Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

FÖRSTA SIDAN | HUVUDMENY | KULTUR | HISTORIA | LIVSÅSKÅDNING | UTGIVAREN
Du är här: >> Kultur >> Kommentarer
Publicerad 2022-07-20

Underjorden i mer historiskt perspektiv

Om en utställning i Helsingfors av Sören G Lindgren

Salen under jorden i utställningen Underjorden
Bilden visar den kanske mest spektakulära salen i den stora temautställningen Underjorden i Amos Rex konstmuseum sommaren 2022. Notera att vi befinner oss så djupt under jorden att trädens rotsystem kan ses i taket. Framtill är det en vit kanin som håller på att fly ned under jord (som i berättelsen om Alice i underjorden). Två människor tittar in i det mytiska djuret Behemont, som förlorat huvudet. Närmast t h syns en del av kenyanen Pascale Marthine Tayous (f. 1967) installation Diamondscape (2012). Foto Amos Rex / Riku Pihlanto.

En märklig konstutställning pågår under sommaren 2022 i i konstmuseet Amos Rex i centrala Helsingfors. Den har titeln ”Underjorden” och berättar om människans föreställningar genom tiderna om vad som finns under jordens ytan.

Underjorden är en spektakulär utställning. Den liknar en hel del utställningen ”Hon” på Moderna museet i Stockholm år 1964. Den visade en jättelik kvinna liggande på rygg. In i ”Hon” gick man genom hennes sköte. Denna utställning ägde rum i en tid då värderingarna och normerna höll på att bytas ut. En liknande situation befinner vi oss också i dag, men det är inte frågan omvärderingar i en lokal kultur utan om nödvändigheten att globalt anpassa oss till nya livsvillkor i och med planetens atmosfär genomgår en snabb uppvärmning. Utställningen Underjorden påminner också om detta förhållande, men på lite olika sätt. Emellertid beskriver museet i sin presentation av utställningen på följande sätt:

”Den underjordiska världen är gåtfull, spännande, lockande, farlig och mystisk. Under jordytan finns inte bara jord, mineraler och rötter. Där finns också vulkanernas glödande magma, underjordiska vattenådror, outforskade grottor, kaninhål, katakomber och metrotunnlar. Utgående från fyra olika teman undersöker utställningen Underjorden hur konstnärer genom århundradena återgett världarna under våra fötter. På den omfattande utställningen visas 101 verk av 62 konstnärer. Verken för oss in i jordskorpans grottor och håligheter, till mytologiska dödsriken, in i litteraturens kaninhål och i kontakt med de spår som orsakats av att människan utnyttjat jorden.”

Det är förstås en överväldigande utställning. Den beskriver naturligtvis mest de utopiska och dystopiska föreställningarna om underjorden, som är av ett ganska sent datum. Bortsett från gravettienkulturen för cirka 30 000 år sedan finns det inte mycket dokumentation om föreställningar om grottor och underjord förrän högkulturerna växte fram och med dem olika projektioner om vad som borde finnas under jordytan.

En gestalt som står för sig själv när man kommer in i salen behandlande myterna om underjorden är Minotaurus. Han står där som en ljusgestalt i det kompakta mörkret i sin arrogans på samma gång skrämmande och slarvigt nonchalant. I själva verket var den grekiska myten om Theseus och Ariadne en mycket komplicerad myt med historisk bakgrund. Under bronsåldern valde minoernas präster på våren en ung kvinna att manifestera mångudinnan, som också var fruktbarhetsgudinna. Till hösten torterades hon på den stora planen i Knossos på Kreta till döds – genom sitt lidande sakraliserades hon för att kunna återvända på våren. När de minoiska familjerna inte längre ville skänka sina döttrar till denna rit, så hämtades flickorna på olika sätt från det mykenska Grekland. Översteprästen som firade dessa unga kvinnor som gudinnor för att sedan döda dem under plågsamma former var i själva verket Minotaurus. Minos var inte överraskande översteprästens egentliga titel!

Det berättas om den stora tempelanläggningen i Knossos – obs! inte kungligt palats utan just tempel – att det var lätt att hitta in i virrvarret av byggnader och gårdar men svårt att hitta ut. Minoerna dyrkade också tjuren som en manifestation av himlen. Det är mycket möjligt av minos, alltså översteprästen, var maskerad till tjur när han övervakade tortyren av fruktbarhetsgudinnans levande företrädare. Myten om Theseus och Ariadne var en berättelse om förnekande och avvisande av denna barbariska religionsutövning. I detta ljus är statyn av Minotaurus en bild av en maskerad man, som är olycklig över insikten om hur mycket ont han gjort.

Det är inte alltid de utställda verken är speciellt konstnärligt verkningsfulla. Men en av dem som är något av en konstnärlig fullträff är kenyanen Pascale Marthine Tayous installation Diamondscape. Där kontrasterar gruvarbetarnas nakna ryggrader mot diamanternas glittrighet på ett både suggestivt och omskakande sätt.

Ett annat arbete på utställningen, som fastnat i mitt minne, är ett stort fotografi på golvet i en av de sista salarna. Över det ligger en gul duk utbredd. De flesta lyfte på en kant av duken för att se vad som fanns under. Men två företagsamma kvinnor från publiken tog sig för att lyfta bort hela duken. Under den gick det att se ett förstorat fotografi av människor krypande på knä på gatan. Fotografiet var taget 1938 i Wien. Då hade Hitler genomfört sitt Anschluss, d v s Österrikes infogande i Nazityskland. Den österrikiske borgerligheten accepterade sitt lands upphörande med förtjusning. Men det fanns motståndsmän, som ritade antinazistiska slagord på Wiens huvudgator. Judarna tvingade krypa på knäna på gatorna och skura bort slagorden. En fruktansvärd påminnelse om hur hemsk den nazistiska perioden var i Europas historia.

Staty av Minotaurus
En av de mest suggestiva objekten på utställningen Underjorden på Amos Rex var denna staty av det minoiska monstret Minotaurus. Den är gjord av Nicola Hicks och döpt till ”Ode to Philip Larkin”. Foto Iia Palovaara / Amos Rex.

Neandertalarna var de som först bodde i grottor

Men vad jag saknade i denna i och för sig märkliga utställning var ett genomarbetat historiskt perspektiv. Det var neandertalarna som först tog grottorna i besittning i Europa. De inte bara bodde i grottor, de undersökte dem också. I Spanien har man hittat färgfläckar som neandertalare lämnat efter sig när de trängde igenom trånga passager. I det kalla europeiska istidsklimatet gick neandertalarna klädda i läderplagg, som de blankat och på de blanka läderytorna hade de målat kroppsmålningar. Det var färgen från dem som lämnade spåren i de spanska grottorna. Men neandertalarna gjorde mycket mera: De dansade längst inne grottorna och tycks också ha utövat någon sorts eldritualer därinne. De bodde emellertid nära grottmynningarna där de avdelade områden med förhängen av läder bl a för att skydda sig för drag. De visste också exakt var i en grotta de skulle anlägga eldstaden så att röken från den inte störde livet i grottan. För neandertalarna var grottorna trygghet och troligen rejuvenation.

De moderna människorna kom till Europa för att det var så viltrikt. De kom de också snart i kontakt med neandertalarna. Neandertalmännen var starkare och kraftigare än de spensliga moderna, så till en början bemödade de moderna om att stå på god fot med neandertalarna. Och det betalade sig. Neandertalarna var i detta tidiga skede kulturellt mera avancerade än nykomlingarna. De moderna kunde ta över en mängd föreställningar av neandertalarna som att mammuten manifesterade himlen. De moderna som relativt nyligen kommit från Afrika hade bara föreställningar om himmel och jord. Av neandertalarna lärde de sig också att de fanns en underjord.

Men när aurignackulturen spreds till Europa förändrades situationen. De moderna fick ett tekniskt övertag genom att de började använda pil och båge i sin jakt – neandertalarna använde bara stötande spjut. Troligen vågade sig de moderna nu på att döda neandertalare när de kunde göra det på avstånd. De modernas kultur utvecklades också, vilket kan avläsas av grottmålningarna. Djurbilderna som målades i grottornas inre var religiösa handlingar: Troligen trodde man att man kunde kompensera fruktbarhetsgudinnan för djur man fällt i jakt med bilder i grottan där man trodde att hon bodde när hon inte vandrade över himlen som måne. De moderna tycks ha fruktat grottornas djup men sände ändå sina barn i en ålder på 10-12 år ner i djupen för att gestalta animaliska föryngringar.

Den här animistiska föreställningsvärlden dog ut under den stora nedisningen för 22 000–17 000 år sedan. Den efterträddes av idéer som den Stora Våren. De uttrycktes ristningar på grott- och klippväggar som visade hur våren firades med intensiva kvinnliga danser. Fotografier av gravettienkulturens djurmålningar och magdalénienkulturens klippristningar vid entrén till utställningen skulle ha gett den historiskt djup.

Efter ett långt uppehåll började människan åter intressera sig för underjorden i slutet på neolitikum. Man började gräva efter metaller, först koppar och arsenik, sedan koppar och tenn. Det var ofta slavar som fick göra detta livsfarliga arbete, så deras insatser beaktades inte några bildframställningar från t ex bronsåldern.

Men bland gruvarbetarna utvecklades genom seklerna föreställningar om en Bergsfru som på något sätt bodde i berget. Hon var lättstött och lättretlig. När en gruvarbetare irriterade henne kunde hon orsaka att t ex taket i gruvan störtade in, alltså olyckor med dödlig utgång. Därför gällde det att visa Bergsfrun respekt.

Under antiken uppstod föreställningen att de dödas andar levde i underjorden. Som vita spöken sades de sitta håglösa på underjordens klippor, något som ännu ekar i Dante Alighieris stora episka dikt Divina Commedia, som också uppmärksammas på utställningen. I Nya testamentet berättas även om hur Jesus gått ned till dödsriket dagen efter sin död. Och Jesus lovar ju ett liv i himlen vid Gud Faders sida i motsats till det tomma liv som står att finna för de döda i underjorden.

Kanske påpekades i någon text på väggen i någon av salarna just detta att kristendomen byggde på en revolutionerande förnyelse av människans föreställningar om livet efter döden. Men dessa texter är så dåligt belysta att mina gamla, trötta ögon inte alltid orkade läsa dem.

Sedan under 1800-talet växte en insikt fram om hur väldig himlen ovanför jordklotet var. Jorden inte bara roterade runt solen utan ingick i ett större och mäktigt solärt sammanhang, nämligen Vintergatans galax. Det gjorde att den himmelska motsatsen, den av neandertalarna upptäckta underjorden fick nytt liv. Jules Vernes roman Resan till jordens medelpunkt från 1864 och Lewis Carrolls berättelse om Alice i Underlandet från 1865 vittnar om denna förändring. Båda böckerna uppmärksammas också på utställningen.

De Bibeltroende hävdar än i dag att den stora översvämning, som medförde att allt land täcktes av vatten, ägde rum. Vattnet trängde upp från ett hela jordklotet omfattande skikt av vatten. Detta enorma vattenlager, hävdar de troende, finns där än i dag och väntar bara på Guds befallning att spruta upp och översvämma jorden än en gång.

Föreställningarna om vad som finns under jordens yta är alltså många och synnerligen skiftande. Det är inte möjligt att allt kommer med i en utställning om dessa föreställningars historia. Utställningen Underjorden på Amos Rex i Helsingfors har dock fått med mycket. Men med en inledning om neandertalarnas positiva användning av grottor och de moderna människornas grottmålningar hade utställningen blivit verkligt banbrytande.