När guden Enki bevattnade Dilmun

ågra arkeologer har under arkeologins utveckling framhållit att det rimligtvis måste ha förekommit en mänsklig kultur i Persiska viken under den senaste 100 000 år långa istid, då havsytans nivå var så låg att den grunda viken låg bar. Bland dem som framfört föreslaget finns kända namn som V Gordon Childe (1892–1957) och Theresa Howard-Carter (1929–2015). Numera har den skotska arkeologen och Jeffrey I Rose anslutit sig till skaran. Han presenterade ett detaljerats förslag så sent som 2010.

Rose inleder sin artikel Current Anthropology med följande citat från den sumeriska skapelsemyten Enki och Ninhursag, där Enki, herren till alla sötvatten, ger Ninhursag, Moderjord, följande löfte:

”För Dilmun, landet som står nära min dams hjärta, vill jag skapa långa vattenvägar, floder och kanaler, genom vilka vatten kommer att flöda för att stilla törsten hos allt liv och skänka överflöd till alla som lever.”

(Texten översattes från det sumeriska språket till engelska av den ukrainskamerikanska assyriologen Samuel Noah Kramer (1897–1990). Jag har fört över raderna till svenska.)

I de sumeriska källorna omnämns följande handelspartner enligt Wikipedia: I norr Subur (östra Antolien), i öster Elam (i södra Zagrosbergen), Marhasi (södra Iran), Meluhha (Induskulturen i Pakistan). I väster Dilmun (närmast Bahrain) och Magan (i östra Oman).

Dilmun skulle alltså ha funnits som en handelsaktiv parter med städerna i Sumerien på 2000-talet f Kr. Men det är inte det Dilmun som guden Enki talar.

I den episka dikten om Enki och Ninhursag hyllas ett Dilmun som förvisso inte är Bahrain. Sumererna hade en retorik som kan kännas lite konstig för oss:

Landet Dilmun är en renad plats, landet Dilmun är en ren plats.
Landet Dilmun är en ren plats, landet Dilmun är en ljus plats.
Han som är ensam lade sig i Dilmun.
Platsen är efter Enki ren, den platsen är ljus.

Med stöd av sumeriska källor och Jeffrey Rose vågar jag föreslå att Enkis Dilmun ursprungligen låg i den torrlagda Persiska viken, av Rose döpt till Ur-Schatt-dalen. Den existerade med början för 70 000 år sedan fram till 6000-talet f Kr. Då hade så mycket inlandsis smält att Persiska viken fylldes till ungefär nuvarande omfattning.

Observera att södra Mesopotamien med början av på 7000-talet f Kr bestod av bondgårdar som odlade dadlar, skördade vildsäd och skaffade sig kött genom jakt. Sedan genom inflytande från norra Mesopotamien och Anatolien växte fram städer. Enligt sumerisk tradition skulle staden Eridu ha varit den första. Den skulle ha grundats c:a 5400 f Kr, alldeles i börja av vad som döpts till Ubaidperioden (5500–4000 f Kr). Därpå följde Urukperioden i södra Mesopotamiens historia (3750–3150). Den är samtida med ökad torka i norr och omfattande konstbevattning i söder. Efter 3150 f Kr kom sumerernas period. År 2334 f Kr tog akkaderna över och skapade det första imperiet under Sargon den store (2334–2279 f Kr). Akkadernas tid varade till 2154 f Kr, då ett folk från Zagros, som bevarats under namnet guter, tog makten. Men det räckte inte länge förrän staden Ur tog ledningen, efterhand följd av assyrier och babylonier. Genom hela denna historia har minnet av Dilmun filtrerats. Det har givetvis helt förvanskats.

Även ett annat ord som genomgått denna filtrering är etnonymen Anunnaki. Den sumeriska berättelsen om skapelsen, Enuma Elish, är från sen akkadisk tid. Enligt eposet skulle Anunnaki vara de gudar som hänvisades till jorden av Marduk (som inte var en sumerisk gudom). Det är vanligen sju viktiga gudar som räknas till Anunnaki men det skulle ha funnits många fler: himmelsguden An, luftens gud Enlil, dagsljusets och vattnets gud Enki, jordens gudinna Ninhursag, mångudinnan Nanna, solguden Utu och den märkliga Inanna.

Vad man kan fråga sig är om Anunnaki ursprungligen var en endonym, d v s Dilmun-människornas eget namn på sig själva. Sedan när ursprunget efter många generationer glömdes bort men gudarna från Dilmun levde kvar tillskrevs namnet dem. Men det är bara gissningar.

Anunnaki som etnonymen har ändå inspirerat till märkliga berättelser om aliens från solsystemets yttersta kant, som kommit för att söka guld och därvid förslavat mänskligheten (Däniken, Sitchin m fl). Men snällt sagt är detta pseudovetenskap.

.

För 70 000 år tillbaka

Men låt oss nu gå lite tillbaka i tiden. Den senaste glaciationen, mera populärt kallad istiden, började för 110 000 år sedan. Under varje glaciation växlar temperaturen mellan stark kyla, kallad glacial maximum och mildare väder, glacial interstadial. För 80 000 år sedan kulminerade ett maximum som fick inlandsisarna att växa tjocklek och genom tyngd breda ut sig. Detta medförde att så mycket havsvatten bands i inlandsisarna att världshavens yta sjönk med över 80 meter.

Sänkningen av havsytan medförde att havet drog sig bort från Persiska viken och Ur-Schatt-dalen uppstod. Men det skulle dröja c:a 50 000 år innan människorna flyttade ner i dalen och Dilmun växte fram. Länge var dalen inte lockande för människor. Mitt i Ur-Schatt-dalen fanns två sjöar troligen med bräckt vatten. De var omgivna av sumpmarker som troligen var besvärliga.

Under den senaste glaciationen var perioderna med maxima inte så fruktansvärt kalla. Men det blev annorlunda för 24 000 år sedan när det senaste maximumet började för att nå en kulmen två tusen år senare. Denna kulmen bestod till för 17 000 år sedan.

Källor:

Rose 2010: Jeffrey I Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010.
Rose 2022: Jeffrey I Rose: An Introduction to Human Prehistory in Arabia. Springer.
Wikipedia: Uppslagsordet ”Anunnaki”. Webbsidan uppdaterad 2023-09-29.

är havsytan började sjunka ytterligare för 24 000 år sedan flyttade människor ner i Ur-Schattdalen. Vi vet inte från vilket håll runt den forna viken människorna sökte sig dit, men det är troligt att det skedde från södra delen av Arabiska halvön, där den omanska staten idag ligger.

Till nuvarande Oman på södra delen av den Arabiska halvön hade människor från det nubiska teknokomplexet i södra Egypten, Sudan och Etiopen hittat för 106 000 år sedan (Rose et al 2011). Därifrån tycks de också ha på sätt eller annat tagit sig till Sind i nuvarande Pakistan (Lindgren 2021). Eftersom inga fynd av båtar föreligger skulle teknokomplexets människor ha gått till fots till Sind. Men fynd av verktyg av teknokomplexets typ har också gjorts i Sydafrika (ibid). Därtill skulle de kvinnor som följde med männen vid den stora utvandringen från Afrika för omkring 60 000 år sedan ha kommit från Kenya (ibid). Teknokomplexets människor i Oman skulle rimligtvis ha använt båtar, sannolikt vassbåtar, med vilka de förflyttade sig i handelssyfte mellan Oman och afrikanska östkusten och mellan Oman och Sind.

Den stora utvandringen från Afrika för 60 000 år sedan (Stringer 2011) var organiserad (Lindgren 2021). En grupp ledd av en präst, som hade ett harem på t ex fyra kvinnor, flyttade till Indusflodens mynning. Platsen ligger idag under vatten men borde kunna identifieras av marinarkeologer. Med sig hade prästen många unga män, som sedan gifte sig med kvinnor som redan fanns vid målet. Dessa kvinnor hade kommit med sina män i tidigare utvandringar från Afrika. De inte varit planerade utan opportunistiska i samband med perioder med varmt klimat. Genom giftermålen uppstod Makranifolket, som ännu lever kvar i västra Pakistan, om än kraftig uppblandat.

Vid Indusflodens mynning etablerade utvandrarna ett samhälle av samma typ som de hade haft i Oman. I andra artiklar har jag talat om grundandet av ett ceremonicentrum. Prästerna med sina harem bodde där permanent och de försörjdes av manliga jägare och kvinnor som samlade växter eller t o m anlade en köksträdgård i närheten av själva boplatsen. Man bodde där troligen i ganska rymliga runda hyddor (Lindgren 2019).

Den schweiziska cellforskaren vid universitetet i Bern, den spanskfödde Eduardo Morena, presenterade år 2011 en intressant iakttagelse baserat på genetiskt material:

Fakta pekar på att de ursprungliga mänskliga populationerna utanför Afrika härstammar från två nära besläktade grupper som praktiserade rituella strider och hade en mer utvecklad benägenhet att börja krig och använda av mord för att lösa konflikter (Morena 2011; min översättning från engelska).

Var det någon form av strid som drev en ganska stor grupp att flytta bort från Oman? Vi vet inte säkert. Vi vet inte heller hur det gick till när Ur-Schattdalen befolkades för 24 000 år sedan. Då hade havsytan sjunkit till 120 m under nuvarande nivå.

För 17 000 år tillbaka tog sedan det senaste istida maximumet slut. Inlandsisarna började smälta, men två bakslag inträffade i form av köldperioderna Äldre och Yngre Dryas. Den förstnämnda ägde rum för c:a 13 900–13 600 år sedan, den senare c:a 12 800–11 700 år tillbaka i tiden. När Yngre Dryas tog slut vaknade mänskligheten på allvar till livs. Den natufirska kulturen i Levanten blomstrade upp. I sydöstra Anatolien byggdes Göbekli Tepe och sju andra liknande anläggningar. I Ur-Schattdalen började Indiska oceanen strömma in som en följd av att havsytan började höjas.

Den natufiska kulturen i Levanten har en lång historia som ytterst går tillbaka på det nubiska tecknokomplexet. Men Göbekli Tepe-kulturens uppkomst utgör ett plötsligt och till synes oförklarligt uppdykande. I min essä om subarerna har jag föreslagit att de präster som ledde arbetet på husen i Göbekli Tepe och sedan också bodde i dem var präster från Gulf Oasis, alltså Dilmun (Lindgren 2020). De skulle ha varit de första som drivits till uppbrott av det inströmmande havet.

När moderna människor började slå sig ned i fasta bosättningar tycks de ofta ha uppfört hus som avbildade den värld som de trodde sig leva i. Natufierna i Levanten iakttog stjärnhimlen nattetid och upptäckte att horisonten var rund: De byggde sig runda hus. Där man bodde i dalar mellan berg uppförde man åt sig rektangulära hus. Kan de ovala husen i Göbekli Tepe ha varit minnen av den långsträckt ovala Ur-Sachattdalen? Husen hade vidare välvda tak med hjälp av t-formade pelare av olika längd med en mittpelare som högsta punkt. Denna konstruktion hade troligen symbolisk betydelse: De T-formade pelarna skulle representera en bild av dagsljusets gång under dagen. I den senare mesopotamiska mytologin var Enki den gud, som manifesterar dagsljuset.

Göbekli Tepe grävdes ursprungligen ut av ett team som leddes av den tyska arkeologen Klaus Schmidt (1953–2014). Han tolkade de utgrävda strukturerna så att de var öppna friluftstempel som byggts och användes av de lokala grupperna av jägare och samlare (Schmidt 2010). Efter hans död blev det ett upppehåll i arbetet men sedan återuppstogs utgrävningarna av en grupp yngre tyska arkeologer. De tycks med alla medel slåss för att bevara Schmidts primitivistiska tolkning. Se t ex den stort uppslagna artikeln i Populär Arkeologi nr 5/2021 (Sandberg 2021).

Källor:

Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Emigrationen från Afrika: Kapitel 4 Den sociala organisationen. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/emigranten_04.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Subarernas storhet och fall. Kapitel 4. Göbekli Tepe. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/subarer_04.htm)
Lindgren 2021: Sören G Lindgren: Vem var den mitokondriska Eva? Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/MitokondiskEva.htm)
Morena 2011: Eduardo Morena: The society of our "out of Africa" ancestors: The migrant warriors that colonized the world. Communicative & Integrative Biology 4:2; March/April 2011.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerny, Mike W. Morley, Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, November 2011, Volume 6, Issue 11.
Sandberg 2021: Teodor Sandberg: Människans stora steg. Populär Arkeologi nr 5/2021.
Schmidt 2010: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe ‐ the Stone Age Sanctuaries. New results of ongoing excavations with a special focus on sculptures and high reliefs. Documenta Praehistorica XXXVII (2010).
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.

slutet av sin artikel om Gulf Oasis skriver Jeffrey Rose att ”vid den tidpunkt då de infödda grupperna blev arkeologiskt synliga under Ubaid 3 -fasen omkring 7 500 kalibrerade år före nuet, hade dessa samhällen redan genomgått en fullständig neolitisk övergång och var de facto på gränsen till en urban revolution. Det illustreras av rad av inslag som har påträffats i Ubaid-relaterade platser som permanenta stenstrukturer, keramik, odling av dadelpalmer, tamboskap, fiske, omfattande handelsnätverk och avancerade båtbyggen.” (Rose 2011; min översättning).

Jeffrey Rose nämner det inte men den banbrytande engelska arkeologen Seton Lloyd uppmärksammade redan 1978 det intressant förhållandet att ”dadlar redan odlades genom artificiell befruktning” i södra Mesopotamiens tidiga samhällen (Lloyd 1978:19). Det betyder att unga pojkar fick klättra upp i palmträdet och med fjädervippor åstadkomma konstgjord pollination av dadelpalmens honblommor.

Denna artificiella insemination är en av flera saker som mest talar för att de tidiga neolitiska sydmesopotamiska samhällena skulle ha tvingats upp från den Ur-Schatt-dalen av den stigande havsnivån, en process som började på 7000-talet f Kr och sedan fullbordades på 6000-talet f Kr (Rose 2011).

Det som Rose i citatet ovan kallade ”permanenta stenstrukturer” avslöjar den kanadensiska arkeologen Charles Maisels vara T-formade hus (Maisels 1993, 1999). I dem bodde utvidgade familjer: farföräldrar, vuxna och gifta barn med sina barn (ibid). Det betyder tre generationer i samma bostad. Det är mycket möjligt att också de T-formade husen flyttades från Ur-Schatt-dalen upp på fasta land.

Vad som också talar för att den tidiga neolitiska befolkningen i södra Mesopotamien var flyktingar från Ur-Schattdalen är guden Enki. Hans namn har inte gått att återföra till något språk och skulle därmed sannolikt har skapats av språket i Dilmun. Därtill var han inte bara guden som härskade över att sötvatten utan uttryckligen guden över sötvattenskällor. Det är mycket möjligt att bortsett från de många floderna bestod vattensamlingarna i Ur-Schatt-dalen av bräckt vatten. Men under den Arabiska halvön fanns floder som skulle ha kommit i dagen genom kraftigt uppvällande källor med friskt och färskt sötvatten. Men Enki var också visdomens och ordningens övervakare. Det sistnämnda hade att göra med att han som dagsljusets bärare dagligen färdades över världen synande den (Lindgren 2020c)

Men Maisels framhåller också att befolkningen i södra Mesopotamien var förhållandevis liten, kanske bara 24 000 individer (Maisels 1999). Detta står i kontrast till de städer som vuxit fram i norra Mesopotamien (Halaf- och Hassuna-kulturerna) som kunde ha befolkningar på 100 000 individer. Det var i det mera torra klimatet i norra Mesopotamien som man började bygga kanaler för att bevattna sädesfält. Det var m a o i norra Mesopotamien som hierarkiska samhälle växte fram, vilket även påverkade utveckligen i östra Anatolien i hierarkisk riktning (Frangipane 1997).

Så det var egentligen inte förvånande att ett folk som kallades för subarer från norra Mesopotamien lade under sig södra delen och fick fart på utvecklingen där (Hallo & Simpson 1971; Lindgren 2020b).

Men dikteposet om hjälten Gilgamesh, som söker ett evigt liv, skulle inte vara från Dilmun. Det skulle ha kommit med subarerna. Deras ursprungliga berättelse att döma av en bild i korridoren till B templet i Arslantepe i östra, subariska Anatolien verkar ha handlat om en hjälte som försökt fånga nattens ko. Om det var för att tvinga Hepet att förläna hjälten evigt liv avslöjar inte templets bildberättelse.

Men den version av syndafloden, som finna infogad i Gilgamesh-eposet, kan var ett minne av hur havet sköljde in i Ur-Schatt-dalen, en händelse som människorna där upplevde som ett straff för sina synder.

Gåtan Inanna

En annan gudom med oklart ursprung skulle vara Inanna. Hon är den av södra Mesopotamiens gudomar som fått den vidaste spridning i den antika världen. Hon är berömd för sina kärleksaffärer och för att hon gick ned i underjorden för att rädda sin man, herden Dumuzi (senare Tammuz).

Den holländska assyriologen H.L.J. ”Stip” Vanstiphout har i en essä gjort en sammanfattande bild av Inanna (Vanstiphout 1984). Hon framstår som något av en ung, orolig kvinna som inte kan besluta sig utan söker erfarenhet innan hon slår sig ned. Men enligt ”Stip” hade hon av Enki tilldelats rollen som konflikten och stridens gudinna (ibid).

Ursprungligen, d v s tillbaka till gravettienkulturen, var dagens gudinna inte bara en himmelsgudinna utan också ödesgudinna. När himmelsgudinnans roll togs över av en manlig gudom – i södra Mesopotamien troligen Enki – fortsatte ödesgudinnan i en egen gestalt. Människorna upplevde henne som nyckfull; man kunde aldrig förutse med säkerhet vad hon beslutat. Hon kunde därför upplevas som rastlös och orolig som Inanna tycks ha varit.

Som ödesgudinna skulle hon också vara associerad till, kanske rentav tidens härskarinna. På det tyder att hon går ner till Underjorden för att hämta tillbaka sin döda man, som inkarnerade växtlighetens fruktbarhet, så att årstiderna skulle gå sin gilla gång.

När man läser de engelska översättningarna av sumeriska och/eller akkadiska mytologiska texter kan man ana att de egentligen var någonsorts underlag för rituella teaterföreställningar i templen. Dessa tempel i städerna i Mesopotamien under dess långa historia var fantastiskt mångsidiga, även om alla rum inte fanns i alla tempel utan bara i de verkligt stora: rum för statyer av guden, rum för vagnar eller båtar som transporterade guden vid festligheter, matserveringar (bl a åt personalen som skötte templens odlade marker), skolor (för präster och skrivare), banker (som lånade ut guldtackor till handelsföretag), bordeller (unga kvinnor kom till templen för att offra sin mödom åt guden), heliga rum för måltider med förfädernas andar, likaledes heliga rum för överlämnande av offer till guden och, som antytt, rituella teatrar. Vi måste komma ihåg att predikan som ett religiöst undervisningsmedel i ett andligt samlingsrum kommer från en judisk tradition. Före det skedde den religiösa undervisningen genom olika slag av teater, uppenbarligen börjande redan i templet i staden Eridu. I många fall tycks trappan till templet ha fungerat som scen. Det var först under de antika grekernas tid som teatern flyttade ut från templen till sekulära scener.

Om det förhöll sig så att Mesopotamiens myter i själva verket var ett slags underlag för teaterföreställningar var de inte manuskript i vanlig mening ty prästerna som agerade skådespelare hade alla texten i huvudet tack vare den minnesteknik som hörde till grundutbildningen. De s k myterna var troligen ett slags minnesanteckningar som underlag för framtida iscensättningar. I dessa föreställningar skulle Inanna dramaturgiskt vara den som förde handlingen framåt. Denna möjlighet skulle kunna förklara intrycket av en ung kvinna som inte kan riktigt besluta sig.

Men det kanske mest intressanta med Inanna var att hon skulle ha druckit Enki berusad på en fest i Eridu. När Enki slocknat stal Inanna från Enki me eller mez, som kanske var en påle där reglerna för ett civiliserat liv var inskrivna. Den förde Inanna till Uruk, där hon var skyddsgudinnan. Det skulle ha varit början på Uruks storhetstid under subarerna herravälde. Inanna skulle alltså vara äldre än den sumeriska gudaskaran. Det är inte otänkbart att det är hon som återgavs i Ubaidkulturens statyetter av en kvinna med mycket breda axlar och med dadelformade ögon, en del forskare talar om reptilansikte. Att hon fått ett ansikte av detta slag skulle peka på att hon troddes vara oförutsägbar och opålitlig.

Men hon fascinerade hela den antiken världen. Hon blev Ishtar hos assyrierna, Astarte hos kanaanéerna i Levanten och Afrodite hos grekerna. De finns någon enstaka forskare som menar att Inanna även skulle ha inspirerat till Jesu moder Maria, men det är omtvistat. I varje fall är Inanna-gestalten mycket omdiskuterad bland forskarna i assyriologi.

Källor:

Frangipane 1997: Marcella Frangipane: A 4th-millennium temple/palace complex at Arslantepe-Malatya. North-South relations and the formation of early state societies in the Northern regions of Greater Mesopotamia. Paléorient, 1997, vol. 23, n°1. pp. 45-73.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Andra Upplagan 1971. Harcourt Brace College Publishers 1998.
Lindgren 2020a: Sören G Lindgren: Subarernas storhet och fall: Kapitel 6. Tvillingkorna. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/subarer_06.htm)
Lindgren 2020b: Sören G Lindgren: Subarernas storhet och fall: Kapitel 7. Subarernas erövring av Sydmesopotamien. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/subarer_07.htm)
Lindgren 2020c: Sören G Lindgren: 'Mannen som synar världen'. Om ett vida spritt mytmotiv med ursprung i Göbekli Tepe. (https://www.hypertexter.se/Surveyor.htm)
Lloyd 1978: Seton Lloyd: The Archaeology of Mesopotamia. Thames and Hudson.
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Maisels 1999: Charles Keith Maisels: Early Civilizations of the Old World. The formative histories of Egypt, the Levant, Mesopotamia, India and China. Routledge.
Vanstiphout 1984: H.L.J. Vanstiphout: Inanna/Istar as a Figure of Controversy i boken Struggles of Gods. Papers of Groningen Work Group for the Study of Religion. Mouton Publishers.