Visualisering av en tvådimensionell yta, som simulerar en tredimensionell planet. Förslag av en amerikansk tecknare. Bild från https://www.extremetech.com/extreme/227126-neil-degrasse-tyson-says-it
Men nu har en helt annan hypotes börjat vinna insteg i diskussionen om världens verklighet. Det är hypotesen om att universum skulle vara en simulation. Vi kan misstänka att filmen Matrix från 1999 bidragit till att hypotesen börjat uppfattas som allt mer möjlig. I Matrix var det artificiellt intelligenta datorer som skapade en simulerad värld för att få de förslavade människorna att vara fogligare.
År 2016 hölls Isaac Asimov Memorial Debate i Hayden Planetarium i New York. Planetariets chef den amerikanska kosmologen och ledaren för kosmologiska program i TV, Neil DeGrasse Tyson, uttalade sig vid mötet. Han sade att det var möjligt att universum var en simulation. Det väckte stor uppmärksamhet.
Webbmagasinet ExtremeTech referade diskussionen, som också kommenterades av deras medarbetare Graham Templeton. Denne skrev:
Detta är kruxet i Tysons resonemang: om vi i princip accepterar tanken på en simulering av universum är möjlig på det ena eller andra sättet vid någon tidpunkt i framtiden, då måste vi anta att på en oändlig tidslinje någon art någonstans kommer att simulera universum. Om detta universum blir perfekt eller närapå perfekt simulerad vid någon punkt, då måste vi undersöka möjligheten att vid lever inom ett sådant universum. Och vid en verkligt oändlig tidslinje bör vi vänta oss ett nästan oändligt antal simuleringar som skapas av ett nästan oändligt antal civilisationer — och vad mera, en tillräckligt sofitikerad simulation kan bli mäktig nog att låta dess simulerade invånare själva sköta de universella simuleringarna, och på denna punkt gäller inga vad längre
(Templeton 2016;
min översättning från engelska)
Förra året, alltså 2023, publicerades i en inte särskild känd vetenskapstidskrift AIP Advance en text som hävdade att det fanns bevis för att vårt universum var simulerat. Författtare Melvin Vopson skrev i sin sammanfattning av artikeln:
Simulationshypotesen är en filosofisk teori, som hävdar att hela universum och vår objektiva verklighet är bara en simulerad konstruktion. Trots bristen på bevis håller denna ide att vinna terräng i vetenskapliga kretsar som i underhållningsindustrin. Aktuell vetenskaplig utveckjling på informations fysikens område så som publiceringen av den ekvivaltenta principen för massenergi information, verkar att stödja denna möjlighet. Särskilt upptäckten år 2022 av den andra lagen för informationsdynamik (infodynamik) öppnar för nya och intressanta verktyg för studiet av gränsen mellan fysik och information. I denna artikel undersöker vi på nytt den andra lagen för infodynamik och dess tillämpning ifråga om digital information, genetisk information, atomfysik, matematiska symetrier och kosmologi och vi tar därvid fram vetenskapliga bevis för som stöder hypotesen om det simulerade universum.
(Vopson 2023;
min översättning)
Det som intresserar oss här i den knepiga artikeln byggd på matermatiska bevis är Vopsons slutsat att mutationer i DNA inte sker slumpmässigt. Han menar att hans analys av tillämpningen av andra lagen för infodynamik på COVID 19-molekylen bevisar detta. Men att detta också skulle bevisa hypotesen om ett simulerat universum är inte sannolik.
Vopson definierar den andra lagen för infodynamik på följande sätt:
Den andra lagen för informationsdynamiken fastslår att entropin i vilket system som helst förblir konstant eller ökar över tid.
(Vopson & Lepadatu 2022;
min översättning)
Förneklat betyder entropi bl a att all värme småningom försvinner och allt blir kallt (kallat värmedöden). Ett annat sätt att definiera entropi att det står för oordning och kaos i motsättning till ordning och systematik.
Genomet kan lära
Försöker man förstå livets utveckling på jorden är det svårt att bli av en intrycket att generna under årmiljonernas gång har aktivt försökt att lära sig att anpassa sig till de häftiga svängningarna i klimatet som pågått hela tiden jorden funnits till. Enligt modern genetik sker alla mutationer slumpmässigt, inte organiserat efter ett behov. Men det kan visa sig att Vopson lyckats bevisa att det traditionella genetiska tänkandet är felaktigt. Generna har förmåga att lära sig.
Egentligen anser genetiken att mutationerna är slumpmässiga men inträffar regelbundet. Genetikernas kronologi för utvecklingen stämmer ofta inte med arkeologins tidslinje. Om genomet pararerar klimathot mot en art genom mutationer som främjar artens anpassning till det nya klimatet, så skulle det måhända förklara gapet.
Om man resonerar utifrån den andra lagen om infodynamik så råder det inget tvivel om att om inga organiserade mutationer inträffar i generna kommer entropin att bestämma genomets utveckling: det kommer att förfalla. När detta sker, t ex när anpassning till klimatomslag inte fungerar, dör arten ut. Till exempel hominiden Paranthropus, som levde samtidigt med Homo ergaster, den moderna människans föregångare, dog ut trots att hon hade anpassat sig livet på de östafrikanska slätterna under de torra perioderna. (Orsaken till utdöendet kan också ha varit Homo ergaster, som börjat jaga och lärt sig fälla byten med spjut!).
Inlåst i sin art
När en individ av en djurart, detta gäller även människan, föds, tillhör den sin art. På denna punkt finns inget val. Föräldrarna som kom samman bestämde vilken art avkomman skulle tillhöra.
Hos människorna är det inget problem. Hjärnan hos en människa instruerar henne att tro att hon ska vara stolt över att tillhöra arten Homo, ty hennes hjärna säger att hon är överlägsen alla andra arter. Det är troligen också fallet med avkomman hos alla arter: De tror att de tillhör den överlägsna arten. Det är genernas sätt att lösa problemet med den möjliga känslan av att vara fången i en art, att vara ett visst djur.
Ett annat problem är att generna inte släpper sitt styrande grepp om en individ av en art. Det framgår hos människan att det endast är i fråga om uttryck utåt som individen upplever sig vara styrande; i alla fall där individen kan säga att ”jag gör det, jag gjorde det” o s v. Allt det övriga i individens kropp tar genomet hand om. Lever vi i överensstämmelse med genomets vilja tenderar vi att vara lyckliga, eller i varje fall tillfredsställda.
Det är alltså kanske 20 procent av vårt beteende som vi verkligen har kontroll över. Platons bild av människor som skuggorna på en vägg var egentligen ganska träffande, ty det jag-styrda beteendet är verkligen som en skugga i jämförelse av som i övrigt inträffar i kroppen under en livstid.
Om en person har insett hur lite hen kan bestämma över sitt liv och lyckas genomskåda genomets förförelser och trick, förmedlat genom hjärnans omedvetna delar, och inte förmår se hur det verkligen ligger till, kan hen uppleva sig som overklig. Denna känsla vill hjärnan förneka och gör det lätt att projicera den på den omgivande verkligheten (ibland kan man förmoda att intrycket av miljöns overklighet är ett av genomets många konster att hålla ordning på individer av en intelligent art).
Är en person en ivrig spelare av datorspel kan hen få för sig att den overkligt upplevda verkligheten också är en datorsimulering.
Energivågornas verklighet
Hur sewr den verkliga verkligheten egentligen ut? Man kan alltid diskutera vad som bygger upp verkligheten. Men följer man den amerikanska fysikern Alan Guths hypotes om inflationen som skapade universum (Guth 1981) kan följande resonemang presenteras: Kosmos, världen utanför universum, skulle bestå energi som driver omkring i kvantumfluktuationer.
Så här kanske det ser ut när energi dansar i kvantumfluktuationer. Visualisering av Derek Leinweber - CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69715938
Ibland kan energivågorna nysta ihop sig till, inte en boll, utan någonting mera liknande en ishockeypuck. När den för närmare 14 miljarder år skulle upplösas som andra energinystan som uppstått och försvunnit, utlöstes denna gång ett falskt vakuum som resulterade att en negativ gravitation aktivetrades. Den fick pucken att expandera. Det skedde inte som en explosion utan som en inflation, en spridning över ett horisontellt plan. Det var en oerhört snabb spridning; vårt universum uppstod snabbare än vad ett mänskligt öga blinkar. Den gigantiska hastigheten skapade också en enorm värme (Guth 1981). Den påverkade energin, en del av den gick ihop med Higgspartikeln, egentligen Higgsenergin, en sammanslagning som gav den materiella delen av universum. Med materiella partiklar uppstod möjligheten av att bygga större enheter – atomer, molekyler, celler, hela levande varelser.
Vi skulle allt¨å i grunden vara energivågor, om än i något förstelnad men troligen ändå i vibrerande form. Men sättet som inflationen omvandlade energivågorna uppstod en skapande aspekt. När det gäller livets utveckling kan det hända organiserade mutationer uppstod kort efter RNA överlåtit åt DNA att fungera som livets minne. Men det kan också ha skett mycket senare, t ex för 540 miljoner år strax innan den ”kambriska explosionen” skapade en mängd nya flercelliga varelser.
Om inte den skapande aspekten uppkommit skulle entropin snart ha vunnit och universum ha dött. Men kanske just det skapande inslaget – tänk bara på att solarna frambringar de tyngre grundämnen som järn – är det som lättast för tanken mot möjligheten av styrning och simulering. Därtill gäller att vi inte vet allt om universum och varför simulering trots allt kvarstår som en av flera möjligheter.
Källor:
Guth 1981: Alan H. Guth: Inflationary universe: A possible solution to the horizon and flatness problems. Phys. Rev. D 23, 347 - Published 15 January 1981.
Templeton 2016: Graham Templeton: Neil deGrasse Tyson says it's 'very likely' the universe is a simulation. ExtremeTech April 22, 2016 (https://www.extremetech.com/extreme/227126-neil-degrasse-tyson-says-its-very-likely-the-universe-is-a-simulation)
Vopson et Lepadatu 2022: Melvin M. Vopson and S. Lepadatu: Second law of information dynamics. AIP Advances 12, 075310 (2022); doi: 10.1063/5.0100358
Vopson 2023: Melvin M. Vopson: The second law of infodynamics and its implications for the simulated universe hypothesis. AIP Advances 13, 105308 (2023); doi: 10.1063/5.0173278