Du är här >> Historia >> Paleoantropologi
Publicerad 2024-08-19
n av de fascinerande upptäckterna inom paleoantropologin under senare år är att Homo sapiens och Homo neanderthalensis utvecklades parallellt, den förstnämnda i Afrika och den senare i Europa. Båda växte fram från Homo heidelbergensis.
I denna artikel ska vi undersöka det gick till när en art delade upp sig i två andra arter. Vi gör med med hjälp av den metodologi som den finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright utvecklade i sin logiskt empiriska filosofi. Den står i viss motsats till den logiska positivism, som utvecklats av bl a Ludvig Wittgenstein. Den logiska empirismen ger större utrymme åt sannolika resonemang med vars hjälp det går att binda ihop den logiska positivismens fakta till en mera kontinuerlig beskrivning mera lik historia än vanlig paleoantropologi, alltså någonting i stil med vad den finlanssvenska paleontologen Björn Kurtén kunde åstadkomma.
Insikten om att H heidelbergensis spelat en så viktig roll i människans utveckling har bl a de rika fynden från grottorna i Atapuercabergen i nordöstra Spanien öppnat för. Utgrävningarna där har letts av Juan-Luis Arsuaga, professor i paleoantropologi vid universitetet i Madrid.
År 2014 publicerade Arsuaga och hans team en artikel där de påvisade att skallfynden i grottan Sima de los Huesos i Atapuerca uppvisade tydliga tecken på att en utveckling mot att bli neandertalare hade påbörjats. Vad skallarna hade var växande ögonbrynsbågar och alltmer framskjutande käkar som sedan skulle bli framträdande drag hos neandertalarna (Arsuaga et al 2014). Arsuagas team daterade dessa skallar till en tidpunkt för 430 000 år sedan.
Skallarna tillhörde egentligen H heidelbergensis, fastän Arsuaga et al talar politiskt korrekt som Homo erectus (ibid) – staden Heidelberg var extremt trogen nazisternas antisemitiska ideologi, även i handling! Men det bör påpekas inga H erectus hade kranier med en hjärnvolym på 1100 cm3; det var bara H heidelbergensis förunnat. Det var H heidelbergensis som i Europa utvecklades till H neanderthalensis!
Det anmärkningsvärda är att troligen lite tidigare började H heidelbergensis utvecklas mot att bli Homo sapiens eller modern människa i Afrika. Den sannolika förklaringen är klimatutvecklingen i världen under den senaste halvmiljonen år.
Juan-Luis Arsuaga kan så tillvida ha rätt i att allt började med Homo erectus. Hon växte kanske fram ur en australopitecin som kallades för Australopithecus afariensis. Denna australopitecin tycks ha varit spridd över hela Östafrika och inte bunden vid någon bestämd miljötyp. Hon var också allätare. Stenfynd kan tolkas som om hon använde verktyg och åt kött som hon såg till att möra på olika sätt. Av alla bipedala arter liknade hon till utseendet mest gorillor och chimpanser, men hon var definitivt tvåbent.
Men vi vet ännu inte vilken australopitecinras det kan ha varit som påbörjade till Homo-linjen. Det finns nämligen ytterligare en möjlig australopitecin som kan vara kandidat, nämligen Australopithecus africanus. Hon liknade Au afariensis, men hade större hjärna. Hon levde i täta grupper i skogsbrynen, ty hon tycks ha valt att sova uppe i träd. Men Au africanus verkar av fynden att döma ganska ofta fallit offer för rovdjur.
Au africanus skulle ha levt ända ner till för 2,1 miljon år sedan. En av de första Homo-arterna var Homo habilis (den arbetsamma med tanke på att Olduvai-tekniken inom stensmidet uppfanns av henne). Eftersom fynden pekar på att hon levde från för 2,3 miljoner år sedan till för 1,65 miljoner år tillbaka har en del paleoantropologer velat se henne som identisk med Au africanus.
Men den art om skulle leda till moderna människor var just Homo erectus (den uppresta). Äldsta fyndet av henne är 1,9 miljoner år gammalt. Men hon utvecklades kanske redan för 2,3 miljoner år sedan, kanske rentav tidigare. Ty hon levde på att stjäla kött från kadaver, som dödats av sabeltandade tigrar. Med sina stora hörntänder klarade de inte av att rensa benen från kött, vilket däremot H erectus gick i land med. Det är troligt att hon bevakade de sabeltandade tigrarna rörelser och följde deras vandringar (Humphrey & Stringer 2024). Det tycks ha fört henne ut från Afrika, ty hon återfinns i Georgien redan för 1,8 miljoner år tillbaka. Fynden av henne där har döpts till Homo georgicus. Av allt att att döma hittade hon till Indien och Kina samt till ön Java i Indonesien där hon levde till för 100 000 år sedan (Stringer 2011).
I berättelsen om den moderna människans uppkomst finns det ytterligare steg mellan H erectus och H sapiens. Det första är Homo ergaster (namnet ergaster betyder den idoga). Det är till H ergaster som H erectus skulle ha utvecklats till i Afrika. Flera paleoantropologer vill inte erkänna hennes existens liksom inte hennes fortfarande afrikanska efterföljare, nämligen H heidelbergensis. Men såväl H ergaster som H heidelbergensis skiljer sig från H erectus genom att vara jägare. De fällde sitt byte på egen hand, de lät inte andra rovdjur göra det.
Det är sannolikt i dagens kunskapsläge att H ergaster började använda käppar, inte bara till att slå med utan även som stickvapen. Det skulle ha lett till uppfinningen av spjutet. Det var med spjut som H ergaster och sedan också H heidelbergensis jagade.
I en BBC-serie om människans evolution hävdades att H ergaster skulle vara den första arten på människolinjen, som hade ”vad vi skulle känna igen som en mänsklig röst” (New Word Encyclopedia, uppslagsordet Homo ergaster, läst 2024-08-10). Det är ett sätt att säga man inte vet säkert om H ergaster kunde tala. De mänskliga ljuden, i motsats till chimpansers och gorillors ljud, utvecklades av föregångaren till H erectus. Hos den sistnämnda hade ljudet troligen organiserats till en- och tvåstaviga ord, som uttrycktes i bestämd ordning i korta meningar. Det skulle ha varit början på människans fonologiska språk. De här påståendena är förstås än så länge hypotetiska, men när den språkhistoriska forskningen lär sig att språkets historia är äldre än 6000 år kommer man att förstå att någonting i den här vägen inträffade.
Man kan emellertid undra över om H ergaster verkligen utvecklats från H erectus. Övergången skedde nämligen märkligt snabbt. Redan för 1,7 miljoner år sedan skulle H ergaster ha vuxit fram från H erectus i Afrika. H ergaster skulle vid denna tidpunkt ha lärt sig jaga med spjut, tagit fram acheultekniken inom stensmidet och börjat tala ett enkelt fonologiskt språk. Ingen annanstans i världen har H erectus uppvisat en sådan evolutionär dynamik. Frågan är om inte H ergaster härstammar från någon hittills okänd australopitecin, som också gav upphov till Homo antecessor i Spanien.
Hur som helst är det möjligt att H ergaster hade hittat till Spanien och Atapuercabergen för c:a 1,2 miljoner år sedan. Men vad som hände med denna tidiga förmänniska är oklart. Ty Europa drabbades av en blixtsnabb nedkylning för 1,2 miljoner år sedan (Margari et al 2023; Lindgren 2024). Under närmare 200 000 år fanns inga människor i Europa.
Men sedan på 900 000-talet före nuet finns ett flertal fynd, vars ursprung är osäkra. I södra Spanien och i Loiredalen i Frankrike har gjorts fynd av klumpigt slagna handyxor som daterats till denna tid, i Happisburgh i England har hittats människoliknande fotspår gjorda i gyttjan på stranden till Ur-Themsen, också från denna tid. Men inga skelettfynd har gjorts.
Var det spår av denna varelse som påträffades i de fossila lämningar som har hittats i grottan Gran Dolina Atapuercabergen från 1994. De spanska paleoantropologerna har av över 100-talet fossila benfynden lyckats rekonstruera skelett till ett flertal individer, majoriteten barn. Huvuddelen av benen visar spår av köttet skrapats från dem och att de spräckts för att komma åt märgen (Humphrey & Stringer 2024). Det betyder att de fossila benen är rester från kannibalistiska fester. Barn har tillfångatagits, dödats och stekts för att bli uppätna. Det skulle ha skett för c:a 850 000 år sedan (ibid).
Det som är det märkliga är att de spanska paleoantropologerna har lyckats rekonstruera fram en helt ny Homo-art från dessa kannibalistiska lämningar. De skulle var fossil av Homo antecessor, som i fråga om skalle, käke och tänder skulle klart ha skilt sig från Homo erectus. Louise Humphrey och Chris Stringer skriver i sin nämnda bok att ”mikroskopiska studier av Homo antecessors ansikte uppvisar en tydlig likhet med den moderna människans uppväxt, varvid växer fram ett platt ansikte med låga kindben” (ibid, sid 109).
Tar man hänsyn till att börjande med H erectus, kanske tidigare, tenderade grupper på kanske 150 individer att leva isolerade i ett revir omgivet av en bufferzon. Det är från denna tid som vi så lätt delar upp människor i vi och dem. Det är svårt att tro att förmänniskor från ett revir skulle börja festa på sina egna barn. Det troliga är att man rövade barn från andra revir och då gärna med ett annat utseende det egna.
Den här paleosociologiska tolkningen gör det möjligt att föreslå att det i Europa kan ha levt två lite olika tidiga Homo-arter (egentligen sannolikt två olika raser!). Den ena skulle någonstans ha överlevt köldattacken för 1,2 miljoner år sedan och påbörjat en utveckling mot modern människa. Den andra skulle ha kommit från Nordafrika med bevarade äldre drag. Den skulle på 900 000-talet före nuet snabbt ha spridits över västra Europa. Det kunde ha varit jägare från den senare som gick in i grannrevir med individer från den förra gruppen och stal deras till synes annorlunda barn. Men det finns inga bevis för detta förslag.
Humphrey och Stringer antyder att att såväl neandertalarna som de moderna människorna skulle ha som urmoder Homo antecessor, inte Homo heidelbergensis (ibid, sid 109). Men hur skulle H antecessor ha kunnat vandra till Östafrika och där utvecklas till modern människa? H heidelbergensis fanns på plats både i Europa och Östafrika. Vad som hände med dem där ska vi studera i det följande.
|
N är kölden slog till för 1,2 miljoner år sedan tvingades H antecessor lämna Europa. Det är i hög grad möjligt att hon utvandrade till Asien. Det kan rentav hända att det var från henne som den gåtfulla denisovamänniskan växte fram. Det är också möjligt att H antecessor tog sig över till Nordafrika och där lade grunden för en utveckling som skulle leda till en tidig Homo sapiens, som levde i Atlasbergen på 300 000-talet före vår tid. Denna moderna människa skulle hitta till Levanten för 115 000 år sedan. Det får emellertid Jean-Jacques Hublin, direktör för avdelningen för Human Evolution vid Max Planck institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, ta reda på. Det var nämligen han som fann den moderna skallen i grottan i Jebel Irhoud i Marocko. Han är underkunnig om de paleoantropologiska fynden både i Atapuerca och i Marocko. En beskrivning av Homo heidelbergensis måste börja i Europa. Ty det var med en käke, som hittades i ett sandtag vid byn Mauer nära staden Heidelberg i Tyskland år 1907, som gav artnamnet. Antropologen Otto Schötensack vid universitet i Heidelberg hade en överenskommelse med sandtagets arbetare att alla hittade fossil skulle sändas till honom. Men redan på 1830-talet upptäcktes heidelbergensarnas stenverktyg i den franska orten Saint Acheul vid floden Somme. Då hittade den franska tulltjänstemannen Jacques Boucher de Perthes (1788-1868) de första handyxorna. Han insåg även att de var mycket gamla, vilket han skrev i tidningar om. Få trodde honom och två engelska geologer kom till Saint Acheul för att bevisa att han hade fel. Men vid deras utgrävningar kom nya handyxor i dagen tillsammans med ben från utdöda djur, vilket fick dem att ändra mening. Efterhand har handyxor av samma typ påträffats i Afrika och andra delar av Europa (Scott & Gilbert 2009). I själva verket uppfanns acheul-tekniken inom stensmidet av H erectus i Afrika för 1,7 miljoner år sedan. Homo ergaster tog över tekniken, som sedan gick vidare till Homo heidelbergensis. Först år 1921 påträffades den första skallen av en H heidelbergensis. Det skedde i gruvan Broken Hill, idag Kabwe, i dagens Zambia. Den engelska paleoantropologen Arthur Smith Woodward |
|
döpte skallen tillhörande Homo rhodensiensis (efter Rhodesia som britterna då kallade Zambia). H rhodensiensis betraktades som en heidelbergensare tills ett team vid det brittiska Natural Histori Museum fastställdes dess ålder till c:a 300 000 år före nuet (Davis 2020). Det var en tidpunkt då den moderna människan inte bara hade framträtt utan även börjat förse med skaft sina tunna stenblad slagna med levallois-teknik. H rhodensiensis hade överlevt utvecklingen iolerad i sitt revir.
Räknar man fynden av H heidelbergensis i Syd- och Östafrika är de få och ligger glest. Från Sydafrika har vi skallfyndet Saldanha, från Zambia Broken Hill, från Tanzania Ndutu, från Etiopien Omo och Bodo.
Att de är så få har att göra med växlingarna mellan torrt och vått klimat. Det skulle ha varit frågan om en rytm på 22 000 år enligt geologen deMenocal som borrat i Adenvikens bottensediment. Men sedan i samband med att glaciationerna nådde ett maximumstadium är det sannolikt att en megatorka drabbade Östafrika från Sudan ned till Tanzania (Lindgren 2024). Först kom Cromerkomplexet med minst tre maximum under tiden för c:a 800 000–c:a 500 000 år sedan, därefter Elsterglaciationen, som rådde för c:a 500 000–400 000 år tillbaka, och så Saaleglaciationen, som pågick under perioden för 386 000–125 000 år sedan.
Det är särskilt Saaleglaciationen som är av betydelse i slutskedet av människans evolution. Men det finns ingen analys av klimatutvecklingen i Östafrika under denna tid. Men däremot finns det en rekonstruktion av hur låg Röda havets yta varit under olika maxima. Det är sannolikt att låg havsyta i just Röda havet tyder på att monsunen från Indiska oceanen över Östafrika uteblivit eller varit svag.
Så här ser variationen i Röda havets yta ut: För 430 000 år tillbaka sjönk Röda havets yta ned till 140 meter under nuvarande nivå – det var köldvågen som började Saale glaciationen. Sannolikt uppstod då en period av megatorka i Östafrika. Nästa köldmaximum kom för 380 000 år sedan då Röda havets yta gick ned 100 meter. Därpå har vi ett maximum för 252 000 år sedan och ytterligare ett för 140 000 år tillbaka. Vid båda tillfällena sjönk Röda havet yta med under 100 m i förhållande till idag (PAGES 2016: sid 166). Monsunen var vid båda tillfällena sannolikt svag. Östafrika led av torka, men inte av en megatorka utan här och var fanns sötvatten tillgängligt.
Människorna tvingades att söka sig till kusterna, särskilt under de fruktansvärda perioderna av megatorka när monsunerna från Indiska oceanen helt uteblev. Eftersom havsytan under dessa maximumperioder ofta låg ungefär 120 meter under nuvarande havsnivå, så är de kuststräckor där heidelbergensarna levde idag täckta av vatten. Men det bör finnas undervattentunnlar där människoben från denna tid kan finnas bevarade.
Växlingen mellan radikalt olika miljöer drev på H heidelbergensis utveckling i Afrika. Hon blev sannolikt slankare och snabbare, hennes hjärna växte kraftigt. Hon måste bygga ut ett ordförråd för dels slättens, dels kustens miljö. Det resulterade i ett enormt ordförråd. Men det förenklades i samband med att hon blev modern människa (Lindgren 2024). Denna förenkling var en av de faktorer som gjorde att hon blev just Homo sapiens.
H heidelbergensis växte fram ur H ergaster i Afrika för omkring en miljon år sedan. Klimatomslagen ledde till att heidelbergensarna inte bara blev rörligare utan också började förlora pälsen. Troligen för 600 000 år sedan var hon i praktiken naken och då började hon pryda sig med kroppsmålningar (Lindgren 2024).
I Etiopien har påträffats två skallar, en av en heidelbergensare och en annan av en modern människa, Bodo- och Hertokranierna. Vi kan misstänka att Bodomänniskan som levde för c:a 600 000 år sedan var förfader till Hertamänniskan vars ålder är ungefär 160 000 år. Ty en mängd indicier, både av genetisk och språkhistorisk typ pekar på att det var i området Sudan-Etiopien som den moderna människan föddes!
Men det är dryga 400 000 år mellan dem. Bodomänniskan hade levt under Cromerkomplexets Don-glaciation, då inlandsisarna huvudsakligen bredde ut sig i Östeuropa. Vi vet inte exakt vad det innebar för Östafrika, men troligen levde Bodomänniskan under en värmetopp, då Röda havets yta skulle ha legat endast 20 meter lägre än idag. Monsunerna från Indiska oceanen kom över de etiopiska berglanden med nästan full kraft. Östafrika var grönt (PAGES 2016: sid 166).
Däremot rådde Drenthe-maximumet i Europa när Hertomänniskan levde i Etiopien. Det kan verka förbryllande. Det sista Drenthe-maximumet började för 148 00 år sedan, men det ledde inte till en megatorka i Östafrika. Röda havets yta gick ned till -100 m, vilket tyder på en kännbar försvagning av monsunerna från Indiska oceanen. Men de uteblev inte helt. Drenthe-maximumets kyla kändes dock ända ner till Levanten och drev bort H heidelbergensis därifrån, men i Östafrika gick det att överleva. Nilen flödade i mer eller mindre vanlig omfattning. På ön Saï i Nilen i norra delen av nuvarande Sudan hade grupp Hertomänniskor slagit sig ner, tydligen under ledning av en hövding. Där var verksamheten diversifierad, hövdingen bodde på en plats, man arbetade med att tillverka skaftade verktyg för gåvobyten och man slaktade och tillredde djur som fällts annanstans (van Peer et al 2004).
rån Europa vet vi betydligt mera om hur H heidelbergensis levde. Hon vistades tydligen i ett antal stora revir: Spanien (fyndplats Atapuercabergen), Frankrike (Sommedalen, franska Medelhavskusten), Italien (Ceprano, Ligurien, Visogliano), Tyskland (Bilzingsleben och Schöningen), Ungern (Vértesszolos) och Grekland (Peloponesos, Petralona). Vi har åtminstone sex revir och kanske med en sammanlagd befolkning på 2000 heidelbergensare. Deras liv i Europa blomstrade sannolikt mest under Holstein interglacialen. Den härskade troligen under perioden 421 000–395 000 år sedan. Den perioden avser MIS 11 (den tid som man fått fram genom studiet av borrkärnor i den grönländska inlandsisen), men det finns andra tolkningar av den.
Under Holstein interglacialen växte det ek i trakten av Uleåborg, levde det flodhästar i de tyska floderna, Sahara var grönt och Östafrika bevattnades av monsunregn från Indiska oceanen. Efter en värmetopp för just 400 000 år sedan, då Röda havets yta var flera meter högre än idag, kom en långsam avkylning. Under denna interglacial smälte de stora inlandsisarna i Kanada, Europa och Ryssland vilket höjde världhavens yta rejält över nuets nivå.
Homo heidelbergensis tycks ha trivts ganska bra i detta klimat. Men hon hade kommit till Europa för någon gång efter för 750 000 år sedan. Det kom en värmetopp för ganska exakt 700 000 år tillbaka, men sedan kom en köldtopp för c:a 650 000 år sedan. Hur heidelbergensarna tog sig igenom denna period vet vi inte, troligen sökte man sig söderöver och vände norrut igen när klimatet förbättrades. Men observera att enligt en del genetiska analyser skulle neandertalarnas och de modernas sista gemensamma förfader ha levt just vid denna tidpunkt. Den anpassning till arktiska klimatförhållandena, som skulle leda till neandertalarna utveckling, skulle ha börjat under detta maximum. Dess kyla skulle av allt att döma ha känts ända ner till Medelhavskusten.
I Happisburgh i Norfolk i östra England har man hittat fotspår kom kan vara 900 000 år gamla. Det är lång ifrån säkert att de kom från H heidelbergensis. De kan lika väl vara från människor med ett klumpigt acheulstensmide, vars lämningar påträffats i Spanien och i Frankrike i Loiredalen redan på 900 000-talet före nuet. De engelska arkeologerna som undersökt fotspåren hävdar att det gått att urskilja spåret av en tå och att människorna då gått barfota (Ashton et al 2014). Mitt intryck är att de ha någon form av läderklädsel på fötterna.
Kartläggarna av de av en storm blottlagda fossila fotspåren i hävdar att vid tillfället då fotspåren gjordes var kanten av inlandsisen synlig från Happisburgh. Det betyder att den terräng de gick i var arktisk tundra. Där rådde permafrost, men sommartid kunde ett tunt lager jord smälta och det blev möjligt för en gles växtlighet att klara sig. Men marken och vattnet var endast några grader varmt. Kanske var de tidiga människorna så härdade att de klarade av att barfota gå i den mycket kalla smörjan vid en flodmynning.
De heidelbergensare som levde i Europa måste ha ifört sig någon sorts klädsel. Problemet är att det inte gått att hitta spår av synålar eller ens sylar i deras efterlämnade verktygslåda. Vi får nöja oss med att anta att de åtminstone måste ha kunnat binda djurskinn med läder- eller växtfiberremmar runt sin kropp när de vistades utomhus.
Heidelbergensarna visste hur man hanterade eld, och att samlas kring en brasa kalla sommarkvällar måste ha varit skönt. Men vintertid räckte det inte. Därför är det sannolikt att heidelbergensarna i Europa vandrade söderut på höstarna och återvände norrut på vårarna. När de vistades vid Medelhavskusten vintertid, byggde de sig hyddor (de Lumley 1969), där de sov troligen på ett rejält lager av torkat gräs med t ex en buffelhud som täcke.
Sommartid byggde heidelbergensarna både i Afrika och Europa vindskydd (Barham & Mitchell 2008: sid 247).
De jagade med hjälp av spjut vars spetsar de härdat i eld. När de kunde fällde de i en gruppjakt en elefant med raka betar (Elephas antiquus), som numera är utdöd. Men som framgått av fynd i Schöningen i Tyskland jagade de också häst (Conrad et al 2015). Men fynden av ben i grottorna i Atapuerca i nordöstra Spanien pekar på att de fällde vad djur man kom åt.
Det skulle ha varit under maximumet för 630 000 år sedan som heidelbergensarna började en anpassning till kylan och därmed inleda en övergång till neandertalare. Denna förvandling skulle ha varit fullbordad under Holstein-interglacialen för 400 000 år sedan. Det skulle betyda att de anmärkningsvärda fynden från Bilzingsleben skulle ha varit gjorda av tidiga neandertalare, inte av heidelbergensare eller erectiner!
Det är inte så förvånande ty neandertalarna utvecklade efterhand en intressant nyfikenhet på omvärlden. De utvecklade helt nya föreställningar, som sedan togs över av de moderna när dessa kom till Europa för c:a 45 000 år sedan. Bland de nya idéer som de moderna tog över var att himlen kunde manifestera sig som en mammut och att det fanns en underjord.
Det kanske mest överraskande kom fram genom en spansk undersökning från 2018. Där kunde en grupp framträdande arkeologer dokumentera grottmålningar i spanska grottor från för 64 800 före nuet, alltså 20 år före det moderna människor kom till Europa. Det öppnar för möjligheten att det var neandertalarna som lärde de moderna människorna inte bara att det fanns en underjord utan att man kunde också måla figurer på väggarna.
Neandertalarna var inte rädda för grottor. Spanska arkeologer har i trånga passager i grottor hittat färgklickar från neandertalarnas kroppsmålningar, där de trängt sig genom passagen. Franska paleoantropologer åter har påträffat en grotta där en neandertalgrupp har byggt någon sorts underjordiskt tempel för 176 400 år sedan (Jaubert et al 2016). Den märkliga anläggningen, den äldsta i sitt slag i världen, låg 336 meter in i grottan Bruniquel i sydvästra Frankrike. Där hade neandertalare brutit stalagmiter, droppstensbildningar som stod upp från marken, och ordnat dem i två cirklar. Mitt i cirklarna fanns eldstäder.
Problemet är hur ska anläggningen tolkas. En del röster har sagt att platsen skulle ha varit ett slags refugium under ett istidsmaximum. Men det låg som sagt hela 336 meter från grottans mynning. Troligare är att någonsorts ceremonier eller ritualer utfördes där gissningsvis som hyllning till eller för att beveka de två gudinnor man kanske trodde verkade i grottan. Kanske utförde man rituella danser runt eldarna i båda cirklarna. Innan utgrävningarna av anläggningen är klara får man bara gissa.
Neandertalarna tycks i allmänhet ha haft sina eldstäder i grottornas mynningar där de också hade tillgång till dagsljus. Men de sov en bit längre in i en grotta. Med skynken, troligen gjorda av läder, avbalkade de områden (Jordan 1999) och skapade vad som liknar privata sfärer. De skulle alltså ha haft en tendens att bryta upp från en kollektivisering som sannolikt liknande den som Homo sapiens levde i långt in i historien.
Det kan mycket väl hända att det var ledande personer, kanske vi vågar säga hövdingar, som kunde välja att sova avskilt. Man har nämligen hittat i neandertalmiljö halsband gjorda av örnklor (Hendry 2023). Det är en prydnad som inte vanliga neandertalare kunde kosta på sig att bära, men väl hövdingar!
I Levanten tycks hövdingarna ha skaffat sig kontroll över maten genom att fungera som slaktare (Stiner et al 2009). Det fällda bytet fördes till en grotta där en kunnig slaktare styckade djuret och gav åt gruppens medlemmar var sin bit för 200 000 år sedan.
I Lisa Hendrys artikel om neandertalarna uppges professor Chris Stringer säga att neandertalarna hade kroppsmålningar (ibid). Och på bilder visas rekonstruktioner med nakna neandertalare med streck dragna här och där på kroppen. Men i det kalla, arktiska klimat, som rådde i Europa och kulminerade under varje maximum, kunde neandertalarna inte ha gått omkring nakna. De hade också sylar i sin verktygslåda av det nya mousteriensmidet. Det betyder att de kunde sticka hål i ett preparerat skinn och knyta ihop det med andra skinn. Neandertalarna kunde alltså göra kläder av pälsverk.
Men i deras verktygslåda fanns ytterligare ett verktyg som användes i samband med läderberedning, nämligen en glissoire, som används till att blanka just läder. Vad slags läder skulle neandertalarna haft behov av att glätta?
Om neandertalarna valde att sy sina skinnkläder så att de hade skinnsidan inåt och lädersidan utåt, behövde de blanka just denna utsida. På de blanka ytorna kunde de utföra målningar av typen kroppsmålningar. På detta sätt kunde de ha kroppsmålningar fastän de var iförda kläder. Just kroppsmålning på läderkläder skulle ha varit deras huvudsakliga konst. Det skulle vara förklaringen till att bara några grottmålningar i Spanien och en ristning i en grottvägg i Gibraltar annars tycks vara neandertalarnas enda konstnärliga uttryck.
Neandertalarna tycks ha levt i två stammar i Europa, som inte tycks ha haft så mycket med varandra att göra. Men inom stammarna tycks man ha utväxlat gåvor, bl a tycks man ha gett i gåva underligt formade eller färgade stenar.
Neandertalarna jagade också med spjut. De klarade av att fälla mammutar. Men de utvecklade inte det vapen som sedan skulle vara de modernas trumfkort, nämligen pil och båge.
Vad gäller neandertalarnas intelligens skrev Lisa Hendry det så här: ”Storleken på de sena neandertalarnas hjärnor varierade från minst 1 200 cm3 till 1 750 cm3. Detta är vidare än genomsnittet hos moderna människor, men står i proportion till deras kroppsstorlek” (ibid). Men den imponerande storleken kan också ha någonting att göra med det språk neandertalarna utvecklade i en fortsättning av heiderbergarnas idiom.
ndicier tyder på att neandertalarna under sitt liv i ett arktiskt Europa nådde ganska långt i kulturell utveckling och sofistikering. Det är inte säkert att de var mer fredliga än de moderna människorna i Afrika. Neandertalarna tycks ha varit hemfallna åt kannibalism i en omfattning som de moderna inte kände till.
De prövningar som heidelbergensarna fick genomgå under glaciationernas maxima gjorde dem till neandertalare. Samma maxima fick också genomslag i Afrika och stimulerade heidelbergensarna att utvecklas till H sapiens. De enorma inlandsisarna gjorde nämligen att världshaven yta sjönk ofta med -120 meter.
En genetisk studie hävdar att Afrika drabbades av en genetisk flaskhals för 800 000 år sedan (Hu et al 2023). Om en sådan inträffade kan den relateras till Cromerkomplexets maximum MIS 19 (Feretti et al 2015). Under MIS 19 sjönk världshavens nivå dramatiskt. Röda havet var –120 m under nuvarande nivå (PAGES 2016).
Längre österut från Afrika fick Asien en landbrygga ned till Indonesien när större delen av Sydostasiens kustområden blottades av det vikande havet. Denna landbrygga har döpts till Sundaland. Det återkom under varje istidsmaximum under den senaste miljonen år, tre gånger under Cromerkomplexet och åtminstone två var under Elster- och Saaleistiderna. Landmassan skilde Stilla havet från Indiska oceanen och stoppade passadvindarna från Stilla havet. Det medförde sannolikt i sin tur att monsunregnen från Indiska oceanen till Afrika uteblev eller blev så svaga att de bara orkade till de då betydligt större kustområdena. Östafrika, d v s länderna från Sudan ned till Tanzania, drabbades av en megatorka när monsunen helt uteblev under flera år.
Kartläggningen av Afrikas paleoklimat är på gång i bred skala, inte minst inspirerade av den amerikanska geologen deMenocals borrningar i Adenviken. De visade att klimatet i Östafrika svängt mellan varmt och vått och kallt och torrt i en rytm på 22 000 år (deMenocal 2011, 2024; Feretti et al 2015)
Enligt de ovan nämnda kinesiska genetikerna skulle skulle Afrika haft en befolkning på 98 130 individer före MIS 19 (Hu et al 2023). Som en följd av megatorkan skulle den ha minskat till 1 280 individer. Men i Sydafrika levde Homo rhodensiensis – hon försvann inte! Och varför dog inte gorillor, chimpanser och bonobos ut på grund av torkan?
Men som vi har sett pekar effekterna av den låga havsytan under ett istidsmaximum att megatorka mest drabbade Östafrika. Det kan tänkas att före MIS 19 levde omkring 100 000 heidelbergensare i Östafrika.
Vad som sannolikt hände med dem var att de drevs till kusterna av megatorkan. Det medförde en förändrad livsstil som småningom påverkade kroppskonstitutionen. Heidelbergarna hade överallt dit de spridit sig jagat och i närkamper fällt stora djur som elefanter och noshörningar. Fettet från dem bidrog till hjärntillväxten. Men under megatorkan försvann de stora djuren.
Genom att leva på havets frukter vid kusterna kom fiskoljorna att förstärka hjärnans kvalitet, d v s heidelbergarna blev intelligentare, vilket förmodligen påverkade deras språk. De robusta kroppar som heidelbergarna haft som elefantjägare försvann och som kustmänniskor blev de slankare och smidigare. De gjorde i sin tur att de kunde jaga på andra sätt de medelstora djur som inte dött ut som en följd av megatorkan. Stegvis förändrades Homo heidelbergensis mot att bli alltmer Homo sapiens under sitt återkommande liv vid kusterna.
En likanade utveckling har arkeologiskt dokumenterats från Levanten. De israeliska arkeologerna talar om Homo erectus, men även där var det Homo heidelbergensis. Hon levde till stor del på elefantjakt. De äldsta spåren från henne är från för 800 000 år tillbaka och har påtäffats i Sinai. Även i Levanten tycks heidelbergensarna till en början ha levt i isolerade grupper. Men landet mellan havet och öknen är för smalt när befolkningen växte. Man tvingades till samarbete.
Men för 400 000 år sedan inträffade en förändring. Acheulstensmidet, som heidelbergensarna hade använt, ersättas av vad de israeliska arkeologerna kallar för Acheulo-Yabrudian-smide. I denna kultur syns inga spår av elefantjakt, det var mellanstora djur som jagades och fälldes. Med övergången till Acheulo-Yabrudian träder också fram en smalare och snabbare människotyp; en kroppslig anpassning till de nya jaktmetoderna. I Levanten förvandlades de robusta heidelbergensarna till Homo sapiens-likande människor. (Ben Dor et al 2011).
Det var den bipedala, d v s tvåbenta, gången som gjorde det möjligt för den uppsträckta överkroppen att stegvis utveckla talapparatens olika delar (se min essä om Homo heidelbergensis). Utvecklandet av ett alltmer komplicerat talspråk medförde i sin tur att hjärnan växte i storlek.
Som den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl (1857-1939) framhöll i sin bok från 1910, Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures (De mentala funktionerna i de primitiva samhällena), så använde människan i början ord som var aspektbeskrivande. Allmänorden började växa fram först i slutet av bronsåldern. Det hade att göra juridikens utveckling, som behövde ord som täckte de olika aspekterna på ett och samma fenomen.
Det måste framhållas att Lévy-Bruhl blev inte bara hårt kritiserad utan direkt utskälld på sin tid. Det har gjort att han blivit bortglömd och hans viktiga bidrag till en meningsfull språkhistoriskt förståelse inte har beaktats.
Men just det förhållandet att orden i människans fonologiska språk var aspektbeskrivande i kanske en miljon år eller längre medför möjligheter till en förklaring av hjärnans utveckling. Homo heidelbergensis, vars insats för språkets utveckling var avgörande, fick småningom hjärnor, vars volym uppgick till 1250 cm3. Pådrivande i denna utveckling skulle ha varit det enorma ordförråd som det aspektsbeskrivande språket hela tiden växte med.
Det intressanta är att när Homo heidelbergensis utvecklades till Homo neanderthalensis i Europa utökade de sistnämnda de förras redan omfångsrika ordförråd. Hos neandertalarna kunde en del individer få hjärnor med en volym på 1700 cm3. Men när den afrikanska varianten av Homo heidelbergensis blev Homo sapiens växte den sistnämndas hjärna närmast marginellt, till 1350 cm3. Här föreslår jag att det var en följd av att språket förändrades i en riktning om innebar en förenkling.
Omstridda fynd i Bilzingsleben i Tyskland och Tantan i Marocko erbjuder möjligheter till en förklaring. I fallet Bilzingsleben är det frågan om ristningar på de stora skulderbladen från elefanter. Fyndet från Tantan är en sten som klumpigt liknar en kvinna. Huvudriktningen inom arkeologin nonchalerar Bilzingsleben-fynden och anser att Tantan-stenen är en inbillning. Det tycks ha att göra med rasistiska eller ideologiska, hur man nu vill ha det, skäl. Homo heidelbergensis liksom tidiga Homo sapiens anses vara för primitiva för att åstadkomma någonting som liknar konst. År 2024 ser det fortfarande ut att huvudriktningens företrädare tror att människan började tala för 100 000 år sedan och var förmögen till symboliskt tänkande för 70 000 år sedan.
Det studium av Homo heidelbergensis som jag gjort fick mig att inse att språket behövde mycket lång tid på sig att utvecklas – minst 1 miljon, kanske 2 miljoner år. År 2021 var två engelska arkeologer inne på samma tanke i en artikel (Barham & Everett 2021) och detta år har en kollega till dem, Steven Mithen, även formulerat denna uppfattning i en bok (Mithen 2024).
Men för ungefär 500 000 år sedan kom en vändpunkt i språkets utveckling. Det fonologiska språk som Homo heidelbergensis utvecklat hade vid denna tidpunkt nått en nivå som gjorde det möjligt att formulera enkla abstraktioner och därmed tänka i okomplicerade symboler. Det ledde till att någonstans utmed Nilen från Victoriasjön till Sudan de människor, som stod för övergången från Homo heidelbergensis till Homo sapiens, började skapa kroppskonst, d v s de började måla sina nakna kroppar med ockrafärger. Att Venus från Tantan varit rödmålad är ett indicium, andra indicier utgör de stenar med ockrafärg på. De var paletter som de dåvarande människorna med ett finger doppade i färgen på stenen för att med fingret sedan måla symboler på sin kropp (Lindgren 2024b).
Kroppskonstens uppfinnig var omvälvande. Dittills hade Homo heidelbergensis och troligen också Homo erectus tenderat att leva i grupper på 200–500 individer i ett revir som var omgivet av en buffertzon till nästa revir. Man kan se detta bl a av att tekniska uppfinningar gjordes utan att spridas (Stringer 2011). Men med kroppskonsten kom ett nytt socialt signalsystem: individerna i en grupp kunde se på målningen på kroppen hos en person som kom utifrån om han var fredlig och vänskaplig eller hotfull och krigisk. Stammar på tusentals individer blev möjliga.
omo heidelbergensis levde ofta isolerade i ganska små grupper. Den moderna människan fortsatte på många håll i Afrika med det. Jag misstänker att denna tendens till isolering kom att påverka våra gener. Detta arv skulle göra även dagens moderna människa benägen att isolera sig när något känns övermäktigt. Den politiska högerextremismen skulle vara uttryck för detta arv inför den stora klimatförändring som är på gång.
Men det finns ett annat arv som är mera positivt. Det handlar om det faktum att de tidiga moderna människorna som levde utmed vattendrag som Nilen började samarbeta och bedriva handel, först i gåvoform, småningom genom byte av varor. Det finns tecken som tyder på att den kultur som växte fram utmed Nilen för 200 000 år sedan småningom blev expansiv. Den nubiska kulturen har inte uppmärksammats tillräckligt av paleoantropologerna. I denna kultur ser det ut som om de hade lärt sig bygga högsjöbåtar, som gjorde det möjligt att göra för tiden långa färder. Verktyg av nubisk stensmidesteknik har i öster påträffats i Sind i östra Pakistan och i söder i Sydafrika. Detta kunde tänkas att människorna i den nubiska kulturen kände till kusterna runt Indiska oceanen när de för c:a 60 000 sände i organiserade former en större grupp att grunda en koloni någonstans i trakten av Sind.
Men en spansk-schweizisk cellforskare vid universitet i Bern, Eduardo Morena, har framlagt en mycket intressant men belysande nog föga uppmärksammad tolkning av utvandringen från Afrika. Han hävdar: ”Fakta pekar på att de ursprungliga mänskliga populationerna utanför Afrika härstammar från två nära besläktade grupper som praktiserade rituella strider och hade en mer utvecklad benägenhet att börja krig och använda av mord för att lösa konflikter" (Morena 2011).
Det är ett komplicerat och delvis motsägelsefullt arv vi har från utvecklingen till modern människa i Afrika:
Det intressanta är att under en brytningstid, som 2020-talet under den pågående klimatkrisen befinner sig i, är alla de tre sociala aspekterna på vårt genetiska arv närvarande: Isoleringen hos högerextremisterna, samarbetet hos liberaler och vänster och mord i knarkhandlarnas strider inbördes samt krig och överfall som en följd av rysk imperiearrogans.
Med ett konstaterande att ingen genetiskt grundläggande förändring har inträffat hos Homo sapiens under de senaste 200 000 åren kunde denna studie avslutas. Men vi är de facto ännu mer komplicerade än så.
För c:a 45 000 år sedan började moderna människor hitta till ett Europa som var mycket viltrikt. De vandrade in från tre håll:
Observera att invandrarna snart lärde sig att de måste ha kläder som skydd mot kylan i det istida Europa. De visste att sy åt sig pälskläder med pälsen utåt. De bar pälskläder, kanske rentav snitsiga sådana, när de stötte på neandertalare som till synes var helt obegripligt kroppsmålade fastän de hade kläder. Men på något sätt lärde sig de moderna och neandertalarna samtala med varandra fastän de använde helt olika språk. De moderna lärde sig mycket av neandertalarna, inte minst att det fanns en underjord där andarna eller gudarna vistades. Från dessa möten har vi föreställningen att världen är uppbyggd av himmel, jord och underjord.
Den bild av världen uppbyggnad som människorna hade tills den moderna naturvetenskapen började växa fram på 1500-talet hade en viktig del som arv från neandertalarna. Det är ett fascinerande uttryck för rasistisk arrogans att neandertalarna länge kunde uppfattas som ointelligenta och brutala vildar av europeiska vetenskapsmän.
Det verkar också vara troligt att de moderna fick impulser från neandertalarna att börja tala med gudarna genom målningar på väggarna i underjordiska grottor.
Men att neandertalarna dog ut var att de var på något sätt för förstelnade och konservativa för att kunna anpassa sig till de moderna. Av de modernas avancerade verktygslåda av typen levallois (skaftade verktyg), valde neandertalarna bara att ta ett slags krumkniv. Den var var mycket användbar vid läderberedning.
När kylan hade tvingat neandertalarna att lämna Europa norr om Alperna och söka sig till Medelhavskusten, så lindrades kylan märkbart, men försvann aldrig helt. I Östafrika var det två helt olika typer av miljö och klimat som H sapiens pendlade mellan: å ena sidan en fuktig kustmiljö och å den andra en mer eller mindre torr parksavann.
De moderna lärde av neandertalarna, vilket bidrog till att de överlevde. Därtill hade de ett viktigt övertag i att de kunde skjuta med pil och båge och döda på avstånd. Vid fientligheter drog sig moderna män för att gå i närkamp med starkare neandertalmän, men vid öppna konflikter kunde de moderna skada neandertalare till döds med träffsäkert skjutna pilar.
Tack vare förmågan att snabbt kunna anpassa sig till nya miljöer och klimatförändringar kunde de moderna människorna utveckla jordbruk och skapa högkulturer.
Samma förmåga gör det troligt att dagens människa kommer att framgångsrikt anpassa sig till den nuvarande klimatförändringen, varvid den nuvarande västerländska kulturen, sorgligt nog, kommer att överges.