I södra Mesopotamien fanns för 5000 år sedan stadsstater som Eridu, Nippur, Lagash, Uruk, Kish och Ur. De formade en tidig högkultur. Men vi kan misstänka att de hade sin förhistoria i den kultur som en gång fanns på bottnen av den nu översvämmade Persiska viken. För mellan 70 000 och 8000 år sedan var havsytan så låg att Persiska viken låg bar till större delen. Där levde människor, som kommit från Afrika.
I själva verket kan vi misstänka att de moderna människor som lämnade Afrika för 60 000 år sedan (Stringer 2011) slog sig ner här när havsbottnen torkat och växtligheten brett ut sig, d v s när Ur-Schatt-dalen hade uppstått. De invandrade moderna människorna skapade där en kultur, som var en förlängning på den afrikanska kultur de lämnat. Den skotska arkeologen Jeffrey Rose, forskare vid Ronininstitutet i New Jersey i USA, har döpt den till Gulf Oasis-kulturen (Rose 2010). Än så länge har marinarkeologer inte börjat under söka efter spår av denna kultur på vikens havsbotten (Rose 2010).
Men vi kan dra en del slutsatser av det förhållandet att det dök upp bebyggelse med T-formiga hus utmed stränderna runt Persiska viken på 6000-talet f Kr (Maisels 1993), ungefär samtidigt som Persiska viken togs tillbaka av havet. Invånarna i husen tycks ha domesticerat dadelpalmen (ibid). Det är troligt att det var frågan om människor från Gulf Oasis-kulturen. Rose menar också att den kultur, som omfattade Mesopotamien, Syrien, Anatolien och det tidiga Elam i Zagrosbergen och som arkeologerna döpt till Ubaidkulturen, också var ett uttryck för Gulf Oasis-kulturen (Rose 2010). Kanske sumerernas myt om det ovanligt vackra Dilmun var ett minne av Gulf Oasis-kulturens samhälle i Ur-Schatt-dalen.
Men under inflytande från Ubaidkulturen utvecklades bl a Anatolien, den östliga delen i alltmer auktoritär riktning. Det medförde att bondesamhällen i den västra delen av Mindre Asien flyttade till först Balkan och sedan till Centraleuropa. På norra sidan av Kaukasus fanns under perioden c:a 3700 –3000 f Kr Majkopkulturen. Den bedrev handel med sdtäderna i östra Anatolien och faktiskt har föremål med ursprung i norra Kaukasus påträffats även i Syrien. Det verkar troligt att det var inflytande från Majkopkulturen som påverkade ett folk som i mesopotamiska källor kallades subarer och bodde i östra Anatolien och i norra Mesopotamien (inklusive Syrien). Detta finlytande gjorde dem krigiska och fick dem att inleda ett krigståg mot de sydmesopotamiska städerna.
Subarerna talade ett indoeuropeiskt språk och förde till södra Mesopotamiens städer indoeuropeiska föreställningar sådana som att regnmolnen var himmelskons juvrer och regnen var hennes mjölk (Whittaker 2008).
Expansion österut
Gulf Oasis-kulturen kan ha haft den sociala karaktären av ett ceremonicentrum. Historiens Fenix har förfäktat den hypotesen att från Gulf Oasis-kulturen i Persiska viken utgick efter några år en större grupp dominerad av unga män och under ledning var en präst av afrikansk typ (han slaktade kunnigt fällda djur och delade ut köttet enligt bestämda regler, men han kunde också förutspå framtiden). Han hade troligen ett harem på förslagsvis fyra kvinnor för att visa sin status (Lippold et al 2014). Denna grupp grundade ett nytt ceremonicentrum en bit öster om Indusflodens nuvarande mynning. Platsen låg längre ut i Indiska oceanen än i dag på grund av den lägre havsnivån. Sedan på 6000-talet f Kr tvingades människorna från detta centrum upp på land på grund av att havsytan åter steg som en följd av att den stora kanadensiska isskölden smälte abrupt. De skapade en bosättning som växte till en stadsliknande by, Birrhana i sydvästra Indien (Sarkar et al 2016). När monsunerna ändrades och Tharöknen började växa fram flyttade bosättningen till lämpliga platser utmed Indusfloden. Där tog Induskulturen sedan form (ibid).
Expansionen från Ur-Schatt-dalen fortsatte österut från närheten av Indusfloden mynning. Med ett antal års mellanrum sändes en ny grupp vidare längs den indiska subkontinentens kust och grundade på lagom avstånd ett nytt ceremonicentrum. Så fortsatte det. Det lär ha tagit omkring tusen år för människorna i denna spridning att runda Indien (Oppenheimer 2004; Petraglia et al 2010).
Från Bangladesh tycks man ha fortsatt expansionen per båt, ty Andamanernas ökedja befolkades från just Bangladesh (Thangaraj et al 2006). Runt eller över Malackahalvön fortsatte expansionen både längs den vietmanesiska kusten till Sydkina och över havet till Filippinerna.
Kularingen
Just i Filippinerna har bevarats de förstenade resterna av det märkliga bytessystem som kan ha sträckt sig från Östafrika till Sydkina. Systemet levde kvar bland s k reliktfolk i Filippinerna och i Nya Guinea efter det försvunnit på andra håll. Det är frågan om den inom socialantropologi berömda Kularingen. Den studerades av den polsk-brittiska socialantropologen Bronislav Malinowski (1884-1942). Han beskrev Kularingen i boken Argonauts of the Western Pacific, 1922, (”Argonauterna i västra Stilla havet”; finns ej översatt). Kularingen fungerar som ett ceremoniellt bytesnätverk från nordöstra Nya Guinea och sträcker sig ut i Stilla havet till bland annat Salomonöarna.
Kularingen är vad som skulle vara kvar av det mäktiga bytesnätverk som tycks ha fungerat mer eller mindre bra under den moderna människans expansion ut från Afrika fram till det fruktansvärda istida maximumet som började för 22 000 år tillbaka.
Redan nu finns det arkeologer som ifrågasätter denna möjlighet och fler kommer att följa. Man kommer att hänvisa till att människorna var för primitiva för att kunna åstadkomma någonting sådant. Men det är en historieförfalskning. Vi talar om moderna människor. De talade visserligen ännu ett språk som var aspektbeskrivande och saknade allmänord och kunde därför inte skapa större organisationer. Men det fanns inte heller behov av sådana. Men den här organisationen, Kularingen i ursprunglig bemärkelse, byggde på utbyte av gåvor. Vad man kände till var det egna ceremonicentrat och de två i grannskapet, som man utbytte gåvor med. Men efterhand som man skapande nya centra blev organisationen imponerande i sin längd.
Utvandringen från Afrika för 60 000 år sedan skedde under förhållandevis goda klimatiska förhållanden (Nott 2016). Men sedan kring 55 000 år sedan skedde en försämring, som kan ha påverkat neandertalarna att delvis lämna från Europa och Levanten för Asien. Men så var det åter relativt varmt för 50 000 år sedan (ibid) med följd att havsvatten rann inte bara in i Ur-Schatt-dalen utan även in i Röda havet. Från sistnämnda havs översvämmade stränder sökte sig arkeonubier till Levanten. På det tyder fyndet av en kalott till en kranie, som hade tillhört en modern människa, och som hittades år 2008 i Manotgrottan i västra Galiléen i dagens Israel (Hershkovitz et al 2015). Det har daterats till för 55 000 år sedan (ibid). Ett så tidigt uppdykande av en grupp moderna pekar på någon form av rekognosering från de boende på Röda havets kuster. Det var en rekognosering som sannolikt också omfattade Tunisien, ty man har i norra Tunisien påträffat stenverktyg av den typ som användes i det nubiska komplexet (Hallinan 2022). Sedan när det blev aktuellt med en mera omfattande utvandring från Röda havsområdet hade man kunskap om Tunisien och hittade dit och därifrån till Italien och småningom vidare till södra Frankrike. Det skulle ha varit från Röda havets översvämmade kuster som de moderna människorna i större skaror nådde Europa, inte från Levanten som många arkeologer tror.
Upptäckten av det nubiska komplexet
Det nubiska teknokomplexet upptäcktes förhållandevis sent, ty man trodde att området södra Egypten och Sudan saknade förhistoria. Men den danska arkeologen Jens Jacob Worsaae (1821-1885) fäste uppmärksamheten vid fynd av verktyg av flinta som han hade hittat nära Egyptens gräns till Sudan redan år 1867. Dåtidens egyptologer trodde emellertid att fynden hade samband kulten av solguden Ra, så man bortsåg från dem. Men den banbrytande engelska arkeologen William Flinders Petrie (1853-1942) kunde vid sina utgrävningar fastställa att Fornegypten haft jägarstenålder. Det gjorde att nya fynd av bearbetade stenar av äldre typ kunde hänföras till denna tid. Ytterligare fynd medförde att det blev uppenbart att jägarstenålder i Egypten hade varit lång och intressant. Organiserade arkeologiska undersökningar inleddes i Sudan på 1960-talet. De har efterhand gett en lång rad häpnadsväckande fynd, som visade att det nubiska teknokomplexet var en av de sociala kulturer, som hela tiden legat i spetsen för utvecklingen!
Äldsta fynden tillhörande det nubiska komplexet är över 162 000 år gamla (Rose et al 2011). De har gjorts på Sai-ön i mellersta Nilenområdet i norra Sudan. Stensmidet är av levalloistyp. Det påträffades på ön i ett lager ovanpå ett äldre besläktat smide som döpts till lupemben (ibid). Detta är den nordligaste varianten av de smidestekniker som utvecklades i Afrika söder om Sahara under perioden 200 000-150 000 år sedan.
Nuban 1 och 2
Det nubiska stensmidet har döpts till nuban och har påträffats i en äldre och en yngre variant, nuban 1 och nuban 2. Flintblad av typen nuban 2 har skaftats. Jeffreys Rose misstänker att det var just i Oman på den sydarabiska kusten som nuban 2 togs fram.
De äldsta arkeogenetiska undersökningarna av kvinnors mtDNA pekade på "den arabiska korridoren" – sundet Bab el-Mandab och södra kusten utmed Arabiska halvön – som den väg som utvandrarna från Afrika tog för att spridas över resten av världen. Men det förslaget saknade då arkeologiskt stöd. Så Jeffrey Rose, vid tidpunkten verksam vid universitet i Birmingham, var bland de första som fick omanska myndigheters tillstånd att göra karteringar av Omans fornhistoria. Det gav vid handen ett överflöd av lösa stenfynd från jägarstenåldern. Men varifrån kom de?
Det nubiska komplexet och fördynastiska Egypten
I en artikel i den amerikanska vetenskapstidskriften Plos ONE år 2011 The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia (Dhofars nubiska komplex i Oman: Ett afrikanskt stensmide från mellersta jägarstenåldern i södra Arabien) kunde Rose och hans medarbetare presentera ett förslag. Stenverktygen påträffade i Oman hade sitt ursprung i det nubiska komplexet. Det intressanta är att de äldsta fynden där i Oman skulle vara så gamla som ungefär 106 000 år (Rose et al 2011).
De fyndplatser tillhörande det nubiska komplexet i nordöstra Afrika, som påträffats, pekar på ett intensivt umgänge mellan grupperna, varvid Nilen och Röda havet samt till slut Indiska oceanen utnyttjades som kommunikationsleder. Troligen började man med enkla flottor men lärde sig efterhand att bygga och utnyttja vassbåtar. Detta skulle sedan ha utvidgats till att omfatta Röda havet västra och östra kuster och till slut även den Arabiska halvöns södra kust. Därifrån tog man sig till fots till dess inland.
Nuban 2 var ett stensmide av närmast av typen levallois. Den tekniken med dess tunna blad har sitt namn efter en av Paris förorter, Levallois-Perret, där den först påträffades och identifierades på 1800-talet. Men tekniken uppfanns i Afrika för åtminstone 300 000 år sedan (Eren & Lycett 2012). Skhul-människorna kände till den när de från Nordafrika via Levanten vandrade ut över världen utanför Afrika för 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). Därmed föreligger möjligheten att det var ättlingarna till Skhul-utvandrarna som i den ännu grönskande Tharöknen i nordvästra Indien skulle ha utvecklat levalloistekniken till vad som kallas övergångssmide.
Men situationen är även i detta fall mera komplicerad än så. Det verkar som om övergångssmidet uppfanns i det nubiska komplexet och det av en särskild orsak. En grupp belgiska forskare från det katolska universitetet i Leuven har med avancerade mikroskop undersökt stenverktyg från fyra fyndplatser i nordöstra Afrika: Nazlet Khater (tidig övre stenålder) i Egypten, Taramsa (nubiska komplexet) även i Egypten, Sodmeingrottan (nubiska komplexet) fortfarande i Egypten och Sai 8-B-11 (tidig och sen mellersta stenålder) i Sudan (Rots et al 2011). De kom till slutsatsen att förutom spjut och pilar var åtminstone yxor och (slakt)knivar mestadels försedda med skaft (ibid). Knivbladen var fastlimmade i träskaften med harts (ibid).
Men vem kom först till nordvästra Indien? Var det Skul-människorna som vandrade dit till fots eller arkeonubierna som tog sig per båt dit. Det är mycket möjligt att det var arkeonubier som var först på platsen och lärde ut sina kunskaper i en gåvohandel med skhul-emigranterna.
Märklig spridning
Det i detta sammanhang intressanta är att stenverktyg av olika slag från Nubiska komplexet har påträffats på ett anmärkningsvärt vida spritt område: södra Levanten (Sinaihalvön), nordöstra Afrika (norra Egypten och Tunisien) Öst- och Sydafrika samt norra Indien (Hallinan et al 2022). Dessa fakta kan tolkas som att folk från Nubiska komplexet utvandrade. Men de kan också läsas så att människorna i Nubiska komplexet utvecklat byggandet av vassbåtar till så stora fartyg att de klarade att färdas på Indiska oceanens vatten. Arkeonubierna skulle ha bedrivit gåvohandel med Öst- och Sydafrika och även med norra Indien.
Det var förstås inte en handel av modern typ där man köpte en vara och betalade med pengar. Arkeonubierna bytte varor i form av gåvor med människorna som bodde i Öst- och Sydafrika. De gav sedan tillbaka gåvor var vad man uppfattade hade samma värde som de mottagna gåvorna. Mycket av gåvorna handlade om skinn från djur, fjädrar från fåglar och användbara stenslag, särskilt obsidian, som man skaffade i Jemen (Khalidi et al 2013), och förde söderut. Gåvoutbytet kan ha skett så att arkeonubierna lade fram sina gåvor på en plats och drog sig sedan tillbaka. Till exempel östafrikanerna i Tanzania lade sina gåvor vid sidan om de arkenubiska gåvorna. Om arkeonubierna fann gåvorna tillfredsställande tog de dem och de tidiga östafrikanerna kunde ta arkeonubiernas gåvor.
Eventuellt kan handelskontakterna ha börjat så. Men stenfynden och mtDNA-undersökningar (den mitokondriska Eva kom från Kenya; Lindgren 2021) pekar på att arkeonubier var bosatta utmed den afrikanska östkusten ända ner till Sydafrika. De bildade en kedja av ett slags enkla handelsstationer, där de bosatta arkeonubierna försörjde sig på jakt men tog emot gäster från omgivande grupper av jagare/samlare. Vid dessa möten byttes gåvor och information. Sannolikt ägde också kärlekaffärer rum, varvid nya gener från arkeonubierna bidrog till att utveckla och modernisera den östafrikanska kustbefolkningen. Handelsstationerna skulle ha fungerat som mötesplatser och mycket tidiga handelsbodar.
Vad arkeonubierna lärde sig av handelsstationerna var att när deras handelsexpansion fortsatte norrut i Röda havet och till Sinaihalvön möttes de av en befolkning som var mera välvilligt inställd än östafrikanerna hade varit. Därmed kunde handelstationerna utvecklas till ceremonicentra, en idé som sedan fördes från Gulf Oasis-kulturen österut till Indien (till slut också till Europa).
De första krigen
Under den postglaciala tiden skulle de första krigen ha utkämpats inom det nubiska komplexet. Det skedde för c:a 13 000 år sedan. Ungefär samtidigt tämjdes vild boskap men djuren användes i en nomadiserande livsstil. Men vi vet i dag just inte mera om det nubiska komplexets sociala och kulturella tradition. Men det var sannolikt att ett afrikanskt inflytande nådde det fördynastiska södra Egypten genom det nubiska komplexet. Detaljerna i denna utveckling är tyvärr inte kända. Däremot finns lite fler detaljer från utvecklingen i Mesopotamien och det inflytande som därifrån vandrade till södra Egypten. Dessa impulser kan ha till att en mera övergripande statsbildning uppstod. De människor som förmedlade impulserna var från ett nästan bortglömt folk i Anatolien och Mesopotamien. Som vi nämnde ovan har de i mesopotamiska inskrifter bevarats under namnet subarer. Jag har försökt sammanfatta vad vi vet om subarerna i en serie artiklar Subarernas storhet och fall i Historiens Fenix. Subarerna bildade den härskande klassen i södra Mesopotamiens städer från 3500 f Kr fram till sumerernas erövring av dessa städer på 3100-talet f Kr (Hallo & Simpson 1998). I sin administration använde subarerna en bildskrift, där bilder motsvarade ord (denna typ av skrift var vanlig i början av 3000-talet, bl a i Vinçakulturen i dagens Serbien).
Under den period i Fornegyptens förhistoria som går under namnet Naqada III (c:a 3 300–2 900 f Kr) hittade subariska handelsmän till södra Egypten. De sökte efter guld i bergskedjan mellan Nildalen och Röda havet. Som en följd av sumerernas anfall flydde till slut ett större antal subarer till södra Egypten. Med erfarenhet av att administrera stadsstater verkar det troligt att de gjorde sig till hövdingar/kungar i södra Egyptens byar som de förvandlade till små stadsstater. Steg för steg utvecklade denna del av landet till en enda stat under det fördynastiska skedet.
I den predynastiska staden Nekhet, som grekerna kallade Hierakonpolis — ruinerna ligger 113 km norr om Assuan i södra Egypten — har påträffats en grav med målningar på väggarna. Det är Grav 100. Där kan ha gravsatts en subarisk farao. Målningen skulle berätta hur subarernas hjälte Gilgamesh flyttar till Egypten seglande på mesopotamiska vassbåtar. Gestalterna som kan tolkas vara subarer är avbildade med pipskägg — det är en form av skägg som människornas från Syrien, Libanon och Palestina avbildades med i egyptisk konst ända ner till romersk tid. Naturligtvis kan man ifrågasätta att en sedvänja skulle ha levt vidare i flera tusen år, men om det var de en gång så högt ansedda subarerna, som angav modellen, har den slaviskt följts i många tusen år, ty att ändra på skäggformen skulle ha stört ordningen i naturen. Förstår man inte denna struktur i det forntida tänkandet framstår naturligtvis resonemanget som spekulation.
De tidiga kungarna eller farao (som inte var en egyptisk titel utan en hebreisk beteckning på den egyptiska kungens hus) skapade i subarisk bildspråksstil ett bilduttryck för sin titel: serekh. Ordet som är skrivet just i form av en bild visar Horus-falken och väggen av ett hus eller palats. Se bilden ovan.
Det är Horusfalken som pekar bakåt till subarerna. En falk flyger högt uppe på himlen och verkar att övervaka världen. Förklaringen till denna sistnämnda funktion står att finna Sydmesopotamien. Dess äldsta stad var Eridu. Den hade som skyddsgud med namnet Enki. Han var i besittning av mes, d v s de regler som skapade civilisation. Men Enki var också en övervakare av världen och förflyttade sig hela tiden runt. Föreställningen om denna den världen övervakande gudomen går tillbaka till Göbekli Tepe-kulturen (Lindgren 2020).
De tidiga farao reste runt i sitt rikes olika små städer och tog upp skatt. Det påminner om de svenska kungarnas gamla Eriksgata. Men i det tidiga faraodömet i Egypten var det ett uttryck för farao som manifestation av Horusfalken: Som den gled över världen, flyttade farao runt och övervakade landet.
Himmelskon kom med emigranter från Europa
Men sedan tycks ett afrikanskt inflytande, troligen föreställningar från det nubiska komplexet, ha ersatt de subariska idéerna. Det hade troligen samband med att farao inte längre rekryterades bland subarerna utan bland hövdingar med rötter i det nubiska komplexet. Det nya i sammanhanget var att farao som gudom var allt livs ursprung på jorden: alla människor levde därför att farao gav dem liv. Det här har vi svårt att förstå, nämligen att farao skulle vara evig medan individerna fick sitt liv genom farao. Men under några av de första dynastierna i Gamla riket (2650–2150 f Kr) gick hela hovet i graven med den avlidne farao. Sedan upptäckte man att denna sedvänja innebar en stor förlust i kunskap hur man skötte ett hov och ett rike, så sedvänjan avskaffades. Men lyskraften hos den gudomlighet som farao troddes besitta gjorde att när unga män från olika byar kallades till att bygga pyramider så kände de sig hedrade och kom gärna till arbetsplatsen. (Att som bl a judiska politiker hävda att pyramiderna byggdes judiska slavar är en historieförfalskning; under större delen av faraodömets tid fanns inga slavar i Egypten; när pyramiderna byggdes fanns inte heller något judiskt folk).
Den här föreställningen att farao var evig och allt liv utgick från honom var grunden för den egyptiska konsten, uttryckt bl a i dess eviga upprepning av samma formelement. Men samtidigt var människorna dödliga och inget tycktes vara bestående. Sådana här motsägelser hör ihop med det forntida aspekttänkandet. Men egyptierna försökte överbrygga motsägelsen genom sin monumentalkonst, börjande med pyramiderna. De och andra fornegyptiska monumentalbyggnader har tolkats som ett uttryck för status och inspirerat till grekernas och romarnas statusinriktade monumentalbyggande. Även om en aspekt av äregirighet onekligen fanns hos en farao som Cheops, var pyramidbyggandet hos fornegyptierna ett försök att dölja faraos och människans dödlighet.
Istidens européer flyttade till Egypten
Den alltmer utbredda hårda kölden under senaste istida maximum gjorde att två tredjedelar gravettientidens befolkning i Europa utvandrade. Förmodligen sökte sig en ganska stor mängd till Egypten. De skulle slagit sig ned i norra delen av Nildalen. De hade med sig sina föreställningar, sådana de utformats i slutet av gravettienperioden. Tidigare hade man föreställt sig att mammuten var en manifestation för himlen (alltså himmelsgudinnan kunde uppträda som mammut). Men när inlandsisen bredde ut sig alltmer försvann också mammuten. Då valde man att se den vilda kon som en manifestation för himlen. Denna föreställning levde vidare bland de europeiska flyktingarna i Egypten.
Föreställningen att himmelsgudinnan kunde uppträda i gestalten av en vild ko tog emigranterna från Europa med sig till Nildalen. Men de såg de tämjda egyptiska korna som manifestationer av himlen. Det framgår av klippristningar i Qurta i övre Egypten (alltså södra Nildalen). Där fromma emigranter finansierade ristningen av en ko och därmed trodde sig framföra en bön till himmelsgudinnan (vilken troddes förmedlas till henne av just bilden av kon).
Föreställningen att kon manifesterade himlen levde emellertid vidare bland emigranterna i norra Egypten och övergick troligen även till den infödda befolkningen. När farao Narmer från södra Egypten erövrade den norra delen av Nildalen accepterade hans präster föreställningen att himlen manifesterades i en ko. Den blev himmelsgudinnan Nut, som också kunde visa sig som ko.
Tidigare hade stenbocken symboliserat himlen i Egypten. Men nu ersattes den av kon. Men det var främst under Gamla riket. Småningom gestaltades Nut som himmel i mindre omfattning som ko och mera som människa. Hon tänktes stå med fötterna vid den östra horisonten och händerna vid den västra. På kvällen troddes hon sluka solen som sedan färdades genom hennes kropp för att återfödas på morgonen i öster. Hon avbildades uppträdande under natten i samma ställning men med hela kroppen täckte av stjärnor.
Den här idéutvecklingen visar hur det mycket gamla aspekttänkandet och dess generaliseringar genom djurbilder har fått ge vika för ett mera rationellt tänkande med mer eller mindre empiriska allmänord i stället för djurbilder.
Den fornegyptiska kulturen vilar tungt på det nubiska teknokomplexet, men innehållet i denna kultur vet vid tills vidare ingenting. Men de idéinslag som kommit utifrån kan spåras och de har onekligen berikat den fornegyptiska utvecklingen under 2000 år.
Till Historiemenyn
Till Huvudmenyn
Till Första sidan.
Källor
Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.Eren & Lycett 2012 Metin I. Eren and Stephen J. Lycett: Why Levallois? A Morphometric Comparison of Experimental 'Preferential' Levallois Flakes versus Debitage Flakes. PLoS ONE 7(1): e29273. doi:10.1371/journal.pone.0029273
Guy 2012: Emmanuel Guy: European Paleolithic Art in the Nile Valley. paleoesthetique.com - June 2012.
Hallinan et al 2022: Emily Hallinan, Jeff Rose, Yuri Demidenko, Andreas Nymark, maya oron, Matthew Shaw: The Nature of Nubian: Developing current global perspectives on Nubian Levallois technology and the Nubian Complex. Evol. Anth. DOI: 10.1002/evan.21958
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Andra Upplagan 1971. Harcourt Brace College Publishers 1998.
Hershkovitz et al 2015: Israel Hershkovitz, Ofer Marder, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Gal Yasur, Elisabetta Boaretto, Valentina Caracuta, Bridget Alex, Amos Frumkin, Mae Goder-Goldberger, Philipp Gunz, Ralph L. Holloway, Bruce Latimer, Ron Lavi, Alan Matthews, Viviane Slon, Daniella Bar-Yosef Mayer, Francesco Berna, Guy Bar-Oz, Reuven Yeshurun, Hila May, Mark G. Hans, Gerhard W. Weber and Omry Barzilai: Levantine cranium from Manot Cave (Israel) foreshadows the first European modern humans. Nature 28 January 2015.
Khalidi et al 2013: Lamya Khalidi, Marie-Louise Inizan, Bernard Gratuze, Rémy Crassard: Considering the Arabian Neolithic through a reconstitution of interregional obsidian distribution patterns in the region. Arab. arch. epig. 2013: 24: 59-67
Leeman 2019: Diane Leeman: Tomb 100 -The Painted Tomb of Hierakonpolis (https://www.academia.edu/40813076/Tomb_100_The_Painted_Tomb_of_Hierakonpolis) Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: 'Mannen som synar världen'. Om ett vida spritt mytmotiv med ursprung i Göbekli Tepe. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/Surveyor.htm)
Lindgren 2021 Sören G Lindgren: Vem var den mitokondriska Eva? Historiens Fenix (https://hypertexter.se/MitokondiskEva.htm)
Lindgren 2022: Sören G Lindgren: De "hemliga" ceremonicentren eller de indoeuropeiska språkens begränsning. Andra kapitlet i en arkeosofisk studie. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/NyaUroxen_2.htm)
Lippold et al 2014: Sebastian Lippold, Hongyang Xu, Albert Ko, Mingkun Li, Gabriel Renaud, Anne Butthof, Roland Schröder and Mark Stoneking: Human paternal and maternal demographic histories: insights from high-resolution Y chromosome and mtDNA sequences. Investigative Genetics 2014, 5:13 (http://www.investigativegenetics.com/content/5/1/13).
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization – From hunting and gathering to agriculture, cities and the state in the Near East. Utgiven 1990. Andra upplagan Routledge 1993.
Nott 2016: J. F. Nott: How climate and sea level have changed over the long-term past. CoastAdapt, National Climate Change Adaptation Research Facility, Gold Coast.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Manis Journey Out of Africa. Carroll & Graf Petraglia & Rose 2010: Michael D. Petraglia, Jeffrey I. Rose, editors: The Evolution of Human Populations in Arabia. Paleoenvironments, Prehistory and Genetics. Springer.
Petraglia et al 2010: Michel D. Petraglia, Michael Haslam, Dorian Q. Fuller, Nicole Boivin & Chris Clakrkson: Out of Africa: new hypotheses and evidence for the dispersal of Homo sapiens along the Indian Ocean rim. Annals of Human Biology, 2010
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Sarkar et al 2016: Anindya Sarkar, Arati Deshpande Mukherjee, M. K. Bera, B. Das, Navin Juyal, P. Morthekai, R. D. Deshpande, V. S. Shinde & L. S. Rao: Oxygen isotope in archaeological bioapatites from India: Implications to climate change and decline of Bronze Age Harappan civilization. Scientific Reports | 6:26555 | DOI: 10.1038/srep2655
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Thangaraj et al 2006: K. Thangaraj, G. Chaubey, A. G. Reddy, V. K. Singh, L. Singh: Unique origin of Andaman Islanders: insight from autosomal loci. J Hum Genet (2006) 51:800-804.
Whitaker 2008: Grodon Whittaker: The Case of Euphratic. BULLETIN OF THE GEORGIAN NATIONAL ACADEMY OF SCIENCES, vol. 2, no. 3, 2008