En händelse som jag återkommande grubblat över är den expansion som gav upphov till universum under Big Bangs inflationsskede. Det är frågan om den event som inträffade för cirka 13,7 miljarder år sedan eller under detta universums år ett. Då skulle ett falskt vakuum ha utlöst en negativ gravitation hos en singularitet. Den började då inflatoriskt expandera med miljoner gånger ljuset hastighet. Det är en för vanliga människor ofattbar snabbhet. Vad jag i mina tankar tenderar att återkomma till är hur denna händelse skulle ha kunnat upplevas.

Låt oss anta att det år ett fanns en förnimmande varelse någonstans nära den plats som Vintergatan och vårt solsystem befinner sig i stort sett just nu. Varelsen skulle som vanligt ha befunnit sig i ett ingenting, inte i ett tredimensionellt rum utan i någonting med många fler dimensioner och därmed fullt av obegripliga paradoxer. Det skulle ha gungats av kvantumfluktuationer och befunnit sig på många punkter, som var nära varandra och långt bort från varandra samtidigt.

När år ett inträffade förändrades allting. På grund av inflationens oerhörda hastig hamnade den förnimmande varelsen från ett mångdimensionellt ingenting i ett rum med tre dimensioner, som därtill hade en värme på många miljoner grader med följd att varelsen ögonblickligen konsumerades av den gigantiska hettan utan att fatta vad som pågick.

Vad som drabbade varelsen var början på en process som pågår än i dag. Rummet ingår i den processen men inte tiden. Tid är ett mänskligt påfund (Baron et al 2022). Vad som finns är de olika snabba rörelser som den process som är universum oavbrutet fungerar genom. Grovt beskrivet pågår ständigt att planeter roterar runt sin axel i en färd runt sina solar, solarna roterar runt med sina galaxer, galaxhoparna roterar inbördes, universum expanderar, kanske roterar det i en väldig rundgående rörelse. Allt det här ger upphov till förnimmelsen av tid. Men tid kan också uppfattas som ett verktyg, som människan uppfunnit, för att mäta hastigheten på processernas framskridande.

Det intressanta är att i mänskligt tänkande har tid alltid uppfattats som en dimension. Idag omtalas tid ofta som fjärde dimensionen. Eistein t o m myntade begreppet rumtid, alltså två dimensioner sammantvinnade. Men det är en illusion.

Tillsammans med Bertrand Russell skapade Alfred North Whitehead storverket Principia matematica (tre delar 1910–13). Förre professorn i filosofi vid Stockholms universitet, Konrad Marc Wogau, gav år 1986 ut ”Filosofisk uppslagsbok”. Där karaktäriserade han Principia matematica som ”ett klassiskt verk inom modern logik”.

Alfred North Whitehead fotograferad år 1914. Foto Google: Wellcome_V0027330.jpg

Det var från matematiken som Whitehead kom in på logiken tack vare sin vänskap med Bertrand Russell. Det var som matematiker han undervisade vid Londons universitet fram till 1924. Därefter inbjöds han till en professur i filosofi vid Harvard-universitetet i USA. Under 1930- 0ch 1940-talet blev han en av de mest inflytelserika i amerikansk filosofi. Bland annat var Willard van Orman Quine hans elev (Quine uppfattades från 1970-talet som en av västvärldens ledande filosoferna). Men alla Whiteheads elever kom småningom fram till att hans idéer var föråldrade.

Mitt intresse för Whitehead väcktes av en bok publicerad 2022 med rubriken Out of Time: A Philosophical Study of Timelessness (Ut från tiden: En filosofisk studie av tidlösheten; Baron et al 2022). Att tiden inte finns är någonting jag längre misstänkt. När man försöker undersöka fenomenet tid är det märkligt undflyende. Det beror på att tiden är skapad av människan. Vi kan iaktta att planeten Jorden vänder sig runt sin axel från morgon till kväll och till morgon igen och tro att det är tid. I själva verket är det inte tid utan en rotation som för planeten framåt på dess bana runt solen. Men vi tenderar att uppleva denna rotation som tid. Vi har t o m uppfunnit medel att mäta denna egentligen fiktiva tid.

Einstein gick så långt att han slog ihop tid och rum till fenomenet rumtid. Einstein fick efter sitt Nobelpris en växande auktoritet. Det var svårt att ifrågasätta honom. Jag har försökt förstå fenomenet rumtid. Det var så mycket svårare som rumtiden på något sätt gav upphov till gravitation. När jorden roterade genom rymden pressade det rummet (och tiden får man förmoda) åt sidan, vilket på något sätt skulle var upphovet till gravitationen. Kanske gör jag en karikatyr av Einsteins rumtid, men jag har aldrig kunnat förstå den.

När Einstein arbetade med sin allmänna relativitetsteori på 1910-talet samarbetade han med den finländska fysikern Gunnar Nordström (1881-1923). Nordström formulerade en teori om gravitation som Einstein sedan kunde utveckla och arbeta in i sin relativitetsteori. Men bland Nordströms djärvaste förslag fanns ett uppslag om att elektromagnetisk kraft och gravitation skulle vara en och samma kraft om man antar förekomsten av en femte dimension.

Det enda porträtt som det tycks finnas av Gunnar Nordström. Han insats för Einsteins utveckling av relativitetsteorin var bortglömd fram till 1960-talet. Bild av Anonym / Atelier Apollo - Eva Isaksson's homepage., CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2303443

Denna idé var för djärv för 1910-talet, särskilt när decenniet skakades av första världskriget. Inte ens Einstein tycks ha reagerat på förslaget om fem dimensioner. Men när polsk-tyska fysikern Theodor Kaluza (1885–1954) år 1921 kom upp med samma idé i en artikel rekommenderade Einstein den till publicering. Den svenska fysikern Oskar Klein (1894–1977) utvecklade Kaluzas förslag genom att lansera tanken att den femte dimensionen var hoprullad (som en rullgardin) och därför inte konkret gripbar.

Men situationen har förändrats sedan mellankrigstiden. Det har att göra med upptäckten att universum struktureras av mörk materia. Men mörk materia tycks inte gå att observera direkt. Dess närvaro avslöjar sig indirekt, t ex så att galaxerna verkar att ha en för hög fart i sin rotation i förhållande till sina massa. Galaxerna borde slitas sönder och de olika solsystemen borde segla iväg på egen hand. Men antar man att mörk materia kompletterar den synliga massan finns där tillräckligt med massa för att förklara farten.

Det tycks mig som den mörka materien skulle konstituera den femte dimension som Gunnar Nordström föreslog. Gravitationen skulle tillhöra denna dimension. Därför kan vi bara känna den när den drar oss omkull, men inte se den.

Vi skulle de facto leva i fem dimensionen. Det skulle gravitationen vara ett bevis för. Men den femte dimensionen är inte hoprullad som Klein föreslog utan i högsta grad närvarande. Men den är osynlig därför att ljuspartiklarna eller fotonerna inte samverkar med mörk materia; de tycks bara gå igenom partiklar från mörk materia.

Om tid inte finns utan är en illusion skapad av universums verkligt omfattande system av rörelser, kunde vi anta att systemet av rörelser, processerna, inte bara styrs av Newtons lagar och Einsteins relativitetsprinciper utan framförallt av den femte dimensionens mörka materia.

Whitehead talade om världen som process. Han torde ha varit en av de första. Han arbetade samtidigt som Gunnar Nordström var verksam, men de två visste inte om varandra. Däremot kritiserade Whitehead Einstein och t o m träffade denne en gång. Men empirisk forskning kom sedan att bevisa att Einstein hade rätt, Whitehead fel.

En trolig källa till fel för Whitehead var hans tro på intuitionen. Om något stred mot vår intuitiva uppfattning om den yttre verkligheten skulle det vara fel. Men har vi en intuitiv uppfattning om den yttre verkligheten?

När små barn börjar gå och socialt växelverka med fler vuxna än föräldrarna har de en viss medfödd social kompetens. Interaktionen medför utökade sociala kunskaper och därmed växande social kompetens. (Avbryts eller störs denna utveckling får det följder senare.) Men vad gäller den yttre verkligheten så har barnet medfödd kunskap om dess existens, alltså det vet intuitivt att den yttre verkligheten finns. Däremot måste barnet lära sig vad denna yttre verkligheten består av.

Det har att göra med att ett viktigt steg i människans utveckling. Den amerikanska oceanografen Peter de Menocal ledde borrningarna i Adenviken på 00-talet. Därvid upptäckte de att klimatet i särskilt Öst- och Sydafrika växlat på ett märkligt sätt under en period av cirka 2 miljoner år. Särskilt under den senaste årmiljonen härskade under 23 000 år ett torrt och kallt klimat, sedan slog det om till en våt och varm period även på 23 000 år. Homo erectus som då levde i Afrika tvingades troligen vandra till kusten under de torra perioderna för att återvända till slätten under de fuktiga skedena. Erectinerna måste snabbt lära sig allt väsentligt vid klimatomslagen för att överleva. Denna anpassning har bidragit till den höga inlärningskapacitet som utmärker den moderna människan.

Vår kunskap om den yttre verklighetens existens skulle vara medfödd men kunskapen om dess innehåll är alltså alltid inlärd och inhämtad. När Whitehead hänvisade till intuitiv kunskap trodde han kanske att han hänvisade till medfödd kunskap, men vad han stödde sig på var äldre inhämtad kunskap. Det kom honom att tolka fel ny kunskap som fysikerna i slutet på 1800- och början av 1900-talet lyckats utvinna.

Whiteheads process-begrepp är inte felaktigt men däremot begränsat, ty han såg det som organiskt, d v s kemiskt. Universums kemiska processer är utan tvivel mycket intressanta, ty som intelligenta varelser är vi ett exempel på vad de kan leda till. Men processerna i universum är många och av olika typ. Den kanske mest fascinerande är möjligheten att det nuvarande universum är en gigantiskt roterande skiva. Det skulle kunna vara förklaringen till den obegripliga mörka energi som får galaxerna att glida från varandra. Men förslaget är ren spekulation.

Vad blir det då av den fjärde dimensionen ifall tid inte finns av egen kraft? Den finns förstås kvar. Den är förändringens, processernas dimension. Den kan även fortsättningsvis upplevas som en tidsdimension, men då måste man komma ihåg att tid är människans hjälpmedel. Det är med hjälp av de fiktiva tidsbegreppet som det bekvämt går att fastställa att längden på universums existens. Vi kan säga att Big Bang inträffade för 13,7 miljarder år sedan, en behändig bestämning av existensens längd.

Låt oss alltså sammanfatta artikelns förslag: Vi lever i ett femdimensionellt universum där vi genom att tolka universums rum som tredimensionellt tycker oss kunna röra oss i det i olika riktningar. Men genom de tre dimensionerna går ständigt förändringens dimension, som skapar ny materia och bryter ner gammal materia – entropins kraft! Därtill finns den femte dimensionens styrande kraft genom gravitation och mörk materia. Observera att detta inte är naturvetenskap utan filosofi på kunskap från denna forskning.

Försöker man läsa Alfred North Whiteheads arbeten går inte allt att riktigt förstå. Det är som om Whitehead gav ordens innebörd än den lexikala. Han använder ord som inte går att hitta i något engelsk-svenskt lexikon. Här ett exempel på hur han skrev, ett stycke taget från ett kapitel om känslor, min översättning (med reservation för missförstånd):

”Möjligheten av finita sanningar beror på det faktum att tillfredsställelsen av en aktuell enhet går att dela i många slag av determinerande operationer. Operationerna är 'aningar'. Men negativa aningar som består av uteslutning från bidrag till sammanhållningen kan behandlas som underordningar till de positiva aningarna. De positiva aningarna bär termen 'känslor'. Sammanhållningens process går att dela upp i ett inledande stadium av många känslor, och en följd av många påföljande faser av mera komplexa känslor som i sig infogar de tidigare enklare känslorna, upp till tillfredsställelsen som är en sammansatt enhet av känslor. Detta är den 'genetiska' analysen av tillfredsställelsen.”(Whitehead 1929: 253)

Jag är överens med Whitehead att vårt inre är oavbrutet uppdykande eller pågående känslor av ganska många slag. Det var med känslor som våra apförfärder och längre bakåt våra däggdjursförfäder tänkte. Eller riktigare, hjärnans elektriska arbeten kom till medvetna uttryck i känslor. Det är fortfarande så vår hjärna opererar. Många gånger, men inte alltid översätts känslorna till ord. Det ger en illusion av att vi tänker i ord. Det gör vi förstås ibland, men vanligtvis är det hjärnans dolda operationer som uttrycks i medvetandet som känslor och som också kan översättas till ord. Att intala sig att man tänker enbart i ord och inte alls i känslor är ett självbedrägeri.

Det som är det intressanta är att när kroppen arbetar med likström och låter joner från t ex stortån nå hjärnan genom synapserna, så är det inte en känsla av smärta som förmedlas utan troligen en binär information om vad som hände; alltså t ex att stortån stötte till någonting hårt, vilket åstadkom en viss skada. Denna information översätter hjärnan sedan till en smärtförnimmelse. Denna förnimmelse kan inte vara elektrisk, ty elektricitet har inte känslor. Så hur kan då en smärtförnimmelse uppstå?

Det här är ju en artikel med många spekulationer. Så jag ska inte tveka med att komma med en ytterligare spekulation. Jag föreslår att de elektriska impulserna översattes till i medvetande upplevda känslor med hjälp av mörk materia. Enligt detta förslag skulle hjärna också äga en struktur av mörk materia. Genom dess förmedling förmår den elektriska delen av hjärnan att kommunicera med den del av hjärnan som en i en miljö agerande individ behöver och använder.

I början trodde astronomerna att mörk materia uppträdde som ett väldigt moln runt galaxerna och ägde någon sorts förbindelser mellan galaxhoparna. Men så insåg man att varje solsystem var sitt eget omgivande moln av mörk materia. Men är man upptäckte att 80 procent av alla materia är mörk (och den ljusa omfattar endast 20 procent) insåg man att mörk materia finns överallt. Av allt att döma andas vi också in mörk materia, med maten får vi ytterligare tillgång på denna materia. Troligen omges vi av ett eget moln av mörk materia.

Jag misstänker att det tidiga flercelliga livet på något sätt samarbetade med partiklar av mörk materia. De första flercelliga varelserna behövde någon form av kontroll över sina olika celler. Med hjälp av mörk materia lyckades man konstruera ett nervsystem. I nervcellerna kunde joner hållas ”fångna” i boxar av mörk materia (skulle det ha använts vanliga atomer till det skulle elektroner, som roterade runt atomkärnan, bli störda). Sedan vid behov släpptes jonerna iväg i bestämd ordning så att tåget av jonerna nådde en nervknutpunkt med information. Där kunde informationen från jonerna översattes till känsla med hjälp av andra partiklar av mörk materia. Detta samarbete har bestått. Men hur mörk materia kan förvandla en elektrisk impuls till känsla kan jag inte förklara.

I motsats till den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein var Whitehead intresserad av vetenskap. Han ville se ett interaktivt samband mellan materia, rymd och tid. Det försökte han utveckla i sin bok Process and reality (Process och verklighet; Whitehead 1929). Där hävdade han att tillkommandet, som han kallade på sitt eget sätt för aktuellt tillfälle, inte var någon substans utan konstituerade universums fundamentala metafysiska gestalt.

Men tillkommandet försvinner om vi börjar anta att tiden är en illusion skapad av människan. Jag hävdar att det inte går att lyfta någonting upp över det materiella. Framtiden finns, men inte förutbestämd i all oändlighet. Det var har göra med kausaliteten i alla processer. Allting har en orsak och verkan. Men eftersom väldigt många parallella processer pågår samtidigt i universum går det inte att förutse utfallet.

Processerna medför förändring. En människa förstår i stort sett sin miljö och de processer som pågår. Om man menar sig kunna se långt in i tillkommandet, som en del av Bibelns profeter och 1500-tals profeten Nostradamus säger sig kunna göra, misstar de sig. Utgående från de kunskaper man har i ett givet ögonblick kan man förstå vad som hänt om drygt 100 år. Men sedan blir förändringarna så omfattande att händelserna blir svåra att förstå, för att inte säga obegripliga.

Whiteheads processuella metafysikbegrepp har införlivats i teologin. Nu är det möjligt att beskriva Gud som interaktiv med den skapande världen på så sätt att Gud utvecklas i takt med dess processer.

Nu är enligt min mening Gud en lingvistisk fiktion utan empirisk förankring. Det gör att metafysik försvinner. Men det betyder inte att den materiella verkligheten blir mindre spännande.

Som vi har framgått av förslaget skulle den materiella verkligheten var uppbyggd av fem dimensioner:

1. De tre dimensioner som uppstod genom Big Bang och består av ljus materia.
2. Den fjärde dimensionen som består av förändringens mångahanda processer.
3. Dem femte dimensionen innehållande gravitation och mörk materia.

Nu föreligger enligt min mening i ett mycket intressant förhållande i och med att alla de materiella processerna inte innehåller eller består av känslor. Enligt mitt förslag skulle känslorna var ett resultat av att under de kemiska processer som resulterade i flercelliga varelser uppstod känslor i samarbete mellan ljus materia och mörk materia.

Nu kommer mitt mest ”metafysiska” eller galnaste förslag. I motsats till alla organiska varelser, som dör och upplöses, upphör inte det neurologiska system, som skulle vara uppbyggt av mörk materia, att finnas till. Det skulle lösgöras och fortsätta sin existens efter den organiska varelsens död. Om detta inte är materialistisk ”metafysik” så säg.

Genom den fjärde dimensionen skulle den femte kopplas till de tre andra och universum skulle tillföras känslor. Vad det innebär på lång sikt är någonting värt att diskutera.

Det själlösa och till synes mekaniska universum som uppstod genom Big Bang skulle genom processerna i händelsens följd få ”själ” och ”andlighet”. Dessa egenskaper är troligen inte desamma som teologerna föreställer sig men gör oss, organiskt levande, delaktiga i en storslagen utveckling.

Till Kulturmenyn
Till Första sidan

Källförteckning

Baron et al 2022: Samuel Baron, Kristie Miller and Jonathan Tallant: Out of Time: A Philosophical Study of Timelessness. Oxford University Press
deMenocal 2014: Peter B deMenocal: Climate Schocks. Scientific American, September 2014.
Desmet & Irvine 2018: Ronald Desmet and Andrew David Irvine: Alfred North Whitehead Stanford Encyclopedia of Philosophy.
Marc-Wogau 1986: Konrad Marc-Wogau. Filosofisk uppslagsbok. Doxa
Whitehead 1929: Alfred North Whitehead: Process and reality. Corrected Edition. Edited by David Ray Griffin and Donald W. Sherburne. The Free Presse. New York