e äldsta lämningarna av varelser på människolinjen i Europa är 1,6 miljoner år gamla (Magari et al 2023). Det skulle vara frågan om Homo georgicus, en ättling till Homo erectus, som utvecklats i Georgien. Homo erectus åter lämnade Afrika för 1.9 miljoner år sedan och skulle ha nått Georgien för 1,8 miljoner år tillbaka. De europeiska lämningarna har hittats i grottan Sima del Elefante i Atapuercabergen i nordöstra Spanien (ibid).
Hur en Homo georgicus kan ha sett ut. Bilden av denna tidiga människa är kanske litet idealiserad. Hon hade en hjärna, som var en tredjedel av vår. På bilden saknar hon bl a skägg, vilket alla hannar bland hominiderna hade från mycket långt tillbaka i tiden. Bild: "Homo georgicus" by 120 is licensed under CC BY-SA 3.0.
Vid denna tid var klimatet varmt och fuktigt i Europa. Hittills har man trott att fr o m denna tidpunkt skulle människor oavbrutet ha levt i Europa. Men detta antagande har visat felaktigt.
En internationellt sammansatt forskargrupp bestående av engelska, spanska och en sydkoreansk forskare har analyserat borrkärnor från havsbottnen vid den portugisiska kusten. De undersökte den kemiska sammansättningen på marina mikro-organismer och examinerade pollen från växter. Vad det gett vid handen kullkastar tidigare teorier (Margari et al 2023).
De äldsta cyklerna av glacialer eller istider växlande med interstadialer eller värmeperioder omfattade en tid av cirka 41 000 år. Men för omkring 1,1 miljoner år sedan skedde en förändring. Cykeln började omfatta 80 000 till 120 000 år.
Som framgår av kartan ovan ledde den nordatlantiska nedkylningen till att Medelhavsområdet blev obeboeligt för den tidens människor. Detta gällde inte bara den europeiska delen utan även de afrikanska och asiatiska delarna av den. Detta förhållande gällde i 200 000 år eller kanske längre (ibid). För först för 800 000 år sedan dyker det upp lämningar av tidiga Homo heidelbergensis i Palestina (Ben-Dor et al 2011). Det kan misstänkas att de kom från Östafrika, som en följd av en miljökatastrof där.
Ungefär samtidigt som Margari et als artikel publicerades sändes ut en annan studie i en annan vetenskapstidskrift. Det var en genetisk studie gjord av huvudsakligen kinesiska genetiker (Hu et al 2023). Även den beskrev en förödande flaskhals i mänsklighetena utveckling. Katastrofen skulle ha inträffat för 930 000 – 813 000 år sedan (ibid).
Det nordatlantiska nedkylningen för 1 127 miljoner år sedan i Europa och Medelhavsområdet på nedre kartan. På den övre ses Europa före köldchocken. Med cirklar har markerats de platser där man funnit lämningar av tidiga människor. Efter köldchocken fanns det i Europa och i hela Medelhavsområdet inga människor i 200 000 år. Bild: Margari et al 2023.
Undersökningen byggde på en ny metod som kallas FitCoal. Under arbetet analyserade genom från nästan 3 200 individer både från Afrika och utanför denna kontinent (ibid). Med metodens hjälp kunde man rekonstruera genomens utveckling genom tiden. Det var då forskargruppen upptäckte en flaskhals under den nyss nämnda perioden för 930 000 – 813 000 år sedan. Då skulle mänskligheten från 98 130 individer ha minskat till 1 280 individer. Det är på gränsen till utplåning.
Det som är förbryllande är å ena sidan tidpunkten för den nordatlantiska nedkylningen: för 1 127 000 år sedan, och flaskhalsen för 900 000 år sedan. Kan någondera forskargruppen ha räknat fel. Genetikerna hävdar alltid att deras resultat är absolut riktiga, så det skulle vara dateringen av flaskhalsen som gäller. Men det är bara det att efter 1,1 miljoner år sedan har vi en period på 200 000 år utan fynd av människor i Medelhavsområdet. Men när flaskhalsen ska ha skett sker en tydlig återinvandring i Europa som tycks ha börjat i Levanten.
En av forskarna som var med i gruppen som upptäckte den nordatlantiska nedkylningen är professor Chris Stringer från Natural History Museum i London. Han ordnade med en presentation av artikeln av flaskhalsen på museets hemsida (Ashword 2023), där han också intervjuades för en kommentar. Han säger att det finns fynd av mänsklig aktivitet på flera ställen under tiden för flaskhalsen. Han tror därför att den miljökatastrof som den kinesiska forskargruppen upptäckte var lokal (ibid). Men var denna lokala händelse skulle ha ägt rum nämner han inte.
I det följande presenteras ett förslag. En miljökatastrof kan ha inträffat i Östafrika, som en följd av att monsunerna från Indiska oceanen uteblev. Detta kan ha samband med inledningen till en flera hundratusen år lång glaciation eller istid i Europa, kallad Cromerkomplexet. Som framgår nedan började den för 866 000 år sedan, alltså överlappande slutskedet av de kinesiska genetikernas tidsperiod för flaskhalsen. Vid den föreslagna östafrikanska miljökatastrofen skulle den tidiga människa som drabbats ha varit Homo heidelbergensis. Hon hade vuxit fram från Homo ergaster, som i sin tur utvecklats i Afrika från Homo erectus.
Flaskhals-hypotesen forskare hävdar att 98 130 individer skulle ha minskat till 1 280. När det gäller genetiska forskningsresultat är det alltid frågan om hur man tolkar dem. Antalet Homo heidelbergensis i Afrika kan kanske ha omfattat 98 130 individer för 900 000 år tillbaka. Men det var en mindre del i t ex Östafrika som skulle ha minskat drastiskt, inte hela den afrikanska populationen.
När det gäller tidiga människor är det svårt att tro att den östafrikanska befolkningen av Homo heidelbergensis skulle att stannat kvar och dött när regnen uteblev och landskapet blev öken. Det sannolika är att de utvandrade. Huvuddelen kan ha sökt sig söderut i rikning mot Sydafrika, men andra kan ha funnit vägen till Västafrika. Kvar kan ha blivit i t ex Sudan 1 280 individer, som levde utmed stränderna till Nilen, som då skulle ha varit närmast en rännil, en å eller bäck, inte en bred flod.
De 1 280 individer som överlevde utmed bäcken Nilen för cirka 900 000 år sedan skulle ha utgjort den demografiska kärnan i den anatomiska, befolkningsmässiga och kulturella utveckling mot moderna människa som sedan skedde i Sudan med början troligen för 400 000 år sedan. Från det där uppkomna nubiska komplexet ägde sedan rum en organiserad utvandring till nuvarande Pakistan för 60 000 år sedan. Det var början på hur den moderna människan mer eller mindre organiserat spreds över hela världen.
2. Issjön som skulle bli Bryssel
|
A rtikelförfattaren med familj vistades en tid i Bryssel i början på 1980-talet. Staden gav ett intryck av att ligga på en slätt, lätt kuperad. Det visade sig att slätten var uppbyggd av ett 60 meter tjockt lager av sand. Brysselborna hade lärt sig att utnyttja denna tillgång. Det var inte bara fråga om tågtunnlar som från olika håll ledde till Bryssels centralstation. Man hade också byggt ett system av smala gångar som samlade upp vattnet från det tjocka sandlagret. Bryssels dricksvatten kom från den mäktiga malmen, rent och ordentligt filtrerat av sanden..
Men hur kunde ett så mäktigt sandlager uppstå? Brysselborna kunde inte förklara det på annat sätt att sanden hade avlagrats av istiden. Men ett 60 meter tjockt lager kunde inte ha uppstått under senaste glaciationen, den som började för 100 000 år tillbaka. Inlandsisen nådde då inte så långt söder ut som till Bryssel. Men under Saaleistiden låg Bryssel nästan precis utanför inlandsisen.
Sedan dess har paleogografin utvecklats och konturerna av gamla landskap har upptäckts i de nuvarande, vilket universitetet i Cambridge i England berättar om på en särskild sida på Internet (https://www.qpg.geog.cam.ac.uk/research/projects/nweurorivers/elsteriananglian.html).
|
Efter Elsterglaciationen (se karta nedan) kom Saale-nedisningen i Europa. Då upptod åter sjöar utmed isranden. Flera småsjöar fanns i södra Tyskland. Men den största sjön fanns i väster och täckte delar av dagens Holland, Belgien, Engelska kanalen och östra England. Saale-istiden rådde i Europa från för 386 000–125 000 år sedan. |
Rekonstruktion av inlandsisens utbredningen under Elsterglaciationen för cirka 474 000 år sedan. Engelsmännen kallar denna istid för Elsterangliska glaciationen. Lägg märke till att strax söder om isranden fanns en issjö som omfattade delar av norra Frankrike, Belgien och Holland. Varje sommar fylldes issjön med smältvatten, som förde med sig sand, som lagrades på sjöns botten. Under flera tiotusental år byggdes sandlaget upp så att det fick sin nuvarande tjocklek på 60 meter. Källa: Cambridge quartenary, North West European Rivers. (https://www.qpg.geog.cam.ac.uk/research/projects/nweurorivers/elsteriananglian.html)
När det gäller den stora sandbanken som staden Bryssel bygger på är det ett paleolandskap för ungefär en halv miljon år tillbaka som intresserar oss här. Vid denna tidpunkt, lite mera exakt för omkring 474 000 år sedan, bredde den s k Elsterglaciationen ut sig över Nord- och Mellaneuropa.
Det var en istid som pågick i ungefär 100 000 år. Under denna tid växlade Elsteristiden mellan stadialer och interstadialer (mellan köld- och värmeperioder). Än gick inlandsisen mot sitt maximum, en stadial, än drog den sig tillbaka i interstadialer som en följd av en period av ett varmare klimat. Under stadialerna nådde inlandsisen ungefär ner till nordvästra kustområdet av dagens Tyskland (se kartan).
Det speciella med Elsterglaciationen var en issjö i sydvästra kanten av inlandsisen. Sjön omfattade delar av norra Frankrike, Belgien, Holland och sydvästra Nordsjön. Den gav troligen upphov till vårt nuvarande landskap kring Engelska kanalen. Dovers klippor är från denna tid liksom själva början på just Engelska kanalen.
Belgien och Bryssel var en del av den stora sänka som var sjöns botten. När sommarna var varma forsade smältvatten från inlandsisen ner i sjön. Vattnet förde med sig sand som istidsälvarna gjorde det hos oss många hundratusen år senare. Sanden lagrades på sjöns botten. Detta pågick återkommande under alla interstadialer under glaciationens 100 000 år. Sandkorn för sandkorn byggde upp en 60 meter tjock malm.
Det intressanta är att issjön, låt oss kalla den för den Belgiska issjön, inte bredde ut sig utan att bli sedd av människor. I den franska Somme-dalen söder om den belgiska issjön höll bodde med början för 650 000 år sedan en grupp eller närmast ett band av tidiga människor (Antoine et al 2019). Det var frågan om Homo heidelbergensis. Hon var den människa som utvecklats från Homo erectus och som skulle bli den moderna människan. Hon hade en hjärna som varierade mellan 1200 och 1500 kubikcentimeter. Hon var också den första människan som hade lärt sig tala.
Jag har skrivit en essä om Homo heidelbergensis. Därvid kunde jag påvisa att undersökningar av skeletten från Homo heidelbergensis har visat att de öppningar i benbyggnaden som skulle ha lett nerver till tunga och diafragma var desamma hos dem som hos neandertalare och moderna människor. Detta gäller även för mellanörats konstruktion hos heidelergensarna. Därtill hade hon en likadan språkgen FOXP2 som de senare antropologiska typerna. Alla dessa egenskaper saknas hos Homo erectus och Homo ergaster. Så det moderna fonologiska språket uppstod hos Homo heidelbergensis, troligen för en ungefär en miljon år sedan. Men det tycks ha tagit närmare en halv miljon år att skapa det stora ordförråd på tiotusentals ord som människan använder. (Lindgren 2019)
3. Cromerkomplexet
V
ad gäller Europa var istiderna besvärande under den första halvan av den senaste årmiljonen. Under perioden för 866 000-430 000 år sedan bredde ut sig två mycket omfattande glaciationer, alltså istider: Cromerkomplexet och Elsterglaciationen. Cromerkomplexet hade tre maxima med fyra interstadialer. Den sista är känd som Holstein interglacialen (för 424 000-374 000 år sedan). Denna varma period var Homo heidelbergensis storhetstid i Europa.
Rekonstruktion av utbredningen av Cromerkomplexets inlandsis. Eftersom dess huvudsakliga utbrening skedde i östra Europa går den också under namnet Don glaciationen. Den skulle haft sin huvudsakliga utbredning inom Marine Isotope Stage 16 (för cirka 659 000 år sedan). Källa: Cambridge quartenary, North West European Rivers, Elsterian / Anglian Stage. (https://www.qpg.geog.cam.ac.uk/research/projects/nweurorivers/donglaciation.html)
Som det verkar i dag kom tidiga människor åter till Europa för cirka 900 000 år sedan. Varifrån de kom är ännu inte riktigt klart. På 1990-talet gjorde spanska arkeologer inte mindre än 80 fynd från åtminstone 6 individer i grottan Gran Dolina i Atapuercabergen. De har döpt fossilen tillhörande arten Homo antecessor. Hon kunde vara 1,2 miljoner år gammal enligt de spanska utgrävarna. I ljuset av den nya kunskapen om den nordatlantiska nedkylningen skulle de spanska forskarnas datering vara felaktigt. Gran Dolina-fynden skulle handla om primitiva Homo heidelbergensis som hittat till bl a södra Spanien från Levanten för cirka 900 000 år sedan (därmed skulle också namnet Homo antesessor vara felaktigt).
Den påvisade utbredning av Homo antesessor (alias tidiga Homo heidelbergensis) skulle ha skett under Cromerkomplexet, som alltså började för omkring 866 000 år tillbaka. Under interstadialerna, alltså värmeperioderna mellan skedena då inlandsisen hade sin största utbredning, mellan maximumen, skulle de tidiga Homo heidelbergensis har sökt sig norrut. I södra England har påträffats flera lämningar, bl a fotspår, som visar hennes närvaro. Intressantast är kanske föremålsfynden och fotspåren från Happisburgh i sydvästra England, daterade till för 780 000 år sedan (Parfitt et al 2010). Den tidiga Homo heidelbergensis jagade här sommartid endast några kilometer söder om inlandsisens rand (ibid). Men hennes efterlämnade verktyg, som klart skilde sig från de senare Homo heidelbergensis, har också gjorts i Italien i Monte Poggiolo och daterats till 850 000 år (Muttoni et al 2011) och på flera platser i Grekland, senast i Marathousa 1, belägen ungefär mitt på Peleponesoshalvön (Panagopoulou et al 2015). Verktygen påträffades i vad som varit ett friluftsläger i anslutning till ett skelett av Elephas antiquus. Lämningar har tills vidare grovt daterats till mellersta pleistocen, låt oss gissa för 700 000 år sedan. Därifrån kan de tidiga Homo heidelbergensis ha sökt sig allt längre öster ut och, som sagt, i Asien utvecklas till Homo neanderthalensis och Homo denisovans.
Skillnaden mellan tidiga och sena Homo heidelbergensis i Europa efter för 900 000 år sedan skulle ha handlat om språket. Ordförrådet och grammatiken hos de tidiga hade legat på en enklare nivå medan hos de senare hade det nått en nivå som tillät mer eller mindre abstrakta grepp.
Ristningarna på ett skulderblad från mammut i Bilzingsleben i Tyskland från för dryga 400 000 år sedan pekar i den riktningen. Ristningarna är visserligen omstridda eftersom main stream paleoantropologin inte utvecklat en klar uppfattning om hur extremt lång tid det tog för språket att grammatikaliskt och lexikalt utvecklas från de första vokalljuden.
Cepranomannen
Cepranomannen är egentligen bara en kalott av ett mänskligt kranium, som påträffades liggande i bitar vid byggandet av en väg nära byn Ceprano i södra Latium, 90 km söder om Rom, år 1994. Cepranokalotten har senast daterats till för 710 000 år sedan (Nomade et al 2011). Den uppvisar en blandning av äldre och yngre drag – påfallande lik en övergångsform mellan Homo ergaster och Homo heidelbergensis (Manzi et al 2001). Exempelvis ögonbrynsbågarna är mycket kraftiga (Mounier et al 2011). Kalotten skulle vara typisk för den tidiga Homo heidelbergensis. Bild av Cepranomannen gjord av Carlo Ranzi från Sapienta, Roms univsersitet. (https://www.uniroma1.it/en/notizia/ceprano-last-common-ancestor)
Observera att varken den tidiga eller sena Homo heidelbergensis skulle ha överlevt i Europa utan att ha knutit om kroppen och fötterna djurhudar som enkla kläder och skodon och sovit på tjocka bolster av gräs med mammutpälsar som täcken.
För 150 000 åt sedan kom Saale glaciationens mest fruktansvärda kulmination, Drenthe-maximumet. Den pågick till för 130 000 år sedan då Saaleistiden tog slut. Under Drenthe-stadialen drevs de sena Homo heidelbergensis bort från Levanten. Detsamma skedde i Europa. Tropiska Afrika åter drabbades av en jättetorka, på engelska megadrought.
Hur den sena Homo heidelbergensis från vår världsdel tog sig till Afrika är ännu inte känt. Men det är inte omöjligt att en del grupper klarade att ta sig över Gibraltars sund och slå sig ned i Marocko. Där skulle de utvecklas till en variant av modern människa, som ännu för 100 000 år sedan bar en del tydliga drag av Homo heidelbergensis. En annan variant utvecklades i Östafrika, troligen Sudan. Hon hade gjort sig av med spåren från Homo heidelbergensis.
Så här kan en man av den sena Homo heidelbergensis ha sett ut. Bild från worldhistory.org (Tim Evanson).
Som vi ovan diskuterat kan man fråga sig om det inte var i Östafrika som Homo heidelbergensis för 800 000 år sedan drabbades av en flaskhals. Det skulle ha kunnat ske som en följd av att monsunen från Indiska oceanen uteblev under en mycket lång period. De östafrikanska heidelbergarna drevs söderut. Där kom de att möta den tredje varianten på Homo heidelbergensis, nämligen Homo rhodensiensis, i Zambia. Homo rhodensiensis skulle ha utvecklats under påverkan av gener från Homo naledi (Berger et al 2015) i Sydafrika.
Mötet mellan Homo rhodensiensis och den östafrikanska Homo heidelbergensis kan genetiskt ha varit komplicerat. Det kan ha resulterat i att två kromosomer slogs ihop till en (Hu et al 2023). På detta sätt kan den östafrikanska Homo heidelbergensis ha varit en annan människotyp när hon återvända till Östafrika. Hon kan ha utvecklats i Sudan med omgivningar till modern människa utan yttre spår av Homo heidelbergensis.
Källor:
Antoine et al 2019: Pierre Antoine, Marie-Hélène Moncel, Pierre Voinchet, Jean-Luc Locht, Daniel Amselem, David Hérisson, Arnaud Hurel & Jean-Jacques Bahain: The earliest evidence of Acheulian occupation in Northwest Europe and the rediscovery of the Moulin Quignon site, Somme valley, France. Sci Rep 9, 13091 (2019). https://doi.org/10.1038/s41598-019-49400-w
Ashworth 2023: James Ashworth: Human ancestors may have almost died out after ancient population crash. Natural History Museum (https://www.nhm.ac.uk/discover/news/2023/august/human-ancestors-may-have-almost-died-out-ancient-population-crash.html)
Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Berger et al 2015: Lee R Berger, John Hawks, Darryl J de Ruiter, Steven E Churchill, Peter SchmidLucas, K Delezene, Tracy L Kivell, Heather M Garvin, Scott A Williams, Jeremy M DeSilva, Matthew M Skinner, Charles M Musiba. Noel Cameron. Trenton W Holliday, William Harcourt-Smith, Rebecca R Ackermann, Markus Bastir, Barry Bogin, Debra Bolter, Juliet Brophy, Zachary D Cofran, Kimberly A Congdon, Andrew S Deane, Mana Dembo, Michelle Drapeau, Marina C Elliott, Elen M Feuerriegel, Daniel Garcia-Martinez, David J Green, Alia Gurtov, Joel D Irish, Ashley Kruger, Myra F Laird, Damiano Marchi, Marc R Meyer, Shahed Nalla, Enquye W Negash, Caley M Orr, Davorka Radovcic, Lauren Schroeder, Jill E Scott, Zachary Throckmorton, Matthew W Tocheri, Caroline VanSickle, Christopher S Walker, Pianpian Wei, Bernhard Zipfel: Homo naledi, a new species of the genus Homo from the Dinaledi Chamber, South Africa. https://doi.org/10.7554/eLife.09560.002
Hershkovitz et al 2018: Israel Hershkovitz, Gerhard W. Weber, Rolf Quam, Mathieu Duva, Rainer Grün, Leslie Kinsley, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Helene Valladas, Norbert Mercer, Juan Luis Arsuaga, María Martinón-Torres, José María Bermúdez de Castro, Cinzia Fornai, Laura Martín-Francés, Rachel Sarig, Hila May, Viktoria A. Krenn, Viviane Slon, Laura Rodríguez, Rebeca García, Carlos Lorenzo, Jose Miguel Carretero, Amos Frumkin, Ruth Shahack-Gross, Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Yaming Cui, Xinzhi Wu, Natan Peled, Iris Groman-Yaroslavski, Lior Weissbrod, Reuven Yeshurun, Alexander Tsatskin, Yossi Zaidner, Mina Weinstein-Evron: The earliest modern humans outside Africa. Science 26 Jan 2018: Vol. 359, Issue 6374.
Hu et al 2023: Wangjie Hu, Ziqian Hao, Pengyuan Du, Fabio di Vincenzo, Giorgi Manzi, Jialong Cui, Yun-Xin Fu, Yi-Hsuan Pan, and Haipeng Li: Genomic inference of a severe human bottleneck during the Early to Middle Pleistocene transition. SCIENCE, 31 Aug 2023, Vol 381, Issue 6661, pp. 979-984.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva. Kap 8 Heidelbergensarnas språkförmåga. Historiens Fenix 19-07-20 (https://hypertexter.se/Mauer_08.htm)
Manzi et al 2001: G. Manzi, F. Mallegni, and A. Ascenzi: A cranium for the earliest Europeans: Phylogenetic position of the hominid from Ceprano, Italy. PNAS, August 14, 2001, vol. 98, no. 17.
Margari et al 2023: Vasiliki Margari, David A. Hodell, Simon A. Parfitt, Nick M. Ashton, Joan O. Grimalt, Hyuna Kim, Kyung-Sook Yun, Philip L. Gibbard, Chris B. Stringer, Axel Timmermann, P 5 olychronis C. Tzedakis: Extreme glacial cooling likely led to hominin depopulation of Europe in the Early Pleistocene. Science, 10 Aug 2023, Vol 381, Issue 6658.
Meyer et al 2014: Matthias Meyer, Qiaomei Fu, Ayinuer Aximu-Petri, Isabelle Glocke, Birgit Nickel, Juan-Luis Arsuaga, Ignacio Martínez, Ana Gracia, José María Bermúdez de Castro, Eudald Carbonell & Svante Pääbo: A mitochondrial genome sequence of a hominin from Sima de los Huesos. Nature 505, 403-406 (16 January 2014) doi:10.1038/nature12788.
Meyer et al 2016: Matthias Meyer, Juan-Luis Arsuaga, Cesare de Filippo, Sarah Nagel, Ayinuer Aximu-Petri, Birgit Nickel, Ignacio Martínez, Ana Gracia, José María Bermúdez de Castro, Eudald Carbonell, Bence Viola, Janet Kelso, Kay Prüfer & Svante Pääbo: Nuclear DNA sequences from the Middle Pleistocene Sima de los Huesos hominins. Nature (2016) doi:10.1038/nature17405
Mounier et al 2009: Aurélien Mounier, François Marchal, Silvana Condemi: Is Homo heidelbergensis a distinct species? New insight on the Mauer mandible. Journal of Human Evolution, Vol 56, Issue 3, March 2009.
Muttoni et al 2011: Giovanni Muttoni, Giancarlo Scardia, Dennis V. Kent, Enrico Morsiani, Fabrizio Tremolada. Mauro Cremaschi, Carlo Peretto: First dated human occupation of Italy at ~ 0.85 Ma during the late Early Pleistocene climate transition. Earth and Planetary Science Letters, Volume 307, Issues 3-4, 15 July 2011.
Nomade et al 2011: Sébastien Nomade, Giovanni Muttoni, Hervé Guillou, Eric Robin, Giancarlo Scardia: First 40Ar/39Ar age of the Ceprano man (central Italy). Quaternary Geochronology, 6 (2011) 453–457.
Panagopoulou et al 2015: Eleni Panagopoulou, Vangelis Tourloukis, Nicholas Thompson, Athanassios Athanassiou, Georgia Tsartsidou, George E. Konidaris, Domenico Giusti, Panagiotis Karkanas & Katerina Harvati: Marathousa 1: a new Middle Pleistocene archaeological site from Greece. Antiquity 89, 343; doi: 10.15184/aqy.2014.40.
Parfitt et al 2010: Simon A. Parfitt, Nick M. Ashton, Simon G. Lewis, Richard L. Abel, G. Russell Coope, Mike H. Field, Rowena Gale, Peter G. Hoare, Nigel R. Larkin, Mark D. Lewis, Vassil Karloukovski, Barbara A. Maher, Sylvia M. Peglar, Richard C. Preece, John E. Whittaker & Chris B. Stringer: Early Pleistocene human occupation at the edge of the boreal zone in northwest Europe. NATURE, Vol 466, 8 July 2010.