Vem var den mitokondriska Eva?

nhängarna av vad den engelska arkeologen Colin Renfrew vill kalla för arkeogenetik tror blint på genetikernas uttolkningar av de genetiska undersökningsresultaten. Dessa sägs vara absoluta men ändå har uttolkningarna visat sig vara fel flera gånger. Arkeologerna tenderar att nonchalera de arkeogenetiska resultaten, ty ofta går de inte ihop med den arkeologiska fynden.

Problemen började med den första undersökningen som enbart gällde mitokondrie-DNA (mitokondrierna är bakterier som lever i symbios med människans ordinarie celler och har egna gener). Undersökningen genomfördes av de amerikanska genetikerna Rebecka L Cann, Mark Stoneking och Allan Wilson år 1987 och publicerades i tidskriften Nature. I samband med den hävdades att det aldrig förekommit någon genetisk blandning mellan moderna människor och neandertalare, detta trots att det fanns skelettfynd som tydde på att just detta inträffat. Men sedan år 2010 kom en stor undersökning av neandertalarnas kärnDNA från Svante Pääbos institution i Leipzig (Green et al 2010). Den visade tydligt att neandertalare och moderna människor sexuellt beblandat sig med varandra. Människorna av i dag har 2-4 procent neantertalDNA i sina gener!

Ett vanligt sätt inom paleoantropologin att karaktärisera människan är att beteckna henne som apa, visserligen utan svans, gående på två ben, med fria händer och i besittning av ett fonologiskt språk, men likafullt apa. Ett bevis för denna karaktärisering skulle vara att människan har till 98 procent har samma DNA som schimpanserna. Men detta bevis är egentligen inget bevis utan kan också tolkas så att människan utgör huvudlinjen och schimpanserna avvikelser; de har troligen varit tvåbenta en gång men återgått till ett fyrbent gående, måhända därför att på fyra ben går det att snabbare komma undan en fiende än på två ben. Om det förhåller sig så att de stora aporna: orangutanger, gorillor och schimpanser, inte utgör människans förfäder utan snarare hennes avvikande kusiner, vad är då människan?

Genetiskt går det inte att finna något bärande svar på frågan. Visserligen tycktes framgå av den första mtDNA-kartläggningen att den moderna människan växte fram i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Eftersom det var frågan om DNA från mitokondrier, små celler som lever i symbios med människans egentliga celler och huvudsakligen går i arv på kvinnolinjen, var denna första moderna människa en kvinna, som döpts till mitokondrisk Eva. Senare har påvisats att detta skulle ha skett i Östafrika, i området Kenya/Tanzania. Men den människorart som bebodde Östafrika före Homo sapiens var Homo heidelbergensis. Just i Östafrika närmare bestämt i dåvarande Rhodesia, nuvarande Zambia, ett grannland till Tanzania, hittades i stenbrottet Broken Hill i norra Rhodesia fossilet av en människoskalle år 1921. Kraniet döptes som tillhörande Homo rhodesiensis, senare fastslagen som ingående i arten H heidelbergensis. Ny datering har visat att hon levde för ungefär 200 000 år tillbaka, alltså samtidigt som den mitokondriska Eva. Arkeologiskt sett skulle den första mtDNA kartläggningen ha hittat mtDNA:et från en kvinna av arten H rhodesiensis? Går det genetiskt att skilja mtDNA från en sen H heidelbergensis och en tidig H sapiens?

Jebel Irhoud i södra Marocko är mera ett klippskydd än en grotta. Bild Shannon McPherron, MPI EVA Leipzig.

Frågorna är motiverade av det förhållande att i Afrika levde Homo ergaster, H heidelbergensis och den tidiga H sapiens isolerade i revir med en buffertzon till nästa revir. Det opgick i närmare två miljoner år! I varje revir bodde troligen omkring 500 individer (för att undvika incestskador). De var splittrade i mindre grupper på 70-80 individer, som jagade och samlade på egen hand. Men inom reviret hade man en egen stensmidesstil, som något skilde sig från stilen i grannreviren.

Denna isolering uppmärksammas av den engelska paleoantropologen Chris Stringer i hans bok The Origin of Our Species (Ursprunget till vår art; 2011). Däremot verkar det inte som genetikerna skulle ha känt till eller brytt sig om isoleringen – ett beteende som pågick, som sagt, i närmare 2 miljoner år. Det är troligen mot bakgrunden av denna isolering som genetikernas påståenden om en flaskhals i människans utveckling ska förstås. Ty om man går till det arkeologiska materialet finns det inga tecken på flaskhals. Men om den mitokondriska Eva levde ett revir i t ex Tanzania, som varit isolerat i flera tiotusen år, måste det synas i mtDNA-redovisningen och av genetikerna sannolikt tolkas som en flaskhals.

Däremot misstänker jag att tendensen till isolering i kanske två miljoner år har lämnat sina spår i vår arvsmassa. Det verkar som om vi kollektivt har lätt för att försöka isolera oss under kritiska förhållanden (som nu när en global klimatkatastrof verkar vara i antågande).

Grottan Jebel Irhoud

Skalle från Jebel Irhoud (t v) i jämförelse med en modern människas kranium (t h). Notera att Irhoudskallen är mera avlång och käkpartiet lite mera utstående samt ögonbrynsbågarna är ganska kraftiga. Bild från National History Museum, London.

I dagens kunskapsläge är det ett faktum att den moderna människan växte fram i Nordafrika. I grottan Jebel Irhoud, belägen en ordentlig bit in södra Marocko, gjordes intressanta fynd år 2004 vid förnyade utgrävningar där under ledning av Jean Jacques Hublin från Max Planck Institutet för Evolutionär Antropologi i Leipzig. Vid utgrävningarna dök upp fossil i form av benbitar från människor. De visade sig vara 315 000 år gamla. De var från moderna människor, även om vissa gamla inslag förekom. Fynden liknade de skallar som påträffats i grottan Es Skhul i Israel och har en ålder av ungefär 115 000 år. Men också Florisbadskraniet, som hittades 1932 i Sydafrika, har klassats om från H heidelbergensis till H Sapiens med en ålder av 259 000 år. Nordafrika är utan tvekan äldst.

När Hublin presenterade sina fynd från Jebel Irhoud menade han att de visade att den moderna människan utvecklats mer eller mindre samtidigt på olika håll i Afrika. Men nu har det visat sig att en annan håla, Contrebandiergrottan vid norra delen av marockanska Atlantkusten, har använts under perioden 120 000 – 90 000 år tillbaka som en specialiserad plats för beredning av djurpälsar till pälskläder (Hallett et al 2021). Djur vars skinn avlägsnades från kroppen var av de påträffade skeletten att döma brunryggad sandräv (Vulpes rueppellii), guldschakal (Canis aureus) and vildkatt (Felis silvestris) (ibid). Vi vet inte hur pälsarna syddes ihop till klädesplagg, men förekomsten av guldschakal (närmast en art av varg) pekar på att det var frågan om statuspälskläder och att grupperna av jägare/samlare var organiserade runt ett ceremonicentrum (kanske inte långt från denna grotta). Man skulle i Nordafrika också tidigt ha varit bättre organiserade än på övriga håll i Afrika.

Perioden 120–90 000 år tillbaka sammafaller med Eem-interglacialen som inleddes för 114 000 år sedan. Från just 120 000 år sedan började den fruktansvärda Saaleistidens inlandsis dra sig tillbaka. För 114 000 år var den helt borta, delvis också från Grönland. Havsytan var 4-5 meter högre än idag. För ungefär 100 000 år tillbaka började Weicheselistiden och nådde sitt första maximum för ungefär 90 000 år sedan. Pälsberedningen i Contrebandiergrottan sammanföll med värmeperioden som då tillät människor att bo och leva i norra Marocko. Att man i en grotta kunde hålla en specialiserad pälsberedning visar en för sin tid hög social och kulturell nivå. I och med att dessa människor bar pälskläder började de också använda pärlor av snigelskal för att individualisera sig.

Nubiska komplexet

Det fanns dock ett område som kunde konkurrera med Nordafrika. Det var det s k Nubiska komplexet i södra Egypten, Sudan och Etiopien. Det uppstod för ungefär 160 000 år sedan genom att människorna utmed Nilen började samarbeta. De kom att utveckla en egen stensmidesstil som skilde sig från övriga Afrika. Fynden av skallar av moderna människor från Obo Kibish i Etiopien skulle vara en del av på utvecklingen inom det Nubiska komplexet. Nu går det ännu inte att bevisa men det troliga är att människorna utmed Nilen höll kontakt med varandra med först flottar och småningom också båtar av vass.

Uppkomsten av det Nubiska komplexet sammanfaller med Drenthe-maximumet, som var det värsta under Saaleistiden. Det kulminerade för 150 000 år tillbaka. Under maximumet nådde inlandsisen i Östeuropa ända till Kiev i dagens Ukraina. Det är möjligt att människor av typen sen H heidelbergensis under denna torra och kyliga tid i Levanten sökte sig till Nildalen. Levanten var så litet att de grupper som hade hittat dit för ungefär 800 000 år sedan att de måste samarbeta med varandra. De sena heidelbergensare som möjligen fann vägen till Nildalen kan ha bidragit till att lära befolkningen där att samarbeta.

Det i detta sammanhang intressanta är att det nubiska teknokomplexet utvidgades till nuvarande Oman på den Arabiska halvön. Där skapades ett nytt stensmide kallad nuban 2. Kanske som en följd av denna expansion skedde någon form av ytterligare utvidgning. Det kan avläsas av att stenverktyg från Nubiska komplexet har påträffats på ett anmärkningsvärt vida spritt område: södra Levanten (Sinaihalvön), nordöstra Afrika (norra Egypten), Centralafrika, Öst- och Sydafrika samt östra Pakistan. Dessa fakta kan tolkas som att folk från Nubiska komplexet utvandrade. Men de kan också läsas så att människorna i Nubiska komplexet utvecklat byggandet av vassbåtar till så stora fartyg att de klarade att färdas på Indiska oceanens vatten. Arkenubierna skulle ha bedrivit gåvohandel med Öst- och Sydafrika och även med Sind i östra Pakistan.

Tre kvinnor från det jagande-samlande folket Ogiek i Kenya.

Det var inte en handel av modern typ där man köpte en vara och betalade med pengar. Arkenubierna bytte varor i form av gåvor med människorna som bodde i Öst- och Sydafrika. De gav sedan tillbaka gåvor var vad man uppfattade hade samma värde som de mottagna gåvorna. Mycket av gåvorna handlade om användbara stenar och stenslag, särskilt obsidian som man köpte upp och förde söderut. Gåvoutbytet kan ha skett så att arkenubierna lade fram sina gåvor på en plats och drog sig sedan tillbaka. Till exempel östafrikanarna i Tanzania lade sina gåvor vid sidan om de arkenubiska gåvorna. Om arkenubierna fann gåvorna tillfredsställande tog de dem och de tidiga östafrikanerna kunde ta arkenubiernas gåvor.

Nu föreslår jag att att den mitokondriska Eva eller någon dotter eller dotterdotter till henne hamnade i arkenubiernas sällskap på sätt eller annat i samband med denna handel (kanske blev hon en gåva eller också kidnappad eller helt enkelt förälskad i en besättningsman). Hon fördes måhända till någon av de arkenubiska bosättningarna vid den Arabiska halvöns södra kust. Troligen uppfattades hon som lite exotisk bland arkenubierna som kanske mera såg ut som dagens etiopier. Hon åter kanske påminde om någon av de tre kvinnorna från Ogiekfolket i Kenya. De lever fortfarande på jakt och samlande som den mitokondriska Eva rimligtvis också gjorde.

Qafseh-människorna

För 92 000 år tillbaka kom en grupp moderna människor, troligen med ursprung i Västafrika (Lindgren 2019) till Palestina eller södra Levanten som israelerna vill att vi ska säga. De skulle efter ett tag ha vandrat vidare in i Saudi-Arabien, där det fanns sjöar där det idag är öken (Breeze et al 2017). När torkan satte in för ungefär 80 000 år sedan skulle de ha sökt sig någon eller några floder som nynnar ut i Persiska viken (Rose 2010).

Om vi nu antar att Qafzeh-människorna hade böjning för det isolanistiska beteende, som utmärkt människornas utvecklig under åtminstone en miljon, skulle de ha varit fientliga till de moderna människor som kom från Oman. Den spanskfödda, schweiziska cellforskaren hävdade på genetiska grunder att det var moderna människor från två olika grupper, som ursprungligen hade varit fientligt inställda till varandra, som emigrerade från Afrika för 60 000 år sedan (Moreno 2011).

Det var alltså för 60 000 år sedan som det beslöts i östra Oman att en ny koloni skulle grundas längre österut i närheten av Indusflodens mynning, alltså i anslutning till en trolig tidigare handelskoloni i Sind. En präst utsåg att leda expeditionen. En avlägsen dotterdotter till den mitokondriska Eva var en av prästens fruar. I övrigt ingick i gruppen ett stort antal unga, ogifta män. De skulle sedan gifta sig med kvinnor tillhörande den moderna människan och som för länge sedan utvandrat från Afrika.

Det intressanta är att det landskap i Pakistan genom vilket Indusfloden rinner för att nå Indiska oceanen kallas för Sind. Där har på flera platser påträffats stenverktyg smidda enligt arkeonubisk teknik. Det kan tolkas att så att i den nubiska kulturen i Oman var Sind och Indusflodens mynning kända. När händelsen Out of Africa inträffade för 60 000 år sedan visste de inblandade personerna vart de skulle bege sig.

Även i fortsättningen var avkomman till den mitokondriska Eva högstatuskvinnor. Det medverkade till att deras linje blev bevarad.

Källhänvisningar

Breeze et al 2017: Paul S. Breeze, Huw S. Groucutt, NickA.Drake, Julien Louys, Eleanor M.L. Scerri, Simon J. Armitage, Iyad S.A. Zalmout, Abdullah M. Memesh, Mohammed. Haptari, SalehA.Soubhi, Adel H. Matari, Muhammad Zahir, Abdulaziz Al-Omari, Abdullah M. Alsharekh, Michael D. Petraglia: Prehistory and palaeoenvironments of the western Nefud Desert, Saudi Arabia. Archaeological Research in Asia (2017), http://dx.doi.org/10.1016/j.ara.2017.02.002
Cann et al 1987: Rebecka L Cann, Mark Stoneking and Allan C Wilson: Mitochondrial DNA and Human evolution. Nature, vol 325 1987.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Mariciuodo, Stenzel Martin, Korchernik Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai[...]Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science VOL. 328, NO. 5979
Hallett et al 2021:Emily Y. Hallett, Curtis W. Marean, Teresa E. Steele, Deborah I. Olszewski, Mohamed Abdeljalil El Hajraoui, Harold L. Dibble m fl: A worked bone assemblage from 120,000-90,000 year old deposits at Contrebandiers Cave, Atlantic Coast, Morocco. iScience (2021) (https://doi.org/10.1016/j.isci.2021.102988)
Morena 2011: Eduardo Morena: The society of our "out of Africa" ancestors: The migrant warriors that colonized the world. Communicative & Integrative Biology 4:2; March/April 2011.
Rose 2010: Jeffrey I Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010.

Till Historiemenyn.

Publiceringshistoria: Artikeln utlagd 2021-10-19. Uppdaterad 23-10-06.

Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur