför allt Västeuropa är ett bevis för förekomsten av ceremonicentra. De vanliga kvinnorna färdades med sin grupp på kanske 50 individer. De hade så mycket att göra att inte inte kunde bli feta: Att se efter barnen, samla ved och växtföda, inrätta ett läger med eldstäder, tillreda mat (genom stekning på öppen eld eller kokning i lädersäckar med glödheta stenar), väva tyger av växtfiber, sy dem till klädesplagg, reparera slitna kläder så gott det gick, bryta ett läger och transportera viktiga föremål till nästa läger o s v. Men på en plats som Solvieux där det fanns särskilda personer som insamlade växtföda, tillredde mat av djur som fällts av yrkesjägare och tog hand om alla dagliga sysslor, behövde en ledande kvinna inte underkasta sig fysisk ansträngning varför hon kunde bli fet. Hennes fetma var då också ett statusuttryck och därmed en modell för den styrande kraft, som uppfattades ha den högsta statusen i det upplevda rummet.

I Västeuropa var också mycket vanligt att det gjordes målningar på väggarna i grottor. Det skulle ha att göra med månkulten. Under en måncykel försvinner månen i tre dagar från himlen. Enligt en gammal tradition, som kanske uppkom under gravettienkulturen i Västeuropa, skulle månen då vistas under jorden. Ville man nå mångudinnan med ett budskap kunde det ske i form av en målning på en vägg i hennes underjordiska bostad, d v s en grotta.

Men från Centraleuropa (pavlovienkulturen i Mähren) till strelsienkulturen i Östeuropa med center i Kostenki vid Donfloden tycks man ha varit inriktad på dagens himmelsgudinna, särskilt i hennes aspekt av ödesgudinna. Redan i pavlovienkulturen är statyetterna mera långsmala än i den västeuropeiska gravettien. I statyetter påträffade i Kostenki har de breda höfterna försvunnit. I kulturen kring Bajkalsjön i Sibirien är de smala som pelare.

När den senaste nedisningen började nå sitt maximum, ungeför för 22 000-19 000 år sedan utvandrade två tredjedelar av Europas dåvarande befolkning, dels söder ut över Medelhavet, dels öster ut till Bajkalsjön. En del grupper fortsatte efter maximumet till Nordamerika. Det gör att man kan misstänka att himmelsgudinnan gestaltad som statyett i sin smala version är det egentliga ursprunget till indianernas totempålar, även om de efterhand genomgått en utveckling under schamanistiskt inflytande (schamanism har kunnat beläggas tidigare i Nordamerika än i Europa!).

Skapelsens ägg

Hellman_Damen_W2

Karin Hellmans collage Venus från Willendorf är från 1969. Originalets format 64x85 cm. Foto Simon Hellman.

Det fascinerande med Karin Hellmans collage är att hon valde att lägga Damen från Willendorf som ett fotografi längst ned i en äggformad cirkel. Av allt att döma trodde man under gravettienkulturen att världen skapades ur ett ägg. Det är detta som Karin Hellman tycks ha förstått. Damen från Willendorf är med sina fysiska attribut (stora bröst, breda höfter, förstorat könsorgan) klart fruktbarhetsgivande. Det är logiskt att komma till slutsatsen att hon skulle också ha varit världsäggets upphov.

Men ser man upptill på ägget så är det tydligt att det håller på att öppnas: skalet splittras. Inuti ägget ses antydningar till cykliska förlopp i de långsträckta, lätt böjda, vita eller ljusa tygbitarna. Ägget innehåller den cykliska tidsuppfattningen om den eviga återkomsten, en föreställning som levde ända in i bronsåldern bland människorna. Upptill strax under det uppsprickande skalet finns en serie ojämna ringar med med två runda tygbitar i mitten. Är det det mänskliga medvetandet som håller på att födas?

Jag har inte kunnat frigöra mig från intrycket att Karin Hellman även föregripande gestaltade en skapelseidé som återfinns i hypotesen om big bang som en inflation. En mycket liten koncentration av energi början plötsligt expandera, inte som en explosion åt alla håll utan som en horisontell utvidgning, många gånger snabbare än blixten. Denna lilla koncentration innehöll paradoxalt nog all den energi som genom en fortsatt utveckling skulle bli dagens universum.

På ett likartat sätt innehåller skapelseägget hos Karin Hellman för människans väsentliga grunddrag: en gudsuppfattning, det cykliska tidsbegreppet och medvetandet.

Men ju mera jag tänkt på Hellmans collage av Damen från Willendorf har jag insett att den innehåller flera skikt av betydelse. Från en något annan synvinkel verkar collaget beskriva kvinnans grundvillkor: själva kvinnligheten i fotografiet av gudinnan, menstruationscyklernas rytm och gnistan av nytt liv som är en aning om ett kvinnligt fullbordande.

Hur man nu sedan vill läsa Karin Hellmans collage Venus från Willendorf undgår man inte slutsatsen att det är en stort konstverk, som i sin allmängiltighet också föregriper den omvärdering som sent om sider den allra äldsta mänskliga konsten från gravettienkulturen för 30 000 år har genomgått under senare år.

Karin Hellmans collage Solvagnen

Karin Hellmans collage Solvagnen från 1965-66. Originalet är 316x212 stort. Bild från Karin Hellmans hemsida https://karinhellman.weebly.com/.

Karin Hellman gjorde också flera andra collage där hon gestaltade teman särskilt från bronsåldern. Alldeles lysande är t ex collaget Solvagnen från 1965-66 (Tiihinen et al 2017). Där förenade hon den nordiska solvagnen med den minoiska kulturens månsymboler på ett sätt som aldrig tidigare setts. Där symboliserar solen kvinnan som ljus, värme och liv. Männen nere t v stirrar oavbrutet och lystet; deras kärlekslängtan är deras horn. Men denna längtan har en mörk sida som framgår av rektangeln t h och vänstra marginalen. I sin intensiva feminism föregriper collaget den svenska #metoo-rörelsen.

Vi kan bara hoppas att någon intendent på ett museum i Sverige får upp ögonen för hennes egenartade konst och att vi därmed också i Sverige skulle få tillfälle att mera ingående ta del av hennes i många fall banbrytande verk.

Läs även artikeln om Kent Ullberg och dinosaurierna.



Artikelns viktigaste källor:

Adovasio et al 1997: J. M. Adovasio, D. C. Hyland, and O. Soffer: Textiles and cordage: A preliminary assessment. Artikel i boken Pavlov I 1957 excavations. Redaktör J. Svoboda. Brno: Archeologicky Ustav AV CR.
Balter 2013: Michael Balter: Seeking Meaning in the Earliest Female Nudes. Science 27/2 2013. https://www.sciencemag.org/news/2013/02/seeking-meaning-earliest-female-nudes
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen: 5. Världsbilden. http://www.hypertexter.se/Gravettien_04.htm
Soffer et al 2000: O. Soffer, J. M. Adovasio, and D. C. Hyland: The ”Venus” Figurines: Textiles, Basketry, Gender, and Status in the Upper Paleolithic. Current Anthropology Volume 41, Number 4.
Tiihinen et al 2017: Juha-Heikki Tiihinen, Åsa Hellman och Karl-Johan Hellman: Karin & Åke Hellman. Proartibus.


Publiceringshistoria: Utlagd 18-01-26.


Sänd en kommentar till essän!



© 2017 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.