Individuella livets tragedi
Individuellt liv är alltid en tragedi. Det föds för att förr eller senare dö. Det har bl a att göra med att varje form av individuellt liv är en kvasiseparation. Det ser ut att vara åtskiljt från en yttre värld värld, men åtskillnaden är skenbar. För att överleva måste det individuella livet hela tiden tillföras energi av det slag som bara utmärker den yttre världen – syre, proteiner, kolhydrater m m. Det individuella livet är helt beroende av den yttre världen för sitt korta fortbestånd.
Kvasiseparation skulle alltså vara ett grundvillkor för vad t ex den tyske filosofen Martin Heidegger kallade Dasein d v s existensen, varandet. Jag väljer här termen varandet eftersom den tycks innehålla en aspekt av pågående.
Varje form av individuellt liv ingår som en del av en population av den art som den tillhör. Arten åter utgör en del av biosfärens komplicerade system. Biosfären är i sin tur möjlig som i fråga om planeten Jorden tack vare av att den utvecklats på en planet av lagom storlek på lämpligt avstånd från en sol med inte alltför stark strålning. Solen och solsystemet utgör i sin tur en del av en galax, som slutligen ingår i processerna i universum, som endast delvis är kartlagda. Varandet är ett individuellt fenomen likaväl som ett universellt.
Om det förhåller sig så att det tragiskt kvasiseparerade individuella livet utgör en del av universella processer, som vi inte har någon möjlighet att förstå, är det då någon idé att diskutera varandet? En del filosofer har dock inte låtit sig nedslås. Men det har berott på att de valt ett perspektiv som är trångt. Som Martin Heidegger som såg varandets problematik som en del av villkoren för en politisk elit, som var socialt uppstigande och nynationalistiskt tysk, d v s nazistisk. Varandet var herrefolkets varande. Det är en tanke som i olika versioner spökat i filosofins historia. Fastän generaliserat har varandet begränsats till en socialgrupps behov och önskemål.
Men i varandets fenomen ingår också bakterier och virus. Dagens västerländska kultur försöker eliminera dem så långt det är möjligt; de anses bidra till den kvasiseparerade västerländska människans tragedi. Själva torde de anse att de har samma rättigheter som vilket som helst herrefolk av mänsklig typ. De bevisar det genom att anpassa sig till de medel människans uppfinner för att hålla dem på mattan. De hävdar genom anpassningen sin rätt att finnas med i det biologiska systemet på jorden.
Två gravar på gravfältet från äldre järnåldern i Åby i Västerhaninge, som lagts in i varandra. Den ena är en sexsidig ekergrav med vanlig stenpackning i mitten, en högstatusgrav, den andra en triangelgrav på vars stenpackning en månsymbol i form av en rund sten lagts. Utgrävarna har reagerat på det och bevarat fyndet i ett fotografi, som återges också här. Att en äkta man med hög status dött före sin hustru, som sedan gravsatts så att hon även är del av hans gravsättning, formuleras dock inte i någon text. Trots att attributen pekar på man och kvinna, kan hela arrangemanget vara en tillfällighet, vetenskapligt sett. Kvinnan i triangelgraven kan ha jordats långt senare när ekergraven vuxit igen. Detta kunde lösas genom att man tog prov från gravgömmorna under stenpackningarna och daterade dem genom C14-metoden. Är skillnaden i tid liten gäller möjligheten av ett äkta par, är den stor är den senare tolkningen sannolik. Är detta vad som kan återstå av ett holografiskt varande?
Skulle det gå att fråga bakterier och virus vad de anser om varandets mening skulle de troligen svara att det är att leva i kolonier med tillgång till föda och därmed energi till förökning och tillväxt. Människorna svarar inte på samma fråga på detta sätt, eftersom de skaffat sig ett verktyg i form av språk och kultur som gör det möjligt för dem att parera de dramatiska klimatomslag, som utmärkt jorden under de senaste tre miljonerna år av återkommande istider. Detta verktyg är så effektivt att människan kunnat befolka extremmiljöer allt från Sahara till Arktis.
En av följderna av detta överlägsna verktyg är att en del individer tror att kultur ersätter natur. Att detta inte är fallet framgår av att människan tydligt om även mestadels omedvetet omsätter den biologiska praktik som utmärker alla arter: lever i ständigt växande kolonier, en del kallas städer av människorna, med tillgång till föda tack vare teknologiska uppfinningar och därmed stadig tillgång på energi för fortplantning och tillväxt. Bakteriernas och virusstammarnas koloniala tillväxt tenderar att avta och stoppas av ett abrupt upphörande av tillgången på föda (av en mängd skäl). Den mänskliga biologiska praktiken kommer sannolikt att röna ett liknande öde av samma orsaker.
Men människan som kvasiseparerad varelse har förmågan att tänka över varandet. Troligen har alla däggdjur och även en del andra familjer som groddjur – alla djur som bevisat kan drömma – en mer eller mindre utvecklad förmåga att på basen av iakttagelser utveckla förklaringar. Bristen på mera avancerad kommunikationsförmåga, inte minst i form av språk, förhindrar emellertid dessa reflexioner att utvecklas till mera omfattande och djupgående förklaringssystem. De förblir individuella medan människan förmår ta fram kollektivt delade förklaringsmodeller.
Den individuella dödens tragedi skulle hos människan motverkas av tanketraditionerna, en förmåga till delad kultur, som generation för generation växer till sig. I själva verket verkar det som om en människa inte blir människa utan att ha genomgått barndomens långvariga process av inlärning, imitativt och språkligt. Denna inhämtning av kultur är människan sannolikt inte ensam om, men omfattningen på det inlärda torde vara unik bland levande varelser på jorden. Å andra sidan är mänsklig kultur är bara en del av människans biologi, i själva verket en biologisk strategi för snabbare anpassning till de plötsliga och dramatiska klimatomslag det går att se på jorden. Kvasiseparatismens slaveri går inte att fly ifrån. Eller går det?
En relativ Gud?
I motsats till termer som tillvaron, verkligheten och världen, betonar termen varande en tidsaspekt, att det kvasiseparerade livet hela tiden är en del av en process med en mängd olika nivåer. Efter att ha grubblat på tidens fenomen i flera tusen år tycks den mänskliga kunskapen under 1900-talet ha enats om att den är en dimension, den i rörelse stadda aspekten på det tredimensionella rummet. Men som fenomen är tiden också relativ. Kunskap i bemärkelsen slutsatser av iakttagelser om flera med varandra involverade rörelser är beroende av iakttagarens position. Det måste också handla om iakttagarens position i tiden; en gång trodde människan att världen bestod av två rum, ett nattligt och ett dagligt, varvid en särskild gudom såg till att de regelbundet växlade. Det skulle betyda att 1900-talets relativa tidsuppfattning inte behöver vara den slutliga. Den kommer sannolikt att utvecklas vidare i framtiden.
Den teoretiska fysikens utveckling under 1900-talet har i sin tur resulterat i tankar om att det skulle finnas fler dimensioner än tiden. Det kunde vara möjligt att t ex gravitationen tillhör en femte dimension (med mörk materia). Kvantmekanikens utveckling, bl a Heisenbergs osäkerhetsrelationer, pekar på att även rummet kunde ha en relativ karaktär.
Om detta stämmer skulle varandet även äga en relativ karaktär. Det skulle m a o inte finnas något absolut varande, d v s Gud. Om Gud finns är han en del av det relativa varandet. En relativ Gud skulle onekligen göra gudsbegreppet mera spännande än den absoluta föreställningen. När är den relativa guden närvarande, när påverkar han de fysiska processerna? Är han relativ endast i tiden, men inte i rummet eller tvärtom eller både och?
Det här är frågor som saknar direkt naturvetenskaplig relevans. Men indirekt påverkar de ändå det naturvetenskapliga tänkandet. Ty gudsföreställningarna speglar också människans föreställningar om sig själv. Det är inte naturvetare främmande att tänka sig att de i rollen av vetenskapsmän styr naturen som en gud skulle göra det. Ingen naturvetare säger det öppet förstås, men outtalat påverkas de av den religiösa tradition, som betytt så mycket för kulturens utveckling och därför också fungerar som bas för den naturvetenskapliga verksamheten.
Men försöker vi formulera en hypotes för varandet ovanom Heideggers begränsade Dasein, så är det nödvändigt att se naturvetenskap som en del av det. Heidegger ställde sig fientlig till vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet och menade att filosofin gav en djupare kunskap om varandet. Men det är svårt att förstå hur filosofin skulle kunna vidga människans kunskapshorisont snabbare än naturvetenskapen som mer eller mindre oavbrutet gör det. Vidare, det kan synas som om samhällsvetenskaperna ger en ytligare bild av människans och hennes beteendemönster än vad filosofin gör. Men filosofin är visserligen i etiska avseenden och delvis kunskapsteoretiska avseenden ett viktigt inslag i kulturen men är i grunden ändå bara en ideologiproducerande aspekt i den. Den biologiska praktik som mänskligheten i sin helhet obevekligt följer, tyvärr också i sin vardag, är just så ytlig som samhällsvetenskaperna tycks visa. Heideggers Dasein-kategorier bekräftar det också i en utsträckning han själv inte någonsin tycks ha förstått.
Generna styr
Vi har nämligen orsak att misstänka att en människas liv är styrt av generna i långt större utsträckning än vad någon hittills trott. Studiet av tvillingar tyder på att cirka 30 procent av den individuella människans processer och beteenden skulle stå utanför genernas kontroll. Det är det som skulle ge en känsla av frihet. Men kan denna känsla inte vara en illusion?
Språket som vi känner det växte långsamt fram under människans utveckling i åtminstone två miljoner år för att nå en nivå av symboliska uttryck för cirka en halv miljon år sedan. Det skulle ha skett hos Homo heidelbergensis, som var den art som tog över efter Homo erectus. Tack vare den evolution som H heidelbergensis gick igenom besatt i sin tur Homo neanderthalensis, Homo denisovans och Homo sapiens talat språk. Men H heidelbergensis tycks också ha uppfunnit symboltänkandet genom att upptäcka den räta linjens symboliska möjligheter. Därtill utvecklade hon en sannolikt en tradition av formulerade normer för det individuella beteendet i grupp.
Språk, symboler och normer ska hos människan läras in i barndomen. Men det är en komplicerad process. Inte mindre än 106 gener måste vara med vid ett barns språkinlärning; det är den genetiska omfattningen på anlagen för språkets inlärningsprocess. Språket verkar att vara fritt, men det är ändå stadigt genetiskt förankrat. Det är en intressant paradox.
Ännu har ingen studerat omfattningen på den genetiska förankringen kring inlärning av symboltänkande och normer. Men det skulle inte vara förvånande om de är i samma omfattning genetiskt förankrade. Språk och kultur skulle vara skenbart oberoende av generna.
Vi människor kan lära oss andra språk, normer och symboler men det senare inlärda tränger aldrig lika djupt in i den individuella personligheten som det först inhämtade. Vi har en frihet, men den är till stor del en kvasifrihet på ett sätt som liknar kvasiseparationen. En människa lever ett tillfredsställande liv om hon vistas i den språkliga miljö, där hon föddes, och följer normer och läser symboler i överensstämmelse med dem som lärs ut i miljön samtidigt som hon reagerar som hon förväntas göra på sitt biologiskt förutbestämda levnadsprogram.
Hårdrar vi dessa slutsatser kan människan liksom alla levande arter beskrivas som hologram som på elektro-kemisk väg gestaltas av generna. Men det finns en aspekt på det som vi ännu inte vet så mycket om, nämligen mörk materia. Hur kan direkt förnimmade synbilder bildas i syncentrumet i bakhuvudet och hur kan vi i fantasisyfte skapa visualiseringar i vår inre syn med hjälp av joner, elektroner och komplicerade molekyler? En rimlig men ännu inte upptäckt förklaring vore att delar av nervsystemet och hjärnan byggs upp av eller med hjälp av mörk materia.
Aspekten av omfattande genetisk styrning av även hjärnan kan verka nedslående, men generna är, åtminstone till en betydande del, endast ett minne, som har ackumulerat kunskap om hur liv kan överleva på en planet som tenderar att ständigt förändras. Då är generna endast en av flera märkliga minnesfunktioner i universum. Vi har de många olika astronomiska minnena, varav en av de mest paradoxala är vår förmåga att se bakåt i tiden: den oerhörda fart med vilken rymden expanderade under Big Bangs inflationsskede gör att vi från jordens läge i dag kan se uppemot 13 miljarder bakåt i tiden! Vi har det enorma minnet vid händelsehorisonten för svarta hål. Vi har det geologiska minnet vars uttydning har visat sig ge anmärkningsvärt omfattande kunskaper. Vi har människans eget kollektiva minne som genom bevarade dokument berättar om människans historiska utveckling. O s v.
Asteroidnedslaget i Atacamaöknen
Den kontinuerliga avläsningen av det geologiska minnet har år 2021 gett ett nytt överraskande resultat. För cirka 12 000 år sedan exploderade en komet strax ovanför Atacamaöknen i Chile. Längs en 76 km lång korridor utmed en bergsrygg gav explosionen och dess hetta upphov till glasartad stenart, som skiljer sig från områdets naturliga bergarter. Analys av detta kometglas har visat att det äger kemisk motsvarighet till de mineraler som NASA:s undersökningar av kometer i rymden hittat.
Det kan hända att explosionen ovanför Atacamaöknen för 12 000 bidrog till köldperioden Yngre Dryas, en kortvarig återgång till de kalla temperaturer som rådde under det senaste istida maximumet. Människan reagerade på Yngre Dryas med ett oerhört intressant svar: att organisera sig själv i allt större och mer komplicerade grupper. I dem tycks också ha skett en snabb intellektuell utveckling, som tog sig uttryck i nya samlande symboler.
I Levanten gav den natufiska kulturen upphov till världens första stad i form av Gamla Jeriko, som levde på att skörda vildsäd som växte på en omgivande slätt. I Gamla Jeriko uppfördes också ett åtta meter högt torn, varifrån gjordes astronomiska observationer. De observerande prästerna upptäckte därvid att när dagen avlöste natten skedde inte ett byte av rum: i själva verket var dag och natt var sin aspekt på samma rum. När de samhällen som odlade säd uppstod i Jordandalen lite senare resulterade det i att bönderna gjorde sig statyer av en gudinna, som hade en kropp men två huvuden, alltså det nyupptäckta dygnets idé förkroppsligad.
I sydöstra Anatolien växte fram Göbekli Tepe-kulturen bestående av åtminstone 8 ”byar” med tempelbosättningar (prästen bodde i ett runt eller ovalformat hus som också fungerade som tempel). Där infördes föreställningen om ”Mannen som synar världen”, d v s till en man gestaltad bild av ljuset; det verkar ju regelbundet gå över världen från morgon till kväll, varvid ljuset kunde upplevas som syna eller övervaka världen.
Detta nya symnboliska tänkande finns gestaltat i pelare 18 i cirkel D i Göbekli Tepe. Pelaren har upptill ett block på tvären, som är dess huvud. Men huvudet det är utan anletsdrag, anonymt. Däremot går det att se två händerna på var sida av pelarens bredsida. De nästan möts i maghöjd, d v s pelarens ena kant. Här går också att urskilja bältet med dess religiösa symboler – en av dem kan betyda ”gud” (Lindgren 2020). Intressant är även att notera att ett skinn täcker könet på mannen som skulle vara pelaren eller på något sätt bo i den.
Med dessa två arkeologiska kulturer började den kulturutveckling vi ännu lever i. Med hjälp av språk och kultur kunde människan skapa ett paleoantropologiskt sett alldeles nytt svar på klimatets svängningar. Med dem påbörjades människans intellektuella väg mot en empirisk verklighetsuppfattning.
Vi må vara elektrokemiska hologram skapade och styrda av generna. Även om språk och kultur troligen är i större omfattning genetiskt förankrade än vad i dag kan föreställa oss, kan vi använda dessa medel till att styra oss själva och våra miljöer på ett sätt som inte tidigare setts. Om det leder till vår undergång eller till en utveckling mot nya, högre nivåer av varande vet vi ännu inte. Det individuella varandet må vara tragiskt men den mänskliga arten har kunnat prestera mera än vad de styrande generna kunnat förutse. På ett evolutionärt onaturligt sätt är vi överskridande hologram.
Publiceringshistoria: Artiklen utlagd 2017-07-13. Uppdaterad 22-06-15.