å den gamla patriarkaliska tiden hände att mindre grupper av kvinnor samlades och lättade sitt inre tryck. I ord och dans hånade och visade de sitt förakt för män. Det kan dokumenteras från arabvärlden, men förekom sannolikt också hos oss, särskilt i borgerliga kretsar.
Sedan när tiderna ändrades med förbättrad ekonomi för medelklassen fick begåvade kvinnor möjlighet att utbilda sig. I nästa steg trädde modiga kvinnor fram och krävde frihet för kvinnor. I början motsatte sig männen detta krav, men småningom blev allt fler män benägna att acceptera kvnnornas krav. Männen gav till slut kvinnorna deras frihet. Hur hade de förvaltat sin frihet?
Som det redan på 1800-talet inträffade, läser kvinnorna idag på och tenderar att vara bättre utbildade än många män. Högutbildade kvinnor finns i ledande ställning på många håll. Välutbildade kvinnor har erövrat särskilt kulturredaktionerna på många stora dagstidningar. Men har de visat de män som släppt fram dem tacksamhet?
Så här skrev den kvinnliga journalisten Katarina Muhr i Expressen den 3 juli 2024 (https://www.expressen.se/amelia/premium/nej-kvinnor-ar-inte-krasna-det-ar-mannen-som-ar-kassa/):
Så det är för mig obegripligt varför man vill späda på idén om att kvinnor är för kräsna. Frågan är väl snarare när män ska sluta vara så undermåliga? Så känslomässigt otillräckliga. Så ouppmärksamma. Så obildade. Det man inte har på insidan får man i så fall ha på utsidan (så har ju män som är ihop med snygga små dumbommar tänkt i alla tider) men inte ens det har vi alltså rätt till. Usch och fy för oss som drömmer om en attraktiv man med en viss IQ, som är över 165 centimeter.
Katarina Muhr vevar på i ungefär samma tongångar, som kvinnorna på patriakatets tid använde. Någon tacksamhet är det absolut inte frågan om.
Helene Schjerfbeck
Det finns emellertid ett problem med kvinnoemancipationen som förmodligen är olösligt. Det kom jag att tänka på när jag läste Katarina Muhrs text. En utomordentlig illustration till det utgör den finländska konstnären Helene Schjerfbeck.
Hon levde åren 1862–1946. Hon kom från en medelklassfamilj i Helsingfors. Fadern hade varit tjänsteman vid järnvägen men avled 1876 i tuberkulos. Änkan och hennes två barn fick hanka sig fram på bl a genom att hyra ut rum. Som fyraåring föll Helene Schjerfbeck ned för en trappa och fick en höftskada. Hon gick haltande och kunde inte hänga med i andra barns lekar.
Hon fick sitta inne mycket och ägnade sig åt sin passion, att rita och teckna. Hon blev så skicklig att hon överhöljdes av beröm. Som 11-åring fick hon börja i Finska Konstföreningens ritskola. Efter utbildningen uppskattades hennes historiemåleri att hon fick ett stort stipendium som möjliggjorde studieresor utomlands.
Sårad soldat. Målning av Helene Schjerfbeck från 1880, då hon var 18 år. Bild: Wikimedia Commons.
Målningen ovan är den av Helene Schjerfbecks historiemålningar som överlevt till vår tid. Kriget 1808-09 mellan Sverige och Ryssland hade ett äreminne i Runebergs diktsamling ”Fänrik Ståls sånger”. I en segerviss ton berättade den om hjältarna från detta krig. Ingen har nämnvärt brytt sig om alla dem som stupade i detta krig.
Men det som gör målningen så minnesvärd är att soldaten uppenbart är döende. Hans bara högra hand ligger på snön, han har förlorat känseln i handen. Hans huvud är utan huvudbonad i vinterkölden och han lutar det mot en vinterkall björkstam, han bryr sig inte längre.
Men den skulle ändå inte bli så gripande om det inte vore för den återgav Helene Schjerfbecks egna upplevelser från sin höftskada, hur hon trott sig dö vid de anfall av fruktansvärd smärta från sin skadade höft som hon hade att uppleva.
Problemet
H
elene Schjerfbeck hade två män i sitt liv. Den ena var en den svenska konstnären Otto Hagborg. Hon träffade honom i Bretagne 1883. De förlovade sig men han bröt förlovningen 1885 därför att hans familj trodde att Helenes höftskada skulle ha uppkommit av en tuberkulosinfektion. Den andra var den finska forstmästaren Einar Reuter. Det kan hända att de hade sex, men det viktiga var en vänskap som räckte till Schjerfbecks död.
Einar Reuter III. Målning av Helene Schjerfbeck från 1920. Bild: Artvee public domain.
Einar Reuter levde 1881–1968. Han var alltså nästan 20 år yngre än Schjerfbeck. Han utbildade sig till forstmästare och arbetade i det yrket i Kajana i norra mellersta Finland åren 1931–1949. Samtidigt målade han tavlor med motiv från Kajanas skogar och skrev böcker på finska under pseudonymen H Ahtela. År 1953 gav han ut den första biografin över Helene Schjerfbeck.
Helene Schjerfbeck målade flera porträtt av Einar Reuter. Men detta tredje porträtt är i sin gråhet märkligt kritiskt. Det är som om Katarinas Muhrs ord om män ”så undermåliga. Så känslomässigt otillräckliga. Så ouppmärksamma. Så obildade.” skulle vara gestaltade i bild av Helene Schjerfbeck.
Edith Södergran formulerade samma könsstituation på följande kända sätt:
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
En fråga man kan ställa sig är om Katarina Muhr är en kvinna med själ eller en vanlig krånglig brud, som skulle må bra av att tämjas av en lite äldre man?
Helene Schjerfbeck förblev ogift. Hon skall ha längtat efter barn, t o m planerat att adoptera ett barn efter moderns död. Men det blev ingenting av det, hennes konstnärskap, den sociala dimensionen i hennes liv, var viktigare än den biologiska dimensionen.
Det här är kvinnoemancipationens olösliga problem. Kvinnor som försöker förena arbete med giftermål och barn får problem med äktenskapet om de anser yrket viktigare än familjen. När de misslyckas med familjen är det naturligtvis mannens fel, det är sällan som yrkeskvinnor ser sin andel i skilsmässan. Det är då män ofta beskrivs enligt Katarina Muhrs lista.
Vi kan se att de högutbildade kvinnorna avstår från den biologiska dimensionen av att nativiteten tenderar att gå ner i de flesta länder där kvinnor har tillgång till högre utbildning. På ett sätt liknande det som den stolta Helene Schjerfbeck fick uppleva, kommer de att känna en tomhet.
Självporträtt med silverfond. Detalj av målning av Helene Schjerfbeck från 1915. Bild: Göteborgs konstmuseum.
