äromanatten hade jag en konstig dröm. Jag var en liten parvel som stod bredvid min mor. Jag såg oss som svarta silhuetter. Framför min mor stod två män sida vid sida, också i svart silhuett. Situationen utspelades i vårt dåvarande hem. Om det var i tamburen eller förstugan till bostaden är inte klart, drömmen växlade plats. Men att det var på Klippvägen i Hoplax på gränsen till Haga är klart. Detta område väster om Helsingfors skulle efter kriget inkorporeras i den finländska huvudstaden.
Vad som hände var att de två männen högtidligt överlämnade ett intyg till min mor. I handlingen intygades att min mor inte var från denna planet i detta solsystem utan från en annan planet i ett annat solsystem!
Drömmen var så stark att jag utan svårigheter kom ihåg den efteråt. Än idag är minnet levande. Vad hade drömmen för innebörd?
Min far omkom i en trafikolycka i norra Kyrkslätt den 5 augusti 1938. Min mor misste sitt vänstra ben i olyckan. Hon var utbildad småskolelärarinna, men på grund av sin invaliditet kunde inte återgå till det jobbet. Det blev kontor i stället. I början på hösten 1939 började hon arbeta som kontorist på ett försäkringsbolag i Helsingfors. I samband med detta lyckades hon skaffa sig och sina två barn en lägenhet i stadsdelen Eira i Helsingfors. Den räknades då som en finare stadsdel, där burgna finlandssvenskar bodde.
Vår lägenhet låg vid Rehbindervägen. När vi flyttade in var jag 4 år gammal. Då brydde jag mig inte om vem var Rehbinder var. Senare har jag kommit underfund med att Robert Henrik Rehbinder (1777–1841) var en av Finlands hjältar på 1800-talet.
Rehbinder var föredragande för finska ärenden hos kejsaren i St Peterburg. När kejsar Nikolaj I besteg tronen 1825 lyckade Rehbinder utverka ett löfte av tsaren att svensk lag skulle fortsatt gälla i Finland (något som den föregående tsaren Alexander I har fastställt för det nya storfurstendömet).
Så den stora infarten till Helsingfors började kallas Henriksgatan efter greven och försteministern Henrik Rehbinder vilket också var fallet med Rehbindervägen i Eira. Henriksvägen döptes om till Mannerheimvägen efter det Finland skaffat sig en ny hjälte i marskalk Mannerheim på 1900-talet.
Min mor hade under mellankrigstiden haft en bekantskapskrets av välbeställda kvinnor. Det gick förmodligen tillbaka på att hon och hennes sex systrar en gång varit något av kändisar i Helsingfors som ”flickorna Ekholm”. Det hade varit något av status bland unga finlandssvenska kvinnor i staden att känna en av systrarna. En gång i början av den ödesdigra sommaren 1938 inbjöds min mor på en åktur av en väninna som ägde en egen bil – synnerligen ovanligt på 1930-talet. Vad jag minns var att bilen var någonting i stil med en Bugatti med en sittbrunn för två personer i mitten. Baktill fanns en lucka som täckte över en sittbrunn för en tredje person. Jag placerades där. Det tyckte jag djupt illa om, men det två kvinnorna brydde sig inte om mina invändningar. Jag råkar komma ihåg händelsen på grund av mitt missnöje. Det hade kommit sig av att när jag fick åka på pappas motorcykel satt jag längst fram (se bild).
Att min mor valde att flytta till Eira hade någonting att göra med denna bekantskapskrets. Med boendet i Eira tillhörde hon, kunde hon intala sig, denna elit. Men så kom Vinterkriget och vi och delar av släkten evakuerades till Ingå. När vi sedan var tillbaka i Eira efter fredsslutet den 13 mars 1940, tycks allting ha gått relativt bra. Men så kom den olyckliga året 1941. Finland gick med Tyskland i Operation Barbarossa – ett massivt anfall på Sovjetunionen.
Kriget kom tillbaka
Min mor läste noggrant den finlandssvenska draken Hufvudstadsbladet. Hon var så tydligt orolig att jag frågade henne om det var krig igen. Hon svarade undvikande vad jag minns. Men resultatet blev att vi flyttade till Klippvägen i Hoplax i augusti 1941, långt bort från sovjetryska flyganfall och bomber. Det trodde hon åtminstone.
Efter det järnvägen från Helsingfors till Åbo hade färdigställts 1903 började det byggas hus runt stationsområdena. Öster om Hoplax växte Haga villasamhälle fram. Det var till en början del av en långsträckt kommun som omfattade Drumsö i söder, Munksnäs i mellan och Hoplax i norr. Men Hagaborna ville råda över sig själva så de bröt sig ur ut kommunen år 1923. Väster om köpingen i kvarvarande Hoplax byggdes nya villor utmed järnvägen under mellankrigstiden. Det var frågan om spekulation med billiga flervåningshus i trä, ibland i hela fyra våningar. Lägenheterna var inte enrummare utan för sin tid relativt stora på flera rum avsedda för medelklassfamiljer.
Efteråt sett förstår jag att just detta område var ett slags blindtarm där det var långt till butiker, läkare, kyrka, skola, apotek m m.
Det var till denna blintarm vi flyttade in i augusti 1941. Lägenheten omfattade två ganska stora rum och ett stort kök. I huset fanns fyra sådana lägenheter. Varje lägenhet hade en vattentoalett. I köket kom kallt vatten ur en kran. Men spis och kakelugnar måste eldas med ved. Vi hade en egen ingång, de andra en gemensam ingång på sidan som vette mot Klippvägen. Till alla lägenheterna hade planerats en berså. Men bara vår berså var i bruk. Min mor såg till att den sköttes. Hon kunde sitta där i den gröna inhägnaden varma sommarsöndagar och fundera över sitt olyckliga liv – i och med att hon blivit en invalidiserad änka var det så mycket i livet hon måste avstå ifrån. Men jag har också oklara minnen av att vi hade lyckade små fester med släktingar i bersån.
Men vi skilde oss från de övriga hyresgästerna i det mastiga trähuset genom att vi hade hembiträde. Jag misstänker idag att det var det som bidrog till att min mor ansåg att hon var finare än de andra huset. Denna hennes inställning smittade av på mig. Jag minns tydligt att jag uppfattade mig som finare än de andra barnen som bodde i huset.
Min mor hade, som nämnt, blivit invalid vid den trafikolycka som tog min fars liv. Hon hade förlorat sitt vänstra ben till höjden av ungefär mitten av låret. Varje morgon måste hon foga en protes till benstumpen för att kunna gå. Men hon kunde vid yttersta behov behålla balansen med ett ben. Jag minns att jag åtminstone en gång sett henne ta sig fram hoppande på ett ben.
Trots protesen kunde hon inte säkert gå utan hjälp av en käpp. Vintertid när det var halt hade hon särskilt besvärligt. En gång på 1940-talet hade hon halkat på Fabiansgatan nära Helsingfors centrum och fallit. Människor som såg det skyndade till platsen och lyfte upp henne. Minnet av den här händelsen var en av dem som förföljde henne genoim livet och som hon allt emellanåt nämnde.
Men hon hade att gå omkring två kilometer från sin jobb vid Norra Esplanaden till Helsingfors järnvägsstation. därefter åkte hon tåg tio minuter för att stiga av vid Hoplax station. Därpå hade hon att gå uppemot en kilometer på en knölig sandväg till bostaden vid Klippvägen. Benstumpen som satt i protesen fick ofta skavsår och gjorde det ont för henne att gå. Men hon härdade ut.
Men på den här tiden gick den överväldigande delen av folk till fots. Redan i september 1941 satt min mor mig i folkskola. Den låg i bortre änden av Haga köping. Från blindtarmen innebar det en promenad på över två kilometer för att nå skolan och lika lång väg tillbaka. Jag var sex år gammal. Men vi gick i grupp, så promenaden var inte så fruktanvärd. Ibland stannade någon upp och klagade, men efter en stund vandrade vi på. Mitt stora bekymmer detta år var att jag, trots otaliga försök, inte lärde mig läsa.
Krigsbarn i Sverige
Men vintrarna under kriget var inte enbart av ondo för min mor. I krigstider hinner man inte med sådant som att sanda vägar. Så min mor kunde använda sparkstötting. Med en sådan kunde hon tryggt och säkert ta sig till t ex apoteket, som låg bortom skolan i det sista huset norrut utmed landsvägen till Åbo. Jag var med henne på den resan som inträffade under jullovet 1941-42. Efter det inköpen var avklarade försökte jag förklara för min mor att jag visste var den kortaste vägen hem gick – under höstterminen hade jag på raster och håltimmar utforskat området kring skolan och kände det bättre än vad hon gjorde. Men hon struntade i mig och satte av på sin sparkstötting längs en nerförbacke på en väg jämsides med Åbovägen.
Jag stod kvar vid apoteket övergiven. Detta att bli övergiven var ett trauma hos mig efter min fars död. Men det förstod jag inte då utan kände mig sviken. Min mor hade sagt mig att vi måste vara modiga och tappra. Det hade jag visat genom att gå den långa vägen till skolan och också lära känna området kring skolan. Jag började gå tillbaka hem längs den korta vägen. Men tyvärr kunde jag inte behärska mig där jag gick längs en väg med höga plogvallar genom en skog av snöiga granar. Jag började gråta högljutt som en besviken baby. Jag skämdes samtidigt oerhört över att inte kunna behärska denna småbarnsgråt. En kvinna såg mig och ville trösta mig, men jag kunde signalera med ansiktsminer att jag ville vara i fred. Det var sista gången i mitt liv som jag på detta sätt hemföll till småbarnsstadiet.
Så efter första skolåret kom en stor förändring i juni 1942. Några överklassdamer i Stockholm hade fått för sig att de skulle hjälpa Finlands barn, som inte alltid hade det så bra under kriget. De reste till Helsingfors och talade med den finska regeringen, som dock inte var intresserad. Men damerna gav sig inte utan fortsatte till S:t Michel, där högkvarteret för den finländska krigsinsatsen fanns. Där kom de väl överens med den galanta Mannerheim, Finlands legendariska överbefälhavare under Vinter- och Fortsättningskrigen. I praktiken var det ofta han som under kriget bestämde i Finland. Den för mig personliga följden av damernas besök hos överbefäljavaren var att min syster och jag någon gång i juni befann oss i lastrummet på ett lastfartyg på väg mot Stockholm. Jag kommer ihåg detta, därför att en kvinna hyssjade oss i det stora lastrummet, där vi stod, min syster och jag, hand i hand. — Ni får inte prata högt, sade kvinnan. Ryska ubåtar kan höra oss och skjuta torpeder och sänka oss.
Jag hade inte varit särskilt rädd men det skrämmande var att vi kunde se hur rädd hon var!
Överfarten till Stockholm gick bra, bortsett från att jag, någonstans på vägen, blev smittad av troligen vattkoppor. Väl i Stockholm hade jag feber och fördes till Sachska barnsjukhuset på Söder. Där kvarhölls jag i isolering tills jag blivit frisk. Sedan fördes jag, troligen ledsagad av någon vuxen till Gotland och från Visby till Kräklingbo på södra sidan av mellersta delen av ön. Familjen Klingvall, som jag bodde hos, var jättetrevlig och snäll. Jag trivdes bra. Min mor kom och hälsade på mig till julen 1942. Under vårterminen 1943 lärde jag mit äntligen läsa.
Under hela min vistelse på Gotland försökte jag komma underfund varför svenskarna betraktades som förmer än finländarna. Men jag tyckte inte mig märka något speciellt hos svenskarna.
Jag kom tillbaka till Finland i början av september 1943. Det hade skett under konstiga omständigheter. Med ett par hundra barn bodde jag en vecka på ett tåg som gick från Stockholm via Haparanda och den östliga järnvägsleden till Helsingfors. Just under det östliga skedet kunde tåget stanna i skogen. Det hade utfärdats en varning för ryska bombplan. Också vi barn lyssnade med spänning efter dem. Men ingenting hände och vi kom småningom lyckligt fram till Helsingfors.
Där hade arrangerats att föräldrarna till alla barnen som kommit hem per tåg skulle tas emot i den stora hallen i det gula Posthuset vid stationen i Helsingfors. Jag har ett minne av att jag såg folkhavet uppifrån och undrade hur min mor skulle hitta mig. Men det gjorde hon.
Väl hemma i bostaden på Klippvägen, där det mesta tycktes vara som jag kom ihåg det, kände jag mig självsäker i kraft av de erfarenheter jag vunnit i och de kunskaper jag fått från Sverige. När min mor ilsket förklarade för mig att det var ont om mat i Finland, trodde jag henne inte. Jag tog min leksakskanon som vapen och gick ut för att jaga en hare. Men i den omväxlande bergsknalliga och sumpiga terrängen i skogen vid Klippvägen fanns det inga harar. Jag kom hem stukad.
Kanske är det minnet av dessa känslor i mitt liv som drömmen, som jag berättar om i ingressen, gestaltar. Men det är inte säkert. Jag misstänker att det är frågan om någon händelse i början på september 1941. Någonting hände då som jag medvetet inte kan minnas, men som finns kanske i mitt kroppsminne eller någonstans undangömt i hjärnan. Representanter för någon myndighet kontaktade oss då, kanske var det fortfarande frågan om olyckan där min far omkom. Jag skulle ha stått vid min mors sida, en liten parvel, och inte förstått någonting av vad som hände. Men den kanske bekräftade känslan av att vara utanför, småningom tolkat som utomjording genom mitt intresse för science fiction.
Till menyn för Betraktelser.
Till Kulturmenyn.