re dagar senare fick Enira ett formellt kallelsebrev till guvernören på Jarit. Hon fördes i en skyddad farkost till det gamla administrativa centret i Tarsalion – en kupolformad byggnad som länge stått i skymundan av Narraxis glans.
Guvernören, Barim Krell, var en tung man med för många medaljer för en värld utan krig. Han gick rakt på sak:
”Professor Enira, ni har allvarligt skadat förtroendet för Jarits institutioner. Rykten om berättelseförvanskning, underminerande arkiv och 'levande historia' har fått spridning bland civilbefolkningen. Ni står anklagad för destabiliserande handlingar.”
”Jag står inte till svars inför dig, guvernör.”
”Å, verkligen?”
Guvernör Krell lutade sig fram över bordet. Hans ögon smalnade till sprickor.
”Ni misstar er om ni tror kejsaren skyddar varje akademiker med storhetsvansinne. Jag har fullmakt att upprätthålla ordningen på Jarit. Jag kan låta er kvarhållas för subversiv verksamhet, professorn."
Enira rörde sig inte. Men långsamt, med en rörelse så stilla att vakterna inte först märkte den, stack hon handen i sidfickan på sin tunika.
Hon drog fram fickpistolen. Den var liten, elegant – men tydlig. Hon riktade den inte. Hon bara höll den, lätt lutad mot bordets kant.
”Jag rekommenderar att ni inte gör det.”
Krell reste sig, röd i ansiktet. Vakterna tog ett steg fram, men stannade när Enira höjde ett finger.
”Jag kom till Jarit för att lyssna. Inte för att hota. Men jag har förstått att vissa dörrar bara öppnas om man först visar sin underdånighet.”
Tystnad. En av vakterna såg på Krell, som om han väntade på order – men ingen kom.
Det var då dörrarna öppnades.
Två kejserliga vakter trädde in. Bakom dem: en kvinna i blå och svart paraduniform, med ett förseglat rör i handen.
”Guvernör Krell,” sade hon, ”ni ombeds omedelbart lämna över planetens juridiska administration till Särskilt Kejserligt Sändebud – med full befälsrätt."
Hon överlämnade ett rör med förseglat dokument.
Krell öppnade det. Hans ansikte vitnade.
”Detta är... oacceptabelt.”
”Detta,” sade officeren, ”är kejsarens vilja.”
Hon vände sig till Enira.
”Professor Enira, ni är härmed utnämnd till Särskilt Kejserligt Sändebud för Minnesfrågor på Jarit, med extraordinära befogenheter. Under er auktoritet ställs garnisonens östra avdelning, samt tillgång till de juridiska arkiven.”
Eniras svar
Hon tog emot dokumentet med stadig hand, men i hennes inre rasade tankarna. Hon hade aldrig önskat detta. Men nu fanns inget val. Historien måste försvaras – inte för kejsaren, inte för Imperiet, utan för det tysta folk som ännu bar sina minnen inom sig.
”Tack,” sade hon. ”Jag vet redan vad mitt första uppdrag blir.”
Minnesrummet
Tre veckor senare stod Enira i en nybyggd flytstruktur ovanför Jarits tredje flodström. Byggnaden kallades Minnesrummet, och i centrum låg de levande arkiven – vars kärna nu återställdes av vetenskapligt tränade observatörer, inte kuratorer.
Donajak stod bredvid henne. Han bar åter sin gamla officersrock – men utan insignier.
”Du kunde ha stängt dem,” sade han. ”Krossat Narraxis.”
”Då hade de blivit martyrer för ordningens sak,” svarade hon. ”Bättre att låta dem höra när minnena talar själva.”
Hon vände sig mot den första gruppen besökare – unga människor från Bandlak, inflygna från universitetet. En av dem, en flicka med klart hår och mörka ögon, satte sig framför det första arkivet. Enira såg hur hennes uttryck förändrades.
”Tror du de förstår,” frågade Donajak.
”De behöver inte förstå allt,” sade Enira. ”Bara känna att något varit – och fortfarande lever.”
