venska medier har fortfarande så dålig bevakning av vad som händer i Finland – trots allt att prat om att Finland inte längre är som en en lillebror till Sverige. En möjlighet för den som vill följa med något av vad som sker i Finland är Finlandskanalen i svensk tv. Kanalen ingår i ComHems annars ganska fantasilösa kanalutbud.
Finlandskanalen har en serie av intervjuer under titeln Hörd i själva saken. Under julhelgen 2023 intervjuades konstnären Miina Äkkijyrkkä i serien. Hon är en mycket originell konstnär som bara har ett motiv för sin konst. Det är kon. Djuret gestaltas i de mest upptänkliga former och material. I stadsdelen Hagnäs i Helsingfors finns från 2006 en statygrupp av henne föreställande kor. De enskilda statyerna är enbart gjorda av bildelar.
Efter att ha sett denna staty i Helsingfors var det av intresse att lära lite mera om denna originella konstnär. Men det var politiskt nedslående. Hon hävdade att vår tid behöver ett mera koncentrerat politiskt styrelseskick än det nuvarande. Parlamentarismen är en mycket dyr styrelseform. Man förbise från detta påstående som infall av en enfaldig kvinna. Men hon upprepade budskapet flera gånger, skickligt inflätat bland andra påståenden. Man fick intrycket att hon tränats av något högerextremistiskt parti att framföra detta antidemokratiska budskap. Programmet avslutades inte med en kommentar där hennes påståenden bestreds.
Men kanske det här i Sverige också finns människor, som tror att en auktoritär politisk ledare skulle bli billigare än nuvarande demokratiskt valda polititiska ledare, ska vi passa på och undersöka hur det förhåller sig.
Finska diktatorn
Finland hade en auktoritär ledare under åren 1956-1982, alltså i 26 år. Det var förstås Urho Kekkonen. Han manipulerade samhällsopinionen och landets lagar för att kunna sitta kvar, men ytterst var han president så länge eftersom han var Moskvas frivilliga satrap i Helsingfors.
Genast efter eldupphör i kriget mellan Sovjetunionen och Finland hösten 1944 satte Kekkonen i gång med att manipulera opinionen. På hans initiativ åtalades krigspresidenten Risto Ryti (och dömdes till 10 års tukthus) och statsministrarna under kriget J W Rangell och Edwin Linkomies samt ministrarna Väinö Tanner, Henrik Ramsay, Antti Kukkonen och Tyko Reinikka plus Finlands sändebud i Berlin T M Kivimäki (och dömdes sedan till mellan 2 och 6 års fängelse). På den tiden var jag 12-13 år och överraskades av att de vuxna uppfattade rättegångarna som politiska farser.
Jag kunde inte heller förstå att general K L Oesch som skickligt hade lett de finländska trupperna på Karelska näset sommaren 1944 isolerades av Kekkonen. Men efter marskalk Mannerhiems död år 1951 var Oesch den som kunde ha blivit Finlands nya hjälte, ty hans ledningsinsats vid striderna på Nästet 1944 var enastående. Men han skulle ha slagit ut den maktlystna Kekkonen, vilket denne inte kunde tåla!
Den finska konstnären Miina Äkkijyrkkä har en grupp statyer, alla föreställande kor, utställda permanent i Hagnäs i Helsingfors. De är originella och konstnärligt slagkraftiga tack vare att de är skapade av enbart bildelar. Ovan en av dessa statyer. Bild av Mr_Lefa (all rights reserved).
Jag och många andra finländare fick den känslan av Kekkonens manipulerande av opinionen att Finland hade förlorat kriget. Först på 1960-talet gick det upp för mig att Finland vunnit en avvärjningsseger; faktiskt det enda grannland till Sovjetunionen som inte blivit ockuperat.
Hur grov Kekkonens manipulation var är den s k notkrisen i oktober 1961 ett utmärkt exempel på. Till stöd för Kekkonen inför ett omval kom från Moskva en not där det krävdes att en vänskapspakt som skulle ha tillåtit med ryska trupper i Finland skulle aktiveras. Motiveringen var att Västtyskland rustade för krig mot Sovjetunionen (vilket var en flagrant lögn). Kekkonen reste till Sibirien och träffade där den dåvarande sovjetryska ledaren. Han kom hem från Sibirien som en hjälte som avstyrt en till synes svår kris. Men hela notkrisen var förstås en bluff för att säkra hans omval.
Minnesmärket
Urho Kekkonen levde ganska enkelt, dels i presidentpalatset vid Salutorget i Helsingfors, dels i en gammal villa nära Fölisön utanför dåvarande huvudstaden. Men som alla diktatorer ville han lämna efter sig någonting bestående. Det blev Finlandiahuset vid Tölöviken. Det kostade inte lika mycket som den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescus gigantiska presidentpalats i Bukarest.
Men Kekkonen skulle inte ha blivit den långvariga auktoritära härskaren utan omfattande korruption. Alla intellektuella som stödde honom fick fina välavlönade tjänster. Tidningar som svängde och började ge honom sitt stöd hade plötslig tillgång till resurser, som de tidigare inte haft. Man kan undra över varifrån Kekkonen fick de finansiella resurser som höll honom vid makten. En närliggande möjlighet är att pengarna kom från Moskva. Men det har inte bevisats.
Samma mönster uppvisade nyligen partiet Lag och ordning i Polen. Ledaren Jaroslaw Kaczynski hade sett till att alla viktiga intellektuella hade sparkats från sin jobb och ersatts av medelmåttor, som alltid var solidariska med Lag och ordning. En liknande mönster har Viktor Orbán uppvisat i Ungern. Men där är det med EU-pengar som diktatorn belönar sina trogna.
Manupulation
Genom hjälp från Moskva och manipulation av opinionen och lagarna kunde Kekkonen väljas om gång på gång. Kaczynski har inte lyckats lika bra med manipulationen av lagarna utan förlorade senaste val. Nu försöker han på alla sätt hindra valsegraren att ta över makten i landet. Det var ju det som hände också med USA:s president Donald Trump.
Kekkonen hade tur. Han fick dö en naturlig död 1986. Men för många diktatorer har det gått annorlunda. Stalin fick ett slaganfall i sovrummet på sin datja på småtimmarna och fick ligga på golvet vid medvetande men oförmögen att röra sig i nästan ett dygn. Sedan förlorade han medvetandet och avled kanske av en förgiftning. Hitler valde att skjuta sig. Men Mussolini blev i praktikens lynchad, vilket var samma öde som Nicolae Ceausescu, som var Rumäniens diktator 1965–1989, fick genomlida. Den hånfullt överlägsna Muammar al-Gaddafi, en officer som gjorde sig diktator i Libyen, förstod inte att lämna landet när den arabiska våren nådde Libyen. En folkhop hittade honom när han gömde sig i en spillvattenstunnel. Han blev skjuten på fläcken.
En våldsam död tycks ofta vara det öde som väntar en auktoritär ledare, som inte förstår att avgå i tid. I samband med omvälvningen som leder till denna död inträffar en hel del förödelse, som kostar samhället i onödan. Så diktatorns alla kostnader, korruptionen, praktbyggena eller de omfattande krigsutgifterna som utmärkte Hitlers diktatur och som Putin inte heller kunde avstå från och de onödiga kostnaderna vid avsättningen, allt tillsammans gör i de flesta fall diktaturerna mycket kostsammare än den parlamentariska demokratin. I själva verket är det förvånansvärt okunnigt och rentav enfaldig att påstå att demokratier skulle vara dyrare än diktaturer.
Kekkonen fick dö i fred. Men kommer nästa diktator i Finland eller i Sverige att ha lika mycket tur? Hur skulle Sverige göra sig av med Jimmie Åkesson om han skulle sitta som auktoritär statsminister i 20-30 år?
Till Menyn för Livsåskådning
Till Huvudmenyn.