är en människa blir äldre har hennes hjärna en benägenhet att idissla gamla minnen. Hjärnan undersöker minnena och försöker förstå händelsen som bevarats i minnet. Men konstigt nog grubblar jag över en händelse, som jag inte upplevt fysiskt utan läst mig till. Det är frågan om en stor och allting förändrande händelse som inträffade för cirka 13,7 miljarder år sedan eller detta universums år noll.
Då skulle ett falskt vakuum ha utlöst en negativ gravitation hos en singularitet. Den började då inflatoriskt expandera med miljoner gånger ljuset hastighet. Det är en för vanliga människor ofattbar snabbhet. Vad jag i mina tankar tenderar att återkomma till är hur denna händelse skulle ha kunnat upplevas.
Låt oss anta att det år noll fanns en förnimmande varelse någonstans nära den plats som Vintergatan och vårt solsystem befinner sig i stort sett just nu. Varelsen skulle ha befunnit sig i ett ingenting, inte i ett tredimensionellt rum utan i någonting med många fler dimensioner och därmed fullt av obegripliga paradoxer. Det skulle ha gungats av kvantumfluktationer och befunnit sig på många punkter, som var nära varandra och långt bort från varandra samtidigt.
När år noll inträffade förändrades allting. På grund av inflationens oerhörda hastig hamnade den förnimmande varelsen från ett mångdimensionellt ingenting i ett rum med tre dimensioner. Det var därtill så fruktansvärt varmt att varelsen bara konsumerades av hettan på många miljoner grader.
Vad som skulle ha drabbat varelsen var början på en process som pågår än i dag. Rummet ingår i den processen men inte tiden. Tid är ett mänskligt påfund. Vad som finns är de olika snabba rörelser som den process som är universum oavbrutet fungerar genom. Grovt beskrivet pågår ständigt att planeter roterar runt sin axel i en färd runt sina solar, solarna roterar runt med sina galaxer, galaxhoparna roterar inbördes, universum expanderar, kanske roterar det i en väldig rundgående rörelse. Allt det här beskriver vi gärna med en aspekt av tid.
Det verkar fånigt att grubbla över tiden. Den finns ju. Det vet vi ju alla eftersom vi vet att nuet övergår hela tiden i framtiden och vad som är nu är i morgon gårdag och minnen. I själva verket är det vår uppfattning.
I tänkandets barndom trodde man att natt och dag var två olika rum. Den särskild kraft, gudom, fick dem att byta plats varje morgon och kväll. Med jordbruket slog igenom den uppfattningen att dag och natt var var sin aspekt på ett och samma fenomen, nämligen dygnet. Om ett tidsbegrepp då fanns så var det i form av aspekter på rummet: förmiddag, middag, eftermiddag, kväll o s v.
Men det som har fascinerat mig som arkeosof, d v s en person som försöker förstå människans tänkande genom bildframställningar, är tidsföreställningen i Göbekli Tepe i Anatolien för ungefär 11 000 år sedan. Där byggde man ovala hus av staplade stenar med taket uppburet av t-formade pelare. Varje hus hade en centralpelare. På den hade något djur ofta skulpterats i relief. Denna pelare var symboliskt tänkt som levande. Men vad föreställde den?
Jag publicerade år 2020 en artikel i denna sajt, 'Mannen som synar världen', där jag utgående från bevarat material från långt senare tider kunde föreslå en tolkning. Mittpelaren i varje hus symboliserade dagsljuset. Man tycks ha trott att dagsljuset gick genom dagen som en jättelik mansperson som förflyttar över världen under dagens förlopp. Prästerna i Göbekli Tepe, som – obs! – inte var schamaner, förvandlade den äldre föreställningen av dagen som uppdelad till aspekter till en rörelse, därtill i antropomorf form, alltså som en människa. Denna gudom som med dagen vandrade genom jorden synade den, varvid han troligen hörde och såg allting.
Föreställningarna förknippade med dagsljusets gudom i Göbekli Tepe fortlevde som tradition i den sumeriske guden Enki, i grekernas Zeus, i germanernas Tyr och i den zoroastriska religionens Mithras (vars föreställningar påverkade kristendomen). Dagsljusets gudom utgjorde det första försöket att fånga den rörelse vi människor upplever och kallar tid i de processer som pågår sedan Big Bang.
Antiken grekiska filosofer brottades med tiden. Herakleitos (c:a 540 – c:a 480 f Kr) hävdade att allting flyter, d v s att allting befann sig i rörelse, vilket egentligen var en variant av föreställningen från Göbekli Tepe-kulturen. Men det var den numidiske filsofen och biskopen Augustinus (354–430), som kom med en tolkning av tid, som liknar en modern föreställning. I Wikipedia beskrivs den på följande sätt:
”Enligt Augustinus är tidsflödet, som det ter sig för oss människor, något som enbart kännetecknar erfarenheten. Det existerar alltså inte i sig självt oberoende av den. De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är, enligt Augustinus, endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas ihop med de själsliga funktionerna varseblivning, förväntan och minne.” (Wikipedia, uppslagsordet Augustinus, sidan uppdaterad den 17 juni 2024)
Jag påstår alltså att tiden inte finns. Se dig om. Kan du ta på tiden? Du kan inte beröra den, du kan inte se den. Vad som finns är jordklotets rotation med en viss hastighet, vilket medför att halva vår planet kontinuerligt är vänd mot solen.
Tiden som fenomen finns inte i sig själv. Men tiden finns som föreställning och psykiskt verktyg. Med hjälp av tidsföreställningar kan vi orientera oss var jordens rotation befinner sig i vid ett givet ögonblick, vi vet var vi är under dagen. Och inte bara det. Tack vare vår tidsföreställning kan vi fastställa vilken dag det är i veckan, vilket år o s v. Tidsföreställningen är mycket praktisk och t o m bekväm.
Tiden är alltså en fiktion men paradoxalt nog inte en illusion. Albert Einstein såg detta delvis. Han ska ha sagt: ”People like us who believe in physics know that the distinction between past, present, and future is only a stubbornly persistent illusion.” (Folk som vi som tror på fysik vet att distinktionen mellan förfluten tid, nutid och framtid endast är en illusion som envist består). Därför slog han ihop tiden med rummet och skapade begreppet tidrum. Vidare förklarade han att tiden är relativ. Detta för att ändå ha med tidsföreställningen i hans fysiska teorier trots att den skulle vara en illusion.
Det finns några fenomen, som liksom tiden inte finns i verkligheten utan skapas av hjärnan av praktiska skäl. Ett annat sådant fenomen är Gud för att förklara till synes obegripliga händelser – 'människan spår men Gud rår'.
Det finns många personer som liksom jag tvivlar på Gud med få tvivlar på tiden. Jordens rotation är obönhörligt kontinuerlig, vilket gör att mycket få tvivlar på tiden!
Källor
Banning 2011: E. B. Banning: So Fair a House. Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol 52, Nr 5, October 2011.
Till Menyn för Livsåskådning
Till Huvudmenyn