e gamla tornen i Sankoral, huvudstad i det östra biskopsdömet, också kallat Bagárland, på planeten Aloria, reste sig som mörka siluetter mot den stjärnfyllda natten. Långt där ovanför brann Malströmsgalaxens mäktiga ljusband – som ett gapande vitt sår över himlen. Många såg det som ett varsel. Andra, som en glömd guds tysta viskning.

Men på torget framför Broderns Hov – ett gammalt palats, sedan länge omvandlat till stormöteshall – samlades en ny rörelse. De kallade sig Återkallarna.

Och mitt bland dem stod Tharik, en kraftigt byggd man med mörk mantel, lysande ögon och en stämma som skar genom natten som ett svärd:

”Folk av Aloria! Vi har levt i skuggan av svek. I tusen år har vi böjt våra huvuden inför en gudinna som kvävde vår ande. Men brodern lever! Ja, hans styrka flödar genom våra ådror – det är därför ni känner rysningen i denna natt!

Varför, säger jag, ska vi lyda universitetens lärda, som blott mässar om måttfullhet, medan galaxens centrum stirrar ner på oss som på ett barn?

Vi är inte barn. Vi är arvtagare!”

Folkets jubel steg mot himlen.

En gammal prästinna i Allals ordning stod långt bak, i skuggorna av de väldiga pelarna. Hon viskade:

”Ilidral... förlåt oss. För vi vet vad vi gör – och ändå gör vi det.”

elarsalen i universitetet i Banglak på kontinenten Bundurland, väster om Bagárland, badade i ett blekt morgonljus. Dimmorna från Bundurfloden låg kvar mellan de snirkliga valven. Fyra av de äldsta lärarna – de kallades bara kvartetten – satt i tyst samling runt ett runt bord av mörk ek.

På bordet låg ett ljudband. Det klickade till.

”...Vi är inte barn. Vi är arvtagare!”

Orden ekade mellan pelarna. Tystnaden efteråt var tät och tung.

Den äldsta av dem, professor Halemar, med sitt vita skägg och sin bundurblå kåpa, såg på de andra:

”Så har det börjat. Jag känner igen rytmen. Det är inte retorik – det är arvsrörelsens språk, men i ny förpackning.”

Rektor Jalut, en kvinna känd för sin skärpa, svarade torrt:

”Han vänder på hela Alorias mytologiska grund – brodern som förebild, systern som svag. Och han får jubel. I Sankoral.”

Yngst i sällskapet, professor Neirdan, viskade:

”Vi borde ha förutsett detta. De södra stormästarna har länge muttrat i sina torn om återvändande makt. Men nu sker det i det öppna. Och under Malströmsgalaxens ljusband.”

Halemar knöt sina händer:

”Det är därifrån han hämtar sin kraft. Det där ljusbandet – folket stirrar upp på det och ser sin litenhet. Han får dem att känna sig stora. Men varje gång detta har hänt i vår historia har det slutat med brända bibliotek och tysta salar.”

Jalut reste sig: ”Vi måste kalla till råd. Och vi måste tala med Bundurlands biskop och Alorias guvernör. Det här är större än en provokation. Det här är... en väckelse.”

skuggan av Malströmsgalaxen – som låg där som en blek, gyllene katedral över himlen – vandrade Enira de sista stegen mot järnvägsknutens nedre plattform. Luften var stilla, som om även vinden lyssnade. Hon bar sin blå lärdomssjal med de sex snoddarna – tre för språkens nivåer, tre för kunskapens källor. I hennes hand: ett brev med sigill från Skuggrådet.

Banglak sov inte. Det gjorde aldrig denna stad, grundad av Ilidral själv. Från fönstren i de gamla bibliotekens övre salar flöt ännu ljus. Hon visste att någon där uppe följde henne. Inte av misstro – utan för att minnas henne ifall hon aldrig återvände.

”Du ska inte bara lyssna till Thariks ord,” hade prorektorn viskat i hennes öra. ”Du ska höra hans tystnad. Det är där lögnen vilar.”

Hon reste lätt. Allt hon behövde fanns i hennes minne: fragment av gamla krönikor, hymner till Allal, beskrivningar av Broderns fall och Ilidrals ed. Hon visste redan hur språket förändrades när tyranner restes: substantiven blev fler, verben försvagades. Känslor gjordes till plikt. Poesi gjordes till förkunnelse.

När tåget rullade in – en gammal vagn, blåmålad, med gyllene ornament från förr – klev hon på med en sista blick mot Bundurflodens dalgång. Hon visste att i nästa kapitel skulle hon bli ensam, omgiven av en retorik där hennes eget språk var misstänkliggjort.

Men hon log. Hon bar Ilidrals eld, och den slocknade inte.

Resan över Balanahavet

Bundurlands östra kust var grå och stillsam när Enira steg av tåget vid hamnstaden Belalia. Härifrån syntes ännu inte Broderns kontinent, men alla visste att den låg där, som en tyst skugga bakom horisonten. Vågorna slog som tunga andetag mot kajens förstärkta kant. Det doftade av järn, salt och alger – men också, tyckte Enira, av historia som ännu inte skrivit sig själv.

Färjan som väntade var inte någon gammal skraltig farkost utan en skinande vit trimaran, byggd för hastighet och stabilitet, med antigravskenor som lyfte dess inre skrov strax ovanför vattenytan när motorn aktiverades. Den bar Alorias tre biskopsvapen i diskret relief på sitt skal – en symbol för enighet som Enira visste var mer myt än verklighet.

Det är som att färdas över gränsen mellan myt och makt, tänkte hon, när skeppet gled ut ur hamnen och satte kurs mot den östra kontinentens sydvästra udde.

I färjans salong satt resenärer från olika regioner: affärsmän, teknokrater, unga studenter från Broderns domäner som talade lågmält och artigt. Enira kände genast hur deras blickar gled undan när hon visade sitt Bandlak-sigill. De kände till universitetet. Och de kände till vad dess sändebud betydde.

Under överfarten följde hon Malströmsgalaxens bleka båge, som trots dagsljuset anade sig som ett dimstråk högt över havet. Det var som att galaxen själv betraktade hennes resa – som ett urtida öga, vars minne översteg både människors och gudinnors.

När färjan lade till i Akerjal, den östra kontinentens västra hamnstad, väntade redan det magnetiska express­tåget – högglänsande, ormlikt, ett underverk av östlig ingenjörskonst. Det rörde sig ljudlöst, likt en idé som ännu inte formulerats. Ombord fanns bara dämpade röster och nyhetsskärmar – där Thariks ansikte ibland blinkade förbi med sina paroller:

Endast enighet är frihet.

Vår kraft är viljan att minnas framtiden.

Enira lade märke till något hon inte sett i Bundurland: ansiktena runt henne var disciplinerade. Inte rädda – men vana vid att inte synas. I restaurangvagnen serverades syntetiskt te och en sorts bakad rotfrukt hon inte kände igen. Hon åt stilla och tog fram sin anteckningsstav.

Sankoral, huvudstad i Broderns arv, skrev hon. Jag väntar mig styrka – men söker sprickor.

När tåget rullade in i Sankorals magnifika station – en byggnad i svart och vitt, krönt med tre spiror och en nedsänkt kupolhall – kände hon den första vindpusten av något stort som rörde sig. Inte nödvändigtvis ondskefullt, men hungrigt. Ambitiöst. Utsvultet på något det inte kunde sätta namn på.

Och hon förstod varför hon skickats hit.

ankoral låg som en marmorkrönt labyrint mellan kullar av kristalliserad basalt och grönskande parker, en stad som doftade av disciplin och dyrköpta visioner. I dess hjärta reste sig det broderns tempel – en byggnad i skiftande metaller, vars kupoler speglade Malströmsgalaxens båge under nätterna som om hela huset låg i kosmisk dialog.

Enira hade fått sin plats genom sin legitimation från Bandlaks universitet. Observatör från Bundur, stod det på hennes nyckelbricka, och det var tydligt att många visste vad det betydde. Vissa drog sig undan när hon närmade sig. Andra log stelt. Hon var där som tankens vittne i en stad där tanke börjas och slutar i samma mun.

Salongen kallades Idéns Hall. En rektangulär sal med takfresker som visade Allals och Broderns första kosmiska möte, nu återgiven som en vision om förening snarare än dualitet. Längs väggarna satt ministrar, direktörer, lärda från den östra kontinentens akademier – och de nya lojalisterna, det vill säga de som funnit sin karriär genom att säga ja, om och om igen.

När Tharik trädde in skedde det utan pomp, men ändå med ett tyst dån. Hans gestalt var inte ståtlig, snarare jordnära, men han bar en dräkt med metalltråd, vars mönster föreställde Malströmsgalaxens spiral. Vi måste ta vår plats, sade hans dräkt. Vi är i centrum. Runt honom rör sig fyra figurer i kåpor. De säger inget, men står på exakt lika avstånd från honom, som en kvadrat. Enira ryser – svartmunkar, men i ny skepnad: strategiska rådgivare med religiös ton men politisk funktion.

Tharik lät tystnaden mogna innan han började tala – med låg stämma, nästan förtrolig:

”Vänner. Alloria befinner sig i sitt ödes stund. Malströmsgalaxen är inte bara en himlakropp – den är ett erbjudande. Ett fönster öppnat mot storhet. Men medan Bundurlands filosofer skriver traktater, bygger andra skepp.

De som inte kan se hotet är redan förlorade.

De som tvivlar – får gärna göra det. Men någon annan kommer att styra då.”

Han lyfter handen, och avslöjar Broderns namn – Azmar, ”den som vet men inte talar”. Enira hör sorlet som följer, som ett eko från något mycket gammalt. Hon förstår: detta är inte längre ett teknokratiskt land. Det är något nytt.

Det blev tyst. Sedan började applåderna – inte vilda, men välregisserade. Vissa av de närvarande antecknade som om de hörde en ny filosofi födas.

Enira satt stilla, med händerna i knät. Hon visste att det inte var orden som övertygade, utan positionen. Runt Tharik satt redan de som blivit befordrade för sin tro, som fått tillgång till kommittéer, bostäder, stipendier, skärmar, transportmedel. De log som nyförälskade, men logiken var glasklar: den som lyder får leva – och växa.

Senare på kvällen antecknade Enira i sin stav:

Makten erbjuder inte längre idéer – den erbjuder identitet. Den som tjänar Tharik är inte längre 'någon' i debattens marknad, utan 'något' i framtidens maskineri.

Frågan är: när slutar maskinen att behöva människor?