Galaxens skugga

tora torget i Bandlak var tyst denna morgon. Handelsstånden hade ännu inte slagit upp sina markiser, men solen låg redan varm mot de slitna stenplattorna. Enira satt på kanten av det låga fundament som bar statyn av Drottning Ilidral – hjältinnan från Tåget till Tillvaral, hon som enligt sägnen stått här, ensam mot Mästertrollkarlens svarta fåglar.

Statyn visade henne i rörelse, svärdet höjt i halv båge, blicken fäst vid något osynligt ovanför de levandes huvudhöjd. Runt omkring henne svävade tunga vingar i metall, spända i evig rörelse. Enira följde dem med ögonen, som om de ännu kunde röra sig.

Hon kände sig plötsligt genomskinlig.

Tio år hade gått sedan hennes första uppdrag. Hon var nu professor i interplanetär semantik – en titel Alorias Akademi skapat enkom för henne. Kejsarens kort i hennes ficka tillät henne färdas vart hon ville inom Imperiet, utan frågor. Hon hade blivit något.

Men vad hade hon gjort?

Ilidral hade lyft svärdet när ingen annan vågade. Hon hade förvandlat rädslan till rörelse. Enira, däremot, hade mest... samtalat. I rådssalar, i kabiner, i stilla förhör. Hon hade talat, tolkat, jämkat. Det hade varit viktigt. Sades det.

Men världen var i grunden densamma.

Hon lade handen mot fundamentets kant. Den var kall.

Vad var mitt liv mot detta? tänkte hon.

Och svaret, som inte kom utifrån, låg ändå redan i hennes kropp: Du såg det hon inte hann se.

on reste sig långsamt från fundamentet och såg sig om. Det var fortfarande tidigt, torget låg öde, men i ett hörn lyste redan signalerna från resecentrets glasportal. Enira gick dit, inte som någon med en plan, utan som en som lyssnar till en röst som ännu inte blivit till språk.

Inne i vestibulen var allt sig likt: lukt av reningssystem, ett dovt sorl från avgångstavlornas ljuspaneler, några sömniga tekniker i sina tidiga skift.

Hon gick fram till terminalen och stack in sitt kort i läsaren. Den gamla rymdsymbolen flammade till på skärmen – ett stiliserat segel över en måne.

”God morgon, professor Enira. Vart önskar du resa?”

En kvinna i uniform – eller ett holografiskt filter av en sådan – såg på henne från skärmen. Rösten var varm, avvägd.

Enira tvekade bara en bråkdel av en sekund, sedan hörde hon sig själv säga:

”Jarit.”

Ett sökfält tändes, rullade snabbt genom avgångar.

”Följande avgångar finns tillgängliga till Jarit under de kommande tolv dagarna. Särskilda skepp: Rymdpilen, Fria Kursen, eller Korgom IV. Vill du ha förslag på färdrutter?”

Enira blundade. Rymdpilen – hon mindes att Donajak en gång nämnt det skeppet, i förbifarten, som ”tjänstvilligt men opretentiöst – likt folket på Jarit”.

”Rymdpilen, om en vecka.”

”Bokningen är gjord. Kaj 43, terminal Aloria Prime. Vänligen visa kortet vid ombordstigning.”

En vecka senare satt hon vid ett ovalt fönster i skeppets andra klass. Motorerna pulserade med ett dovt rytmiskt ljud, likt hjärtat hos en sovande best. Planetens krökning lösgjorde sig långsamt från dem, och i det ögonblicket visste hon:

Hon reste inte till Jarit – hon reste in i en fråga som ännu inte formulerats.

nder rymdskeppet Rymdpilens långsamma acceleration mot överljus låg stjärnorna kvar som glittrande nålstick i mörkret. Enira lutade pannan mot glaset, men såg inte längre utsikten. Hon tänkte på pistolen.

Den låg insvept i ett textilhölje, undanskymd i hennes reseväska. En liten, smidig sak, tillverkad i silikatkomposit, nästan viktlös – ändå tyngde den hennes medvetande.

Det var professor Vengma, hennes äldre kollega från Språkfilosofiska fakulteten i Bandlak, som en dag efter föreläsningen tagit henne åt sidan. Han hade inte sagt mycket, bara:

”Jarit är vackert, ja. Men vackert är ett tillstånd, inte ett tillståndsgaranti. Ta den här – ifall du inte längre får använda ord.”

Sedan hade han gått.

Enira lutade sig tillbaka. Skeppet vibrerade knappt märkbart nu; snart skulle det göra sitt första hopp via transitnoden i Kragrin-bältet. En steward kom förbi och erbjöd sötdryck och tankestabilisatorer. Hon tackade nej. Tankarna behövde inte dämpas. De behövde följas.

Flygande floder. Donajak hade sagt det som om det vore en detalj, men Enira hade inte glömt. Enligt databasen bildade dessa floder slingrande luftströmmar som bar med sig vatten i fasta slingor genom magnetfält – ibland över hela kontinenter. Det fanns broar, museer, svävande arkader. Och enligt vissa rykten: inget tydligt styre.

Hon visste inte vad hon letade efter. Bara att något i henne – och i världen – pekade mot Jarit. Som om planeten inte bara tog emot resenärer, utan kallade dem.

I sin ficka rörde hon vid kejsarkortet, den lilla metallplattan med sitt ljusblå sigill.

Frihet, tänkte hon, är inte alltid en välsignelse. Ibland är det ett test.

Hon slöt ögonen. Nästa gång hon öppnade dem, låg Jarits skuggor redan framför henne – ljusa, inbjudande, och ogenomträngliga.

ymdpilen gick ner genom Jarits övre atmosfär i spiral. Genom kabinfönstret såg Enira något som först verkade omöjligt: floder i luften. Ljusblå, glittrande vattenmassor svävade mellan magnetiska åsar, formade som slingrande arkitektoniska bågar. De rörde sig långsamt, elegant, som om tiden var tunnare här.

Staden Tarsalion, där skeppet skulle landa, låg vid kusten, mellan berg som liknade uråldriga bibliotek: lager på lager av klippor, inskurna av gångar och ljusbanor. Hon såg flytande byggnader, museer i rörelse, terrasser med svävande konstverk.

Men det mest påtagliga var frånvaron av rörelse. På marken syntes få fordon. Inga folkmassor. Inga reklamskyltar. Bara stilla innergårdar, långa rader av pelare, och vita kupoler där något blinkade till som ögon.

När hon steg av skeppet bar hon kejsarkortet i jackfickan, men undvek att visa det. En transport väntade – tyst, självkörande, formad som en vit droppe. Hon satte sig utan att tala. Fordonet förde henne till Museet för Samtidiga Historier, där hon bokat in sig i en gästsvit på övre våningen.

Rummet var harmoniskt, med väggar av levande trä. Hon kände sig iakttagen, men inte övervakad – som om själva rummet förde minnet av föregående gäster.

Efter att ha installerat sig, ställde hon sig vid fönstret. En svävande karta i rummet visade Donajaks residens som låg bara två kvarter bort, i det som kallades De pensionerades kvarter – ett område reserverat för dem som lämnat imperiets tjänst med heder. Hon blev stående.

Varför hade jag glömt att han fanns här?

Eller... hade jag inte velat veta?

Hon gick.

orten till hans hus var inte låst. Den bestod av glas i hexagonala rutor, inramad av levande sten. En gångstig ledde genom en liten trädgård, där växter från flera planeter klättrade i spiral mot ljuset. Hon stannade.

Donajak stod böjd över en bassäng i trädgårdens mitt, där små fiskar simmade mellan flytande ljusformer. Han hade förändrats – äldre, ja, men också lättare. Uniformen var borta. Han bar enkel dräkt i grått och hade ett förstoringsglas i handen, som han höll över en snäckliknande struktur i bassängen.

Utan att vända sig om sade han:

”Du kom till slut, Enira. Jag undrade hur länge det skulle ta.”

Hon svarade inte genast. Orden kom till henne sakta, som efter en lång vinter.

”Jag reste inte för att träffa dig. Men när jag såg floderna... tänkte jag ändå att du kanske fortfarande var kvar.”

Han log svagt, vände sig om. Hans ögon var inte milda – men inte heller hårda. De granskade henne som ett problem vars lösning han visste att han inte längre behövde förstå.

”Det är inte floderna som förändrar Jarit, vet du. Det är vad som rör sig mellan dem.”

Enira stod stilla.

”Vad rör sig då mellan dem,” frågade hon till sist.

”Mellan vattenströmmarna, Enira,” sade han, ”flyter berättelser som inte längre får berättas. Och det är därför du är här.”

Mellan floderna

De satt på en låg bänk i trädgården. Donajak hade serverat ett slags rykande te, som enligt honom sades lugna ”det rationella sinnet, så att man kan tänka klart”. Enira rörde inte sin kopp.

”Vad menar du med att det flyter berättelser mellan floderna?”

Donajak lät fingrarna glida genom luften som om han kände något där ingen annan såg det.

”Det finns samhällen här på Jarit,” sade han lågt, ”som inte är officiellt erkända. De rör sig i flodernas spår – eller snarare: ovanför dem. De bor i de magnetiska korridorerna. De har utvecklat egna system: kommunikation, handel, kanske till och med lag. Men de låtsas inte existera.”

Enira såg honom tyst. Det var ingen konspirationsteoretiker som talade. Det var en gammal officer som sett för mycket.

”Varför låtsas de inte?”

”Därför att de annars skulle behöva underordna sig den kejserliga ordningen. Men också därför att de skyddar något. Något vi – både du och jag – kanske borde låta vara i fred.”

Hon ryckte till.

”Är det farligt?”

”Inte direkt. Men instabilt. Som vatten i tyngdlöshet – rör du det för mycket, kastas allt omkring dig ur kurs."

Donajak reste sig långsamt.

”Om du stannar här, kommer någon att kontakta dig. De vet redan att du är här. Det är därför du fick en veckas väntetid på Pilen.”

”Men varför jag,” frågade hon. ”Jag är inte säker på att jag vill bli indragen.”

Han vände sig om med ett trött leende: ”Därför att du aldrig har gömt dig bakom rädslan att förstå.”

ästa morgon vaknade Enira tidigt. Ljuset från Jarits gryning silade in i rummet genom halvgenomskinliga textilpaneler. Allt var stilla. Hon satte sig vid det lilla skrivbordet och öppnade sin läsare. Inget nytt. Hon ställde sig upp.

Men när hon gick förbi rummets gamla, dekorativa väggterminal – en relik från tidigare epoker, inbyggd i trä – började den lysa svagt. En cirkel av ljus formade sig i mitten, och en text radade upp sig, bokstav för bokstav:

”Vi noterar din ankomst. Om du är villig att förstå, gå till Vattenbron vid andra flytströmmen. När solen står högst. Du kommer inte att känna igen oss, men vi känner igen dig. – A.”

Ingen avsändare. Ingen möjlighet att svara.

Hon lade handen på terminalens kant. Den var varm. Inte bara aktiv – använd.

Den andra flytströmmen

Strax före middagstid stod hon vid kanten av det område som kartan benämnde andra flytströmmen. Här svävade en flod inte ovanför staden, utan snett genom den – som en glänsande blå åder i luften. Runt den låg tomma terrasser, vita pergolor, och broar byggda för att ses snarare än användas.

En av broarna kallades Vattenbron – en konstruktion i förvittrat metallglas, tunn som en fjärilsvinge, lagd över ingenting. Floden passerade fem meter nedanför.

Ingen syntes till.

Enira väntade.

Tjugo minuter gick.

Sedan dök en kvinna upp – klädd som en turist, med bred hatt och kamera. Hon gick långsamt, som för att fotografera bron, men när hon kom nära stannade hon.

”Du är punktlig,” sade hon lågt. ”Vi uppskattar det.”

Enira svarade inte. Kvinnan log.

”Du undrar vad vi är. Låt mig säga detta: vi är inte fiender till Imperiet. Men vi lever i ett annat tempus.”

”Vad vill ni av mig?”

”Att du lyssnar. Och sedan avgör om vi bör tala högre.”

Kvinnan öppnade sin väska. Ur den tog hon en liten behållare i glas – inuti låg något som rörde sig långsamt: som skrift, men levande. Som om en berättelse fanns innesluten i organismens form.

”Det här är ett arkiv. Inte en berättelse du läser, utan en berättelse som läser dig. Vi har fler. Men de är i fara.”

”Från vem?”

Kvinnan såg henne rakt i ögonen:

”Från dem som vill att historien ska vara enkel.”

nira satt åter i sitt rum på museet. Den lilla glasbehållaren stod framför henne på bordet. Hon hade gått tillbaka efter mötet, tackat artigt, men kvinnan hade bara sagt: ”Ta den. Den öppnas inte med kod. Den öppnas med minne.”

Behållaren var oansenlig, inte större än en handflata. Inuti rörde sig något – en slags transparent tråd som skiftade form, långsamt och oregelbundet. Ibland bildade den geometriska figurer, ibland en spiral, ibland. tecken?

Enira rörde vid ytan. Det som fanns inuti stelnade. En sekund. Sedan:

En röst.

Men inte från en högtalare – det var som att ljudet uppstod inom henne, samtidigt som hennes synfält bleknade, inte bort, men inåt.

”Vi minns dig.”

Hon kände inte rösten. Men rösten kände henne. Det var inget budskap i vanlig mening. Det var en återklang – av något som lagrats omedvetet. En bild dök upp i hennes sinne: en sandig sluttning på Jarits södra halvklot, en person i grå kappa som släppte ett barn från sina armar och försvann in i en dimma.

Enira visste: det var inte hennes eget minne. Det var någon annans, lagrat i artefakten – men nu återgivet genom hennes nervsystem, hennes associationer, som en samklang. Det som rörde sig där inne anpassade sig till henne, för att berätta det som behövde sägas på ett sätt hon kunde förstå.

Det var inte som en dröm. Det var som ett klarnande – som när man förstår något som alltid funnits men aldrig uttryckts.

Och där, mitt i bilden, hörde hon kvinnans röst:

”Detta är ett av tjugo bevarade arkiv från Lagringssprångets dagar. Då världen fortfarande kunde minnas utan narrativ.”

”Och nu?” viskade Enira.

”Nu försvinner de. Inte med våld. Men genom omtolkning. Det är alltid så historien dör – först blir den berättad, sedan anpassad, till slut förenklad.”

Till nästa kapitel: Enira gör uppror
Till Kulturmenyn.