unneln var lägre än Maljala väntat sig. De gick böjda, Kanjong med en liten lykta vars ljus knappt nådde väggarna. Stenen var gammal och fuktig, men murverket höll – någon hade byggt det för att hålla länge.

Nedanför öppnade sig ett litet valvrum och sedan en trappa ner till vattnet. En roddbåt låg förtöjd vid en järnring i stenväggen. Två män satt tysta i den. De nickade åt Kanjong utan att titta på Maljala.

De hade knappt hunnit lossa förtöjningen förrän ljud trängde ner uppifrån – tunga steg, röster, ljuset från ficklampor som sökte längs trädgårdens gångar.

”De hittade Torjongs adress”, sa Kanjong tyst.

En av männen tog redan årorna. ”Söderut eller norrut?”

Kanjong tittade mot norr – mot Nyrna, mot sin plan. Sedan mot söder, mot mörkret och det okända.

”Söderut”, sa Maljala innan han hann svara.

Han tittade på henne. Sa ingenting. Nickade.

Floden bar dem tyst genom stadens utkant. Murens stenvalv passerade ovanför dem som låga portar. Sedan öppnade sig floden och Nináns ljus försvann bakom en krök och de var ute i det mörka landskapet, med bara strömmen och nattluften och årornas jämna slag.

Maljala visste inte varför hon hade sagt söderut. Det var dit hon kom ifrån. Det var hem – eller vad som snart inte längre skulle vara hem.

De hade rott i kanske en timme när en av männen slutade ro.

”Vad är det?” frågade den andre.

Gestalten stod vid stranden. Inte på en brygga, inte på en sten – bara vid vattenbrynet, som om hon alltid hade stått där. Svart, inte som natt utan som djup, som brons som legat länge i mörker. Elegant på ett sätt som inte tillhörde något bestämt århundrade.

Männen i båten rörde sig inte.

Maljala kände igen henne innan hon förstod hur.

Det var händerna. Böjda, beredda – precis som på statyn i parken, precis som på den lilla figuren hennes far burit i bröstfickan varje morgon ner i schaktet.

Ninannah.

Inte den vita i kupolhallen. Den andra.

Båten gled mot stranden av sig själv, eller kanske var det strömmen, och när kölen nuddade sand reste sig gestalten inte högre och sänkte sig inte – hon var bara plötsligt tydligare.

”Kanjong.” Rösten var låg och fullständig, som ett ord som alltid har funnits. ”Jag har ett uppdrag åt dig.”

Kanjong satt alldeles stilla. Han var van vid mycket, det syntes – men inte vid detta.

”Vad för slags uppdrag?” sa han till slut.

Ninanna svarade inte genast. Hennes blick rörde sig mot Maljala och stannade där, och Maljala kände igen det uttrycket – det var samma uttryck som hennes far hade haft varje morgon när han kysst figuren. Inte bön. Ömsesidigt erkännande.

”Du kan följa med”, sa Ninanna åt Maljala. Inte som en inbjudan. Som ett konstaterande av något som redan var bestämt.

Maljala klev ur båten utan att tveka.

De två männen i båten satt stilla. Ninanna tittade på dem en gång och de förstod utan ord – de lade ut årorna igen och rodde tillbaka mot Ninán utan att se sig om.

tranden var tyst. Tre gestalter i februarimörkret, floden mörk bakom dem, bergen i söder osynliga men närvarande som alltid.

”Dálgruvorna stänger”, sa Ninannah. Det var inte en fråga.

”Inom tre år”, sa Maljala.

”Nej.” Ninannah tittade mot söder. ”Inte om man letar rätt.” Hon vände sig mot Kanjong. ”Ådern som de bryter nu går djupt och är smal. Men den har en systerled – högre upp i berget, bredare, med malm som inte kräver schakt på tvåhundra meters djup.” Hon pausade. ”Den har alltid funnits. Men ingen har letat efter den med rätta ögon.”

Kanjong hade satt sig på en sten vid stranden med armarna mot knäna. Han tittade på Ninanna med ett uttryck som Maljala inte sett på honom förut – inte charmen, inte vaksamheten. Något mer avskalat.

”Hur vet du att jag kan hitta den?” sa han.

”För att du kommer från en värld där man utrotar en åder och letar efter nästa innan den första är slut.” Ninannas röst var utan dom. ”Det är din kunskap. Inte din skam.”

Tystnad. Floden rann.

”Och om jag hittar den?” sa Kanjong.

”Då har du betalat din skuld till den galax du flytt till.” Hon tittade på honom länge. ”Och du får stanna.”

Maljala hörde vad som inte sades – att Ninannah visste precis vem han var, vad han bar på, vad han hade gjort. Och ändå erbjöd hon honom inte straff utan ett sätt framåt.

Det är så Nyrna fungerar, tänkte Maljala. Inte naivt. Bara annorlunda.

Hon tittade på Kanjong.

Han tittade på henne.

”Jag känner gruvorna”, sa Maljala. ”Och bergen ovanför dem.” Hon tog upp sin kappa. ”Du behöver en guide.”

Kanjong reste sig från stenen. Det charmiga leendet kom tillbaka, men det hade fått sällskap av något annat – något mer genuint och lite oroligare.

”Jag brukar arbeta ensam”, sa han.

”Det märks”, sa Maljala.

Ninannah var redan borta. Inte försvunnen med ett ljusbloss eller ett dån – bara borta, som en tanke man slutat hålla fast vid. Kvar på stranden låg en liten bronsfigur med böjda händer.

Maljala tog upp den och stoppade den i bröstfickan.

aglan låg i dalsänkan mellan de norra utlöparna av Vilda bergen, omgivet av tallskog och gruvdamm och den sortens tystnad som bara finns i städer som arbetar hårt på dagen och sover tungt på natten. Det var inte Ninán. Det var inte vackert på det sättet. Men det hade en ärlighet i sig &ndah; husen var byggda för att hålla, inte för att imponera, och folk hälsade på varandra med namn.

Villan låg i utkanten av staden, med utsikt mot de lägre bergen i öster. Kanjong hade satt upp en anslagstavla i köket med kartbitar, geologiska skikt och anteckningar på ett språk som halvt var hans eget och halvt det han lärt sig av Maljalas far under de första månaderna. Varje morgon åt han frukost stående vid kartan och pekade på något och frågade Maljala om hon visste vad berget hette just där.

Han hade blivit bra på att lyssna. Det var kanske det mest oväntade hos honom.

Maljala satt vid fönstret med en temugg och händerna runt koppen. Utanför föll ett lätt snöfall över bergen – det första för säsongen. Snön lade sig tyst över gruvvägarna och tallkronorna och de låga hustaken i Raglan.

”De borrar i morgon”, sa Kanjong från kartan. ”Sektion nio, östra flanken.” Han tystnade. ”Jag tror det är där.”

”Det sa du om sektion sju också.”

”Sektion sju var nära.” Han vände sig om med ett leende – det gamla charmiga leendet, men mjukare nu, som något som använts länge och formats efter händerna som burit det. ”Den här gången har jag rätt.”

Maljala tittade på honom.

”Du har alltid rätt tills du inte har det.”

”Det är ett utmärkt sät att arbeta.” Han kom och satte sig mittemot henne vid fönstret. Utanför fortsatte snön att falla. Han tittade på hennes händer runt koppen en stund.

”Har du bestämt dig för ett namn?” sa han.

”Inte än.” Hon tittade ut mot bergen. ”Jag väntar på att se vem det blir.”

Kanjong nickade som om det var det vettigaste han hört. I Drakgalaxen fick barn namn vid födseln av den äldste i familjen – namn som betydde något om ursprung och lojalitet och skyldigheter. Han hade aldrig tyckt om det systemet. Det här verkade bättre.

Han lade handen på bordet, inte på hennes hand utan bredvid den, och tittade ut mot bergen tillsammans med henne.

Snön föll.

I bröstfickan på Maljalas rock, hängd på kroken vid dörren, låg en liten bronsfigur med böjda händer.

Tillbaka till novellens första del..
Till Novellmenyn.