hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
| | | | |

Du är här: >> Avdelning >> Filosofi
Publicerad 2020-03-05


Vad är medvetandet? Människan har grubblat över den frågan i årtusenden. Så har även jag, men bara i decennier. Under denna tid har emellertid vår kunskapshorisont vidgats och öppnat för nya möjligheter till ett svar. Vi kan i dag se medvetandet i aspekter hämtade från paleontologi och astronomi. Medvetandet måste vara resultatet av en biologisk evolution. Men hur det kan vara uppbyggt och fungera låter sig endast förklaras av astronomin och dess upptäckt av mörk materia. Kvantfysisk teknik i förening med denna materia gav oss och alla andra eukaryoter medvetandet. Men dessa materialistiska idéer krockar med en ny strömning inom filosofin, som ånyo hävdar att materien är besjälad.


1. Eukaryoterna

E

ukaryoter kallas celler, som har cellkärna och ett cellmembran. Det är eukaryoter som bygger upp alla levande varelser inom rikena djur, växter och svampar. Eukaryoter kan tänkas ha uppstått för kanske 3 miljarder år sedan. Någonstans i deras tidiga utveckling uppstod sannolikt också medvetandet.

Men först några ord om den naturvetenskapliga hjärnforskningen. Michele Farisco är en moralfilosof från universitet i Neapel. Hösten 2019 doktorerade han i neuroetik vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet. Han säger i sin gedigna avhandling: ”Hjärnforskningen har förflyttat sig från att uppfatta hjärnan som en enkel mekanistisk input-output apparat mot ett perspektiv som beskriver hjärnan som ett komplext, dynamiskt och plastiskt organ som är spontant aktivt och projektivt” (Farisco 2019: 29; min översättning från engelska).

Sin egen modell för medvetandet presenterar Farisco så här: ”Jag hävdar att medvetandet är en inneboende egenskap hos hjärnan, vilket innebär att hjärnan är inneboende medveten så länge den behåller sin förmåga att värdera och forma modeller av världen” (ibid; min översättning).

Fariscos modell förklarar varför medvetandet tenderar att vara aktivt hela tiden, inte hur det kan fungera.

För att få ett annat perspektiv på fenomenet och dess utveckling låt oss börja med en idé om medvetandets enhet som varit central sedan den tyska filosofen Immanuel Kants dagar (1724–1804). Den amerikanska filosofen Larry Jorgensen definierar medvetandets enhet på följande sätt: ”Det mänskliga medvetandet uppvisar ofta en slående enhet. När man hör ett buller och, säg, en smärta, är man inte medveten om först bullret och sedan för sig smärtan. Man är medveten om bullret och smärtan samtidigt som en aspekt på en enda medveten erfarenhet” (Jorgensen 2014; min översättning).

Relationsmedvetandet

När jag som kulturjournalist intervjuade den svenska filosofen Anders Wedberg (1913-78) i anledning av det verk i tre band, ”Filosofins historia”, som han utgett, förklarade Wedberg för mig att medvetandet var ett centrum för relationer. Som framgår av exemplet ovan är medvetandet den instans i hjärnan där information från kroppens utsida (bullret) och från insidan (smärtan) blir uppmärksammad; kroppens relationer utåt och inåt synliggörs. Vi har onekligen behov av att kunna reagera på och behandla information utifrån och inifrån. Denna viktiga aspekt på medvetandet kallar jag här relationsmedvetandet. Det kan misstänkas ha uppkommit när flercelliga eukaryoter behövde information från både utifrån och inifrån. Det kan ha inträffat kanske för 2 miljarder år sedan (livets tidiga utveckling gick mycket långsamt).

Men som datorn har program som inte syns på skärmen utan surrar i bakgrunden har medvetandet sådana ”program”. Att jag satt ordet program inom parentes beror på att vi saknar praktiskt användbara termer för hjärnans olika aktiviteter. Medvetandet har likheter med en datorskärm, men det är bara det att ”medvetandets skärm” utgör en gåtfull form av direkt förnimmande, inte ett betraktande utifrån.

Existensmedvetandet

Ett av dessa ”program” som surrar i medvetandets bakgrund är existensmedvetandet. Och det var med det som fenomenet medvetandet föddes. Jag kom detta medvetande på spåren tack vare min lärare i filosofi vid Helsingfors universitet, Jaakko Hintikka (1929–2015). På 1950-talet hade han hade skrivit en liten essä om Descartes berömda sats Cogito ergo sum (jag tänker, alltså är jag till). Hintikka utgick från Descartes metod, som byggde på att tvivla på allt. När Descartes försökte betvivla sin existens gick det inte. Någonting inom honom sade ”nej, jag finns” (alltså om jag tänker så att jag tvivlar på min existens upptäcker eller lär jag mig att jag finns till).

Jag följde Hintikkas förslag till tolkning av Descartes sats och försökte betvivla min existens. En mycket stark känsla av att finnas till dök upp inom mig.

Jag hävdar nu att den känsla jag fick var ett uttryck för mitt existensmedvetande. Allt levande har ett sådant. Allt biologiska liv på jorden besitter det. Livet började troligen som serier av kemiska reaktioner. Denna kemi övergick i biologi, d v s blev levande materia i samma ögonblick som hos den uppkom förnimmelsen av att finnas till.

En encellig varelse skulle alltså ha en enkel förvissning om att den existerar.

Med existensmedvetandet kom troligen en insikt om att existensen en gång kommer att ta slut, d v s att döden kommer att inträffa. Jag misstänker att många grupper av eukaryoter har detta dödsmedvetande, som alltså människorna inte skulle vara ensamma om.

Kroppsmedvetandet

När en baby suger på sin stortå vet han eller hon att det är sin egen kropp hen suger på. Det vet jag med säkerhet tack vare den svenska professorn Henrik Ehrssons undersökningar av kroppsmedvetandet vid Ehrsson Laboratory, som arbetar inom ramen för Karolinska Institutet i Solna. Experiment har visat sig att kroppsmedvetandet går att manipulera (vilket skulle vara grunden för schamanism). Ehrsson anser att kroppsmedvetandet är mycket gammalt.

Det verkar troligt att kroppsmedvetandet växte fram senast när flercelliga, eukaryotiska djur uppstod för kanske 1 miljard år sedan. Åtminstone måste det ha funnits när de tidiga rovdjuren utvecklades, annars skulle de ha kunnat börja tugga på sig själva.

Kanske existensmedvetanet och kroppsmedvetandet en gång gick ihop och gav upphov till ett jagmedvetande. Fenomenet ”jag” tenderar att uppträda i upplevelser i samband med utåtriktade reaktioner och aktiviteter. Bland annat i de kretsar i hjärnan som hjärnforskningen har kunnat kartlägga förekommer inget ”jag” i introspektionen.

På något sätt relaterat till jagmedvetandet finns ett slags individmedvetande, inte i den moderna idén om individualism som självförverkligande utan som ett slags insikt om att ”jag är jag”. Med det utvecklades troligen också en form av artmedvetande, d v s förmåga att känna igen individer av samma art.

Könsmedvetandet

Men alla dessa jagrelaterade former av medvetande kom snart att övertrumfas av det könsmedvetande, som växte fram när eukaryoterna övergick till sexuell reproduktion (med två kön). Wikipedia (uppdaterad 20/1 2020) uppger att det skulle ha skett för cirka 1,2 miljarder år sedan.

Fortplantning skulle inte var möjlig om honor och hanar inte visste vilket kön de tillhörde och betedde sig därefter. Könsmedvetandet med tillhörande beteendemönster är en mycket stark form av medvetande, vilket den måste vara för att garantera fortplantningen.

Kontinuitetskänslan

Sedan finns det ett antal psykiska aktiviteter som ofta omtalas som medvetande/medvetenhet, men det är enligt min mening inte klart om de tillhör medvetandet i den bemärkelse som anförts ovan. Ett sådant är den föga uppmärksammade kontinuitetskänslan, ett möjligt medvetande som en individ utvecklar som slår sig ned i och får en överblick av en miljö. Men den kan vara anknuten till existensmedvetandet. Hur är det med tidsmedvetandet, d v s förmågan att bedöma längden på gången och eventuellt kommande tid, har det också någonting att göra med existensmedvetandet?

Finns det ett religiöst medvetande eller är det en identitet? Finns det hos troende ett kontinuerligt medvetande om Guds existens, alltså ett Gudsmedvetande?

Var sitter medvetandet?

Jag har upplevt att synbilden finns strax bakom ögonen, men också i bakhuvudet där ju synsinnet finns. Men medvetandet verkar vara ännu rörligare. Mina intryck är att medvetandets punkt kan finnas var som helst på huvudets vänstra sida, men mest i trakten av vänstra tinningen.

Sedan finnas ett hörn i hjärnan där inga känslor förekommer. Jag upptäckte det i tonåren och flyttade medvetandet dit under perioder då hormoner rasade som värst i min kropp. Andra verkar också ha upptäckt detta hörn. Jag har sett en författare beskriva den som hjärnans logg. En stor skald talar om Guds känslokalla öga. O s v.

Rollmedvetandet

De former av medvetande som jag ovan räknat upp delar människan, troligen på lite olika sätt, med alla andra levande varelser som har eukaryotisk celluppbyggnad. När det gäller människan ingår i hennes grupporganisation en individuell förmåga att spela sociala roller. De sociala rollerna är emellertid i regeln så väl inövade att de fungerar mer eller mindre omedvetet. Men en roll kan dominera medvetandet om individen är angelägen om att uppnå något bestämt. Men människan har anlag för att spela sociala roller eftersom människans grupper utvecklats bl a genom att nya roller tillförts den sociala interaktionen.

Medvetandet som lök

I denna beskrivning av människans medvetande som resultatet av en evolutionär process är det tydligt att det finns många former av medvetande. Livet har en tendens att bevara och inte nödvändigtvis förändra utvecklade egenskaper. Existensmedvetandet skulle vara det äldsta lagret som emellertid inte behöver aktiveras annat än under pressade förhållanden. Tillsammans med de andra lagren kan man kanske förlika medvetandet vid en lök vars lager kan vakna till liv i olika former beroende på olika omständigheter, yttre som inre.

Men vad är det i nervsystem och hjärna hos de eukaryoterna, som tillhör djur- och växtrikena (vad gäller växters känslor: Chamovitz 2014) som möjliggör det direkta förnimmande som utmärker ett medvetande. I det följande ska jag utveckla en spekulativt förslag om att det skulle vara mörk materia i förening med kvantfysik, inte elektroner, som möjliggör detta märkliga direkta förnimmande.


Upp till nästa spalt



2. Mörk materia

N

är jag var ung föreställde jag mig att jag såg de bilder som hjärnan visade som om de utspelades på en teaterscen med mig själv i publiken. Småningom förstod jag att det inte kunde vara så. Men hur kunde jag se bilder i mitt huvud, synbilder, drömmar och inte minst medvetandets visioner? Till slut kom jag fram till möjligheten att de var självförnimmande bilder; jag förnam dem som bilder fastän de var något annat.

Inom filosofin finns det ett argument som hävdar att ett subjekt inte kan vara objekt, du kan inte studera dig själv som objekt. Mot det har invänts spegeln. En spegel möjliggör för ett subjekt i form av en människa att studera sig själv som objekt, alltså utifrån. Skulle hjärnans bilder kunna vara ett slags spegeleffekter åstadkomna av mörk materia?

Vad är då mörk materia? Det var astronomerna som på 1930-talet upptäckte förekomsten av den mörka materien i universum. De hade lärt sig mäta galaxernas rotationshastighet. De upptäckte då att denna var alldeles för hög i relation till galaxens synliga massa. Stjärnorna i en galax borde skingras på grund av farten. Men så skedde uppenbarligen inte. Alltså innehöll varje galax mera materia, men den var inte synlig. Den döptes till mörk materia.

En osynlig halo

Varje galax skulle ha en halo av mörk energi runt sig. Småningom har man insett att varje solsystem har en sådan halo, ja, att varje planet också har en sådan. Därför består universum enligt dagens kosmologiska kunskapsläge av 27 procent mörk materia, 5 procent ljus materia och 68 procent mörk energi.

Vad som gör den mörka materian osynlig är att den inte samverkar med fotonerna, ljusbärarna, som strålar ut från solarna. Däremot tros den samverka med gravitationen, men hur det sker är okänt. Det är möjligt gravitronerna, som kvantfysiken benämner den partikel som ger upphov till dragningskraften, just är av mörk materia: osynlig men ändå tveklöst kännbar om en människa förlorar t ex balansen. Hur som helst är det möjligt att det finns många slag av partiklar som alla utgör en del av mörk materia.

Det är även möjligt att universum är genomsyrat av mörk materia. En del astronomer tror t ex att universum får sin struktur genom att mörk materia förbinder galaxanhopningarna med varandra. Med stor sannolikhet är vi också inpyrda av mörk materia, en del inorganiserad i kroppens struktur, andra delar bara drivande omkring i kroppen.


Broar av mörk materia mellan galaxgrupper

En bro av mörk materia genom rymden mellan grupper av galaxer visas i denna karta med falska färger. I de vita områdena finns grupperna av galaxer. De bryggor av mörk materia som förbinder grupperna är markerade med rött. Image via RAS/ S. Epps & M. Hudson / University of Waterloo.


Elektronernas spinn

Men innan jag går in i den mörka materiens roll i människans medvetande, vill jag lyfta fram elektronerna. Dessa små elementarpartiklar har den intressanta egenskapen att de har två olika typer av vridmoment: nordspinn och sydspinn. Det betyder att elektronerna kan utgöra ett underlag för ett binärt språk, liknande datorernas tungomål av ettor och nollor.

Atomkärnorna kan kontrollera elektronerna och hålla dem i bana runt sig. Men finns det något annat sätt att tämja elektroner?

Det är här min spekulation börjar. Människan fungerar med likström – elektricitet löper i en riktning, inte fram och tillbaka som i växelström. När en individ av någon eukaryotisk art känner smärta i sin tass eller fot skulle det vara en elektriskt förmedlad information genom nervsystemet till hjärnan; snabbheten hos informationsförmedlingen talar för elektricitet, som ju rör sig med ljusets hastighet. Elektricitet skulle här betyda en informationstekniskt organiserad rad av elektroner.

Mikrotubuler

Nu är det intressanta problemet hur skulle en sådan rad av elektroner med syd- och nordspinn kunna organiseras? Om elektronerna skulle hållas fångna av atomer skulle elektronernas blandas med de elektroner som bildar atomernas skal. Men om ”buren” skulle var uppbyggd av partiklar av mörk materia skulle det ställa sig annorlunda. En sådan bur kunde kallas mikrotubul (som föreslagits bl a av Hameroff et Penrose 2014). Om varje nervcell innehåller hundratals mikrotubuler, som alla kan styra elektronernas spinn, kunde elektronerna programmeras att forma ett budskap. Det skulle sedan längs nervbanorna gå till hjärnan. Där kunde det mottas av hjärncellernas mikrotubuler med kapacitet att avläsa informationen och därpå förmedla den till bl a relationsmedvetandet. (Detta är en starkt förenklad version av Hameroff & Penroses resonemang.)

Man kunde tänka sig att ett budskap från foten till hjärnan förmedlat av en rad elektroner skulle gå genom nervcellerna som ett snälltåg passerar mindre stationer utan att stanna: frisläppta av tubularerna i nervändorna i foten skulle de rusa genom nervceller och synapser rakt till hjärnan. Men evolutionen verkar inte att fungera så; måhända därför att nervbanorna var mycket kortare i början. Elektronerna som släppts från tubularerna i en nervcell skulle passera genom synapsen till tubularerna i nästa cell o s v för att till slut nå hjärnan. På detta tyder det faktum att det går att kemiskt påverka ett tåg av elektroner via synapserna; vid en viss punkt kan inträffa en omprogrammering av elektronernas tåg. Om kroppen, som bekant, tillförs smärtstillande medicin dämpas eller försvinner en smärta.

Comeback för själen?

Så långt kan denna spekulation verka relativt rimlig. Men nu kommer jag in på förslag som kan framstå som mera orimliga, men har stöd i kvantfysiken. Emellertid cirkulerar en avsevärt mera långtgående spekulation i moderna filosofiska kretsar, nämligen att den atomära materien skulle vara psykisk i sig. Det är frågan om en idé från 1600-talet som tagits fram för att få en förklaring till att den moderna hjärnforskningen inte lyckats hitta en förklaring till medvetandes undflyende karaktär. På ett mycket trevligt sätt berättar den amerikanska vetenskapsjournalisten Annaka Harris om panpsykismen (engelska panpsychism) i en liten bok från förra hösten (Harris 2019). Men panpsykismen verkar mera vara en bakdörr genom vilken det gamla själsbegreppet försöker göra comeback.

Atomära strukturer som proteiner och celler har inga känslor lika litet som elektroner eller fotoner har det. Men lika fullt har vi människor liksom de andra flesta eukaryotiska varelser emotioner. Varifrån skulle då känslorna komma? Jag föreslår alla känslor vi har finns bara genom olika strukturer av mörk materia. Det skulle därför inte förvåna mig om tr ex människor i grupp skulle sända upp moln av mörk materia vid stark sinnesrörelse som sorg, älskog, slagsmål m m.

”Medvetandets skärm”

Det jag här jag kallar ”medvetandets skärm” skulle också vara uppbyggd av mörk materia, men på ett lite mera komplicerat sätt. De bilder vi ser i hjärnan vid olika medvetandesituationer skulle äga en viss likhet med hologram, men är uppbyggda i två dimensioner av kvantfysisk teknik användande sig av en blandning av atomära strukturer och strukturer av mörk materia (blandningen behövs för att hologrammen ska bli synliga). Vi kan ha illusionen att vi tittar på något på ”medvetandets skärm” utifrån, men i själva verket är det frågan om direkt förnimmande, vilket just kvantmekaniken och mörk materia skulle göra möjligt.

Reaktionär vridning

Vi lever i en tid då upplysning och rationalism ifrågasätts allt mer. På ett märkligt sätt tycks detta ske även på det akademiskt intellektuella planet. Panpsykismen är en sådan reaktionär vridning inom filosofin. Motsvarande har skett inom arkeologin, där plötsligt ogenerat citeras arkeologer som varit associerade till fascismen. Det underlättar den bredare sociala utveckling som kommer att leda till att övernaturliga förklaringar av mer eller mindre metafysisk typ kommer att sträva efter hegemoni i samhället. I denna situation är det angeläget att intensifiera sökandet efter en fördjupad materialistisk och empirisk förståelse av verkligheten. Det gäller inte minst strävan att komma underfund med vad mörk materia egentligen är och att hjärnforskningen borde upptäcka hur hjärnans i inledningen beskrivna ”dynamiska och plastiska” karaktär underlättas av kvantfysiska inslag.


Centrala källor:


Chamovitz 2014: Daniel Chamovitz: What a Plant Knows: A Field Guide to the Senses. Oneworld Publications.
Farisco 2019: Michele Farisco: Brain, consciousness and disorders of consciousness at the intersection of neuroscience and philosophy. Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 1597. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. ISBN 978-91-513-0749-7.
Hameroff & Penrose 2014: Stuart Hameroff and Roger Penrose: Consciousness in the universe. A review of the 'Orch OR' theory. Physics of Life Reviews 11 (2014) 39-78.
Harris 2019: Annaka Harris: Conscious: A Brief Guide to the Fundamental Mystery of the Mind. New York Times.
Jorgensen 2014: Larry M. Jorgensen: Seventeenth-Century Theories of Consciousness. Stanford Encyclopedia of Philosophy (https://plato.stanford.edu/entries/consciousness-17th/).




Publiceringshistoria: Utlagd 20-03-05.




Välkommen att sända en kommentar till artikeln!



Kontakta oss Hanveden Hypertexter Huvudmenyn Skicka bidrag

© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.