Historiens Fenix
webbtidskrift för historia och kultur

Publicerad: 2021-02-06

Du är här >> Historia >> Reportage från Wales

Ministaden med en enorm katedral
Ett resereportage från Pembrokeshire i Wales av Sören G Lindgren

Webbdsida 2: Megalitkulturen i Wales (och Bretagne)

cromlech1a cromlech2a

På en äng omgiven av låga åsar vid horisonten betar kor vid en av de många cromlech från megalittiden i sydvästra Wales. Högra bilden visar Carreg Samson. Artikelförfattaren längst till höger. Foto Tarja Palomäki.

Webbsida 2 i sammanfattning:
Omkring 4800 f Kr nåddes Irland och Wales av utvandrare från östra Medelhavsområdet, möjligen från Golanhöjderna. De började bygga portalgravar, av vilka i dag återstår ett slags skelett. I Pembrokeshire fanns flera stora gravar.<

Reportaget från Wales är uppdelat i 3 webbsidor: 1. Helgonet David. 2. Megalitkulturen. 3. Den gyllene vägen.

F

älten breder ut sig frodigt gröna i landsbygden i Pembrokeshire i sydvästra Wales i mitten av juli 2009. Vi parkerar vid en bondgård och går längs en boskapsväg belagd med betong en femtio meter längs kanten av en betesmark. Där står vid vägen en cromlech – några resta stenar på vilka vilar en slutsten. Sådana kallas av engelska arkeologer för portalgravar (”portal graves”). Den här går under egennamnet Carreg Samson (Samsons sten; Samson var ett helgon på 500-talet). Den är ungefär 6 000 år gammal, från megalitkulturen (4800-3000 f Kr).

Före megalitkulturen fanns förstås jägare och samlare i Pembrokeshire. Men det är med dessa ”megalitiska” invandrare som grevskapets historia börjar. Ja, det tvistas föstås om det var frågan om immigranter eller ej. Under 1900-talets första halva ansåg arkeologerna att byggarna av megalitkulturens stenmonument kom från östra medelhavsområdet. På denna tid förklarades alla kulturella förändringar med invandring. Efter andra världskriget växte fram insikten att människorna hade bott och brett ut sig där de en gång slagit sig ner. Kulturella förändringar förklarades genom idéspridning ofta i samband med handel. Så megalitkulturen tolkades som en lokal utveckling som uppstått genom att jägarna och samlarna valde att bli bofasta och jordbrukare.

Men nu finns det åter argument för att megalitkulturen kom från östra medelhavsområdet. Men alla accepterar inte de nya åsikterna. Hur som helst var megalitkulturen i tidens stil i första hand jordbrukande och i andra hand handelsidkande; det sistnämnda dock i betydande omfattning, åtminstone periodvis.

Vad som har talat emot immigrationshypotesen är att det länge inte har gått att peka ut någon plats i östra Medelhavsområdet, varifrån utvandringen skulle ha utgått. Det tycktes inte finnas någon kultur med en likadan eller ens liknande inställning till sten. Men efterhand som det arkeologiska arbetet fortskridit de senaste decennierna har upptäckts megalitkonstruktioner i Anatolien, Syrien och Levanten, främst Jordandalen (Sharon et al 2017). En egen megalitisk linje tyck ha utvecklats i Golanhöjderna med en påfallande hierarkisk tendens i samhällsutvecklingen (ibid).

Kanske var det just från Golanhöjderna som folk utvandrade till Västeuropa, eventuellt som protest mot det hierarkiska benägenheterna. Det skulle också förklara varför det är tydligt att gudsföreställningar från den i Palestina utvecklade, natufiska traditionen rådde inom megalitkulturen. Men det verkar som det natufiska symbolsystemet modifierats av idéer och symboler som tagits fram av den västeuropeiska jägarkulturen efter istiden (se min essä Alla kulturers moder).

Stenens inneboende kraft

Det inrre av dolmen Table des Marchands

Stenarna i det inre av dolmen Table des Marchands. Foto artikelförfattaren.

En västeuropeisk föreställning var att sten och berg innehöll gudomlig kraft. Det var man visserligen inte ensamma om utan en gång var det en uppfattning som omfattades av alla moderna människor, som utvandrat från Afrika. Men idéerna i Västeuropa var troligen mera djupgående, religiöst mera allomfattande som en följd av att cromagnonerna hade tagit över en del idéer från neandertalarna.

Denna föreställning kan beskrivas med följande exempel: Tag en klump med flinta. När man slog flak från klumpen och behandlade och slipade dem, framträdde kraften. Med styrkan hos sin arm kunde en man inte fälla ett träd. Men med hjälp av en stenyxa kunde han göra det. Det var möjligt därför att yxan troddes innehålla gudomlig kraft som trängde in och splittrade träet. Vi uppfattar det ju så att en yxa utgör en förlängning och kanalisering av armens kraft, men det är en senkommen uppfattning. Tidigare såg man en kraft inneboende i verktyget. I Locmariaquer i Frankrike finns en megalitgrav som ger en fingervisning om detta tänkande.

De walesiska cromlech kallas för dolmen på franska. I Lochmariaquer i Morbihan i sydöstra Bretage finns en av megalitkulturens mera imponerande dolmen (den överlägset mest imponerande är Newgrange på Irland). Den kallas för Table des Marchands (Köpmännens bord eller disk) i folkmun. När jag såg den i början på 1980-talet låg krönstenen blottad ovanför ingången som ett bord, varför jag trodde att folktraditionen skapat namnet. Men numera vet jag att det kommer av familjen Marchands som ägde jorden förrän franska staten tog över den 1871. Sedan 1811 har denna dolmen rekonstruerats fyra gånger. Senast gjordes det kring 1990, då den fick en form som liknar Newgrange. Hur den såg ut ursprungligen vet vi inte.

Men inne i dolmens gravkammare finns inhugget på krönstenens undersida en stenåldersyxa. Denna sten vilar på en annan sten som skulpterats till formen av ett yxhuvud. På den finns sedan ett sort antal yxskaft inhuggna (se bilden i spalten t v). Denna moderna rekonstruktion har påverkats av myter (bevarade såväl i Bretage som Wales och Irland) om en grupp jägare, som genom sin jakt försörjer prästerna i ett ceremonicentrum med kött. De inhuggna yxskaften pekar på möjligheten att männen kallades för just ”yxskaft”. Kanske uppfördes denna dolmen efter en krigardruid, som ledde en grupp jägare men utökade truppen och gjorde sig till vad socialantropologin kallar för ”Big Boss”, en auktoritär ledare, för ceremonicentrumet. En annan möjlighet var att han var adminstrativt skicklig överdruid, som emellertid hade en passion för jakt, vilket hugfästes i graven. Table des Marchants tros ha uppförts kring 3300 f Kr.

Vi ser graven som ett minnesmärke. Men då den byggdes handlade det om något mer än så, närmast en manifestation av sambandet mellan stenens och människans verksamhet. Den gravsatte hade varit gynnad av ödesgudinnan, vars kraft fanns även i stenarna. Med graven återskapades den framgångsrika helhet som den gravsatte, hans män, ”yxskaften”, och deras verktyg av sten hade utgjort i livet. Nu fortsatte denna helhet i döden.

Det var en gång en allomfattande animistisk föreställning att det landskap i vilket människan levde i var levande. Även stenen var levande och ovanliga stenar var dess frukter. Men megalitkulturens människor gick längre än så: de såg i stenen en källa till liv. Det förekom t o m en kult av vissa stenslag.

Alldeles intill Table des Marchands ligger de stora stenbitarna från den europeiska bondestenålderns kanske märkligaste konstruktion: Le Grand Menhir Brisé. Det var frågan om en över 20 meter hög rest sten, som skulle ha fallit omkull vid en jordbävning så sent som 1722 (mera om Den stora menhiren från Locmariaquer längre fram).

Fenikiernas utbredning

Karta visande megalitkulturens utbredning

Karta visande den europeiska megalitkulturens två stadier av utbredning. Bild hypertexter.se efter Wikipedia.

Portalgravarna i Wales är emellertid åtminstone 1000 år äldre än Table des Marchands. De kanske byggdes redan kring 4500 f Kr (megalitkulturen tros ha brett ut sig i Västeuropa kring 4800 f Kr). Kartan till höger är från Wikipedia. Där framgår megalitkulturens två skeden. Det är det första markerat med brunrött som intresserar oss. I Västeuropa låg tyngdpunkten i området Bretagne med halva Normandie i Frankrike, Cornwall och Wales i England samt södra och östra Irland. Det är ett sammanhängande område från havet sett. Kontakter över sjön var lätta att upprätthålla. Sannolikt använde megalitbefolkningen sig av skinn- eller läderbåtar, även om det inte är direkt arkeologiskt bevisat genom fynd. Eftersom behovet handlade om flytetyg för högsjöfärder kan de inte ha varit trä- eller skinnkanoter. Då är närliggande just båtar med ett skelett av trä på vilket lagts skinn eller läder som preparerats med fett för att hålla vattnet ute.

Läderbåtar var, med dokumenterad början på bronsåldern, i vid användning i Europa. Än i dag tar man sig fram på de polska floderna med dem, även om lädret är ersatt av pressening. Före bronsåldern finns inga bevis för båtar men obestridliga kontakter över vattnet, som mellan Svarta havets norra och södra kuster och på Kaspiska havet samt den i Egeiska skärgården, tyder på att de var i användning. Därför är det troligt att det handlade om läderbåtar på 5000- och 4000-talen f Kr. Äldsta fyndet av träbåt är från Egyptens Röda havskust och kan dateras till omkring 3000 f Kr. Det kan misstänkas att träbåtar började byggas av fenikierna i Byblos-trakten på just 3000-talet f Kr. Men före det handlade det sannolikt om läderbåtar. Smidiga som de är klarar de med lätthet även Atlantens dyning, även om de givetvis inte kan rida ut detta världshavs stormar. Sannolik bar de ganska snart någon form av segel som gjorde det möjligt för dem att segla i medvind.

Vid denna tid, alltså 4000-talet f Kr, hade bondestenåldern gått över i kopparstenåldern i östra Medelhavsområdet. Koppar bröts och smältes från 5500 f Kr allt från Balkan till södra Iran. Från Medelhavet gick det att ta sig in i Svarta havet kring 5000 f Kr. Det var en följd av nedsmältningen av den nordamerikanska inlandsisen som höjde havsnivån, vilket alltså ledde till att sundet vid Bysans öppnades. Men även den istida landbryggan mellan norra Irland och nordvästra England blev slutgiltigt förvandlad till hav i detta sammanhang, Norra kanalen uppstod. Det var blivande fenikierna från staden Ugarit, som på denna tid ledde utvecklingen, och som de första trängde in i Svarta havet. De kom i sökan efter metaller. Ganska snart började de troligen också ta slavar.

Kolonier svar på överbefolkning

Under 7000-talet f Kr hade det skett snabb stratifiering av bondesamhällena i östra Anatolien och hela Mesopotamien. Utvecklingen mot klassamhälle utlöste enstaka protester. Sålunda är det troligt att bl a den s k Haji Firuz-kulturen söder om Ormiasjön i dagens nordvästra Iran grundades av en utbrytargrupp på 7000-talet f Kr. Det är inte otänkbart att den västeuropeiska megalitkulturen var ett resultat av en eller flera grupper människor gav sig iväg från måhända Golanhöjderna i en reaktion på den hierarkiska utvecklingen pådriven av den framväxande slavhandeln. Men reaktionen kan också ha varit religiös. I sin handel med Mesopotamien tog ugariterna en del intryck av den religiösa utvecklingen där. Andra ville inte ändra på den religiösa tradition, som man hade i arv från natufierna (se essän Alla kulturers moder). Det intresse för stjärnhimlen, som natufierna hade, försvann från Västasien under den postnatufiska eran med det mesopotamiska inflytandet, men det verkar att ha levt vidare i megalitkulturen i Västeuropa. Dess protoastrologiska¹ intresse, som en mängd av framförallt de senare megalitmonumenten tyder på, kan kanske betyda att natufiernas stjärnkunskap fördes till Västeuropa. Den gjorde det också möjligt för megalitbyggarna att på sina sjöfärder navigera nattetid efter stjärnorna.

Emellertid finns det två andra faktorer som är mera vägande med tanke på den omfattning som megalitkulturen hade. Den ena handlar om det problem med överbefolkning, som snart uppstod när de tidiga invånarna i Levanten blev bofasta i byar på 6000-talet f Kr. En bidragande orsak var att människorna här drogs in i handeln med obsidian, en handel som snart utökades av import av koppar från Cypern och sedan från andra håll i östra Medelhavsområdet. Genom att skapa handelskolonier (liknande de handelsenklaver som de mesopotamiska städerna hade i de östanatoliska städerna under den samtidiga Ubaidkulturen) löste man problemet med överbefolkningen. På 5000-talet f Kr expanderade stenålderns levantiner in västra Medelhavet och därifrån småningom ut på Atlanten.

Det andra är att det är tydligt att dessa levantiner var ute för att hitta metaller. Huvuddelen av megalitkulturens efterlämnade minnesmärken ligger i områden varifrån de senare fenikierna under antiken dokumenterat hämtade guld, silvet, koppar och tenn. Megalitkulturens folk bedrev sannolikt handel med metaller med den nordlevantinska staden Ugarit; den västeuropeiska delen handlade kanske främst med guld och silver som hämtats från Wicklowbergen på östra Irland (ett slags portalgravar på hög höjd i dessa berg pekar på aktivt och kontinuerligt malmletande). Men på grund av avståndet till östra Medelhavet var dock handeln mellan megalitkulturens olika delområden viktigare än fjärrhandeln.

Sten ”renare” än metall

Det måste påpekas att det inte finns några arkeologiska fynd av metallföremål i megalitkulturens område till stöd för detta förslag. Men till det religiösa tänkandets egenheter i början av kopparstenåldern hörde att man å ena sidan kunde bedriva handel med metaller medan man å andra sidan föredrog att själv använda verktyg av enbart sten (som hände i Sydmesopotamien; se Alla kulturers moder). Det kan ha att göra med det animistiska kausaltänkandet, nämligen att det fanns gudomlig kraft i verktygen, varvid kraften i stenen kanske uppfattades som ”renare” än den i metallverktygen, som genomgått flera transformationer på vägen från malm till färdigt verktyg.

Den intressanta frågan är sedan hur megalitkulturens fjärrhandel med Medelhavsområdet kom att utvecklas. Någon sorts kontakt med moderlandet försökte kolonialisterna i Europa förmodligen upprätthålla. Men megalitkulturen och Fenikien kom att utvecklas åt olika håll, vilket sannolikt skapade en växande kulturell distans. I och med fler fenikiska byar längre söder ut på kuststräckan övergick till handel och konkurrerade med Ugarit, blev det svårare för megalitiska handelsbåtar att ta sig till Ugarit. Splittringen kom sannolikt på 3000-talet f Kr när man i Byblos, att döma av fynden av tunga stenyxor för trädfällning och -bearbetning, började bygga skepp av trä med betydligt större lastkapacitet än läderbåtarna hade. Köpmännen i Byblos valde antagligen i överensstämmelse med tidens praxis att själv hämta metaller i förhållandevis stora mängder från bl a Spanien och det på för lokalbefolkningen ogynnsamma villkor. Så den västeuropeiska megalitkulturens fjärrhandel kom att riktas mot Egypten.

Från bronsåldern finns egyptiska fynd i gravar i bl a Cornwall. Denna handel, fortfarande genomförd med läderbåtar, tycks ha fortsatt åtminstone till 400-talet e Kr av framförallt irländarna. Den är förklaringen till att den koptiska kyrkan kunde etablera sig eller utöva ett inflytande på den tidiga kristendomen på Irland på just 400-talet.

Pentre Ifan

När emigranterna från måhända Golanhöjderna hittade till sydöstra Bretagne fann de också ceremonicentrumet i Karnac (inte långt från det ovan nämnda Locmariaquer) i departmentet Morbihan. Kolonisterna imponerandes rimligtvis av Tumulus S:t Michel och alignementen, tio till tolv rader av stenar som sträckte sig i över en kilometer genom landskapet. Där lärde de sig bl a föreställningen om den kraft som man i Västeuropa trodde kom från himlen och sedan fanns inneboende i stenen. Den införlivades i det postnatufiska symbolsystem som man hade i bagaget.

Ett av de tidigaste resultaten av denna syntes är just de portalgravar som finns bevarade både i Wales och på Irland. Huvudfåran inom arkeologin har hävdat att vad vi ser i dag är stenskelettet av gravkonstruktionen. De resta stenarna skulle ha varit inbäddade i mindre, ofta fyrkantiga stenar så att graven bildade en kulle. Men franska amatörarkeologer har länge hävdat att denna tolkning är fel. Portalgravarna har aldrig varit inbyggda i sten och jord. De har från början stått där i all sin nakenhet. När jag skrev den första versionen av detta reportage utelämnade jag de franska amatörarkeologernas tolkning, fastän jag trodde att den var riktig – det skulle ha blivit för långt att och invecklat att ta denna aspekt. Men fem år efter det reportaget publicerades, alltså 2014, förändrades situationen.

År 2011 höll två yngre brittiska arkeologer, Vicki Cummings och Colin Richards, ett föredrag på en arkeologikonferens i Aix-en-Provence i Frankrike. Där argumenterade för att portalgravarna inte var gravar utan ett slags religiösa monument som byggts i en omfattande insats av befolkningen inom ett större område. Därför kallade de dem för portal dolmen. Dessa dolmens ofta enorma krönsten var påträffad eller framgrävd på platsen; de var jättekast lämnade av inlandsisen. På undersidan var de behandlade och utslätade. De var aldrig inbyggda i en konstgjord kulle av sten och jord utan stod från början nakna som de är än i dag. De två arkeologernas föredrag publicerades 2014 i den franska tidskriften Préhistoires Méditerranéennes. Efter det började deras argument spridas och en omvärdering inleddes.

Cromlech Pentre Ifan


Rekonstruktion av Pentre Ifan

Portalgraven Pentre Ifan, överst, som den ser ut i dag och som den alltid sett ut enligt en ny tolkning. På bilden nedan ett förslag till rekonstruktion enligt den uppfattning som länge förhärskat. Den senare bilden är efter en teckning på en anslagstavla vid megalitmonumentet. Foto artikelförfattaren.

Portaldolmen Pentre Ifan, är den mest imponerande i Pembrokeshire. Den var föremål för antikvariernas intresse redan på 1600-talet. Krönstenen är huggen slät undertill. Den lutar också något. Därtill vilar den på de smala spetsarna av de bärande stenarna. Det ger en effekt av att den massiva krönstenen ser ut att sväva (Cummings & Richards 2014).

Vad portaldolmen skulle avbilda är föreställningen om en flat himmel som vilar på bergstoppar. Det var först på slutet av bondestenåldern och början av bronsåldern som himlen började uppfattas som kupad. Till dess var den flat. Därför var undersidan av krönstenen jämn och utslätad som himlen tycktes vara. Därtill gjorde en perspektiveffekt att den flata himlen tycktes luta något åt det håll som betraktaren såg. Att krönstenarna var massiva skulle ha ett göra med att himlen alltid tycktes vara överväldigande stor.

En portaldolmen skulle alltså gestalta den dåvarande världsföreställningen. Krönstenen skulle då också symbolisera himmelsgudinnan och hennes kraft.

Vid arkeologiska utgrävningar på platsen vid Pentre Ifan fann man att det hade funnits en öppen plats framför ingången till portaldolmen. Eftersom den för 6500 år sedan var den enda institution som fanns i trakten kan man förmoda att detta lilla torg inte bara var en plats för dyrkan av förfäderna utan framförallt för kult av himmelsgudinnan. Förmodligen samlades man där för alla företag som krävde gudomlig legitimation, bl a för att bekräfta ett avtal. Det var tidens ”bykyrka”.

Cummings och Richards vill ha det till att resandet av portaldolmen skulle ha inspirerats av s k passagegravar i Bretagne. Det är gravar med en övertäckt gång in till en likaså övertäckt gravkammare. De tycks vara äldre än de walesiska portaldolmen – det var här jägarklaner begravde sina döda sannolikt efter modell i Tumulus Saint Michel. Därtill skulle det i Cornvall, den stora udden av sydvästra England, ha rests ensamstående höga stenar, s k menhirer, före byggandet av portaldolmen (Cummings & Richards 2014). Men dessa menhirer är rektangulära stenar och verkar att avbilda formen för Tumulus S:t Michel.

Denna gravkulle är Europas största. Den är 125 m lång, 50 m bred och 10 m hög. Den uppbyggd av minst 30 000 m³ sten poch jord. Mitt på södra långsidan finns en ingång till ett system av gångar, där avlidna människor gravsatts under en längre tid. De första 14-C–mätningarna sv organiska lämningar gav en ålder av 7000-talet f Kr. Redan från början ifrågasattes denna datering av engelska forskare – det var för dem otänkbart att denna tumulus skulle vara äldre än Storbritanniens megalitgravar. Den allt hårdare kritiken har småningom fått fransmännen att vika sig. I dag uppges att Tumulus S:t Michel skulle vara från 5000-talet f Kr (franska Wikipedia av 2017-06-04 och franska statens korta presentationssida).


Grottmålning från grottan El Castillo i Spanien

Målning från grottan El Castillo i nordöstra Spanien. Den är omkring 30 000 år gammal. Den avbildar gravettienkulturens världsbild. Från vänster: 1) dagens kraft som nedstiger från himlen, 2) dagens värld i tre våningar, 3) ”skiftaren” som ser till att dag skiftar med natt, 4) den nattliga himmelska kraften, 5) nattens värld i tre våningar. Foto från Internet.


Men ser man Tumulus S:t Michel ihop med alignementen av resta stenar i Karnac invid varandra så är det ganska uppenbart att vi har här den istida gravettienkulturens världsbild gestaltad i landskapet. Som framgår av bilden ovan finns i grottan El Castillo i nordöstra Spanien en grottmålning avbildande just gravettienkulturens världsbild. Enligt den utgjorde världen en rektangel i tre våningar: himmel, jord och underjord. Från himlen strömmade en kraft som markerats genom prickar. Tumulus S:t Michel skulle vara en i landskapet byggd bild av denna rektangel och alignementen av stenar i Karnac skulle vara en visualisering av den från himlen nedströmmande kraften.


Tumulus Saint-Michel

Den franska arkeologen Zacharie Le Rouzic (1864-1939) undersökte Tumulus Saint Michel åren 1900-07. Efter arbetet ritande han ovanstående bild av den stora gravhögen. Där skissade han in även systemet av gångar med vidhängande gravkammare. Bild från Wikipedia.


Kermarios stengärde

Alignementet vid Kermario är en av åtminstone fem sådana stenfält i Karnac. Kermario stenarna är dock de största av alla resta stenar. Fältet består av 10 rader med sammanlagt 982 stenar. Bumblingarna som formar alla alignemangen är av lokal granit. Flygbild efter Marek.69 talk - Own work, CC BY-SA 3.0.

Jag föreslår att alignementen i Karnac ska läsas som vertikala fenomen – man kunde ännu inte skapa upprättstående monument. Alla aligmenten gestaltade den kraft som man i gravettienkulturens efterföljd trodde att kom ned från himlen. Tumulus Saint Michel är däremot lite mera komplicerad. Å ena sidan visade den horisontellt konstruerad en bild av en vertikal värld, som emellertid var vertikalt uppbyggd av tre våningar. Den översta våningen var det 75 meter långa toppplanet, varifrån utsikten vad vid. Samtidigt låg den tredje och nedersta våningen på gravhögens bottenplan, där gravkamrarna fanns.

Hur skulle det komma sig att den istida gravettienkulturens världsbild på detta sätt finns byggd i sten i Bretagne? Svaret är att denna kulturs stora ceremonicenter i Västeuropa, Solvieux i Dordogne i sydvästra Frankrike, överlevde den senaste perioden av nedisning. Med början under auriginacskedet fortlevde det till slutet av magdalienperioden, alltså i över 20 000 år. Det verkar att ha lagts ned på 9000-talet före nuet. Vid det här laget hade de istida jägarna till större delen flyttat norr ut. Ceremonicentrumet i Solvieux skulle då också ha flyttat till Bretagne. Det skulle ha skett på 9000-talet före nuet eller, enligt det andra räknesättet, på 7000-talet f Kr enligt de första om än osäkra dateringarna från gravarna i Tumulus Saint Michel. Likheterna mellan tankevärlden i Solvieux (dokumenterad i grottan El Castillo) och den i konstruktionerna i Karnac är för anmärkningsvärda för att detta inte skulle ha inträffat!

Kring 4000 f Kr började ett inflytande från Kukuteni-Tripylje-kulturen göra sig kännbar. Den låg i dagens västra Ukraina och norra Rumänien. Det ledande skiktet ville gärna köpa olika slag av metaller från systerkulturerna i syd och sydväst, men saknade egna naturresurser, bortsett från salt. Så man köpte pälsverk och djurhudar först från jägarna på slätterna i öster och sedan också från Östersjöområdet som kunde bjuda på tätare pälsverk. Dessa inköp bytte man mot metaller. Vid köpen från öster och norr gav man i gengäld textilier, bl a vävda ylletyger av en kvalitet som jägarna själva inte kunde åstadkomma. Det verkar som om dessa textilier småningom också blev eftertraktade i Västeuropa. Megalitkulturen spreds genom norra Tyskland till nordvästra Polen och kan även ha samband med handeln. Denna utveckling kommer inte i dagen vid den arkeologiska forskningen, ty såväl pälsverk som textilier bevaras i allmänhet inte.

I Östersjöområdet kom handeln att knytas till bestämda platser, som utmärktes av en rest påle. Den var associerad till himmelsgudinnan ty den troddes bära upp himlen. Men själva stolpen vårdades av en man, som i Sverige kallades Skade som betydde Skuggan, i den estniska och finska världen Virukannas (Lindgren 2017). I Bretagne organiserades handeln med textilier sannolikt från Locmariaquer. Den tidigare nämnda Le grand menhir brisse var den stora påle som de stendyrkande megalitmänniskorna reste i form av en pelare eller menhir (på det gamla keltiska språket). I keltisk mytologi finns en märklig jättelik man som kallades Kai Hir Din. Han var sannolikt den megalitkulturens motsvarighet till Skade/Skuggan.

Fiaskon

Carn_Meini

Den misslyckade portaldolmen Carn Meini. Foto Pembroshires Virtual Museum.

Det var inte alltid som skapandet av en portaldolmen var framgångsrikt (Cummings & Richards 2014). Om ett fiasko vittnar portaldolmen Carn Meini. Den ligger i Preselibergen en god bit söder om Pentre Irfan. Denna misslyckade portaldolmen finns nära det klippa varifrån en del de stora stenarna i Stonehenge är hämtade. Försöket att bygga en portaldolmen uppe i Preselibergen kan tyda på att någon ville markera någon form av äganderätt till bergen. När det misslyckades skulle man ha förstått att det var gudinnan som ansåg att bergen var hennes, varför man måste förfara mycket försiktigt där.

Den fantasifulla medeltidshistorikern Geoffrey of Monmouth (ungefär 1100–1155) uppger att krönstenarna till de s k triliterna (två stående stenar med en slutsten ovanpå) i Stonehenge skulle ha transporterats från Wales av trollkarlen Merlin (på magisk väg, förstås). Det har emellertid visat sig stämma att block av s k blåsten (eller dolerit, en hård magmatisk stenart) kommer från Preselibergen, bl a som nämnt från en klippa i anslutning till Carn Meini. Men hur dessa stenblock transporterades till Stonehenge är än så länge okänt, kanske var det inlandsisen under istiden, kanske fördes stenerna av människor under slutet av bondestenåldern. Men megalittidens stenar kom i varje fall att leva vidare i Stonehenge. Det är på sitt sätt en markering av att megalitkulturen i Pembrokeshire hade gett området ett rykte som heligt land.

Vad det kunde innebära ska vi diskutera i nästa avsnitt av resekåseriet, som berättar om de märkliga stenrösena på en 363 meter hög bergstopp i Preselibergen, Foel Drygarn.


FOTNOT
1. Vanligtvis används termen arkeoastronomi om den orientering efter stjärnorna som många megalitmonument verkar vara byggda efter. Men det var inte frågan om något vetenskapligt studium av stjärnorna på denna tid. Vad man försökte förstå genom att iaktta stjärnornas rörelser var himmelgudinnans vilja. Det är inte astronomi utan astrologi, i megalitkulturens fall protoastrologi, eftersom det inte var de indivuella ödena man försökte utttyda efter planeternas positioner, utan himmelsgudinnans allmänna vilja av stjärnkonstellationernas ställning på natthimlen allt efter årstidernas gång.


KÄLLHÄNVISNINGAR, DENNA WEBBSIDA:
Cummings & Richards 2014: Vicki Cummings et Colin Richards: The essence of the dolmen: the Architecture of megalithic construction, Préhistoires Méditerranéennes, Colloque | 2014, mis en ligne le 25 novembre 2014, consulté le 29 septembre 2016. URL : http://pm.revues.org/944
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Greken som upptäckte Östersjön. hypertexter.se (http://www.hypertexeter.se/Pytheas01.htm)
Sharon et al 2017: Gonen Sharon, Alon Barash, Davida Eisenberg-Degen, Leore Grosman, Uri Berger, Maya Oron: Monumental megalithic burial and rock art tell a new story about the Levant Intermediate Bronze ”Dark Ages” PLOS ONE March 2, 2017


Publiceringshistoria: Reportaget utlagt på nätet 2009-08-13. Ett sabotage mot servern utplånade det hösten 2014. Uppdaterat och utlagt på nytt 2017-09-17. Layouten uppdaterad 2018-10-28. Texten uppdaterad och layouten ånyo förnyad 21-01-10.


Till nästa avsnitt: Den gyllene vägen.
Till historiemenyn.