En högerextremnistisk politiker ägnade större delen av år 2022 åt att åka runt i Sverige och bränna Koraner. Polisen insåg att den verksamheten utgjorde ett ut mot Svea rikes säkerhet och slutade ge tillstånd till Koranbränningar. Elva av avslagen överklagades till Förvaltningsrätten, som i sina domslut i tio fall hävdat att polisen gjort fel: yttrandefriheten ska gå före de motiveringar som polisen använt (störning av ordning, brist på resurser).
Nu har det visar sig att bakom Koranbränningarna låg Sverigedemokraternas mer eller mindre dolda sabotagegrupper. Fastän partiet officiellt inte motsätter sig en Natoanslutning gör dessa grupper sitt bästa att förhindra eller bromsa att Sverige gör det. Särskilt Koranbränningen den 21 januari 2023 blev framgångsrik. Erdogan tog anstöt och beslöt att skjuta upp Turkiets godkännande av Sveriges ansökan till Nato på obestämd tid. Nu kan Sverige hoppas att bli medlem av Nato först 2024.
Men det olustiga i hela denna historia är att Sverigedemokraterna och de borgerliga partikerna gick till val hösten 2022 med det uttalade målet att bekämpa gängkriminaliteten. Nu har det visat sig att vinsterna från den olagliga knarkförsäljningen och besläktad kriminell aktivitet i Sverige tydligen går till Turkiet och det till personer i Turkiet av vilka en del är högt uppsatta. Turkar blir rika på kriminaliteten i Sverige samtidigt som landet beskylls för att härbärgera terrorister och förhindras ansluta sig till Nato (som Putin önskar). Klarar regeringen Kristersson att lösa denna problematik samtidigt som Sverigedemokraterna i bakgrunden försöker sätta käppar i hjulet?
Vem har rätt?
Men har polisen gjort rätt när den upplevt att Koranbränningarna blev ett hot mot riktets säkerhet och måste stoppas till varje pris eller har Förvaltningsrätten rätt om att yttrandefriheten måste försvaras till varje pris?
Jag är böjd att uppfatta Koranen som ett av dessa fenomen som inte ingår i yttrandefrihetens stora räjong. När jag arbetade min artikeln om Hur kanaanéerna blev israeliter insåg jag att judeiska teologerna Jerusalem på 600-talet f Kr skapade ett helt nytt samhällssystem när de samlade de olika kanaaneiska småstaternas och stammarnas berättelser om sig själva. Detta material redigerades om så att kom att berätta ett enhetligt israelitisk-judeiskt samhälles historia.
Den judiska Bibeln, som föddes på detta sätt, har visat sig äga en sällsam sammanbindande kraft. Judarna har trots omfattande och långvariga förföljelser överlevt som ett slags nation i exil under årtusenden.
Koranen som handelsmannen Mohammed skapade utifrån den judiska modellen har också blivit en av de sammanbindande krafter i de olika muslimska samhällena.
Bränner man Koranen är det ett av samhällssystemets främsta sammanhängande kraft man angriper. Skulle någon idag komma på idén att börja bränna den judiska Bibeln skulle detta omedelbart leda till åtal och bestraffas.
I Norden har olika relgiösa läror växlat under de senaste 2000 åren. Vad som varit sammanbindande under alla förändringar är kultplatserna, som sedan 1200-talet haft formen av kristna stenkyrkor. Att bränna en svensk kyrka motsvarar m a o en Koranbränning. Men ingen torde mena att kyrkbrännande som social eller kulturell protest ska skyddas av yttrandefriheten.
Fördomar
Det här är en synpunkt som borde ha framförts av de stora opinionsbildande medierna, inte av en webbdsajt i marginalen. Men i Sverige finns det många spcialister med enorm kunskap, men allmänheten inklusive journalisterna saknar en mera omfattande allmänbildning. Men där det inte finns kunskap, där härskar fördomarna.
I överenstämmelse med sina fördomar ser allmänheten inklusive medierna ner på den muslimska kulturen. Det har att göra med att den radikala delen av det muslimska prästerskapet, imamerna, favoriserar sharia, en lagsamling som inte har något att göra med Koranen. Men genom att tillämpa sharia, t ex att döma till stening otrogna hustrur, kan imamerna hålla kvar sin makt, den makt som de tillvällde sig på 1200-talet när mongolerna dödat den sista kalifen och plundrat Bagdad. Sharia är ett uttryck för ett medeltida strafftänkande, som gör att den muslimska kulturen har låg status i västerländska ögon.