Greken som upptäckte Östersjön, II

Vem var massaliern?

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Pytheas var född i den grekiska kolonin Massalia vid floden Rhônes mynning. Men han skaffade sig troligen en vetenskaplig grundutbildning genom att studera vid en pythagoreisk filosofiskola någonstans i Italien. En del forskare vill ha det till att han reste ensam, andra att han gjorde en expedition bekostad av staden Massalia. En tredje möjlighet är att hans resa till Östersjön, som började i den fenikiska kolonin Gadir (dagens Cadiz), finansierades av ett fenikiskt gille.

D

et är tyvärr inte mycket vi vet om Pytheas. Vi känner inte till hans förnamn och inte heller hans levnadsår, men enligt ett rekonstruerat förslag skulle han ha levt c:a 380 – c:a 310 f Kr (engelska Wikipedia 2016-10-25, uppslagsordet Pytheas). Det enda som verkar riktigt säkert är att han föddes och växte upp i den grekiska kolonin Massalia vid Rhônes mynning i södra Frankrike (Massalia blev småningom staden Marseille). Eftersom endast barn från förmögna familjer fick utbildning på denna tid kan vi ana att han kom från en sådan. Gissningsvis fick han sin filosofiska (och därmed matematiska) skolning genom att någonstans i Italien utbilda sig till pytagoreisk filosof. Därtill verkar det sannolikt att han även tog del av en undervisning i keltisk visdom någonstans i södra Gallien, alltså han skolade sig till druid (keltisk präst). Han bör ha känt till åtminstone en del av druidernas hemliga tecken för att få tillträde till deras nätverk i Britannien. Han bör ha kunnat tala grekiska, latin och galliska (d v s den keltiska dialekten i Gallien). Det kan inte uteslutas att han i Gadir lärde sig behjälpligt en fenicisk dialekt.

Detalj av en karta gjord enligt Ptolemaios andra projektion. Den trycktes i Ulm år 1482 därav den medeltida dekorationerna. Av kartan går det tydligt att se hur Fennoskandien troddes bilda en ö. Öarna fr v Irland, Britannien, halvön Kimria (Jylland) och Scandia. Det som är mest förbryllande är den halvö som längst i norr skjuter ut i ”Mare Glaciale”. Det är Kaninhalvön som i öster avgränsar Vita havet. Den är oproportionerligt stor. Kan det bero på att Pytheas nådde ända dit och gjorde många strandhugg där? Bild från Internet.

I fråga om Pytheas motiv för sin långa resa råder olika meningar. Barry Cunliffe utgår i sin bok från att Massalia var en handelsstad. Pytheas skulle följaktligen vara en handelsman som ville ta reda på mera om framställningen av värdefulla handelsvaror som tenn och bärnsten (Cunliffe 2002). Lennart Meri åter betonar att han var en tidig vetenskapsman, som bl a upptäckte att vad man trodde vara polstjärnan inte låg i himlens nordpol, som i själva verket var tom på denna tid, och ansåg att tidvattnet hade samband med månens cykliska skeden. Meri tror också att Pytheas skulle ha hört rykten om en märklig astronomisk händelse någonstans i Östersjön och drivits av vetenskaplig nyfikenhet till resan till denna del av Europa (Meri 1983). Men alla tycks glömma att Massalia hade en egen tradition av upptäcktsresor.

Från 500-talet f Kr finns uppgifter om en bok som kallas Massaliot Periplus (ungefär Massalierns kringresa). Själva verket har gått förlorat men delar finns återgivet i den romerska skalden Avienus arbete Ora Maritima (Havskusterna). Där beskrivs bl a en sjöfärd från Gadir (dagens Cadiz i Spanien) till Storbritannien. Från 400-talet f Kr finns uppgifter om en upptäcktsfärd utmed Västafrikas kust ner till Senegal. Den genomfördes av en sjökapten från Massalia vid namn Euthyménes. Han skrev ned en text om sin resa, som emellertid även den gått förlorad. Men det finns ett citat i en romersk bok, enligt vilken Euthyménes trodde att han hade stött på en av Nilens mynningar.

På Pytheas tid fanns dessa texter sannolikt tillgängliga i Massalia och det var lika sannolikt att han läste dem. Det verkar rimligt att anta att han inspirerades av dem att bege sig ut på sina upptäcktsfärder – sin andra resa skulle han t o m valt att utgå från Gadir! Men som matematiskt skolad pytagoré mätte han skillnaden mellan låg- och högvatten, där det var intressant, och breddgrader, där solen tillät det. Han lade något nytt till Massalias traditionella upptäcktsresande.

Enligt traditionen skulle Pytheas ha gjort tre resor. Den första gick till Britannien, därom råder ingen oklarhet. Sett till traditionen i Massalia är det möjligt att denna resa var tänkt som en uppföljning och uppdatering av uppgifterna i Massaliot Periplus. Men under denna resa kan han ha fått uppgifter om världen runt Östersjön. Han lyckades sedan mobilisera medel för en andra resa. Det behöver inte ha skett i Massalia, utan resurserna kan ha kommit från den feniciska kolonin Gadir i Spanien. Ty, som vi nyss sade, verkar det som om den andra resan börjat just där. Denna färd gick utmed den västeuropeiska kontinentkusten till Östersjön. Efter att ha besökt detta havs östliga stränder, kanske ända upp till Vita havet, skulle han ha vänt söder ut och tagit sig till den grekiska kolonistaden Tanais i floden Dons delta i Azovska sjön i dagens Ryssland. Detta enligt uppgift hos Strabon (Strabo 24 e Kr: bok II: kapitel 4: stycke 1) men också indirekt i bok 4, kapitel 27 i Plinius den äldres Naturalis Historiae (mera om detta i nästa kapitel). Hans tredje resa är helt okänd. Meri föreslår att den kunde ha gått till Alexandria, d v s Egypten. Men det tycks inte finnas några belägg för det.

Vem betalade?

Enligt Strabon citerande Polybius skulle Pytheas ha varit en fattig man som reste ensam (Strabo 24 e Kr: bok II, kapitel 4, stycke 2). Han skulle m a o ha liftat med lämpliga båtar vid varje sjöpassage. Det gör att Strabon menar att det skulle ha varit omöjligt för honom att ha besökt alla platser där han uppgav sig ha varit. En annan hypotes, som framlagts i engelska Wikipedia, föreslår att det var frågan om en expedition bekostad av staden Massalia (Wikipedia: Pytheas: 2016-05-14). Men jag har börjat misstänka att det kan ha varit ett hantverkargille i den fenikiska staden Gadir stod för medlen (rika gillen av olika slag bekostade i den fenikiska världen ofta offentliga arbeten och t o m stora gemensamma fester).

Barry Cunliffe tenderar att tro på Strabon och är därför också av den åsikten att Pytheas reste ensam. Men hur klarade han då av att göra undersökningar och föra anteckningar? Därför är det möjligt att han hade ett par medhjälpare på den första resan runt Britannien och att han bekostade den till stor del själv. Men den andra resan var en expedition omfattande kanske åtta personer (se nedan) och därmed nödvändigtvis finansierad av någon utomstående. Denna resa pågick därtill i flera år så det är svårt att se att den inte var organiserad på ett eller annat sätt.

Ett annat problem är att på Pytheas tid försökte kartagerna stänga inne alla grekiska skepp i Medelhavet genom en blockad vid Gibraltars sund. En hypotes, också framlagd i ovan nämnda artikel i Wikipedia, skulle Massalia ha haft goda förbindelser med Kartago och skepp från den grekiska kolonin skulle ha fått passera. Andra som Lennart Meri och Barry Cunliffe har förslagit att Pytheas skulle ha vandrat till fots från Massalia till Biscayabukten utmed floderna i sydvästra Frankrike (Meri 1983; Cunliffe 2002). Kanske gjorde han det på sin första resa. I fråga om den andra påvisar Meri att Pytheas besökte Gadir. Han inte bara mätte breddgraden för staden utan också skillnaden mellan hög- och lågvatten vid spanska kusten (Meri 1983). Och Talvik tar i sin bok fram uppgifter om att från Gadir fortsatte Pytheas till Cape S:t Vincent i dagens sydligaste Portugal. Den etappen skulle ha tagit fem dagar, vilket är alldeles för lång tid som Talvik också framhåller (Talvik 2015: 56). Vad vi här för första gången skulle möta är Pytheas resemetod, nämligen att lägga till vid en kust och göra exkursioner till fots inåt land. Det kan ha varit just denna resemetod som gett upphov till uppfattningen att han skulle ha vandrat omkring ensam.

Om det förhöll sig så att han började sin andra resa i Gadir och inte i Massalia så måste vi fråga oss varför. En rimlig förklaring skulle vara att man i Massalia inte var villig att bekosta en resa bortom kimbrernas halvö, d v s dagens Jylland. På 300-talet f Kr låg det för långt borta för att vara intressant. Men bland fenicierna i Gadir hade man sannolikt kontakter med den svenska västkusten och den norska sydkusten sedan gammalt. Där hade man också hört om det hav som bredde ut sig öster om den kimbriska halvön. I Gadir fanns en nyfikenhet på detta endast delvis kända hav (d v s dagens Östersjön). Denna nyfikenhet skulle Pytheas ha använt sig av när han lyckades övertala något gille i staden att finansiera en upptäcktsresa dit. Men det är också möjligt att Pytheas kunde förespegla sina finansiärer goda vinstchanser. De kunde hämta bärnsten i sydöstra Östersjön! Det var en kunskap han skulle ha inhämtat i Britanniens då största stad, Camulodunum (dagens Colchester) i södra delen av Englands mellersta Nordsjökust, under sin första resa.

Nu måste det genast framhållas att det inte finns några bevis utan endast ett mindre antal indicier på att det skulle ha varit fenicier i Gadir som bekostade Pytheas andra resa. Men möjligheten att Pytheas samarbetat med en stad som räknades ligga inom Kartagos intressesfär, skulle ha kunnat användas mot honom när fientligheterna mellan Rom och Kartago långt senare började göra sig gällande. Stegvis kunde han ha börjat betraktas som en punisk medlöpare och därför opålitlig.

Enligt traditionen skulle Gadir ha grundats redan 1100 f Kr av fenicier från staden Tyr. Men arkeologiskt verkar det som om det skedde först kring 800 f Kr. Från Gadir skeppades silver från gruvorna vid Rio Tinto i spanska inlandet till Tyr i dagens Libanon, varifrån det transporterades vidare till Västasien, särskilt under assyriernas sista storhetsperiod (744-622 f Kr). Samtidigt byggdes verkstäder strax utanför Gadir för produktion av varor som såldes till det spanska inlandet. Men kring år 609 f Kr hade de feniciska städerna införlivats i det växande persiska imperiet. Gadir hade inte längre kontakt med sin moderstad utan gled långsamt in under Kartagos kontroll.

Portugisiska ”dory”-båtar

Om förslaget ovan stämmer kunde man tänka sig att Pytheas färdades med ett feniciskt handelsfartyg till ungefär dagens sydvästra Litauen. Där kunde handelsmännen på skeppet köpa bärnsten i en mängd, som mer än täckte resans kostnader. Kanske ingick i överenskommelsen att fenicierna skulle vända där. Eller också var de inte villiga att fortsätta norr ut. Pytheas var av motsatt åsikt och skulle ha fått ge sig iväg mot norr i två eller tre av fenikiernas roddbåtar med ett mindre sällskap.

Enligt portugisisk tradition skulle deras traditionella fiskebåt, kallad dory, ha utvecklats från feniciernas roddbåt. Den skulle ha haft en framskjutande hög stäv och en inte lika lång med ändå uppskjutande akter. Den var också flatbottnad och kunde alltså gå in i grunda strandvatten. Med tillräcklig last skulle den ha varit stabil i relativt hög sjö. Den kunde också seglas för förlig vind. Dory-båtar var även stapelbara (se von Goghs teckning ovan t h).

Det är oklart hur stort Pytheas ressällskap var. Strabon påstod som sagt att Pytheas färdades ensam som en tiggare. Men det kan ha att göra med att romerska generaler och andra högdjur omgav sig med ett följe på flera 100 personer vid resor. Kejsar Augustus uppges ha omgett sig med ett ressällskap på hela 2000 personer! Att färdas ensam var alltså lågstatus och ett sådant påstående om Pytheas resande var avsett att förringa Pytheas observationer. Att också Cunliffe tycks tro att Pytheas för sig själv strövade omkring i Västeuropa har sannolikt åter att göra med att han tenderar att bortse från Pytheas vetenskapliga insatser. Pytheas gjorde mätningar av breddgrader med hjälp av en gnomon när vädret det tillät (en gnomon var en stav av en viss längd, vars skugga han mätte och använde längden till att räkna fram breddgraden). Han utförde mätningar av skillnaden mellan hög- och lågvatten bl a vid den spanska kusten och i Bristolkanalen, där den s k Bristolvågen när högvattnet strömmar in än i dag är ett spännande fenomen.

Särskilt för tidvattenmätningarna men också för sina andra observationer samt få tid att göra anteckningar behövde han en eller ett par medhjälpare. Därutöver kan han ha haft med sig två eller tre tjänare, kanske slavar, som skötte det dagligt löpande. Om mitt förslag stämmer fanns det sannolikt också åtminstone en fenicier med som ett slags överrock. Förutom reskassa i feniciska och grekiska silvermynt och proviant måste han ha haft med sig ett ganska stort lager av olika slag av föremål att ge bort som gåvor. I Västeuropa kunde han ha klarat sig med mynten men längre bort behövdes gåvor till samhällsledare för gästning och övernattning. Därtill måste han ha behövt en person som såg till att båtarna hela tiden var i segelbart skick (en ”båtsmed” som man sade på hans tid i Estland, enligt Meri). Kanske hade han även hyrt två-tre krigare som livvakter. Så hans sällskap omfattade troligen omkring sex-åtta, kanske tio, personer och det färdades i två eller tre tidiga dory.

En så liten grupp var fördelaktig i okända länder, ty den kunde inte uttolkas som något nämnvärt hot. Samtidigt var den tillräckligt stor för att ge ett seriöst intryck.

När Pytheas reste i norra Europa i slutet på 320-talet f Kr hade Alexander den store gjort sina för sin tid väldiga erövringar och världen gått över i det hellenistiska skedet. I östra Medelhavsområdet rådde mestadels fred och tillväxt, i västra växte motsättningarna mellan Rom och Kartago. Det första puniska kriget bröt ut 264 f Kr. Sedan dryga hundra år senare, 148 f Kr, förstördes Kartago som avslutning på det tredje puniska kriget. Under de tre krigen svartmålades Kartago av romersk propaganda. Pytheas, som eventuellt hade lyckats få en stad inom den puniska intressesfären att finansiera en resa, kan ha börjat betraktas som ett slags förrädare. Polybius, som hade varit åsyna vittne till Kartagos ödeläggande, uppfattade Pytheas inte längre som riktigt rumsren. Ville man använda sig av hans uppgifter fick man hitta på olika knep. Strabon kallade Pytheas lögnare med återgav ändå en del vad han berättat. Plinius den äldre, som också sett vådan av censur under kejsar Nero, återberättar centrala delar av Pytheas resa från Gadir till Tanais men i omvänd ordning, nämnande Pytheas bara som en av flera källor. När han återger Pytheas beskrivning av dagens Baltikum säger han att uppgifterna ”endast är kända från rapporter av en tvivelaktig auktoritet” (Plinius 77 e Kr, bok 4, kapitel 27), alltså Strabons åsikt om Pytheas men lite elegantare uttryckt. Sedan återger Plinius ändå en del av Pytheas uppgifter och det med en tydlig förtjusning.

Pytheas tre resor

Schematisk karta över Europa med Pytheas resa runt kontinenten i form av prickad röd linje enligt Lennart Meri. Han har tolkat de bevarade fragment så att Pytheas fortsatte sin resa runt Britannien direkt in i Östersjön. Meri anför också uppgifter om att Pytheas även skulle ha besökt Alexandria i Egypten (utmärkt med orangea pilar), men staden var då knappt grundad. Om han gjorde denna omväg på hemvägen var han snarare nyfiken på det på denna tid redan mycket berömda Egypten. Karta hypertexter.se efter Meri 1983.

Enligt de antika källorna skulle Pytheas, som sagt, ha gjort tre resor. Den första hade Britannien som mål. För att nå dit kan han ha tagit sig till Biscayabukten genom sydvästra Frankrike och därifrån vid Bretagne till Cornwall i England. Britannien omtalade han som Prettanike, troligen efter det namn som användes om de brittiska öarna på denna tid i Bretagne (Cunliffe 2002). Han rundade Cornwall och mätte som sagt tidvattnet i det inre av Bristolkanalen (Meri 1982). Därifrån följde han den walesiska kusten till ön Anglesey. Det var på den tiden en av druidismens huvudorter. Där övervintrade han. Följande vår skulle han ha gjort en avstickare till Irland (och kanske såg Newgrange). Därefter seglande han norrut runt Skottland med kanske en utvikning till Hebriderna (Cunliffe 2002). Han gjorde täta strandhugg eftersom han hävdade att han hade genomströvat större delen av Britannien. På hösten nådde han staden Camulodunum, där han övervintrade. Sedan återvände han samma väg genom sydvästra Frankrike till Massalia. Det skulle ha varit hans första resa.

När han gav sig av på sin första färd från Massalia, hade han troligen inte mycket kunskap om Östersjön. Men sedan åtminstone bronsåldern visste man i Medelhavsområdet att bärnsten kom från något hav i norr, under den klassiska antiken tycks det ha blivit känt att bärnsten sköljdes upp på någon eller några kuster av havet efter stormar. Kanske trodde Pytheas i början att hans resa bara skulle gå runt Britannien som en förlängning av Massaliot Periplus. Men i Anglesey kan han ha hört nya uppgifter om ett hav längre österut. I Camulodunum i sydöstra England fick han informationen preciserad.

Så året därpå eller två år senare gav han sig av på den andra resan. En möjlighet är att han utgick från Massalia och färden först gick runt Spanien, varefter han passerade Biscayabukten och tog sig genom Engelska kanalen till Nordsjön. Den andra möjligheten är den andra resans egentliga början skedde i Gadir. Det kan hända att han avseglade på ett handelsfartyg av den senaste typen (se bild t h) och hade två eller tre dory staplade på varandra med sig ombord. Vi vet att han gjorde ett strandhugg vid Elbes mynning, vars breddgrad han mätte (Meri 1982). Det kan inte uteslutas att han studerade folklivet här. Meri är inne på möjligheten att vad den romerska historikern Tacitus berättar om gudinnan Nerthus i sin bok om germanerna kunde vara hämtad från Pytheas:

”Och det finnes ingenting anmärkningsvärt hos varje enskilt folk, utom att de gemensamt dyrkar Nerthus, det är moder jord, och tror, att hon deltar i människornas angelägenheter och far in bland folken. Det finnes på en ö i Oceanen en ej (av mänskligt bruk) orenad lund och i den en (åt gudinnan) helgad vagn, höljd i ett täcke; att beröra den är endast tillåtet för prästen. Han märker att gudinnan är närvarande i sin helgedom och ledsagar henne i djup vördnad, när hon kommer åkande efter kor. Då är det glada dagar, och alla ställen, som hon värdigas besöka och gästa, är festprydda. Man går ej i krig, man anlägger ej vapen; allt järn är inlåst; fred och ro känner man blott då, älskar man blott då, ända till dess samma präst återinför gudinnan i helgedomen, sedan hon fått nog av samlivet med de dödliga. Sedan tvås vagnen och täcket och, om man vill tro det, själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrättar tjänsten, men genast uppslukar dem samma sjö. Härav en hemlig skräck och en from ovetenhet om vad detta är, som blott de som skola dö få se.” (Tacitus 89, kapitel 40).

Vad som talar för att Pytheas kan vara källan är att Tacitus brukar benämna de gudar, som han berättar att finns bland germanerna, under gudanamn från Medelhavet, men här använder han den germanska teonymen Nerthus, lätt latiniserad. Men som framkommer längre fram i essän är Tacitus uppgifter om germanerna inte alltid att lita på. På ett svårförklarligt sätt blandar han uppgifter från olika håll (t ex estniska sedvänjor för han ner till Litauen som framgår av nästa kapitel). Frågan är om inte Tacitus beskrivning av gudinnan åkande runt i en vagn dragen av kor är en uppgift från Pytheas som denne tagit del av i Litauen/Lettland. Gudinnan där hette Laima och var associerad till kor. Kanske dyrkades hon där på det sätt som Tacitus berättar om.

Å andra sidan råder det inget tvivel om att under en period av äldre järnåldern var kulten av en gudinna med namnet Njärd vida spridd i Danmark och Sverige, vilket i Sverige framgår av ortnamn som t ex Närlunda. Men i fornnordisk mytologi tycks inga uppgifter om henne ha bevarats. Däremot finns det information om en gudinna vid namn Gefjon. Hon är associerad till tjurar, en mycket möjliga patriarkalisk förvandling från ko till tjur. Gefjon skulle med hjälp av sina söner, som hon stöpt om till tjurar, ha plogat upp den danska sunden och t o m Mälaren. Under just namnet Gefjon skulle hon också ha dyrkats av angler, saxare och daner även efter övergången till patriarkat. Av anglerna och saxarna fördes hon sedan till England efter romarrikets fall.

Kan det ha förhållit sig så att när grupper från Norge, Sverige och Finland sökte sig söderut i flykt från den förödande fimbulvintern kring 500 f Kr – grupperna har kallats östgermaner – så skulle de i sydöstra Östersjö-området kraftigt ha påverkats av fornlitauerna? De skulle ha tagit över fornlitauernas fruktbarhetskult, d v s kult av just Laima, men under nya namn. Sedan mesolitikum hade södra Baltikum bedrivit handel med Danmark utnyttjande södra Östersjöns kust som handelsled. Under det östgermanska etableringsskedet skulle handel med och inflytande från fornlitauerna ha varit av stor betydelse ekonomiskt och andligt.

Romaren Pomponius Mela (födelsedatum okänt, död omkring 45 e Kr), var verksam i Spanien. Han skrev kring år 43 e Kr en bok om världens geografi, där han utan senare fördomar hämtade uppgifter från Pytheas bok ”Om oceanen”. Notera triangelformen på Britannien, en uppgift tagen från just Pytheas arbete. Lägg också märke till hur Skandinavien under namnet Codanovia avbildas som en lite större ö i en skärgård. Observera slutligen att bortom floden Vistula men före ön Thule skulle det ha bott belgare, d v s kelter. Kartan är en rekonstruktion efter Melas text av Fridthiof Nansen, tryckt i ”Nebelheim 1”, Leipzig 1911.

Från Elbe-området skulle Pytheas ha fortsatt uppför Jyllands kust. Där gjorde han nästan säkert strandhugg för att få veta mera om bärnstensfyndigheterna här. Jylland beboddes då av ett folk som kallades kimbrer. Strabon berättar en del om dem, men den informationen är inte från Pytheas. Däremot finns det en intressant uppgift hos Pomponius Mela. Enligt Mela skulle det finnas ett hav norr om kimbrernas halvö och en ö ännu längre norr ut. Havet benämner han Codanus och landet norr om Codanovia (Romer 1998). Hydronymen Codanus skulle avse Skagerrak och Kattegatt, toponymen Codanovia Skåne och Blekinge. Men de moderna hydronymerna Skagerrak och Kattegatt är av holländsk ursprung från medeltiden och har ersatt en äldre fornnordisk beteckning, kanske Vikin.

Melas geografiska arbete finns i två versioner. Namnen Codanus och Codanovia uppträder i den äldre, De Chorographia (termen ”korografi” användes tills termen ”geografi” uppfanns av Eratosthenes). I den yngre versionen, De Situ Orbis, har Codanovia omdöpts till Scandinavia (ibid). Det har sannolikt att göra med att under kejsar Tiberius marina kampanj på Nordsjön och västra Östersjön, som leddes av hans bror Drusus, ökade romarnas kunskaper om detta område. Det är från denna tid Skandinavien har sitt namn. Det är troligen associerat till teonymen *Skaðin (asterisken betyder att ordet är rekonstruerat). Det skulle eventuellt ha kommit från ordet ”sand”, vilket kan vara fallet med Skanör. Moderna etymologer, alltså uttydare av ortnamns betydelse, undviker ohistoriskt religiösa uttolkningar. *Skaðin liknar emellertid så mycket gudinnenamnet Skade att det är troligare att det har göra med någon av hennes kultplatser i Skåne. Men det intressanta är att Skade ursprungligen betydde ”Skuggan” och var den man som troddes leva i en påle och manifestera den. Med denna stång utmärktes en handelsplats från gropkeramikernas tid framåt. Ingen vet hur gammal Kiviks marknad är, men det var en speciell plats redan på bronsåldern, vilket framgår av Kiviksgraven, som enligt Riksantikvarieämbetet skulle vara den största bronsåldersgraven i Sverige.

Hydronymen Codanus och toponymen Codanovia har däremot inte religiöst ursprung. Det latinska ordet cauda med vulgärformen coda betyder någonting avlångt, spetsig, ja, t o m penis. Det är Jyllands avlånga form, särskilt Skagen-udden längs ut i Kattegatt, som skulle vara cauda. Hydronymen Codanus skulle betyda havet kring Jylland och toponymen Codanovia landet vid Codanus-havets norra kust.

Dessa uppgifter hos Pomponius Mela kan härstamma från Pytheas. Men denne skrev på grekiska så de måste ha översatts till latin. Men de kan också komma från de kimbrer som sökte till Sydeuropa under ett stort härjningståg 118-101 f Kr. En möjlig förklaring till detta tidiga folkvandringståg var en tsunami som skulle ha ödelagt alla bosättningar utmed den jylländska västkusten. Kimbrernas härtåg stoppades till slut av romerska härar och större delen av kimbrerna tvingades slå sig ned i Sydfrankrike.

Det sägs om Pytheas att han under sin färd hela tiden följde kusten på höger sida. Det skulle betyda att han inte tog sig över Kattegatt och besökte Skåne. Men Meri är av annan åsikt. Han tror att Pytheas följde den svenska ostkusten upp till Mälaren. I romerska geografiböckerna omtalas en ö, Berga, som enligt Meri skulle vara en förelöpare till vikingastaden Birka i Mälaren (Meri 1983). Men Birka fanns inte förrän 1 000 år senare, en anakronism. Berga var troligen ett av namnen på Gotland och avsåg den höjd som först steg upp ur havet när man kom österifrån. Här kan också nämnas att författaren Alf Henriksson skrivit en skämtsam bok, också den full av anakronismer, om Pytheas fiktiva besök i Sverige (Alf Henrikson: Pytheas resa till Thule. Bra Böcker 1985).

I nästa kapitel av essän ska vi följa Pytheas fortsatta resa in i Östersjön.

Till nästa kapitel: Pytheas når 'Svabiska havet'.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106. Denna fil ytterligare uppdaterad 2017-01-15.

---

---

Källor till detta kapitel:

Cunliffe 2002: Barry Cunliffe: The extradordinary voyage of Pytheas the Greek. The man who discovered Britain.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae. Translated to English by John Bostock and Henry Thomas Riley, 1855.
Polybius 146 f Kr: Polybius: Historiae Översatt till engelska av W. R. Paton i Loeb Classical Library. Första upplagan 1922.
Ptolemaios: Claudius Ptolemy: The Geography. Översatt till engelska av Edvard Luther Stevenson, Dover Edition 1991.
Romer 1998: Frank E Romer: Pomponius Mela's Description of the World. University of Michigan Press.
Strabo 24 e Kr: Strabo: The Geography. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones 1917. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Strabo/home.html
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt av N. E. Hammarstedt, Stockholm 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni (Expeditionen till världens ände). Director Meedia.

---