åget från söder rullade in på Nináns centralstation strax efter middagstid. Dammet från gruvdistriktet satt fortfarande i Maljalas kappa när hon steg av på perrongen av gammal, polerad sten. Stationen var byggd under Darjang VII:s tid – det syntes på pelarna, de där tunga, säkra pelarna som ville säga: vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Hon hade aldrig varit i Ninán förut. Inte riktigt. En gång som liten, men det räknades inte.

Kusinen Torjong väntade utanför stationsbyggnaden med händerna i fickorna och ett halvt leende.

”Du ser ut precis som din mor”, sa han.

”Det säger alla.” Maljala skakade hans hand. ”Och du ser äldre ut än på bilderna.”

Han skrattade. ”Välkommen till kejsardömets vagga.”

De gick genom de smala gatorna i gamla stan. Maljala förstod nu vad folk menade när de sa att Ninán andades. Husen längs ringmurens linje – de låga tvåvåningarna med sina putsade fasader i gulvitt och bränt orange – stod tätt som axlar mot varandra, och innanför dem öppnade sig en stor trädgård, välskött och tyst mitt i stadens sorl. Körsbärsträd. En fontän. Gamla Ninán hade dragit sig inåt och blivit någonting annat – inte en huvudstad, men något som kanske var bättre. Ett minne med ett hjärta.

”Vad gör du egentligen här?” frågade Torjong medan de satte sig på en bänk vid fontänen.

Maljala tittade på vattenstrålen en stund.

”Gruvan stängs”, sa hon. ”Inom tre år, säger de. Det är för djupt nu, för dyrt. De pratar om att flytta hit – till Ninán – för att det finns arbete i den nya industristaden vid hamnen.” Hon pausade. ”Jag ville se dit vi kom ifrån, innan jag bestämmer om jag ska följa med eller inte.”

Torjong nickade långsamt. ”Och? Vad ser du?”

Hon tittade på de gamla husen, på ringarna av sten som en gång hållit en stad säker.

”Jag ser någon som visste att man inte alltid behöver vara störst”, sa Maljala. ”Det är nog ett bra svar för min del.”

fter en stund reste sig Torjong.

”Kom, jag visar dig något.”

De gick mot slottet. Det låg inte långt från stationen – en gammal, mörk byggnad av huggen sten som inte försökte imponera utan bara var, på det där sättet som mycket gamla saker har. Längs mörka korridorer kom de till kupolhallen, hög och sval, med ljuset fallande snett genom smala fönster högt upp i valvet.

Mitt i hallen stod Ninanna.

Statyn var stor, nästan tre meter, i polerad ljus kalksten. Gudinnan satt på en tron med händerna välsignande, ansiktet lugnt och slutet, som någon som har sett tillräckligt och inte längre behöver kommentera.

Maljala stannade.

Torjong såg på henne. ”Har du inte sett henne förut?”

”Jo”, sa Maljala. ”Men inte den här.”

Hon tittade på det vita ansiktet, de öppna händerna. I gruvdistriktet var Ninanna svart – svart av bergsdamm, svart av djupet, med händerna böjda som om hon grep tag om något i mörkret. Männen nere i schakten bar små figurer av henne i bröstfickan. Hennes ansikte var inte lugnt. Det var koncentrerat. Berett.

Den här Ninanna hade aldrig sett ett schakt.

”Det är samma gudinna”, sa Torjong, som om han läst hennes tankar.

”Ja,” sa Maljala. ”Förmodligen.”

Hon menade det inte elakt. Men hon tänkte på sin far, hur han alltid kysste sin lilla svarta Ninanna innan han gick ner i gruvan på morgonen. Den rörelsen – snabb, nästan blyg – hade hon inte sett någon göra i den här hallen.

De stod tysta ett tag. Fontänernas ljud nådde dem svagt utifrån trädgården.

”Finns det någonstans man kan be till henne?” frågade Maljala till slut. ”Inte här inne. Ute.”

Torjong nickade. ”I parken bakom slottet. Det finns en liten staty där.”

Parken bakom slottet slutade vid en låg stenmur, och bortom den glittrade floden. Maljala hade inte väntat sig att ett vattendrag skulle göra henne rörd, men det gjorde det – kanske för att hon visste att samma flod rann förbi gruvdistriktet i söder, mörk och tyst mellan de höga flodbankarna där hennes far en gång suttit och fiskat på söndagarna.

Statyn av Ninanna stod på en liten upphöjning nära muren, under ett gammalt träd vars rötter lyft stensättningen runt om. Den var liten, knappt knähög, av mörknat brons. Händerna var böjda.

Den här kände igen henne.

Maljala satte sig på huk framför statyn. Ingen bön, egentligen – hon hade aldrig lärt sig orden, bara rörelsen. Hon tog statyns händer ett ögonblick mellan sina egna, precis som hennes far gjort varje morgon.

”Jag vet inte om du är densamma här uppe”, sa hon tyst. ”Men jag hälsar från Södern.”

akom henne hördes ett steg på grus.

Hon reste sig och vände sig om. En gammal man stod ett par meter bort med en kratta i handen och såg på henne med ett uttryck som inte var nyfiket utan snarare igenkännande.

”Gruvdistriktets Ninanna”, sa han. ”Det är länge sedan någon kom med den hälsningen.”

Maljala tittade på honom. ”Känner du igen den?”

”Min mor kom från söder.” Han nickade mot statyn. ”Den här ställde hon upp. Stadens egna ville ha en finare, men hon sa att Ninanna föredrar brons framför marmor när hon arbetar.” Han skrattade kort. ”Ingen vågade säga emot henne.”

Han satte ner krattan mot trädets stam och satte sig på stenmuren med den naturliga rörelsen av någon som gjort det tusen gånger.

”Sätt dig”, sa han.

Maljala satte sig på muren bredvid honom. Floden glittrade nedanför.

”Jag heter Ranjong”, sa han. ”Jag har skött den här trädgården i fyrtio år. Och min mor skötte den i trettio innan dess.”

”Maljala. Från Dálgruvorna.”

Han nickade som om det bekräftade något. ”Dálgruvorna. Ja. Det är därifrån min mor kom. Hennes far dog i det stora raset.” Han tittade på statyn. ”Det var därför hon satte upp den här. För de som inte kom upp.”

Maljala sa ingenting.

”Men det är inte det viktigaste jag kan berätta för dig.” Ranjong pekade mot en gammal sten i marken, nästan dold av trädets rötter, med en järnring i. ”Ser du den?”

”Ja.”

”Det är ingången till tunneln. Den går ner till floden – en gammal flyktväg från kungadömets tid, när Nyrna angrep och kung Darjang VII ännu inte vänt på krigslyckan. Kungafamiljen skulle kunna ta sig ner till en båt och fly om staden föll.” Han log tyst. ”Staden föll aldrig. Tunneln användes aldrig för det den byggdes för.”

”Vad användes den för då?”

Ranjong tittade på henne med ett snett leende.

”För allting annat. Smuggling, i handelskrigens tid. Möten som inte fick synas. Under den stora svälten fördes säd in den vägen när tullen blockerade portarna.” Han klappade händerna mot sina knän. ”En tunnel är aldrig neutral. Den tar den form som tiden ger den.”

Maljala tittade på järnringen i stenen.

”Och nu?”

”Nu?” Han ryckte på axlarna. ”Nu vet bara jag och ett par gamla råttor om den. Och nu du.” Han tittade på henne. ”Dálgruvorna stänger snart, hör jag.”

”Inom tre år.”

”Och du funderar på Hamnindustrin vid Nyrna. Det gör de flesta.” Han pausade. ”Men det finns de som väljer Vrakán istället.”

Maljala vände sig mot honom. ”Vrakán?”

”Hamnstaden österut. Vid sundet.” Hans röst fick en mörkare ton. ”Arbete finns där. Mer än i Nyrna. Men det är en stad som tar betalt på andra sätt.” Han tittade ut över floden. ”Min brorson for dit för sex år sedan. Han skriver fortfarande, men breven har förändrats. Orden är desamma men tonerna är inte det.”

Tystnaden höll ett tag. Floden rörde sig nedanför dem, lika likgiltig och stadig som den alltid gjort.

”Varför berättar du det här för mig?” frågade Maljala.

Ranjong tog upp krattan igen och reste sig.

”För att du hälsade från söder”, sa han enkelt. ”Det är tillräckligt.”

aljala lämnade Torjong vid slottsporten med löfte om att vara tillbaka till middagen.

Hon hade inga planer. Det var avsiktligt.

Gatorna i Ninán var inte byggda för att vara praktiska – de var byggda för att vara vackra, eller kanske för att vara försvarbara, vilket på den tiden var ungefär samma sak. De slingrade sig längs flodens krök, steg och föll med terrängen, öppnade sig plötsligt mot en liten torg med en brunn i mitten och slöt sig lika plötsligt igen till smala passager där husen nästan rörde varandra på tvären. Fönsterluckor i bränt orange och mörkt grönt. Puts som flagnade på sina ställen och avslöjade den gamla stenen under – grå, tung, orubblig.

Slottet syntes från nästan överallt. Det låg på sin lilla halvö som en uttalad mening mitt i ett långt stycke -– kupolen i blågrått stål, de mindre tornspirorna runt om som skiljetecken. Floden ringlade på båda sidor och blänkte kallt i februariljuset. En gammal bro med låga bågvalv förband halvön med den norra stadsdelen, och på bron stod alltid någon och tittade ut över vattnet, som om floden var en nyhet.

Hon gick nerför mot kajen. Här var staden en annan - lägre hus, mörkare fasader, lukten av vatten och gammalt trä. Järnringar i kaistenen där båtar en gång förtöjts. Numera låg här mest småbåtar och ett par pråmar. Järnvägsstationen hade tagit ifrån floden dess mening som transportväg, men floden syntes inte bry sig. Den rann på som den alltid gjort, syderifrån, med sitt tysta minne av gruvdistriktet och bergen.

Maljala följde kajpromenaden österut. Stadsmuren löpte här längs vattnet, massiv och välbevarad, med torn med jämna mellanrum. Uppe på murens krön gick en smal väg som borgarna använde som promenadstråk på helgerna. Barn sprang där uppe. En gammal kvinna satt på en pall och stickade med utsikten över floden i ryggen, likgiltig inför den.

Vid det tredje tornet vände gatan inåt igen och öppnade sig mot ett litet torg. Ett café med stolar ute trots årstiden, en blomsterhandel med buketter i hinkar på trottoaren, ett bageri vars doft nådde henne långt innan hon såg skylten.

Hon stannade vid blomsterhandeln utan egentlig avsikt, tog upp en liten kvist av något vinterblommande och vände på den i handen.

”Den heter vinterjasmin”, sa en röst bredvid henne. ”Den blommar när allting annat har gett upp.”

Hon vände sig om.

Han var ungefär hennes ålder, mörkhårig, med en jacka som var för tunn för årstiden och ett leende som inte verkade bry sig om det. Inte påträngande – snarare som om han delade en observation med en bekant han råkat möta.

”Jag visste inte det”, sa Maljala.

”Det är inte allmänt känt.” Han nickade mot caféet. ”Jag bjuder på kaffe om du har tid. Jag heter Kanjong.”

Maljala tittade på honom en sekund för länge – inte av misstänksamhet, utan för att hon försökte avgöra vad det var med leendet. Det var inte ett leende som ville något bestämt. Det var ett leende som hade lärt sig att vara tålmodigt.

”Maljala”, sa hon. ”Från söder.”

”Det hörde jag på uttalet.” Han höll upp kafédörren. ”Dálgruvorna?”

Hon stannade till. ”Hur visste du det?”

”Vokalerna”, sa han enkelt. ”Varje gruvdistrikt har sina egna. Jag har rest mycket.”

aféet hette Gyllenporten och hade funnits i samma hörn i etthundrafemtio år, om man fick tro skylten ovanför dörren. Inne var det lågt i tak och varmt, med trägolv som knarrade på ett välbekant sätt.

De satte sig vid ett fönsterbord. Kanjong beställde utan att titta på menyn.

”Du har varit här förut”, sa Maljala.

”Några gånger.” Han lade ifrån sig jackan på stolen bredvid. ”Ninán är en stad man återvänder till. Den har ett sätt att fastna.”

”Varifrån kommer du egentligen?”

Han tittade på henne en sekund – inte länge, men tillräckligt för att hon skulle märka det.

”Långt bortifrån”, sa han. ”Så långt att det inte finns på några kartor du har sett.”

”Drakgalaxen”, sa Maljala.

Hans ögonbryn rörde sig något. ”Hur visste du det?”

”Jag visste det inte. Men du har samma uttryck som porträttet av drottning Boudiga i slottets norra korridor. Något kring ögonen.” Hon tog sin kopp. ”Läraren i skolan visade oss det en gång. Sa att hon kom utifrån.”

Kanjong tittade på henne med ett nytt slags intresse – inte det charmiga, beräknande leendet utan något mer genuint, mer oroligt.

”De flesta på Nyrna vet inte att Drakgalaxen existerar.”

”Gruvarbetare läser mer än folk tror”, sa Maljala. ”Vi har långa vinternätter.”

Han skrattade – ett kort, överraskande äkta skratt. Sedan blev han allvarligare.

”Jag kom till Ninán för tre månader sedan”, sa han. ”Jag hade inte tänkt stanna. Men...” Han avbröt sig och tittade ut genom fönstret mot gatan. ”Det är svårt att förklara för någon från Nyrna. Hos oss är tystnad en lyx. Här är den bara... vanlig.”

”Är du på flykt?”

Han vände blicken tillbaka mot henne. Leendet kom tillbaka, men tunnare nu.

”Det beror på vad man kallar flykt.”

De satt kvar länge på Gyllenporten. Längre än Maljala hade tänkt.

Kanjong berättade inte mycket – inte i ord – men han hade ett sätt att lyssna som fick en att prata. Han ställde frågor om gruvdistriktet, om hur det var att växa upp med berget som vägg i söder och himlen som enda öppning uppåt. Han verkade genuint nyfiken, på ett sätt som inte liknade turisters nyfikenhet utan något tyngre, mer hungrigt.

”Du saknar det redan”, sa han till slut. ”Även om du inte har lämnat ännu.”

Maljala tittade på sin kopp.

”Man saknar det man förstår”, sa hon. ”Ninán är vacker men jag förstår den inte ännu.”

”Den tar tid.” Han lutade sig tillbaka. ”Men det finns delar av den som är värd att förstå ordentligt.” Han tystnade en stund. ”Det finns något jag skulle vilja visa dig. Inte idag - en kväll. Vid floden.”

”Vad då?”

”Något som inte finns på några kartor.” Han log. ”Som jag.”

re dagar gick. Maljala åt middag med Torjong varje kväll, gick långa promenader om dagarna, satte sig ibland vid den lilla statyn i parken och höll i Ninannas bronshänder en stund utan att säga något. Hon och Kanjong möttes på kaféet två gånger till. Han berättade i fragment &ndah; om Drakgalaxen, om städer där varje gata hade ett pris och varje leende en baktanke, om hur han första gången satt på en bänk i Nináns trädgård och inte förstått varför ingen bevakade honom.

”Ingen bevakar dig här”, sa Maljala.

”Nej.” Han tittade på sina händer. ”Det är det konstigaste jag har upplevt.”

På den fjärde kvällen knackade han på Torjongs dörr. Maljala öppnade.

”Nu”, sa han enkelt. ”Om du vill.”

Trädgården var mörk och tyst. Februarimånen låg lågt och kastade långa skuggor mellan körsbärsträden. Kanjong gick rakt mot det gamla trädet vid stenmuren, böjde sig ner och drog bort några lösa stenar från roten. Järnringen blänkte svagt.

Maljala stannade.

”Hur vet du om den?”

Han tittade upp på henne. Något i hans ansikte rörde sig – ett snabbt drag av något som inte var leendet.

”Jag letade efter den”, sa han. ”Länge.” Han stod upp. ”Jag behöver ta mig till floden utan att gå genom staden. Det finns folk vid stationen som letar efter mig.”

Tystnaden var lång.

”Från Drakgalaxen?” frågade Maljala.

”Från Vrakán.” Han mötte hennes blick. ”De jobbar åt samma herrar till slut. Det gör alla i den branschen.”

Maljala tittade på järnringen, sedan på honom.

”Du använde mig”, sa hon. Inte som en anklagelse – som ett konstaterande.

”Ja.” Han sänkte inte blicken. ”Inte för att jag ville. Men ja.”

Det var det svaret som överraskade henne mest. Inte en ursäkt, inte en förklaring. Bara ett rakt ja från någon som kommit från en värld där lögner var valuta och ändå, just nu, inte orkade betala.

”Vad finns nere i tunneln?” frågade hon.

”Ingenting farligt för dig. En båt. Två män från gruvdistriktet som tar betalt för att inte ställa frågor.” Han pausade. ”De vet inte vem jag är. Bara vart jag ska.”

”Vart ska du?”

”Norrut. Till Nyrna.” Ett kort leende, trött den här gången. ”Ironiskt nog.”

Maljala tittade länge på järnringen i stenen.

”Torjong vet om den här tunneln”, sa hon till slut.

”Ja.”

”Om jag berättar för honom imorgon bitti vet han vart du tog vägen.”

”Ja.”

”Och om jag inte gör det?”

Kanjong sa ingenting. Det var rätt svar.

Maljala böjde sig ner och tog tag i järnringen.

Till novellens andra del..
Till Novellmenyn.