Människan en primat

Betingelserna

m man iakttar en grupp barn och föräldrar på en lekplats i någon stad i världen skiljer de sig inte mycket från en grupp lekande chimpanser som går att observera i ett zoo. Människorna är tydligt apor eller, om det känns stötande, så primater. På ett egentligen sagolikt sätt har människan förändrat sin miljö och därtill lyckats glömma att hon förblivit primat, styrd av sina gener. Det är paradoxalt. Hur kan det ha gått till?

Evolutionärt har detta att göra med att människan började gå på två ben även på marken nedanför träden. Därmed frigjordes framfötterna och förvandlades till händer. Den bipedala, d v s tvåbenta, gången gjorde i sin tur möjligt för den uppsträckta överkroppen att stegvis utveckla talapparatens olika delar (se min essä om Homo heidelbergensis). Utvecklandet av ett alltmer komplicerat talspråk medförde i sin tur att hjärnan växte i storlek.

Som den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl (1857-1939) framhöll i sin bok från 1910, Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures (De mentala funktionerna i de primitiva samhällena), så använde människan i början ord som var aspektbeskrivande. Allmänorden började växa fram först i slutet av bronsåldern. Det hade att göra juridikens utveckling, som behövde ord som täckte de olika aspekterna på ett och samma fenomen.

Det måste framhållas att Lévy-Bruhl blev inte bara hårt kritiserad utan direkt utskälld på sin tid. Det har gjort att han blivit bortglömd och hans viktiga bidrag till en meningsfull språkhistoriskt förståelse inte har beaktats.

Men just det förhållandet att orden i människans fonologiska språk var aspektbeskrivande i kanske en miljon år eller längre medför möjligheter till en förklaring av hjärnans utveckling. Homo heidelbergensis, vars insats för språkets utveckling var avgörande, fick småningom hjärnor, vars volym uppgick till 1250 cm³. Pådrivande i denna utveckling var det enorma ordförråd som det aspektsbeskrivande språket hela tiden fick att växa.

Det intressanta är att när Homo heidelbergensis utvecklades till Homo neanderthalensis i Europa utökade de sistnämnda de förras redan omfångsrika ordförråd. Hos neandertalarna kunde en del indvider få hjärnor med en volym på 1500 cm³. Men när den afrikanska varianten av Homo heidelbergensis blev Homo sapiens växte den sistnämndas hjärna närmast marginellt, till 1350 cm³. Här föreslår jag att det var en följd av att språket förändrades i en riktning om innebar en förenkling.

En av ristningarna från Bilzingsleben. Bilden föreställer förmodligen dagens och nattens rum. Notera att himmel och jord är markerade med dubbla streck medan dagens (och nattens rum) är ritad med ett streck. Rörelsen hos dem har markerats med liggande v-former (pilen hade inte uppfunnits på denna tid). Renritning James B Harrod.

Omstridda fynd i Bilzingsleben i Tyskland och Tantan i Marocko erbjuder möjligheter till en förklaring. I fallet Bilzingsleben är det frågan om ristningar på de stora skulderbladen från elefanter. Fyndet från Tantan är en sten som klumpigt liknar en kvinna. Huvudriktningen inom arkeologin nonchalerar Bilzingsleben-fynden och anser att Tantan-stenen är en inbillning. Det tycks ha att göra med rasistiska eller ideologiska, hur man nu vill ha det, skäl. Homo heidelbergensis liksom tidiga Homo sapiens anses vara för primitiva för att åstadkomma någonting som liknar konst. År 2024 ser det fortfarande ut att huvudriktningens företrädare tror att människan började tala för 100 000 år sedan och var förmögen till symboliskt tänkande för 70 000 år sedan.

Kroppskonst

et studium av Homo heidelbergensis som jag gjort och som jag redovisade för i nämnda essä fick mig att inse att språket behövde mycket lång tid på sig att utvecklas – minst 1 miljon, kanske 2 miljoner år. År 2021 var två engelska arkeologer inne på samma tanke i en artikel (Barham & Everett 2021) och detta år har en kollega till dem, Steven Mithen, även formulerat denna uppfattning i en bok (Mithen 2024).

Venus från Tantan, påträffat i ett 400 000 år gammalt gruslager avsatt av en flod. Det intressanta är att i sprickorna har hittats spår av röd ockra. Statyetten har troligen varit helt rödmålad. Bild Nikolaus Bezruczko.

Men för ungefär 500 000 år sedan kom en vändpunkt i språkets utveckling. Det fonologiska språk som Homo heidelbergensis utvecklat hade vid denna tidpunkt nått en nivå som gjorde det möjligt att formulera enkla abstraktioner och därmed tänka i okomplicerade symboler. Det ledde till att någonstans utmed Nilen från Victoriasjön till Sudan de människor, som stod för övergången från Homo heidelbergensis till Homo sapiens, började skapa kroppskonst, d v s de började måla sina nakna kroppar med okrafärger. Att Venus från Tantan varit rödmålad är ett indicium, andra indicier utgör de stenar med okrafärg på. De var paletter som de dåvarande människorna med ett finger doppade i färgen på stenen för att med fingret sedan måla symboler på sin kropp (Lindgren 2024).

Kroppskonstens uppfinnig var omvälvande. Dittills hade Homo heidelbergensis och troligen också Homo erectus tenderat att leva i grupper på 200–500 individer i ett revir som var omgivet av en buffertzon till nästa revir. Man kan se detta bl a av att tekniska uppfinningar gjordes utan att spridas (Stringer 2011). Men med kroppskonsten kom ett nytt socialt signalsystem: individerna i en grupp kunde se på målningen på kroppen hos en person som kom utifrån om han var fredlig och vänskaplig eller hotfull och krigisk. Stammar på uppemot 2000 individer blev möjliga.

Kroppskonstens uppkomst har också en annan intressant bakgrund. En genetisk studie hävdar att Afrika drabbades av en genetisk flaskhals för 800 000 år sedan (Hu et al 2023). Om en sådan inträffade kan den relateras till Cromerkomplexets maximum MIS 19 (Feretti et al 2015). Under MIS 19 sjönk världshavens nivå dramatiskt. Röda havet var –120 m under nuvarande nivå (Berger et al 2016).

Längre österut från Afrika fick Asien en landbrygga ned till Indonesien när större delen av Sydostasiens kustområden blottades av det vikande havet. Denna landbrygga har döpts till Sundaland. Det återkom under varje istida mximum under den senaste miljonen år, tre gånger under Cromer komplexet och åtminstone två var under Elster- och Saaleistiderna. Landmassan skilde Stilla havet från Indiska oceanen och stoppade passadvindarna från Stilla havet. Det medförde sannolikt i sin tur att monsunregnen från Indiska oceanen till Afrika uteblev eller blev så svaga att de bara orkade till de då betydligt större kustområdena. Östafrika, d v s länderna från Sudan ned till Tanzania, drabbades av en megatorka.

Denna beskrivning är ännu inte fullt ut bevisad, men kartläggningen av Afrikas paleoklimat är på gång i bred skala, inte misnt inspirerade av geologen deMenocals borrningar i Adenviken, som tydde på att klimatet i Östafrika svängt mellan varmt och vått och kallt och torrt i en rytm på 22 000 år (deMenocal 2011, 2024; Feretti et al 2015)

Enligt de kinesiska genetikerna skulle skulle Afrika haft en befolkning på 98 130 individer före MIS 19 (Hu et al 2023). Som en följd av megatorkan skulle den ha minskat till 1 280 individer. Men i Sydafrika levde Homo rhodensiensis – hon försvann inte! Och varför dog inte gorillor, chimpanser och bonobos ut på grund av torkan?

Men som vi har sett pekar effekterna av den låga havsytan under ett istida maximum att megatorka mest drabbade Östafrika. Monunerna från Indiska oceanen uteblev. Det är mycket möjligt att före MIS 19 levde omkring 100 000 heidelbergensare i Östafrika.

Vad som sannolikt hände med dem var att de drevs till kusterna av megatorkan. Det medförde en förändrad livsstil som småningom påverkade kroppskonstitutionen. Heidelbergarna hade överallt dit de spridit sig jagat och i närkamper fällt stora djur som elefanter och noshörningar. Fetten från dem bidrog till hjärntillväxten. Men under megatorkan försvann de stora djuren.

Så här tror geologerna att Sundaland såg ut under det senaste istida maximumet, då havsytan var omkring 120 meter lägre än idag. Karta från Internet.

Genom att leva på havets frukter vid kusterna kom fiskoljorna att förstärka hjärnans kvalitet, d v s heidelbergarna blev intelligentare, vilket förmodlign påverkade deras språk. De robusta kroppar som heidelbergarna haft som elefantjägare försvann och som kustmänniskor blev de slankare och smidigare. De gjorde i sin tur att de kunde jaga på andra sätt de medelstora djur som inte dött ut som en följd av megatorkan. Stegvis förändrades Homo heidelbergensis mot att bli alltmer Homo sapiens under sitt återkomande liv vid kusterna.

Pidginskede

et är även sannolikt att Sydafrika inte drabbades av megatorkan. Där kunde Homo rhodensiensis leva vidare. Hon var sannolikt också en vidareutvecklign av den afrikanska Homo erectus som döpts till Homo ergaster. I själva verket skulle H rhodensiensis vara en variant av H heidelbergensis.

Den skalle som skulle ge H rhodensiensis hennes namn hittades år 1921 av den brittiska paleontologen Arthur Smith Woodward. H rhodensiensis hade en hjärnvolym på 1100 cm³.

Perioden 600 000 till cirka 80 000 år sedan kallas för mellersta pleistocen. Från denna tid finns 10 skallfynd från olika håll i världen. Den amerikans paleontologen Rightmire att mätt hjärmnvolymen hos dessa kranier och funnit att volymen var igenomsnitt c:a 1206 cm³, bildande ett spann från 1100 till 1390 cm³ (Rightmire 2004).

Skallen av Homo rhodensiensis påträffades i en gruva vid Broken Hill i dagens Zambia. Länge trodde man att den var c:a 500 000 år gammal. Men ny tadering pekar på en ålder av ungefär 300 000 år. Bild: Natural History Museum i London.

Homo rhodensiensis är särskilt intressant eftersom hon kan ha utvecklats under påverkan av gener från Homo naledi i Sydafrika (Berger et al 2015). Men en ny och lite omvälvande datering, som man vid Natural History Museum i London fått fram, visar att Homo rhodensiensis skulle ha levt för omkring 300 000 år sedan (Davis 2020). Det betyder att hon var samtidig med de tidiga Homo sapiens i Sudan som hade börjat skafta stenverktyg (Barham & Mitchell 2008). Det verkar troligt att Homo rhodensiensis i sin isolering kom att försvinna från evolutionen.

Men det finns också en annan aspekt på flaskhalsen. Vi har antagit att den mindre hjärnan hos moderna människor hade samband med att heidelbergensarna hade en så komplicerad grammatik och ett så väldigt ordförråd att det tvingade fram en härnvolym på dryga 1200 cm³. Vid övergången till modern människa skedde en förenkling av språket som var en del av Homo sapien framväxt.

En förnyelse av ett språk betecknas som ett pidginskede. Till exempel skedde i England efter normandernas erövrig av landet år 1066, att familjerna tillhörande den nya härskande klassen talade franska. Men tjänstefolket använde ett anglosaxiskt idiom. För att kommunicera med tjänstefolket utvecklade den härskande familjen en förenklad form av anglosaxiska, vi kunde kalla det för ”köks-anglosaxiska”. Det togs småningom över av personalen, förmodligen först på skämt, sedan för att det var bekvämare. Det skulle vara från denna köks-anglosaxiska som det engelska språket uppstod, som ett nytt, smidigt idiom fyllt av möjliga finurliga grammatikaliska lösningar.

Ett lag av arkeologer från England har bedrivit långvariga utgrävningar vid Kalambo Falls i Zambia. Där har man påträffat världens äldsta tråstruktur – två bitar som fogats samman – som skapats av människor. Den skulle vara nästan 500 000 år gammal. Foto Larry Barham.

För en halv miljon år sedan hände inte att ett folk erövarade och lade under sig ett annat folk. Men vid utebliven monsun behövde inte alla tidiga heidelbergensare har ha flyttat söderut. Närmare låg Röda havets kust. Utmed den kunde 1 280 heidelbergensare, som skulle ha överlevt flaskhalsen (ibid), ha levt på vad havet gav. Det finns bl a stora högar av musselskal bevarade, kanske från denna tid.

Men de heidelbergensare, som levde av Röda havet gav, fick en annan språkutveckling än den som inträffade bland heidelbergensarna i andra delar av Östafrika. När de två språksystemen möttes i Sudan, kanske på 400 000-talet före vår tid, tvingade samarbetet mellan dem att utveckla först ett pidginspråk, som snabbt utvecklades till ett nytt språk, som blev det nubiska teknokomplexets idiom.

Försiktigtvis måste jag framhålla att detta är obevisat, men någonting i stil med detta inträffade. Gener och miljö samspelade men även språk och miljö.

I det sociala system som byggdes upp i första hand i Sudan var samarbete viktigt. Det var ett samarbete mellan människorgrupperna som levde utmed Nilen, efterhand från katarakterna i södra Egypten till Viktoriasjön, där Nilen rinner upp. Men för 300 000 år sedan skedde en viktig omvälvning. Kanske på ön Sai mellan tredje och andra katarakten i norra Sudan utvecklade moderna människor en smidesteknik som möjliggjorde skaftade stenverktyg, främst skaftade yxor (van Peer et al 2004).

De sena H heidelbergensis eller de tidiga H sapiens bygde åt sig vindsktydd. Kanske var det från dem man fick uppslaget att göra kroppsmålningar eller kroppskonst. Genom de motiv som människorna i en grupp använde kunde de identifieras av människor från andra grupper. Karaktären på motiven tycks också ha bestämt om man var vänskapligt eller fientligt inställda.

De skaftade yxorna trodde arkeologerna först skulle ha varit ett uttryck för ett behov hos skogsmänniskorna i Kongobäckenet, d v s att hugga ned träd. Men så hittade man sådana yxor, eferlämnade av tidiga H sapiens i det trädlösa slättlandet Kenya. De skaftade yxorna kan ha haft symbolisk betydelse som statusmarkerare, men med största sannolikhet användes de vid de strider, som utbröt när man överföll varandra. Det sistnämnda var av allt att döma tyvärr ganska vanligt.

Alla olika djurarter tenderar att tro att just deras art utgör utvecklingens krona och individerna av arten ser ner på alla andra arter. Det är någonting som är genetiskt inbyggt i hjärnan på alla fåglar och däggdjur.

Men när den moderna människan växte fram kom ett kulturellt skynke i form av kroppskonst och skaftade verktyg som ytterligare bidrog till att människorna kände sig överlägsna andra djur, ja, t o m upphörde att känna sig som ett djur.

Bristen på ödmjukhet är genetiskt betingad. Men den har lett till att människan snart står inför sitt fall. Det är troligen försent att tänka om nu. Sannolikt kommer vi att går under med flaggan i topp, vi kommer att fortsätta att tro att vi är bäst, inte bara på jorden utan i hela universum.

Till Huvudmenyn
Till Historiemenyn

Källor

Barham & Everett 2021: Lawrence Barham and Daniel Everett: Semiotics and the origin of language in the Lower Palaeolithic. Journal of Archaeological Method and Theory (2021) 28:535-57.
Barham & Mitchell 2008: Lawrence Barham and Peter Mitchell: The First Africans. Cambridge University Press.
Berger et al 2015: Lee R Berger, John Hawks, Darryl J de Ruiter, Steven E Churchill, Peter SchmidLucas, K Delezene, Tracy L Kivell, Heather M Garvin, Scott A Williams, Jeremy M DeSilva, Matthew M Skinner, Charles M Musiba. Noel Cameron. Trenton W Holliday, William Harcourt-Smith, Rebecca R Ackermann, Markus Bastir, Barry Bogin, Debra Bolter, Juliet Brophy, Zachary D Cofran, Kimberly A Congdon, Andrew S Deane, Mana Dembo, Michelle Drapeau, Marina C Elliott, Elen M Feuerriegel, Daniel Garcia-Martinez, David J Green, Alia Gurtov, Joel D Irish, Ashley Kruger, Myra F Laird, Damiano Marchi, Marc R Meyer, Shahed Nalla, Enquye W Negash, Caley M Orr, Davorka Radovcic, Lauren Schroeder, Jill E Scott, Zachary Throckmorton, Matthew W Tocheri, Caroline VanSickle, Christopher S Walker, Pianpian Wei, Bernhard Zipfel: Homo naledi, a new species of the genus Homo from the Dinaledi Chamber, South Africa. https://doi.org/10.7554/eLife.09560.002
Berger et al 2016: A. Berger, M.Cruci?x, D.A.Hodell, C.Mangili, J.F.McManus, B.Otto-Bliesner, K.Pol, D.Raynaud, L. C. Skinner, P.C.Tzedakis, E.W.Wolff, Q.Z.Yin, A.Abe-Ouchi, C.Barbante, V.Brovkin,I.Cacho, E. Capron, P. Ferretti, A.Ganopolski, J.O.Grimalt13,B.Hönisch, K.Kawamura, A. Landais, V. Margari, B. Martrat, V.Masson-Delmotte, Z.Mokeddem, F. Parrenin, A. A. Prokopenko, H. Rashid, M.Schulz, and N. Vazquez Riveiros = Past Interglacials Working Group of PAGES: Interglacials of the last 800,000years. Rev. Geophys., 54, 162-219, doi:10.1002/2015RG000482
Davis 2020: Josh Davis: Dating the Broken Hill skull: Homo heidelbergensis was younger than we thought. Natural History Museum (https://www.nhm.ac.uk/discover/news/2020/april/dating-the-broken-hill-skull--homo-heidelbergensis.html)
deMenocal 2011: Peter B. deMenocal: Climate and Human Evolution. Science, 4 february 2011, vol 331.
deMenocal 2014: Peter B. deMenocal: Klimatshocks. Scientific American, September 2014.
Feretti et al 2015: Patrizia Ferretti, Simon J. Crowhurst, B. David A. Naafs, Carlo Barbante: The Marine Isotope Stage 19 in the mid-latitude North Atlantic Ocean: astronomical signature and intra-interglacial variability. Quaternary Science Reviews, Volume 108, 15 January 2015.
Hu et al 2023: Wangjie Hu, Ziqian Hao, Pengyuan Du, Fabio di Vincenzo, Giorgi Manzi, Jialong Cui, Yun-Xin Fu, Yi-Hsuan Pan, and Haipeng Li: Genomic inference of a severe human bottleneck during the Early to Middle Pleistocene transition. SCIENCE, 31 Aug 2023, Vol 381, Issue 6661, pp. 979-984.
Lindgren 2024: Sören G Lindgren: När kölden tömde Europa på tidiga människor. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/flaskhals.htm)
Mithen 2024: Steven Mithen: The Language puzzle. How We Talked Our Way Out of the Stone Age. Profile Books.
Rightmire 2004: G. Philip Rightmire: Brain size and encephalization in early to Mid-Pleistocene Homo. American Journal of Biological Anthropology, Volume 124, Issue 2, June 2004, Pages 109-123.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
van Peer et al 2004: Philip Van Peer, Veerle Rots, Jeanne-Marie Vroomans: A story of colourful diggers and grinders: the Sangoan and Lupemban at site 8-B-11, Sai Island, Northern Sudan. Before Farming 2004/3