E

n helt ny bild av stadsstaten Kartago håller på att tona fram tack vare ett intensivt arkeologiskt arbete under de senaste decennierna. Det blir allt tydligare att Kartago grundades vid dagens tunisiska kust som en följd av den assyriska stormaktens alltmer ingående kontroll av den fenikiska stadsstaten Tyr (som grekerna kallade Tyros och romarna Tyrus). Under flera sekel hade Tyr hade byggt upp ett handelsnät över Medelhavet och särskilt dess västliga delar. Det blev allt svårare att styra på grund av assyrierna krävde att dess ämbetsmän skulle vara närvarande vid förtullningen i Tyrs båda hamnar (Miles 2010: 65). Kartago grundades för att styra utvecklingen i väster vilket även innebar en garanti i fråga om tillförseln av det järn och silver, som assyrierna krävde. Leveransen av just dessa råvaror hade gett Tyr formell frihet i motsats till de andra fenikiska städerna som ingick som distrikt i det assyriska imperiet.

En kanaanitisk man. Utmärkande är det utstickande hakskägget och den färgglada kilten. Kopia från väggmålning i farao Seti I grav. Kungen regerade 1290–1280 f Kr. Han var far till den legendariska faraon Ramses II. Bild från Internet.

Kartago blev den första stad i Medelhavet som styrdes okorrumperat av lag. Den grekiska stadstaten Aten och senare Rom utformade sina konstituerande lagar sannolikt med Kartago med modell. Men senare under perioden av krig mot greker och sedan romare svartmålades Kartago av sina fiender. Men deras påståenden om bl a utbredda barnoffer i Kartago och dess kolonier har inte riktigt visat sig stämma. Det tycks främst ha varit barn, som dött en naturlig död före sexårs ålder, vars kroppar brändes i en förhoppning om att de skulle få ett nytt liv.

I denna uppsats ska vi presentera den nya bilden av Kartago som den politiskt mest avancerade stadsstaten i Medelhavet på 500-talet f Kr. Det var då som Kartagos politiska system stod som modell både för Aten och Rom. Men Kartago kom också att skilja sig från utvecklingen i länderna utmed Medelhavets norra kust på grund av kartagerna bevarade ålderdomliga fenikiska strukture och tycks ha påverkats av den lokala, numidiska kulturen. Det bidrog till att i viss mån göra dem till främlingar i de övriga medelhavsfolkens ögon.

Denna studie bygger på en rad av böcker på i första hand engelska som utgetts sedan 1960-talet (se litteraturförteckningen längst nere på sidan). Men den nya bilden tillhandahålls framförallt av professorn i arkeologi vid universitet Pompeu Fabra i Barcelona i Spanien, Maria Eugčnia Aubet. Hennes bok från 2001, The Phoenician and the West: Politics, Colonies and Trade (Fenikierna och västern: politik, kolonier och handel), gör inte bara en djupare och bredare undersökning av de många antika källor, som finns om fenikierna och Kartago, utan använder sig också av resultaten från de senaste 20 årens arkeologiska utgrävningar av Kartago och de puniska kolonierna för att dels lära oss att bättre förstå, dels korrigera den bild som antikens författare lämnat till oss. Därtill har Richard Miles bok Carthage Must Be Destroyed (Kartago måste förstöras) spelat en viktig roll (2010).

Den fenikiska handeln

Men först måste vi teckna den fenikiska bakgrunden. Det område, som vi men också antiken kallade Fenikien, omfattade i stort sett vad som i dag är Libanon. Men ursprungligen bildade landet mellersta delen av Kanaan, som sträckte sig från Palestina över Libanon in över det syriska kustlandet. Både norr och söder om järnålderns Fenikien fanns under bronsåldern kanaanitiska städer: i norr framförallt Ugarit. Fenikierna själva kallade sig kanaaniter och det tycks de har gjort redan på 1300-talet f Kr. Enligt de egyptiska Amarna-tavlorna från denna tid benämnde de sig Kenaani eller Kinaani.

Ordet skrevs först ”kn'n” och det har två betydelser. Det kan dels betyda också betyda låg- som i lågland, dels röd (Cullican 1966). Det är troligt att betydelsen lågland var den ursprungliga beteckningen, avseende kustlandet mellan havet och höglandet, d v s Libanon-bergen respektive de judeiska bergen. I denna betydelse användes namnet kanske redan på natufiernas tid. Men sedan råkade folk i byarna i mellersta delen upptäcka att murex-snäckorna kunde användas till att färga linnetyger röda, särskilt då i åtråvärd purpur. Det ledde att låglandet blev ”rödlandet”. Akkaderna i städerna i Mesopotamien skrev ”kinahhu”, det röda folket. I Bibeln använde formen ”k^ena'ni”, ungefär just ”rödlandet”. Men det kom också att bli en synonym för en handelsman som sålde pupurfärgade tyger (Albright 1975: 520).

Beteckningen fenikier har vi fått från grekerna, som troligen hade översatt det från det semitiska ordet i den röda betydelsen. Romarna tog i sin tur över grekernas ord i form av ”poeni”. Av det gjordes sedan adjektivet ”punicus” (punisk). I senare västerländsk tradition omtalas därför också kartagerna som ”punier” (ett ord som vi här använder omväxlande med kartager). Men själva betecknade sig kartagerna som kanaaniter och det gjorde ännu deras ättlingar på 400-talet e Kr enligt den kristne filosofen och kyrkomannen Augustinus (Aubet 2001:11).

Filistéernas tid

Järnålderns handelsidkande stadsstater i Fenikien var från norr räknat Aradus (i dag Arvad), Byblos (Jbeil), Berytus (Beirut), Sidon (Saida) och Tyr (el-Sor, som grekerna som sagt transkriberade till Tyros). Dessa städer hade kommit igång som handelssamhällen redan på slutet av bondestenåldern (början av 2000-talet f Kr) genom handel med egyptierna. På denna tid var Byblos ledande. Staden exporterade purpurfärgade linnetyger och stockar av ceder, pinje och cypress mot import av bl a papyrus. Från mitten av 2000-talet f Kr blev Byblos centrum för en transitohandel mellan Egypten och de då blomstrande kungarikena i Syrien, bl a Ebla (Aubet 2001). Fenikierna själva kallade staden för Gubla, Gubal eller Gebal (ibid). Grekerna benämnde papyrus för ”biblos”, vilket sedan också blev deras beteckning för staden – det är härifrån vi även har namnet på kristendomens heliga bok, Bibeln.

Efter ett sammanbrott för handeln under perioden 2300-1900 f Kr, då ett beduinfolk från det inre av Arabien, amoriterna, trängde in i Kanaan för att till slut slå sig ned i Syrien. Under den följande perioden (1900-1500 f Kr) var det Tyr som ryckte fram som ledande stad. Sedan intensifierades handeln och 1500-1200 f Kr fungerade de fenikiska städerna som en nav i varuutbytet mellan Egypten, mykenerna, Troja, de syriska städerna, de framväxande hettiterna och Mesopotamien.

Denna blomstringsperiod tog slut i och med en rad omstörtande händelser som också kom att innebära slutet på bronsåldern i östra Medelhavet. Det började med den israelitiska invasionen i Palestina kring 1230 f Kr. Det fortsatte med Trojas fall kring 1190 f Kr och ödeläggelsen av hettiternas huvudstad Hattusa i nordöstra Anatolien något år senare. Sedan förstördes mykenernas städer och de s k Sjöfolken angrep Egypten. Det abrupta stoppet för handeln ledde till en stor kris och ett snabbt förfall i de fenikiska städerna (Aubet 2001). När Sjöfolken sedan gick till överaskande angrepp mot dem föll de lätt och bl a Tyr blev ödelagd.

Varifrån kom Sjöfolken?

Ett fragment från Ramses III gravtempel. Det visar en libysk krigare med intrikat frisyr, tillfångatagen av Ramses III när Sjöfolkens anfall på Egypten slogs tillbaka vid Pelusium i Nilens delta. Bild från Internet.

Filistéerna var den största av åtminstone fem folkgrupper som bildade Sjöfolkens stridskrafter. Kring 1180 f Kr etablerade de sig som härskare över det ursprungliga Kanaans södra kustland (Aubet 2001). Det är från den grekiska benämningen Filistaia som namnet Palestina har uppstått. De försökte som hettiterna före dem hindra andra folk att använda järn, men det var fåfängt. Med dem introducerades användningen av järn i Kanaan. De gjorde sig också snabbt till den nya sjömakten på östra Medelhavet.

Genom att språkligt identifiera de filistéiska namn som bevarats, hävdar Albright att de var pelasger, som talade ett luviskt språk (Albright 1975: 513). Pelasgerna skulle ha trängts undan från den grekiska skärgården och Anatoliens södra kust av ett folk som brutit upp från dagens Ungern – att döma av kermik påträffat i Trojas ruiner. I det klassiska Grekland skulle de bli kända som joner. Det är den anatoliska hypotsen.

Sedan finns det den mykenska hypotesen. Ett av sjöfolken kallas i de egyptiska källorna för Shelekesh, i Bibeln Cheretiter. De sades komma från Caftor, d v s Kreta. De skulle ha varit mykener som drivits bort från sina bebyggelseorter på fastlandet och Kreta av en annan våg av kontinentaleuropiska invandrare. Dessa invandrare skulle vara de dorer som var det andra stora befolkningselementet i det klassiska Grekland. Denna migration verkar bekräftas av Culican, som finner i vissa av filistéernas begravningsseder och i den beväpning de hade (framförallt långsvärd) indikationer på ett kontinentaleuropeiskt kulturinflytande (Culican 1966: 70-71).

I de egyptiska källorna omnämns ytterligare tre folk: Shrdn, Shkl och Trshw. Cullican menar att Shrdn kanske var frågan om folk från Sardinien. Shkli skulle vara identiskt med det gamla Sikel-folket från Sicilien medan Trshw skulle ha varit arkaiska fastlandsitalienare, kanske de blivande etruskerna (Cullican 1966: 66).

Skelettfynd visar att i slutet på bronsåldern kom en våg av invandrare från östra medelhavsområdet till Italien, Sicilien och norra Tunisien (Camps 1974). Det skulle ha kunnat vara trojaner och pelasger från Mindre Asien. Enligt en antik tradition skulle trojaner, som överlevt Trojas fall, ha slagit sig ned i det blivande Etrurien och bidragit till utvecklingen av den etruskiska kulturen. Pelasgerna åter flydde inför den framträngande horden av invandrare från Östeuropa. De slog sig ned inte bara i Syditalien och Sicilian utan även i norra Tunisien, där de skulle ha gett upphov till Haouanet-kulturen (som vi ska återkomma till senare i artikeln).

Men en del pelasger kan tänkas ha drömt om att återerövra sina gamla hemländer utmed Anatoliens södra kust. De lyckades kanske mobilisera en flotta från Sardinien, Sicilien och norra Italien. När deras försök till återövring misslyckades slog de sig ihop de likaledes flyende mykenerna och prövade på att erövra Egypten. Inte heller det lyckades utan Sjöfolkens krigare togs till fånga och gjordes till förslavade legoknektar i den egyptiska hären. Där kom de att sättas i garnison i södra Kanaan (dagens Gaza-remsa). När Egypten sedan försvagades kunde de göra sig fria och ta kontrollen över hela det palestinska kustområdet och en del strategiska punkter i inlandet.

Tyrerna lärde av Sjöfolken

Det är under denna filistéernas tid som fenikierna åter försökte ta sig ut på Medelhavet. Men de stod därvid inför ett svårt problem. De filistéiska handelsskeppen verkade också som hänsynslösa pirater. Problemet ser ut att ha lösts genom två åtgärder. Det ena var att man byggde större och högre skepp, som var svåra att borda från mindre fartyg. Den andra var att man skaffade sig beskydd av filistéiska furstar genom att ge dem del i vinsten från handelsföretag bortom filistéernas handelssfär.

Sidon och Tyrs expansion västerut skulle ha börjat med att de seglade bortom det område som filistéerna kontrollerade. Byblos förblev emellertid trogen Egypten som handelspartner. De största skeppen, som troligen hade utgått från Sidon, visade sig sedan också vara högsjöskepp, som inte bara klarade av västra Medelhavets större vattenvidder och utan även gick att navigera på Atlanten.

Ett problem som föga beaktats är hur fenikierna, som tidigare alltid ängsligt kajkat utmed kusten i små ganska båtar, plötsligt byggde stora skepp och vågade sig ut på vattenvidderna. Särskilt anmärkningsvärt är att djärvdes segla förbi Sicilien, som var filisteernas och sedan också grekernas yttersta gräns västerut.

Den libanesiska historieprofessorn Dimitri Baramki har föreslagit att fenikierna fick hjälp av Sjöfolken i form av sardiska och sicilianska lotsar, ja, att de försiktiga kanaaniterna förvandlades till djärva fenikier tack vare att olika grupper av Sjöfolken flyttade in i städerna och påverkade utvecklingen (Herm 1975: 54). Det är hur som helst mycket troligt att kunskap om västra medelhavsområdet nådde fenikierna genom Sjöfolken och att denna kunskap hjälpte dem att hitta västerut.

Enligt antika källor skulle Sidon ha hjälpt till att återuppbygga Tyr. Det skulle ha skett så tidigt som 1191 f Kr (Aubet 2001: 29), vilket troligen är fel eftersom det skulle ha inträffat före Tyr ödelagts av Sjöfolken (deras framfart stoppades 1149 f Kr av farao Ramses III vid Pelusium). Men efter det Tyr kommit på fötter kan det tänkas att stadens befolkning utökades av grupper från Sjöfolken. Med deras hjälp hittade tyriska skeppt till Sicilien och Sardinien. Därifrån nådde man Spaniens östra kust. Den behövde de sedan bara följa för att nå Gibraltars sund. Vid det laget hade tyrerna fått höra talas om silverförekomsterna i Tarshish, på svenska Tarsis och på grekiska Tartessos, i sydvästra Spanien. Det kan inte uteslutas att tyriska högsjöskepp redan på 1000-talet f Kr köpte silver av storhövdingen för Tarsis. På hemvägen seglade de sedan längs den nordafrikanska kusten.

Silverhandeln berikade

Tack vare silverhandeln med Tarsis skulle alltså Tyr ha blivit rikare och fått ökande resurser. Dem använde man bl a till att investera i den landväga transitohandel mellan Egypten och Mesopotamien, som åter fått ett uppsving under filistéernas övervakning. Därvid kom de att också börja samarbeta med israeliterna under kung David, som även hade dragit nytta av denna handel. Samarbetet ledde till tyrerna gick ihop med israeliterna i ett krig mot filistéerna (Albright 1975). De sistnämnda krossades år 975 f Kr. Därefter var det fenikierna som ensamma behärskade Medelhavet och som i sin tur inte drog sig för sjöröveri. Men efter 100-200 år kom grekerna med i leken.

Det var tack vare de effektivare verktygen av järn som fenikierna kunde börja bygga både längre och högre skepp än tidigare. Tekniken att konstruera fartyg med köl tros ha uppfunnits av kretenserna och ha förts vidare av mykenerna (Herm 1975). Men beaktande det faktum att skepp med köl tycks ha varit kända i södra Mesopotamien redan på 3000-talet f Kr är det troligt att uppfinningen gjordes i någon av länderna runt Indiska oceanen. Den nådde Egypten via Röda havet kring 3100 f K och därifrån hittade den till både Kreta och Fenikien.

Fenikiska skeppskonstruktörer var berömda redan på bronsåldern. Under järnåldern tillverkade de tre typer av skepp: Små sådana för kusttrafik, stora och höga högsjöskepp med betydande lastkapacitet, samt smala och långa örlogsskepp, som utmärkte sig för snabbhet. De sistnämnda var utrustade med en ram i fören, en fenikisk uppfinning.

Fenikiskt handelskepp seglande för fulla segel. Notera styråran i aktern. En liknande fanns på andra sidan, vilket gjorde skeppen lätta att styra. Både stäven och aktern är uppsvängda, kanhända som ett minne av tiden då båtar gjordes av säv i Egypten. De tidiga fenikiska båtarna bar i stäven ett hästhuvud och omtalades därför som havets hästar. Den karaktäristiska böjningen upptill i akterdelen är en detalj som återfinns på en del skeppsristningar i Norden. Tack vare införande av verktyg av järn kunde fenikierna bygga större skepp än vad någonsin tidigare setts på Medelhavet. Bilden är ett foto av en relief på en stele, som finns i museet i Beirut.

Efter det filistéerna krossats gick handeln över i ett nytt skede. De fenikiska städerna började anlägga kolonier i östra medelhavsområdet. Enligt grekisk tradition skulle Thebe i Boeotien på grekiska fastlandet ha grundats som en fenikisk koloni. Men det har inte gått att finna några arkeologiska bevis för det. Det troliga är att myten om tyrern Kadmus, som sökte sin försvunna syster Europa, som rövats bort av Zeus, och till slut kom att grunda Thebe, uppstod i samband ned boeotiernas långvariga samarbete med kartagerna.

Andra grekiska traditioner hävdar att fenikierna först anlade en koloni på Rhodos och därifrån expanderade vidare uppför den anatolika kusten (Jidejian 1969). Östra delen av det Egeiska havet var vid denna tid mera utvecklad och hade större resurser för handel än det grekiska fastlandet. Tyr och Sidon å sin sida inriktade sig på Cypern med dess metallförekomster, särskilt koppar. Arkeologiska fynd visar tyrisk närvaro i staden Kition nära Larnaka på Hiram I:s tid på 900-talet f Kr (Aubet 2001). I samband med detta grundade Tyr på Cypern en koloni, som fick namnet ”Den nya staden” eller på fenikiska Kart Hadasht (Culican 1966). Om detta första Kart Hadasht var identiskt med Kition är okänt.

Den fenikiska handeln med invånarna i den grekiska arkipelagen och troligen den anatoliska kusten, medförde att grekerna stimulerades att själva börja bygga skepp och bedriva handel. Den ökande konkurrensen från grekerna bidrog sannolikt också till att att fenikierna kom att lägga tyngdpunkten i sin handel till västra medelhavsområdet.

Navigation efter stjärnorna

Den franska arkeologen Pierre Cintas, en gång en av banbrytarna för arkeologin i Nordafrika, lanserade år 1949 en hypotes om att fenikiska kaptener skulle ha föredragit att segla dagtid och övernatta i en trygg hamn (Aubet 2001). Så fenikierna skulle steg för steg ha byggt ut ett system av övernattningshamnar med omkring 40 kilometers mellanrum utmed den nordafrikanska kusten. Men problemet har varit att det inte gått att hitta detta system av hamnar. Därtill ligger flera av de fenikiska kolonierna, bl a Ibiza på Mallorca, till så att det krävdes en segling långt över 40 km för att nå dit.

Aubet menar att Cintas hypotes kan ha gällt för själva kusttrafiken med små båtar, men inte för de stora högsjöskeppen. Hon lanserar därför djärvt en ny hypotes: Fenikierna hade av de mesopotamiska kaldéerna skaffat sig för tiden så pass omfattande astronomiska kunskaper att de i klarade av att navigera även nattetid efter stjärnhimlen. De styrde med Lilla Björn och Polstjärnan som riktmärke (Aubet 2001: 168).

Hon har också lyckats ta fram hastigheten för de fenikiska skeppen. Med god förlig vind kunde de göra omkring 8 kilometer i timmen. Det betyder att en seglats från Tyr till Cadiz i sydvästra Spanien skulle ha tagit omkring tre månader (Aubet 2001: 172). Då man endast seglade sommartid, betyder det att skeppen måste övervintra i Cadiz och kunde återvända först nästa år. Tyrs handel med västra medelhavsområdet var m a o tidskrävande.

En seglats från Kartago till Cadiz tog däremot bara 7 dygn. En stor hamn, som styrde handeln i västra medelhavsområdet, innebar tidsbesparingar och effektivisering av ekonomin. Den engelska arkeologen Richard Miles är också av den uppfattningen att Kartago grundades med detta syfte (Miles 2010). Men Kartago kan ändå ha grundats av en konservativ grupp, som till en början inte ville ha något med Tyr att göra. När kolonin i Nordafrika sedan snabbt växte till stad (10 000 invånare efter 100 år; Miles 2010) var det logiskt att göra den till den ledande hamnen i västra Medelhavet, emellertid underställd Tyr.

Så de kolonier som grundades utmed den nordafrikanska kusten tycks ha kommit till som centra för en lokal handel, även om de kunde användas som övernattningshamnar. Sedan gammalt fanns det ett helt fenikiskt kvarter i Memfis i Egypten. Vid expansionen västerut grundades tidigt som handelsstation början till den stora romerska staden Leptis Magna i dagens Libyen. Andra sådana tidiga stationer verkar Hadrumetum (dagens Sousse) och Utica i Tunisien ha varit. I Algeriet kan Icosium (nuvarande Alger) och Mersa Maddakh, 40 km väst om Oran, kommit till i detta skede. I Marocko anlades Tangier som en sådan station (namet skrevs ”tng” av fenikierna vilket har utlästs Tingir; ortnamnet Tangier är alltså uppemot 3000 år gammalt).

Gadir blev Cadiz

Efter Gibraltars sund etablerade sig fenikierna på en ö utanför Guadelete-flodens mynning i Cadizbukten (en bit söder om den mera kända floden Guadalquivirs mynning). Det tycks ha skett på initiativ av Melqart-templet i Tyr – templets orakel skulle ha gett mycket detaljerade anvisningar om var kolonisterna skulle slå sig ner (Aubet 2001: 260-61). Kring den första handelsstationen byggdes en mur, vilket tycks ha varit ursprunget till det fenikiska namnet Gadir, som betydde just mur, befäst citdell. Grekerna kallade staden Gadeira, romarna i sin tur Gadez. Av det blev det till slut Cadiz.

Antikens författare påstod att grundandet skedde omkring 1104 f Kr, men de arkeologiska fynden pekar på en tidpunkt kring 760-750 f Kr. Emellertid är det som sagt mycket troligt att fenikiska skepp hittat till det legandariska Tarsis långt tidigare. Aubet hävdar att Tarsis var det lågland, som sträcker sig från Atlanten inåt land i Guadalquivirs breda floddal och breder ut sig kring staden Huelva (Aubet 2001: 279). Det var redan på bronsåldern legendariskt för sina metallfyndigheter: koppar, silver och guld.

Vad Aubet inte beaktar är Bibelns uppgifter om den ”Tarsisflotta”, som kung Salomo skulle ha haft ”jämte Hirams flotta” (I Kungaboken 10:22). Salomo regerade 960-930 f Kr – alltså lång före Gadir grundades enligt de arkeologiska dateringarna. Det har varit mycket diskussion om huruvuda Bibelns Tarsis är identiskt med Tartessos. Det har också diskuterats om ”Tarsis-skepp” (ibid 22:49) skulle ha varit en speciell typ av skepp som användes för malmtransporter.

Salomos fartyg seglade från Aqabaviken genom Röda havet ut på Indiska oceanen till Ofir, som troligen låg i Indien beaktande längden på resorna: tre år. Hur som helst måste det vara frågan om högsjöskepp, som klarade sig på de stora oceanerna. Tyrerna var banbrytande just i att kunna bygga sådana skepp. De användes på traden till Tarsis i Spanien, troligen långt före Hiram I. Första kungaboken använder beteckningen ”Tarsisskepp” på ett självklart sätt som visar att det var ett sedan gammalt etablerat begrepp. Som vi sett tidigare är det troligt att stora högsjöfartyg från Tyr gjorde expeditioner till Tarsis redan på 1000-talet f Kr. Men sedan hände någonting på 700-talet som gjorde det angeläget att grunda Gadir.

Efter tillkomsten av denna stad skedde en vidareexpansion söder- och norrut. På den nordafrikanska atlantkusten grundades bl a Lixus och Moragor i nuvbarande Marocko. Sedan hittade man till det område i norra Spanien, Galicien, där tennförekomsterna i Oestrymnides, som området benämndes av antikens författare, exploaterades (Cunliffe 2001).

Ända till Norden?

Norr om Galicien tycktes det länge inte ha funnits några spår av fenikier. Men antika källor hävdar att de skulle ha seglat till England och hämtat tenn från Cornwall. I Norge och Sverige skulle det också gå att identifiera stora fenikiska skepp, s k trerimmare, bland bronsålderns hällristningar. Därtill finns det omtvistade tecken på att ett semistiskt språk använts i religiösa sammanhang i Norge från bronsåldern långt in i järnåldern.

Men så på 1990-talet började professorn i tysk och teoretisk lingvistik vid Ludwig Maximilian Universitetet i München i Tyskland, Theo Vennemann, sända ut artiklar som sedan blev böcker där han hävdade att en stark punisk påverkan på det keltiska språket och sedan också på tyska idiomet hade inträffat. Det fanns till en början ingen arkeologisk dokumentation på denna omfattande närvaro. Men småningom ändrades bilden: över tiotalet ortnamn i England kunde ha puniskt ursprung, och flera hundra puniska mynt hade hittats över hela England (Green 2015).

Det som skulle bli kelterna kom österifrån någon gång

Misstankarna om en fenikiskt närvaro i Norden inordnar sig emellertid i ett större mönster av påstådda och/eller misstänkta fenikiska navigationsbragder. Herodotos hävdar att fenikierna skulle ha seglat runt Afrika: från Röda havet söderut utmed den östafrikanska kusten, runt dagens Sydafrika och norrut upp längs västkusten för att komma till Medelhavet genom Gibraltars sund. Herodotos uppgifter om att de först skulle haft soluppgången till vänster och sedan till höger är en detalj som har ansetts göra denna seglats högst möjligt. Därtill finns det uppgifter om att fenikierna från sina baser i Marocko skulle ha sökt sig ned till Västafrika och återkommande bedrivit handel där. Källan är en berättelse av kartagisk kapten, Hanno, som översatts till grekiska.

Vad gäller Atlanten skulle fenikierna ha hittat till Madeira. En berömd kartagisk kapten, Hamilcar, skulle rentav ha sett konturerna av den karibiska övärlden på andra sidan Atlanten. Det har t o m framförts misstankar om att fenikierna skulle ha anlagt en koloni i södra Nordamerika (förklaringen till förekomsten av vita indianer där). Det finns rentav den möjligheten att fenikikerna för en tid upprätthållit handelsförbindelser med Centralamerika, varvid de hämtat bl a tobak och cocablad (som köptes upp av det egyptiska hovet), och kanske oavsiktligt stimulerat till uppkomsten av den s k Olmekkulturen där.

Norskt silver lockade

Mot denna bakgrund skulle det inte vara omöjligt att fenikiska skepp skulle ha besökt Skandinavien i syfte att köpa sydnorskt silver och nordnorskt valrosselfenben. Men för allt detta saknas som sagt handfasta arkeologiska bevis. Det har därför föreslagits att hällristningarna har sin bakgrund i att unga män från Norden gjorde resor till Medelhavet. När de återvände uppfattades de som hjältar och erhöll en berömmelse som återspeglas i hällristningarna (Isoaho 2002).

Om fenikierna anlade en handelsstation någonstans i Norden, vore det rimligt att söka den i Oslofjorden. Då gäller det att hitta ett ”puniskt landskap”, som Cintas kallade det (Moscati 1968: 100-101):

1. En udde eller en ö nära land med grunda vikar, som tillät fenikierna att dra sina skepp i land.
2. Nära stranden ett lättodlat landområde som möjliggjorde odling av livsmedel för de handelsmän och soldater som skulle vistas där i åtminstone ett år.
3. En om inte flera källor med drickbart vatten.
4. Klippor, som tillät fenikierna att hugga vertikala klippgravar. De gravsatte inte sina döda i sjön utan i upphuggna schakt någon meter under jorden.

Utgående från dessa kriterier hittade Cintas bland den fenikiska bosättningen i Tipasa i Algeriet. Vid svenska Västkusten och i Oslofjorden gäller det dock att ta landhöjningen i beaktande!

Dateringsproblemet

Antikens historiker hävdade att den fenikiska expansionen satte igång ganska snart efter den berömda stadsstatens Trojas fall i början av 1100-talet f Kr (kanske kring 1184 f Kr). Dagens arkeologiska utgrävningar har inte kunnat bekräfta de antika dateringarna. Men som den amerikanska forskaren i semitiska språk och palestinsk arkeologi, William Foxwell Albright (1891-1971), har påpekat var ingen mer omfattande fenikisk expansion möjlig före 975 f Kr, då de dittills dominerande filistéerna krossades (Albright 1975). Den förre professorn i semitisk filologi vid universitet i Rom, Sabatino Moscati, påpekade i sin tur i sin stora bok ”The World of Phoenician” att det tar en viss tid förrän en handelsexpansion och kolonisering avsätter arkeologiska spår. Professorn i arkeologi vid universitet i Oxford, Barry Cunliffe, medger indirekt i sin stora bok ”Facing the Ocean” att så kan vara fallet. Men den spanska arkeologen María Eugenia Aubet är i sin viktiga bok ”The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade” obönhörlig. Det är de arkeologiska dateringarna som gäller, även om hon redovisar för de antika.

Hon hävdar att antikens författare sköt bakåt i tiden sina dateringar får att få en kontinuitet i tiden mellan Trojas fall och den fenikiska expansionen. Men Albright hävdar att det var frågan om ett slags räknefel hos antikens författare. De utgick ett generaliserad medellängd på 40 år för varje generation. När de sedan räknade tillbaka generation för generation lade de 40 på 40 år utan hänsyn till inblandade personers verkliga livslängd (Albright 1975). Därmed sköts tidspannet längre tillbaka i tiden än vad verkligen var fallet.

Men det kan ändå ligga något i Aubets iakttagelse. Det var nämligen inte bara Troja som förstördes i början av 1100-talet f Kr utan även staden Ugarit nära dagens Lakatia i norra Syrien samt Tyr. Varken Troja eller Ugarit byggdes upp i motsats till Tyr. Ugarit hade varit en kanaanitisk stad. Fanns det något samband mellan Troja och Ugarit (och därmed Kanaan)? Såg antikens författaren den fenikiska ekonomiska aktiviteten och kulturen som en förlängning av den trojanska?

I dagens läge finns inget svar. Men det kan inte uteslutas att bland de grupper av Sjöfolken, som bidrog till att Tyr kunde återuppstå, fanns ättlingar till flyktingarna från Troja. Hos dem var troligen ännu minnet av Troja levande och de ville kanske se Tyr som det nya Troja. Denna stad hade varit bronsålderns mest legendariska sjöfarts- och handelsstad i Medelhavet. Att jämföra Tyr med Troja var därför tilltalande för tyrerna särskilt under Hiram I:s tid då Tyr ryckte fram som ledande fenikisk stad. Tyrerna skulle sedan ha överfört denna uppfattning till grekerna, som under sin orientaliska period såg sig som fenikiernas ”lärjungar” och därför valde dateringar strax efter Trojas fall. Vi får inte glömma att fenikierna gav grekerna

• sitt alfabet;
• en mängd mesopotamiska mytologiska föreställningar, som bidrog till att den grekiska mytologin blev så omfattande;
• sin handels- och sjörätt (som grekerna placerade under den nyskapade guden Apollons beskydd);
• tekniken att bygga stora skepp på köl;
• och idén att anlägga kolonier för att få kontinuitet i handeln.

I själva verket ser det ut som om fenikierna snabbt drog med sig grekerna. De samarbetade också nära under flera sekel (Culican 1966). Det omfattande östliga inflytandet på det gamla Grekland framgår också av att det klassiska grekiska språket hade ett ordförråd som till omkring 50 procent bestod av semitiska ord, inlånade från dels det fenikiska, dels det egyptiska språket.

Till nästa kapitel: Antikens handelsekonomi.
Till Historiemeny.

Källor

Albright 1975: W F Albright: Syria, The Phillistine and Phoenicia, kapitel XXXIII i andra delen av volym II i Cambridge Ancient History, redigerad av Edwards, Gadd, Hammond och Sollberger. Tredje upplagan 1975.
Aristotle 350 f Kr: Aristotle: Politics. Översatt från grekiska till engelska av Benjamin Jowett.
Aubet 2001: Maria Eugčnia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Camps 1974: Gabriel Camps: Les Civilisation préhistorique de l'Afrique du nord et du Sahara.
Cintas internet: Pierre Cintas: The Sign of Tanit, Interpretations of a symbol http://phoenicia.org/pagan.html#anchor87202
Culican 1966: William Culican: The First Merchant Venturers - the Ancient Levant in History and Commerce.
Driss 1962: Abdelaziz Driss: Treasures of the Bardo National Museum.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Pattern in Comparative Religion.
Fantar 1992: M'Hammed Hassin Fantar: Tunisie - terre de rencontre et de civilisation. Utställningskatalog.
Finley 1973: M I Finley: The Ancient Economy.
Green 2015: Caitlin Green: Thanet, Tanit and the Phoenicians: Place-Names, Archaeology and Pre-Roman Trading Settlements in Eastern Kent? Dr Caitlin Greens blogg, Tuesday, 21 April 2015 (https://www.caitlingreen.org/2015/04/thanet-tanit-and-the-phoenicians.html)
Gurney 1975: O R Gurney:The Hittites. Tredje upplagan.
Harrod internet: James Harrod: Three Million Years of Prehistoric Art, Religion and Symbol in Human Evolution http://www.originsnet.org/; Protostatyetten från Tantan: http://www.originsnet.org/nenatoolsfems/pages/b)tantanfront.htm
Herm 1975: Gerhard Herm: The Phoenicians - The Purple Empire of the Ancient World. Utgiven på tyska 1973, översatt till engelska av Caroline Hillier.
Herodotos 2005: Herodotos: Historia. Översatt från grekiska av Claes Lindskog.
Hoyos 2010: Dexter Hoyos: The Carthaginians. Routledge.
Isoaho 2002: Niklas Isoaho: Mission i brons – Södra Skandinaviens kontakter med medelhavskulturer under bronsåldern. C-uppsats i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.
Jidejian 1969: Nina Jidejian: Tyre through the Ages.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. På tyska 1951, översatt till svenska av Assar Asker.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Mannen som synar världen Historiens Fenix (http://hypertexter.se/Surveyor.htm)
Miles 2010: Richard Miles: Carthage Must Be Destroyed: The Rise and Fall of an Ancient Civilization. Viking Penguin.
Moscati 1968: Sabatino Moscati: The World of the Phoenicians. Orginalet utgivet på italienska 1965, översatt till engelska av Alastair Hamilton.
Parpola 1982: Simo Parpola: Mesopotamien i Bonniers världshistoria, del 2, Flodrikena, huvudredaktör Erling Bjöl.
Trump 1980: D H Trump: The Prehistory of the Mediterranean.
Vinjetten överst på sidan: Vinjett by RedTonyderivative work: Stegop – CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32750702

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 14-11-30. Förstörd genom sabotage utifrån. Förnyad utläggning 21-01-11.

Välkommen att kommentera artikeln

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

⇑ Tryck här för upp! ⇑