D
e mest skrämmande sekvenserna i filmerna om Jurassic Park, i vilka dinosauriernas värld återuppstått, är givetvis avsnitten, där den stora rovdinosaurien Tyrannosaurus Rex jagar huvudpersonerna. Kanske kusligast är dock sekvenserna, där närmare två meter höga, tvåbenta velociraptorer dyker upp runt sitt blivande offer. Ty raptorerna var mycket intelligenta och visste hur man jagade i flock. Trots att de inte var lika väldigt stora som tyrannosaurierna var de ändå svårare att undkomma.
Kent Ullbergs staty av två rovdinosaurier, Deinonychus, utanför den Naturhistoriska akademin i Philadelphia i USA. Foto från Internet.
Men velociraptorerna, som levde för cirka 72 miljoner år sedan, var i verkligheten mycket mindre. Att de återgivits i ungefär mänsklig storlek i filmerna har att göra med att den svensk-amerikanska konstnären Kent Ullberg. Han hade gjort skisser av en annan, äldre dinosaurieart, Deinonychus, (namnet betyder ”förskräckliga klor”). Den levde för 112 miljoner år sedan. Deinonychus beskrevs och namngavs år 1969 av den nytänkande paleontologen John Ostrom (1928-2005) från Yaleuniversitet i New Haven, Connecticut. Ullberg samarbetade på 1980-talet med Ostrom och gjorde skisser av hur Deinonychus kunde ha sett ut. Skaparna av Jurassic Park lånade sedan skisserna och gjorde filmens velociraptorer utgående från Ullbergs teckningar.
Kent Ullberg fotograferad vid en staty med med två av sina sköldpaddor. Foto från Ulbergs hemsida.
Detta berättade Kent Ullberg för mig i Millesgårdens Konsthall en av de första dagarna i oktober 2017. Han råkade vara kvar vid stängningsdags, något som jag utnyttjade till att be honom om en autograf i katalogen till utställningen ”LARS JONSSON & KENT ULLBERG Måleri och skulptur” (1 juni - 8 oktober 2017). Ullberg skrev gärna en dedikation i katalogen och hade därtill vänligheten att tala en stund med mig och min fru.
Statyn ”Duett” av Kent Ullberg. Foto från Ullbergs hemsida.
Om läsaren undrar vem Kent Ullberg är så är det kanske överraskande svaret att han är den internationellt mest berömda av dagens svenska konstnärer. Det är en följd av att han blivit mycket uppmärksammad i USA för sina naturalistiska djurstatyer och därefter fått många av dem inköpta av ledande museer jorden över.
Kent Ullberg är född 1945 i Göteborg och utbildade sig vid Konstfack i Stockholm på 1960-talet. Men han hade inte mycket över för tidens politiska strömningar utan fortsatte sin utbildning med att studera till konservator vid Naturhistoriska riksmuseet. Därefter arbetade han sju år i Botswana, Afrika, för att under fyra år som kurator arrangera utställningar i Botswanas Nationella Natur- och konstmuseum. Efter det flyttade han till USA.
Ett av hans verkligt intressanta drag är just hans konservatorutbildning. Den har inte bara bidragit till att han har en enastående precision i detaljerna på sina naturalistiska djurstatyer utan medverkat till att han kan förena humanism och naturvetenskap på ett sätt som är få andra konstnärer förunnat. Men han är också påverkad av den svenska konstnären Carl Milles (1875-1955). Denne försökte omsätta i sin sena konst vad som kunde kallas ”den stigande linjen”.
Fontänen ”Gud fader på himmelsbågen” av Carl Milles vid Nacka strand. Foto från Internet.
Denna stigande linje är påfallande i t ex Carl Milles staty och fontän ”Gud fader på himmelsbågen”, som står uppställd vid vattenlinjen i Nacka strand i Stockholms län. Men Milles gjorde en mängd variationer som ”Människan och Pegasus”, som återfinns i parken i Millesgården på Lidingö. Det var alla på sin tid mycket djärva skulpturala lösningar, som dock fått få efterföljare.
Kent Ullberg utnyttjar ofta denna stigande linje för att ge rörelse och dramatik åt sina djurskulpturer. Där Carl Milles genom denna linje uttryckte människans metafysiska längtan står den hos Ullberg som en symbol för evolutionen, livets strävan att inte bara överleva utan även gå mot mer avancerade livsformer. På ett nästan egendomligt sätt tycks mig Ullberg kunna gestalta en individ av en djurart och samtidigt berätta om hela arten. Det har att göra med att han ser att varje individ har ett slags självmedvetande – 'jag är geparden jag', hos dem naturligtvis inte uttryckt i språk utan i bilder.
Under 2000-talet har en av de mest ambitiösa konstskapelserna i vår tid genomförts i staden Ohama i Nebraska i västra USA. I ett område omfattande sex kvarter gestaltas i naturalistiska skulpturer pionjärernas invandring till Nebraska på 1800-talet: oxdragna vagnar med pionjärfamiljer, de obändiga buffeljägarna och den vilda naturen. Ullbergs bidrag är bufflar och fontänen Spririt of Nebraska's Wilderness. I den lyfter en flock på 58 kanadagäss i naturlig storlek från ett vattendrag. Detta består av en triangelformad damm där skummet från de lyftande fåglarna skickligt kommer från nerifrån vällande vatten. Den stigande linjen är där elegant genomförd som en vågrörelse.
Kent Ullbergs insats i det enorma konstverket Spirit of Nebraska's Wilderness and Pioneer Courage-Park i Omaha, Nebraska, är denna triangelformade fontän. Den består av en flock på 58 kanadagäss som skrämts upp av bufflar som i sin tur satts i rörelse av inflyttande migranter som gestaltas i en lång rad av statyer av människor och hästar i delen Pinoneer Courage-Park. Foto från Internet.
För att återgå till samtalet med Ullberg, så frågade jag honom om han tänkt vad som skulle ha hänt om huvuddelen av dinosaurierna inte blivit utplånade för cirka 65 miljonerna år sedan. Bakgrunden till min fråga var det förhållandet att särskilt rovdinosaurierna successivt hade blivit alltmer intelligenta, t ex velociraptorerna jagade i flock, många dinosauriearter tog hand om sin avkomma och lärde upp ungarna m m. I Sverige har jag inte stött på någon som varit intresserad av denna möjlighet, men i USA har man tänkt mycket på det enligt Ullberg.
– Dinosaurierna skulle ha haft ett försprång på 30 miljoner år, framhöll Ullberg. De kunde mycket väl ha gjort trafik mellan planeterna i solsystemet till en vardaglig händelse.
På dinosauriernas tid var däggdjuren små, musliknande varelser som gömde sig i markvegetationen. Men de hade långa utskjutande käkpartier, en del för att överleva genom en avancerat luktsinne, andra för att de hade tanduppsättningar liknande rovdinosauriernas. Men genom årmiljonernas gång förkortades de långa käkpartierna hos en del däggdjursarter för att till slut få platta ansikten som hos människan. Detta är en utveckling som mycket väl kunde ha inträffat hos rovdinosaurierna. I processen bör armarna hos dinosaurierna ha blivit längre och kanske också benen. Hur det gått med dinosauriernas svansar är svårare att sia om – de balanserade ju dinosauriernas kropp och gjorde tvåbent gång möjlig. Men de mest utvecklade bland dinosaurierna kunde ha blivit ganska människolika, kanske med lite kortare ben och kanske med kraftigare bakdel.
Statyn Havsvind är Kent Ullbergs första abstrakta arbete. Den står uppställd i Alby strand i Stockholm. Den stigande linjen är kraftfull. Foto från Wikipedia.
Samtalet med Ullberg blev relativt kort, så jag hann inte fråga honom om han visste att det behövdes tre asteroidnedslag för att göra slut på de stora dinosaurierna – de flygande varianterna överlevde och blev våra fåglar. Det första nedslaget för cirka 65 miljoner år sedan kom i Indiska oceanen och var stort nog för att medföra en nedkylning av klimatet. Sedan återkom värmen varpå en asteroid slog ned i Sibirien. Även den följdes av en kallperiod. När värmen var tillbaka på nytt inträffade den stora katastrofen på Yucatanhalvön, som definitivt slog ut dinosaurierna på land och i vattnet.
I en av sina böcker har den framstående finländska paleontologen Björn Kurtén (1924-88) bekräftat denna händelseräcka. I södra Frankrike hittades ett fossiliserat dinosaurierede. De förstenade äggen var så fint bevarade att det gick att analysera deras skalbildning. I dinoseuriehonans äggledare hade den först avbrutits av en kallperiod för att snart återupptas när värmen återkom. Men det dröjde inte länge innan den avbröts igen, åter som en följd av kyla. När äggen äntligen blivit mogna att läggas, fann de sin plats i redet men kläcktes aldrig. Alltså tre köldperioder som en följd av sviten av tre asteroidnedslag.
Observera att serien av tre nedslag inte kan ha kommit från en asteroid som brutits i bitar. Mellan varje nedslag hade så lång tid gått att jorden hunnit snurra framåt en bit med följd att varje asteroid måste ha haft sin egen bana. Kanske var serien en slump. Men samtidigt är det svårt att frigöra sig från intrycket att universum ville att dinosaurierna skulle utplånas, kanske för att det redan fanns tillräckligt med högintelligenta dinosauriearter på andra planeter.
Om rovdinosaurierna hade fått tid att utveckla en intelligens som möjliggjort en avancerad teknologisk kultur, hur skulle de ha hanterat de problem som det medförde? Skulle de som människorna undergräva sin egen biologiska existens genom att få atmosfären och haven att bli allt varmare och tagit död på alltfler arter som levde samtidigt med dem? Det får vi aldrig veta, men mänskligheten hotas av att begå ett slags utdraget självmord. Därför borde vi tänka mera på dinosauriernas öde.
– Ja, dinosauriernas död borde vara ett memento mori för mänskligheten, bekräftade Kent Ullberg i ett e-mail till mig efter det han läst igenom artikeln.
Men nog om dinosaurierna. Kent Ullberg finns också representerad i Sverige på Naturhistoriska riksmuseet och med enskilda arbeten i bl a Alviks strand och Nacka. Men trots sitt stora namn i världen är han inte särskilt känd i Sverige. Kunde inte någon i Sverige satsa på en monumentalstaty av honom, som skulle bli ett stort attraktionsnummer? I Sverige har under de gröna perioderna mellan nedisningarna funnits stora djur som mammut, ullhårig noshörning och irländsk jättehjort m fl. En staty av någon av dem i naturlig storlek gjord av Ullberg vore onekligen spännande.
Läs även presentationerna av de finländska konstnärerna Tykö Sallinen och Karin Hellman.
Till Kulturmenyn
Utlagd på internet 2017-10-07. Layouten uppdaterad 2021-01-30.