Galaxens skugga

Berättelser från Malströmsgalaxen

Du är här >> Skönlittertatur >> Noveller
Publicerad: 2026-02-07

Enira och språkkriget

Enira kallar på kejsaren

E

nira bar artefakten i sin axelväska. Den vägde nästan ingenting, men det kändes som att hon bar ett hjärta som inte längre visste vems kropp det tillhörde. Hon gick med snabba steg genom de stilla gränderna i De pensionerades kvarter. Vinden förde med sig pollen från en blommande rymdfura – doften påminde henne om tiden före det första uppdraget.

Donajak öppnade dörren innan hon hann trycka på kontaktplattan.

”Jag anade att du skulle komma.”

”Du visste att de skulle hitta mig.”

”De hittar alltid dem som har något att förlora.”

De satte sig i trädgården. Samma te, samma långsamma rörelser. Enira tog fram behållaren och ställde den på bordet. Donajak såg på den utan att röra den.

”Du vet vad det är?”

”Jag vet vad det var. Från Lagringssprångets tid, ja. Man försökte lagra berättelser inte som data, utan som neurogram – mönster som inte kunde läsas, bara återupplevas. Man kallade det ett genombrott. Men det var farligt.”

”Farligt hur?”

”Därför att de som återupplevde berättelserna förändrades. Inte bara i minne – i instinkt. Det fanns fall där soldater deserterade efter att ha upplevt för många arkiv. De kunde inte längre följa order.”

Enira kände hur ett svalt obehag rörde sig över ryggraden.

”Men det är historia. Varför rensas de nu?”

Donajak såg bort.

Enira och Donajak i Jarit Enira och Donajak samtalar i den persionerade storamiralens trädgård i Jarit. Bild ChatGPT.

”Därför att vissa tror att historien bör vara användbar. Och det som inte kan sammanfattas, det som förändrar i fel riktning – det upplevs som hot.”

”Så det är regeringen?”

Han skakade på huvudet.

”Nej. Det är värre.”

De som rensar

D

onajak reste sig och gick in i sitt hus. När han kom tillbaka bar han en gammal datapanel – stor, med inbränd skärm. Han ställde den på bordet och slog på ett magnetiskt gränssnitt. En rad namn tändes.

”Det här är inte Imperiets lista. Det är ett privat nätverk. Något kallat Narraxis. En struktur som bildades för att kurera berättelser. Från början ofarlig. De hjälpte museer, formaterade undervisningsmaterial.”

”Men?”

”Men de blev efterfrågade. Och eftersom ingen riktigt ville ta ansvar för vad historia borde vara – gav man dem gradvis makt. Först över ordval. Sedan över bilder. Sedan över tillgång.”

Enira stirrade på listan. Några namn kände hon igen: Arkivarier. Retorikkonsulter. Narrativspecialister. Inte militära. Inte ens politiska. Men de kontrollerade vad man berättade om vad som hänt.

”Och de är nu på Jarit?”

”Deras huvudkvarter ligger här. Och det du nu bär – det är något de inte vill ska existera.”

Arkivet testas

M

useet för Samtidiga Historier hade ett källarplan dit få besökare gick. Där visades installationer från planets tidiga fas – när Jarit fortfarande var under Alorias direkta förvaltning. Enira gick dit under eftermiddagstimman, då ljuset föll lågt genom glasväggarna och det enda som hördes var ljudet av projektioners fläktar.

I en av salarna satt en ung kvinna ensam på en bänk. Hon bar en enkel klänning i järngrått och hade en datapad i knät. Enira betraktade henne i tystnad en stund, sedan gick hon fram.

”Ursäkta. Jag söker någon som vill delta i ett experiment. Det handlar om återberättelse.”

Kvinnan såg upp, förvånat.

”Jag studerar kulturreception. Vad för slags återberättelse?”

”En som inte använder språk.”

Det väckte genast nyfikenhet.

Femton minuter senare satt kvinnan, vars namn var Talme, i ett stilla hörnrum som museet tillhandahöll för sensoriska installationer. Enira ställde glasbehållaren framför henne.

”Det här kommer inte visa dig något. Det kommer minnas dig. Och sedan, om du låter det, visa dig vad någon annan en gång kände. Är du beredd?”

Talme log nervöst.

”Jag vet inte. Men ja.”

Enira aktiverade behållaren. Den flimrade till – och blev stilla.

Efter fyra minuter började Talme darra. Efter tio minuter rann tårar nedför hennes kinder – tyst, utan att hon verkade märka det. Efter tjugo minuter öppnade hon ögonen och såg på Enira, som om hon vaknat ur ett år av sömn.

”Vem var det?” viskade hon.

”Någon som levde innan historien blev förenklad.”

”Det var som att leva utan försvar.”

”Är det något du skulle vilja ha kvar?”

”Ja,” sa Talme, utan att tveka.

Narraxis - yttre kontor

B

yggnaden låg i östra Tarsalion, ett kvarter som tidigare varit ett observatorium men nu omvandlats till ett centrum för ”berättelsesäkring”. En skylt i borstad krom bar endast ett namn:

NARRAXIS - KURATORIUM FÖR VERIFIERAD HISTORIA

och därunder i mindre skrift:

Semantik, retorik, arkivoptimering.

Enira hade beställt tid i förväg – som forskare från Bandlak, intresserad av narrativ homogenisering i postkonfliktzoner. En smal sanning, dold i en större lögn.

Mottagningsrummet var svalt, överdesignat. Ingen receptionist. En automatisk röst hälsade henne välkommen och visade vägen till ett samtalsrum. Hon satte sig i en låg, transparent stol. Väggarna visade inga dekorationer – bara mjukt pulserande ytor, som om rummet andades.

Efter några minuter öppnades dörren.

En man i femtioårsåldern kom in. Hans klädsel var enkel men exakta – mörkgrå rock, blekt kragsmycke. Inga insignier. Men hela hans hållning sade: Jag är den som bestämmer vad du får veta.

”Professor Enira. Ett nöje. Jag är Magral Tión, chef för granskning och förenkling.”

Enira log milt.

”Jag hoppas jag inte stör något viktigt narrativ.”

Han skrattade lågt.

”Du skulle bli förvånad över hur många säger just det. Men nej – vi gillar besök från akademin. Det hjälper oss legitimera det vi gör.”

”Och vad gör ni – egentligen?”

”Vi hjälper civilisationen att hantera sin berättelse. Inte skapa, inte censurera. Bara... stabilisera.”

”Mot vad?”

”Mot komplexitet. Osäkerhet. Motsägelser. Historier har kraft, professorn. De formar beteenden. Man måste väga vad en berättelse gör mot vad den säger.”

”Och det som inte väger jämnt?”

”Måste omformas. För helhetens skull.”

Enira lutade sig tillbaka.

”Ni kallar det omformning. Men vissa skulle säga radering.”

Tión log.

”Och andra skulle säga evolution. Frågan är vad du är här för att säga.”

Hon såg honom rakt i ögonen.

”Jag är här för att lyssna. Och kanske, om ni tillåter, se ert arkiv i arbete.”

Tión var tyst. Sedan:

”Det finns ett rum där du kan se hur vi arbetar med textgranskning. Men inga aktiva arkiv, naturligtvis. De är... känsliga.”

Ӏr de levande?"

En skugga for över hans ansikte.

”Det är ett ord vi inte använder.”

Arkivmaskinen

T

ións röst var artig men avmätt när han visade henne vidare in i det så kallade reduktionsrummet. Ett långt, halvcirkelformat rum, fullt av konsoler där berättelser analyserades enligt emotionell inverkan, semantisk risk och systemisk effekt. Enira såg texter rulla över skärmar:

...började demonstrationen fredligt, men urartade när...

...vann valet med stor marginal, trots falska anklagelser...

...de gamla berättelserna är inte längre förenliga med vår samtids behov...

Varje text följdes av en förenklad version som rensade ut tvivel, ambivalens, skuld.

”Det ni gör här,” sade Enira, ”påminner om det jag sett i Imperiets översiktsarkiv: små kolonier som kollapsat för att de låtit berättelsen ersätta sanningen. Där historien blev ett verktyg, inte ett minne.”

Tión nickade långsamt.

”Vi har analyserat sådana fall. De som lät för många berättelser cirkulera samtidigt. Kaoset blev resultatet. Vi söker inte kontroll – bara koherens.”

Möte med den inre rösten

S

enare samma kväll satt Enira ensam i ett tillfälligt gästutrymme i Narraxis annex. Hon hade fått tillgång till en testpanel – påstått tom. Hon kunde inte låta bli. Hon lade sin artefakt på läsaren. Den blinkade – men aktiverades inte.

Men ett meddelande dök upp på skärmen. Inte från maskinen – från någon människa:

”Du för in något levande i det dödas domän. Om du vill tala, kom till källarplanet. Vi väntar.”

Undertecknat: Adra.

Enira stirrade på orden. Hon visste inget om någon källarplan. Ingen sådan fanns registrerad i Jarits officiella zoner. Ändå kände hon igen tonen: inte som ett hot, inte som ett löfte – utan som en kallelse. Någon ville att hon skulle se det som ännu inte hade en berättelse.

Donajak och beslutet

Enira stod åter i Donajaks trädgård. Hon talade snabbt, rakt, medan kvällen mörknade över bassängen. Donajak lyssnade i tystnad, som en gammal soldat som åter minns att han burit svärd.

”Du måste förstå,” sade hon till slut, ”de rensar inte för ordningens skull. De rensar för lydnadens.”

Donajak reste sig. Hans ögon glimmade kallt.

”Kejsaren måste få veta.”

”Tror du han bryr sig?”

”Han bryr sig om berättelsen. Den är hans makts källa.”

Tillsammans skrev de ett krypterat meddelande – inte bara till kejsaren, utan till Stora Semantiska Rådet på Aloria och till Imperiets hedersförvaltning. Donajak visste vem som fortfarande läste med vaksamhet. De bifogade utdrag ur Narraxis processloggar, bilder från det levande arkivet, och Talmes vittnesmål.

De signerade båda.

Guvernören reagerar

T

re dagar senare fick Enira ett formellt kallelsebrev till guvernören på Jarit. Hon fördes i en skyddad farkost till det gamla administrativa centret i Tarsalion – en kupolformad byggnad som länge stått i skymundan av Narraxis glans.

Guvernören, Barim Krell, var en tung man med för många medaljer för en värld utan krig. Han gick rakt på sak:

”Professor Enira, ni har allvarligt skadat förtroendet för Jarits institutioner. Rykten om berättelseförvanskning, underminerande arkiv och 'levande historia' har fått spridning bland civilbefolkningen. Ni står anklagad för destabiliserande handlingar.”

”Jag står inte till svars inför dig, guvernör.”

”Å, verkligen?”

Guvernör Krell lutade sig fram över bordet. Hans ögon smalnade till sprickor.

”Ni misstar er om ni tror kejsaren skyddar varje akademiker med storhetsvansinne. Jag har fullmakt att upprätthålla ordningen på Jarit. Jag kan låta er kvarhållas för subversiv verksamhet, professorn."

Enira rörde sig inte. Men långsamt, med en rörelse så stilla att vakterna inte först märkte den, stack hon handen i sidfickan på sin tunika.

Hon drog fram fickpistolen. Den var liten, elegant – men tydlig. Hon riktade den inte. Hon bara höll den, lätt lutad mot bordets kant.

”Jag rekommenderar att ni inte gör det.”

Krell reste sig, röd i ansiktet. Vakterna tog ett steg fram, men stannade när Enira höjde ett finger.

”Jag kom till Jarit för att lyssna. Inte för att hota. Men jag har förstått att vissa dörrar bara öppnas om man först visar sin underdånighet.”

Tystnad. En av vakterna såg på Krell, som om han väntade på order – men ingen kom.

Det var då dörrarna öppnades.

Två kejserliga vakter trädde in. Bakom dem: en kvinna i blå och svart paraduniform, med ett förseglat rör i handen.

”Guvernör Krell,” sade hon, ”ni ombeds omedelbart lämna över planetens juridiska administration till Särskilt Kejserligt Sändebud – med full befälsrätt."

Hon överlämnade ett rör med förseglat dokument.

Krell öppnade det. Hans ansikte vitnade.

”Detta är... oacceptabelt.”

”Detta,” sade officeren, ”är kejsarens vilja.”

Hon vände sig till Enira.

”Professor Enira, ni är härmed utnämnd till Särskilt Kejserligt Sändebud för Minnesfrågor på Jarit, med extraordinära befogenheter. Under er auktoritet ställs garnisonens östra avdelning, samt tillgång till de juridiska arkiven.”

Eniras svar

Hon tog emot dokumentet med stadig hand, men i hennes inre rasade tankarna. Hon hade aldrig önskat detta. Men nu fanns inget val. Historien måste försvaras – inte för kejsaren, inte för Imperiet, utan för det tysta folk som ännu bar sina minnen inom sig.

”Tack,” sade hon. ”Jag vet redan vad mitt första uppdrag blir.”

Minnesrummet

Tre veckor senare stod Enira i en nybyggd flytstruktur ovanför Jarits tredje flodström. Byggnaden kallades Minnesrummet, och i centrum låg de levande arkiven – vars kärna nu återställdes av vetenskapligt tränade observatörer, inte kuratorer.

Donajak stod bredvid henne. Han bar åter sin gamla officersrock – men utan insignier.

”Du kunde ha stängt dem,” sade han. ”Krossat Narraxis.”

”Då hade de blivit martyrer för ordningens sak,” svarade hon. ”Bättre att låta dem höra när minnena talar själva.”

Hon vände sig mot den första gruppen besökare – unga människor från Bandlak, inflygna från universitetet. En av dem, en flicka med klart hår och mörka ögon, satte sig framför det första arkivet. Enira såg hur hennes uttryck förändrades.

”Tror du de förstår,” frågade Donajak.

”De behöver inte förstå allt,” sade Enira. ”Bara känna att något varit – och fortfarande lever.”

Epilog

S

enare samma kväll återvände Enira till sitt rum ovanför museet. Hon satte sig vid bordet. En sista gång aktiverade hon sin artefakt – inte för att låta den läsa någon annan, utan för att låta den läsa henne.

I svaret fanns inga ord, bara en bild:

En ensam kvinna på ett torg. Svärd i hand. Fåglar som faller från himlen. En marsch söderut.

Och så:

En annan kvinna.

Med ett arkiv i handen.

Som lyssnade.

Och vägrade glömma.


Tillbaka till första kapitlet: Enira reser till Jarit
Till Kulturmenyn.