är Enira steg av tåget i Bandlak, denna gång klädd i sin riktiga identitet, var hennes steg snabba. Hon tog sig direkt till det centrala rådet i universitetets östra flygel. Salen var full av nyfikna röster – några unga, många äldre. Enira begärde ordet, och efter en kort introduktion reste hon sig framför rådet.

”Jag har varit i Bagárland. Jag har hört Azmars namn viskas som en besvärjelse. Jag har sett skolor bli till kyrkor, tekniker bli till skuggfigurer, och svartmunkar återvända – i ny skepnad. De kallar det en rening. Jag kallar det en återgång till underkastelse.”

Tystnad.

”Vi måste förstå: detta är inte bara en reaktion. Det är en omformning. En ny ideologi, byggd på myt mer än på minne. Om vi inte tar ställning, kommer Bandlak att stå som ett minne bland ruiner.”

Rådet begärde bevis. Hon lade fram sina anteckningar. En av professorerna, en äldre kvinna som suttit tyst, sade sakta:

”De bygger något större än vi förstått. Men vet de att centrum för vår lilla sidogalax redan börjat lysa klarare? Vet de att hela Malströmsgalaxens framtid står på spel?”

Guvernörens stad – Arnakôr

Allals tempel låg fortfarande i sin fulla prakt vid foten av höjderna mot norr, där luften var klar och himlen ofta speglade Malströmsgalaxens svagt flödande ljus. Templet vaktades av tradition av kvinnliga soldater, som vigt sitt liv till Allal. Men själva staden styrdes av guvernören och dess namn var Arnakôr – ett gammalt ord från Bundurlands äldsta språk, betydande ”platsen där rösten blev till ljus”.

Hit kom Enira efter sin resa i Bagárland.

Hon togs emot med respekt. I Arnakôr klädde de kvinnliga soldaterna sig ännu i Allals färger – blått och silver – och det rådde en högtidlig disciplin. Guvernören, Marinde Alakor, en lång kvinna med grånat hår och klar stämma, residerade i det östra palatset intill templet, där Allals tysta kammare ännu användes för meditation och rådslag.

När Enira förde fram sin rapport, lyssnade guvernören med stigande allvar. Hon avbröt inte. Först när Enira nämnt ögats symbol – det förenade blickfältet av Azmar och Allal – spände guvernören blicken i henne:

”De försöker alltså återuppväcka dualismen som bröt Allals tystnad. Men Allal talade aldrig i maktens namn – hon talade genom tingen hon lät uppfinna.”

Enira nickade. ”Det här är något annat. Ett nytt prästerskap. En ny rörelse. En ny … teokrati.”

Guvernören vände sig bort, såg ut över templets kupol genom de höga fönstren.

”Jag är kejsarens utsända. Men jag är också Alorias dotter. Jag kommer inte låta Bagárland släpa oss tillbaka till vördnadens bojor.”

Hon vände sig åter mot Enira, rätade ryggen och talade klart: ”Du ska sammanställa din rapport till det kejserliga rådet i Nyrna. Jag ger dig mitt fulla stöd. Jag kommer själv sända bud till våra vakterna längs Bagárlands gräns och möjligen förstärkningar. Ingen truppmobilisering – ännu. Men de ska veta att vi vakar.”

fter sitt möte med guvernören i Arnakôr återvände Enira till sitt rum i gästflygeln vid Allals tempel. Natten var stilla, men himlen glödde blekt av Malströmsgalaxens ljusband. Det låg som ett flammande ärr tvärs över himlavalvet – en påminnelse om kosmos obönhörliga rörelse, men också om gångna katastrofer.

Enira förde in sina observationer i dagbokens kodade avsnitt, men tankarna gled alltmer mot vad guvernören inte sagt: skulle detta kunna bli ett tredje krig?

Minnet av de två krigen

I Bundurlands annaler fanns två krig vars namn ännu viskades med respekt – och fruktan.

Det första, känt som Eldnatten vid Balanahavet, hade börjat som ett överraskningsanfall från Azmars flotta, som vid den tiden styrde Bagárland från ett klosterliknande råd i Azkora. Men flottan nådde aldrig land. Med hjälp av en uppfinning av isantak Eenar – långa, metallförstärkta slungor som kastade eldkulor av komprimerad fosmin – slogs skeppen ut innan de nådde kusten. Elden spreds över vattnet, och Azmar förlorade inte bara fartygen, utan också sin auktoritet.

Det andra, kallat Slaget vid Bundurlands södra (strand), var ett angrepp från Mästertrollkarlen från södra kontinenten. Under sin fana samlade han tusenden, både människor och varelser bundna av löften och magi. Men Ilidral, då ännu ung, samlade en här i norra Bundurland och ledde ett motanfall. Det sägs att slaget vanns inte bara med svärd och båge – utan med kartor, logik och disciplin. Det blev slutet för Mästertrollkarlens tidevarv.

Tecknen

Men nu började tecknen samlas.

• En ny karismatisk ledare, Tharik, väckte Bagárlands längtan efter makt och enighet.
• Azmar, gudasyskonets maskulina gestalt, började åter omnämnas i helgedomar där hans namn länge varit förbjudet.
• En ny generation, som inte upplevt de gamla krigen, skrattade åt varningarna.
• Och i Bandlak viskade de äldre vetenskapskvinnorna att vissa av Eenars slungor, sedan länge avmonterade, åter sattes i skick vid kuststationerna.

Guvernören Marinde visste detta. Enira visste det. Men frågan var:

Vem ska fälla det första ordet som gör freden omöjlig?

nira reste sig från sitt säte när linjerymdskeppet Aserón lättade från Alorias övre atmosfär med en dov vibration. Hon såg genom fönstret hur planetens blåvita kurva sakta gled undan, inbäddad i det stjärnströdda mörkret. Rymdskeppet var ett av de större i reguljärtrafik mellan Aloria och Nyrna – inte ett krigsfartyg, men byggt för hastighet, komfort och värdighet.

Rymdskeppet bar nästan tusen passagerare – forskare, diplomater, handelsresande, artister – och dess stora panoramasalonger var fyllda med ljudet av lågmälda samtal, musik från flöjter och de tysta klickningarna från interaktiva spel. Enira vilade i sin avskilda svit, där väggarna glittrade med aloriskt glas, och ljuset simmade i mjuka vågor över golvet. Hennes röstinspelare låg i knät. Hon talade sakta in sina intryck för Bandlaks akademi.

Denna tystnad är inte tomhet. Den bär vetandets susning. Jag färdas genom imperiets ådror.

Efter ett dygns färd nådde skeppet planeten Grundina, ett handelsnav och viktig omlastningspunkt i imperiets centrala bana. Skeppet mellanlandade för proviantering och bränsleutjämning. Enira vandrade genom de breda glastunnlarna i terminalen, där väggarna visade realtidsbilder från det galaktiska imperiet alla världar. Hon köpte ett paket kryddad frukt från en handlare från Skirner, som bugade djupt inför en lärd från Bundurland.

Två dygn senare kom den första vyn av Nyrna – Malströmsgalaxens pärla. Planetens centrala Vita hav gnistrade som frost mot den röda kontinentens rand. Fjärrstyrda bogserare tog över styrningen, och skeppet gled ner mot rymdhamn Storra, belägen på udden syd om huvudstaden.

På plattan väntade en eskort av skinande silverbilar. Enira togs emot av funktionärer i ceremoniella mantlar och fördes med värdighet till det kejserliga slottet. Där installerades hon i en egen svit med utsikt över Nyrnas kupolstäder, de slingrande gränderna i Gamla Nyrna och tornen vid de kejserliga arkiven.

Följande dag samlades regeringens konselj i Den blåa kupolen – en enorm sal täckt av mosaiker i blått och guld. Kejsare Didrik II satt i den höga stolen, barfota enligt imperiets sed för att visa ödmjukhet inför sanningen. Ministrar, rådgivare, teknokrater och etiska väktare flankerade honom.

Enira stod rak inför dem och redogjorde för läget: om Azmars kult, om svartmunkarnas historiska roll, om Thariks välde, om ingreppet i lärandet och förslavandet av kvinnorna.

”Om imperiet vill behålla sin värdighet,” avslutade hon, ”måste det agera nu – utan våld, men med beslutsamhet.”

Didrik II nickade sakta och viskade till sin rådgivare. Därefter kallades storamiral Donajak in.

Han var en man av imponerande kroppshydda, bredaxlad med mjuka kinder och ögon som log även när han talade allvar. Från planeten Jarit, granne till Aloria, var han både populär och fruktad. Han bugade för kejsaren, lyssnade till befälet och gick sedan fram till Enira.

”Ni följer med mig, fröken Enira. Jag har ett fartyg som gärna ser en bundurian ombord.”

De reste från Nyrna senare samma dag, i flaggskeppet ”Väktarens Vilja” – ett rymdslagskepp med pansarsköldar och gyllene insignier. Kring det följde sju andra rymdjagare – tunga, gravitationsböljande kolosser, vars närvaro kunde synas från månarna.

Inne i styrcentralen satt Enira i en särskild observatörsstol. Donajak pekade mot en skärm där Bagárlands karta redan blinkade.

”Vi ska inte strida, fröken Enira. Vi ska påminna dem om vad de har att förlora.”

”Ni är mycket mer diplomat än jag trodde.”

”Jag har läst poesi,” log han. ”Och krig är som dålig vers: när det väl börjar rimmar inget längre.”

Så gled de in mot Aloria – mot sin uppgift.

agen hade börjat med en blå himmel över Sankoral, men innan eftermiddagen hunnit vika mot skymning hade himlen blivit svart. Inte av moln. Utan av skepp.

Över Bagárlands huvudstad svävade nu sju kejserliga krigsrymdskepp från det galaktiska imperiets krigsflotta, formade som blanka sköldar med ringar av drivfält runt sina bukar. De förblev orörliga, tysta – men hotfulla i sin blotta närvaro. Deras skuggor föll över tornen i stadens centrum, över universitetets kupol, över svartmunkarnas gamla högborg.

Inne i det tidigare rådssalen, nu omgjord till presidentpalats, hade guvernör Marinde av Aloria och kejsarens sändebud Enira från Bundurland förts in under hård bevakning. Där väntade Tharik, den självutnämnde Förnyaren, omgiven av sina hovlika rådgivare – några gamla svartmunkar, andra unga teknokrater som förlorat sitt samvete i utbyte mot makt.

”Detta är en invasion,” sade Tharik stelt. ”En grov överträdelse av Alorias suveränitet.”

Marinde lutade sig lugnt fram över bordet.

”Aloria är en del av det galaktiska imperiet. Det var ni som bröt fördraget, Tharik.”

Bakom henne lyste en transparent skärm. På den visades i realtid hur Nyrnas skepp hängde orörligt över flera av Bagárlands största städer: Azkora, Vintara, Malokk. Deras blotta närvaro hade fått stora folkmassor att samlas i tysthet, i väntan.

”Vi kom inte för att krossa Bagárland,” fortsatte Enira. ”Vi kom för att rädda det från kollaps. Ingenjörerna ni avsatte har nu massivt folkligt stöd. Universiteten tystnar, infrastrukturen brister, energinäten är instabila. Folk svälter.”

En av Thariks rådgivare viskade något. En annan reste sig och gick ut. Thariks mask höll, men rösten darrade.

”Ni hotar oss med imperiets vapen…”

”Nej,” sade Marinde, och lät skärmen växla till kejsarens hologram.

Kejsare Didrik II stod där i full kejserlig dräkt, med det kejserliga emblemet i pannan. Hans röst var mild men iskall:

”Vi hotar ingen. Men vi låter inte en av våra kärnplaneter förfalla till inbördeskrig och massvält. Guvernör Marinde har vårt fulla mandat. Om Bagárland inte självt återinsätter sin teknokratiska administration, kommer vi att hjälpa det – utan våld, men med alla andra medel."

Enira såg hur Thariks ögon smalnade. En sekund senare hördes ett dovt surr – hela salens belysning fladdrade. Strömmen försvann. Projektorn dog. Allt blev tyst.

Sedan tändes ljuset igen.

”Det var en demonstration," sade Enira lågmält. "Storamiral Donajak stängde ner ert elsystem i sex sekunder. Nästa gång blir det sex minuter. Det finns inget krig att vinna här, Tharik. Men det finns en framtid att förlora."

Tharik teg länge. När han slutligen talade, var det med låg röst:

”Ni får vad ni vill. Ingenjörerna återinsätts. Men jag lämnar inte Bagárland.”

”Det behövs inte,” sade Marinde. ”Men ni kommer inte längre styra det.”

et stora rymdslagskeppet ”Väktarens Vilja” låg stilla i omloppsbana kring Aloria. Nedanför glittrade kontinenten Bagárland som ett skimrande broderi i kvällssolen, där städerna åter vaknat till liv – inte med parader eller jubelrop, utan med något mycket större: en lättnadens tystnad.

Förhandlingarna var avslutade.

Ingenjörerna återinsatta i sina roller. Tharik avsatt – formellt av Bagárlands högsta råd, men i verkligheten efter ett möte med Donajak och guvernören i Allals tempelstad, vars namn nu blivit symbol för återgången till förnuft. De svartmunkar som ännu levde i klosterliknande tillflykter kallades till råd, inte till makt. En ny epok kunde börja.

I garnisonens stora sal samlades Enira, guvernören och Donajak till avskedsmiddag.

Donajak lyfte sitt glas, fyllt med djupt blått jaritiskt vin.

”Fröken Enira,” sade han, ”ni har gjort mer än sändebud brukar förmås. Ni har påmint oss om vad det innebär att vara medborgare i ett imperium byggt på vetande, inte på skräck.”

Enira log stilla. Hon såg mot guvernören, som nickade.

”Jag var skeptisk,” erkände guvernören, ”men jag inser nu att Bundurlands öppenhet är en gåva till oss alla.”

Enira vandrade ut på altanen och stod ensam under stjärnorna.

Stjärnbilderna var annorlunda än hemma i Bandlak – men hon hade lärt sig namnen. Där låg Grundina, som en lysande smaragd. Där bortom, svagt glittrande, låg kejsarplaneten Nyrna. Och inte så långt borta, i den bigalax, som Aloria tillhörde, fanns Jarit, Donajaks hemplanet.

Han kom ut och ställde sig bredvid henne.

”Vill ni se den?” frågade han. ”Vi har goda linjeskepp. Vi flyger på tre dygn. Där finns dalar med flygande floder. Och ruiner av de första raketstationerna – där vi en gång drömde om stjärnorna och gjorde det möjligt för Aloria att nå Nyrna.”

Enira svarade inte genast. Hon betraktade rymden med den lugna vördnad som bara den lärda har, när insikten djupnat till vishet.

”Kanske,” sade hon slutligen. ”Men inte än. Jag måste hem till Bundurland. Det finns mycket kvar att undervisa. Och kanske… finns det fler kriser vi ännu inte sett.”

Donajak bugade.

”Då väntar Jarit. När ni så vill. Det kan bli en annan historia.”

Och så, under den kalla, klara stjärnhimlen över Allals tempel, i en värld som åter funnit sin balans, slöts kapitlet om Enira – Bundurlands dotter, diplomatens röst, den som förhindrade det tredje stora kriget.

Fred rådde i Aloria.

Men galaxen andades ännu.

Om författaren

Charles Taubert är en författare verksam inom den spekulativa genrens yttre zoner. Hans noveller från Galaxens skugga bygger ofta på kontrasten mellan individuellt ansvar och teknologisk struktur. I Enira skildras en tyst uppgörelse med ordningens krav – och den långsamma kraft som kan uppstå när en enskild varelse vägrar låta sig omformas.

Taubert låter inte världar blomstra för att förtrolla, utan för att pröva människans ramar i ny gestalt. Hans berättelser är precisa, och bär på ett mörker som inte behöver förklaras.

Till första kapitlet: Enira reser till Bagárland
Till Kulturmenyn.