n finsk skådespelare som var mycket uppskattad för att inte säga älskad var Vesa-Matti Loiri (1945-2022 – nyligen avliden). Han popularitet byggde på att han en period spelade huvudrollen i farsartade filmer som regisserats av Spede Pasanen (1930-2001). Loiri gestaltade rollen av Uuno Turhapuro, en pajas som bara var oerhört komisk på finskt folkligt vis. Vesa-Matti Loiri var så uppskattad att hans fans krävde att han skulle få en statsbegravning.

Men sedan inträffade det märkliga att när hans död tillkännagavs av hans närstående i form av en annons i den stora finska draken Helsingin Sanomat (2/10 2022), så citerades där en dikt av den finlandssvenska skalden Edith Södergran. Dikten, ”Det underliga havet”, var översatt till finska av Uuno Kailas, en på sin tid mycket uppskattad skald. Något före publiceringen av dödsannonsen hade Sannfinländarnas parti offentliggjort ett partiprogram där det hävdades att finlandssvenskan störde finnarnas självbild och identitet, varför undervisningen av svenska i finska skolor skulle förbjudas. Att en stor finsk skådespelare efter sin död låter fira sitt minne med en dikt av en finlandssvensk skald är en knäpp på näsan på Sannfinländarna. Ty sedan 1800-talet finns det många betydande skalder på finska men få som når upp till den svindlande gåtfullhet som Edith Södergran gjorde.

Denna betraktelse ska egentligen handla om havet, men uppgifterna i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet om dikten av Edith Södergran i Vesa-Matti Loiris dödsannons, fick mig att ända ingången. Här är den omtalade dikten ”Det underliga havet” från diktsamlingen ”Dikter” från 1916:

Sällsamma fiskar glida i djupen,
okända blommor lysa på stranden;
jag har sett rött och gult och andra färger. —
men det granna, granna havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:
vad som hänt i sagan, skall hända även mig!

Den dröm i sagan som åsyftas i dödsannonsen för Vesa-Matti Loiri är livet efter detta, men nödvändigtvis inte i kristen gestalt utan i en konfessionslös återuppståndelse. Den skulle vara knuten till havet på något sätt.

Men Edith Södergrans dikt handlar också om något annat, den gåtfulla längtan som det kan väcka att se ut över en ändlös havsyta. Någonstans i botten av denna längtan är det som om det skulle finnas minnen från ett försvunnet liv, kanske i vattnet.

Det kanske mest intressanta är Edith Södergrans påstående att betraktandet av havet gör en törstig. Troligen avsåg hon en andlig törst (efter väntande äventyr). Men faktum är att vi måste dricka omkring två liter vatten varje dag. Det är ingen andlig törst utan en rent materialistisk, livsuppehållande törst. Vi behöver det för att ”olja maskineriet”. Men är det hela förklaringen?

År 1977 fick den belgiskryska professorn Ilya Prigogine (1917-2003) nobelpriset i kemi. Han erhöll det för att han hade påvisat att människan var ett dissipativt system. Det är ett system som utbyter energi med omgivningen. Människan existerar framgångsrikt därför att hon lever i symbios med miljön.(Prigogine 2003).

Lite mera enkelt uttryck betyder det att människan andas varvid hon hämtar syre från luften och ger tillbaka koldioxid. Genom att äta skaffar hon sig näring i from av en lång rad kemiska ämnen (se ruta) och ger tillbaka material som hon inte kan använda (i form av fekalier). Därmed återför hon energi i omstöpt form till naturen (åtminstone i princip). Det är alltihop dissipativ verksamhet. I fråga om vattnet är det dock en annan sak.

Vatten består av molekyler som bildas av två atomer kväve och en syre (H₂O). Det är möjligt att vattnet i vårt solsystem kom till under solens bildande. När solen växte i storlek och började värmas upp uppstod värmeexplosioner. De skakade om i vågor den omgivande dimman av stenar och fria atomer. Värmeexplosionerna fick kväve och syre att slå sig samman till molekyler. När ett hölje av vattenmolekyler uppstått runt den blivande solen kom det att få en kylande verkan. Yttre lager av den blivande solen började pressas bort av den växande värmen. Men när den mötte skalet av vatten svalnade den uppstigande heta materien och sjönk tillbaka.

När planeterna småningom bildades kom stora mängder av detta det första vattnet att sugas ner på dem. De övriga vattnet pressades utåt och frös till is. Därmed uppstod Orts moln längst bort i solsystemet. På vår planet fanns alltså från början vatten. Det är rentav möjligt att vår planet först var helt täckt av hav. Snart började dock vulkanerna skapa land.

Liv skulle då ha uppstått på jorden i anslutning till vulkanaktiviteterna för omkring 4 miljarder år sedan (Hedges 2002). Det är troligt att det skedde vid vulkaniska ventiler på havsbottnen. Vid sådana har påträffats bakterier, som tycks vara de äldsta av alla bakterier som som lever idag. Därtill tyder undersökningar på att de första varelser med cellmembran uppstod i en värme strax under 100 grader.

Men nu har inträffat det sensationella att fossil av stromatoliter med en ålder av 3,7 miljarder år har dokumenterats från Grönland (Nutman et al 2016).

Stromatoliter är cyanobakterier som använder solljuset till fotosyntes. De lever i grunda vikar eller vid havsstränder där lågvatten låter mattan av cyanobakterier lapa sol. Men att de skulle ha förekommit så tidigt i jordens historia som för 3,7 miljarder år sedan är märkligt. Allen Nutman, som är professor vid bl a Australian Centre for Astrobiology, skriver i sin artikel att dessa fossilfynd pekar på en tidig dynamisk utveckling av livet på jorden (Nutman et al 2016). Kanske var det så eller också närmar vi oss möjligheten att en del av det tidigaste livet på jorden eventuellt kom från rymden, kanske via planeten Mars. Det handlar om den s k panspermiehypotesen. Grunden till den lades av den försokratiska grekiska filosofen Anaxagoras (500/488 – 428 f Kr). Han hävdade att liv finns genom hela universum. Denna tanke återupplivades av den svenska fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) år 1906 i en bok som översattes till många språk. Den har fortsatt att locka till sig olika slag av spekulanter.

Om livet kommit från rymden ligger det utom räckhåll för möjligheterna att veta hur det uppkommit. Detaljerna i hur liv växte fram vid vulkaniska ventiler på havets botten är också fortfarande oklara. Men där kan ha hänt att liv i form av RNA bildades genom en slump. Troligen fick detta enkla liv karaktären av virus. Sedan för att inte kemikalierna skulle upplösa så kom någon virusmolekyl på att fettämnen kunde spännas till en membran. Det skulle ha blivit en av de tidiga celler. Sedan tycks utvecklingen ha gått snabbt och resulterat i cyanobakterier som trivdes inte i havets djup utan nära havsytan för sitt behov av solljus.

Men sedan tog det mycket lång tid att utveckla flercelliga levande varelser, omkring 4 miljarder år! Till att evolutionen gick så långsamt var sannolikt de tre mycket långa jätteistider som jorden fick utstå. Det var inga vanliga istider utan hela jordklotet utom möjligen en strimma vid ekvatorn frös till. Haven var täckta av is, landen av snö och is.

Till slut under ediacaraperioden (635–541 miljoner år sedan) uppträdde en lång rad bisarra varelser, som kanske var flercelliga, men kanske också bara gav ett intryck av att vara det. De kallas för vendobionter. De uppträdde också som en form av biomattor vid stränder och i floder, varvid de tidvis överlevde även utan att vara överskjölda av vatten (McMahon et al 2021). Kanske lavarna har sitt ursprung från dem.

Från ediacaras vendobionter tycks ryggradsfiskarna ha utvecklats under kambriumperioden (541–485 miljoner år sedan). Därmed blev de också mera strömlinjeformade. Men först under devonperioden (419–359 miljoner år sedan) började fiskar kravla upp på land. Det finns fyra olika förslag om vem som blev urfadern till alla landlevande djur.

Men poängen är att den hade en yttre hud (belagd med fjäll), som fungerade som en behållare för alla celler, som fortfarande fungerade som om de levde i havet. Cellerna består av mest vatten. Människan består till hela 70 procent av vatten!

I ett kåseri på DN:s ledarskida 2022-10-02 skrev Andrev Walden följande:

”Det var knappt 400 miljoner år sedan vi kröp upp på land men vi är fortfarande så mycket fisk (eller vad vi nu var där nere i dunklet) att vi behöver ett par liter vatten om dagen för att inte torka ut här uppe. Drickandet är som en sorts dykarklocka för livet på land. Vi går till kranar, brunnar och bäckar för att fukta våra hudfärgade dräkter för ytterligare några timmar ovanför ytan.” (Walden 2022)

Vi är barn av havet. Varje gång vi blir törstiga påminns vi om det. Och vi kan numera förstå att när vi ser ut över en ändlös havsyta och det suger inombords betyder det att vi längtar vi tillbaka till tiden i havet. Någonstans är vi fortfarande fiskar!

Walden citerade också Rachel Carson (1907–1964) – det var hon som varnade att gifterna som användes i jordbruket dödade fåglarna:

”De djur som lämnade vattnet och började leva på land tog med sig havet i sina kroppar”, skrev Rachel Carson. ”Fiskar, amfibier och reptiler, varmblodiga fåglar och däggdjur - alla äger vi i våra blodkärl en saltlösning, där ämnena natrium, kalium och kalcium finns lösta i nästan samma proportioner som i havsvattnet. Detta är vårt arv från den tid för tusentals miljoner år sedan, då avlägsna förfäder utvecklade ett inre cirkulationssystem, där till en början endast havsvattnet strömmade.” (Walden 2022)

Men Walden går vidare än så. Eftersom vi har kommit från havet och i våra miljoner celler lever kvar i det, vad händer om haven dör? Kommer vi då att dö? Walden skriver:

”Jag såg nyligen ett videoklipp från en kinesisk trålare som hade fått den iranska regimens tillstånd att bottentråla i Omanbukten och det kändes som att jag skulle svimma när trålen drogs upp på däck som en enorm och genomskinlig dammsugarslang fylld till bristningsgränsen av liv.
Kanske är det så ångestframkallande att bevittna för att vi har en ytligt begravd medvetenhet om att det är början till slutet för allt liv? När haven är döda återstår bara att räkna våra egna sista dagar.”(Walden 2022).

I det dissipativa system som människorna lever i (som Prigogine påvisat) ingår också havet. Att vi lever i symbios även med havet är inte någonting som man omedelbart tänker på, men känslan kan vara där. Eller som Edith Södergran sade:

— — —
”men det granna, granna havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:
vad som hänt i sagan, skall hända även mig!”

Viktigaste källor:

Hedges 2002: S. Blair Hedges: The origin and evolution of model organisms. Nature Reviews Genetics volume 3, pages 838-849 (2002).
McMahon er al 2021: S. McMahon, J. J. Matthews, A. Brasier and J. Still: Late Ediacaran life on land: desiccated microbial mats and large biofilm streamers. Proc. R. Soc. B 288: 20211875.
Nutman et al 2016: Allen P. Nutman, Vickie C. Bennett, Clark R. L. Friend, Martin J. Van Kranendonk & Allan R. Chivas: Rapid emergence of life shown by discovery of 3,700-million-year-old microbial structures. Nature volume 537, pages535-538 (2016)
Prigogine 2003: Ilya Prigogine: Is Future Given? World Scientific Publishing Co Pte Ltd
Walden 2022: Andrev Walden: När haven är döda återstår bara att räkna våra egna sista dagar. Dagens Nyheter 2022-20-02.