Historiens Fenix

N

är Södersjukhuset på Södermalm i Stockholm invigdes i april 1944 var det Nordens största sjukhus. Det var ett akutsjukhus för södra Stockholm. Alla nya inskrivningar skulle ske genom akuten. Den var dimensionerad för att ta emot 60 000 patienter om året. Men på 1990-talet hade antalet stigit till 100 000 patienter. Det blev en visa i upptagningsområdet om hur hemsk mottagningen på SÖS var, särskilt på fredagar. Jag har själv sökt vård där en fredag. Det var då otroligt många människor på ett begränsat utrymme liknande ett krigssjukhus under ett stort slag. Det var ont om sittplatser, folk låg på bårar i korridorerna, luften var dålig och det fanns inga som helst möjligheter att få någonting att äta medan timmarna och natten gick, mycket långsamt. Patienterna var många och läkarna tycktes inte hinna med dem.

Men nu är det ändrat. I april i år invigdes sjukhusets nya akutmottagning i ett nytt hus till höger om huvudingången. Över ingången lyser i dessa mörka tider ”Akuten” i rött neonljus ovanför entrén. När man går in hamnar man i övre delen av en stor hall. Bergsryggen Rackarberget som Södersjukhuset byggts på tar slut här. En lång trappa leder ner till hallens golv, som alltså ligger på marken nedanom berget. Därinne finns ett stort väntutrymme med soffor i granna färger. I hallens bortre vägg finns en rad svarta fönster. När jag sökte vård för en lindrig hjärtåkomma en fredag kl 18:00 i slutet på oktober var bara ett av fönstren upplysta. Bakom rutan satt en registrator. Vi kunde gå rakt till henne. Så fort jag uppgett mitt personnummer kom remissen upp på hennes dator. En remsa med uppgifter om mig skrevs ut av datorn. Den fäste hon runt min vänstra handlov. Det var en snabbaste registrering jag upplevt.

Södersjukhuset har besöksförbud på grund av coronaepidemin. Men med hänsyn till min höga ålder tilläts min fru ledsaga mig.

Registratorn uppmanade oss att följa den röda linjen. Till höger om hennes fönster fanns en dubbeldörr som svängde upp av sig själv när vi närmade oss. Vid tröskeln började tre linjer i olika färger. Linjerna svängde 90 grader till höger efter tio steg. Sedan fortsatte de rakt fram till synes i en oändlighet. En mycket lång korridor förde förbi avdelningar/moduler i olika färger. Till slut återstod endast den röda färgen. Till vänster fanns något som såg ut som en hall med en ”kontorsavdelning” med massor av datorskärmar i mitten och med ”hytter” på var sida.

Klockan 18:05

När min fru och jag kom fram till den gröna ”kontorsavdelningen” vid den röda linjens slut stod där två män böjda framför en datorskärm. När vi närmade oss lyfte den ena på sitt huvud och frågade: – Är du Sören? Klockan var då fem över sex på kvällen.

Sedan visades vi in i en av ”hytterna” som avslöjades sig som ett undersöknings- och vilorum. En av männen, som var sköterska, kom inrullande med en ställning med en maskin på som han kunde använda till att mäta mitt EKG. Lite senare kom han tillbaka och tog blodprov. En timme skulle det ta att analysera blodprovet. Timmen gick, men ingenting hände. Vi fick vänta till kl 22:00 denna kväll innan doktorn dök upp. Hon var en trevlig ung dam som hette Anna-Maria. Hon satt länge och intervjuade mig. Sedan gick hon men lovade återkomma. Vi lärde oss att sluta vänta och i stället försöka sova. Någongång vid midnatt kom hon, väckte oss och förklarade att hon trodde att mina hjärtbesvär hade någonting att göra med min lungsjukdom. Hon ville att jag skulle skiktröntgas. Klockan ett mitt i natten rullades jag till röntgenavdelningen. Det var en lång åkning runt fler hörn. SÖS är ju ett enormt sjukhus som inte blivit mindre av den tillbyggnad som hyser akutmottagningen.

Röntgen klockan 1:00

I röntgenavdelningen kördes jag genom en snygg, ultramodern maskin, där ett inbyggt hjul snurrade. Jag sade åt röntgensköterskan att det var en tidsmaskin. Vi skulle ha hamnat i en annan tid om hjulet körts hårdare. Hon skrattade och förklarade i sin tur att framgången med Stjärnornas krig har inspirerat till designen av de nya modellerna för skiktröntgen.

Jag rullades tillbaka till hjärtmottagningen via alla vinkliga korridorer. Där ställdes min säng mot en vägg med utrustning för hjärträddning. Något eget rum fick vi inte nu. Nya patienter hade kommit och inhysts där. Det var lika bra. Patientrummen var ganska kalla. Den stora hallen var däremot behagligt varm. Nu väntade vi på röntgenläkarens utslag och sov från och till.

Ett tag måste jag röra på fötterna. Jag gick den långa korridoren ner till ingången och svängde där till höger. Plötsligt stötte på den nya akutmottagningens ledningscentral. Också där satt medicinsk personal framför datorskärmar. Senare fick jag höra att den behövdes bl a för att dirigera inkommande ambulanser och vid stora olyckor kunna koncentrera personal till de behövande.

Jag svängde till höger på en ny lång korridor. Jag stötte på en civilklädd man som jag växlade några ord med. När jag sade att var så hungrig men ingenstans kunde hitta någon automat och köpa ens en chockladbar. Då sade han att jag skulle be om en smörgås och juice av personalen. Den var ålagd att ge sådana till patienterna.

Plötsligt kom jag till ett stort rum som hade breda dörrar. Genom dörrens stora glasskivor kunde jag se ambulanser. Det var mottagningens nya ambulansintag. Ståtligt!

klockan 3:00

Klockan tre blev jag så hungrig att jag inte kunde låta bli att utnyttja den information jag fått utan bad en sjuksköterska att hämta åt oss en macka med juice. Han försvann. När han kom tillbaka var han tydligt trött, de långa avstånden i den nya akuten sliter på ben och fötter. Vi fick en klämma med skinka och liten burk med päronsaft. Det smakade gott.

Ett tag såg jag doktor Anna-Maria på andra sidan hallen. Hon signalerade med armarna: Stå ut! Ungefär en timme senare passerade hon och sade att det var märkligt att man inte kunde få ett resultat från skiktundersökningen. Tiden gick och vi sov mest.

Klockan fem på morgonen dök Anna-Maria upp igen. Resultatet hade kommit. Bortsett från den sjukdom som jag sedan länge haft var lungorna i gott skick. Jag var egentligen alldeles frisk. Vi kunde åka hem.

Mottagningen ordnade en taxi åt oss. Den kom kl 5:30. Personalen i sin helhet tycktes heja på oss som om vi var hjältar när vi äntligen lämnade avdelningen.

Efter 11,5 timme

Vi hade då varit 11,5 timme på hjärtakuten. På basen av tidigare erfarenheter hade vi väntat oss någonting liknande, så vi stod ut utan att undra alltför mycket. Men enligt en notis i tidningen Dagens medicin, daterad 14/10 2020, är den längsta mediantiden för vistelse på SÖS nya mottagning 5 timmar och 53 minuter. Vi slog den tiden med råge.

För att sammanfatta det långa besöket: Ingen trängsel, trevlig och hjälpsam personal, mycket lång väntetid på läkarna.

Sachsska barnsjukhuset

Den nya akuten på SÖS var en överraskning för oss, en trevlig överraskning. Men det gjorde mig nyfiken på sjukhusets historia. Under kriget på försommaren 1942 hade jag som finskt krigsbarn legat isolerad i Sachsska barnsjukhuset insjuknad i en smittsam sjukdom. Då fanns inget SÖS på Rackarberget invid men det höll på att byggas. Sachsska barnsjukhuset hade invigts 1911. Det hade byggts som sjukhus och var det modernaste Sverige kunde erbjuda i sjukvård i början av seklet.

När jag tog reda på Södersjukhusets historia förstod jag att något av den modernistiska andan från Sachsska hade förts över till SÖS. Svenska sjukhus hade dittills, d v s fram till 1930-talet, byggts som system av paviljonger. Men med SÖS planerades, följande en kontinental modell, en lösning som innebar att alla aktiviteter skulle rymmas i en och samma huskropp.

Svensken Hjalmar Cederström var ingenjör och arkitekt och den person med hög ställning i det dåtida svenska samhället som ledde arbetet. Den tyska arkitekten Hermann Imhäuser, som hade stannat i Sverige därför att han inte tyckte om Hitler, kopplades in i arbetet på sjukhusets planering i ett tidigt skede. Det var av allt att döma han som gjorde fasadritningen. Interiören med sitt komplicerade system av korridorer och många rum för vård och operationer åstadkom de förmodligen tillsammans.

När Södersjukhuset stod färdigt år 1944 var det Nordens största sjukhusbyggnad. Ännu i början av 1950-talet var huset störst i Sverige. Många arkitekturstuderande har tagit sig runt den stora byggnaden – en promenad på över en kilometer – och studerat arkitekturlösningen. De flesta har trott på att huset är uppfört i funktionalistisk stil. Men en del har sett de små finurligheterna.

Det förhåller sig så att ett funkishus raka linjer inte ska avbrytas av flyglar, men de är hela fem, numera sex stycken, på Södersjukhuset. Därtill har rena funkishus fönster som är bredare än högre, men Imhäuser ritade fönster som var lite högre än breda. Flyglarna i förening med fönsterstilen gör att Södersjukhuset inte är ren funktionalism, utan funkis med associationer till klassicerande modernism. Eller m a o det går att göra hybrider av arkitektoniska stilar i monumental arkitektur.

Svensk monumentalarkitektur har sin början i Nicodemus Tessin den yngre (1654 – 1728) och hans ritningar för och byggande av Stockholms magnifika kungliga slott. Det var sedan länge svårt att skapa en monumentalarkitektur i Sverige som inte kraschade med och/eller krossades av slottet. Försök på 1800-talet blev misslyckanden. Men Ragnar Östberg hade framgång med företaget när hans fina Stockholms stadshus stod klart 1923. Det gjordes nya försök som Ivar Tengboms ståtliga Konserthus vid Hötorget, en av höjdpunkterna i den svenska klassicerande modernismen på 1920-talet. Men det var ett undantag.

Men Hermann Imhäuser var tysk och hade en del andra idéer. De har negligerats just därför att han inte var svensk och inte helt inne i de centrala kretsarna. Men hans Södersjukhus var en ny typ av monumentalarkitektur och det kom att påverka utvecklingen. Imhäuser visade att modern monumentalarkitektur kunde göras i ett slags hybridstil, vilket de fem höghusen mellan Hötorget och Sergels torg i Stockholm är ett uttryck för liksom Peter Celsings märkliga Kulturhus vid samma torg. Imhäuser borde få en staty till sitt minne!

Till Kulturmenyn
Till Huvudmenyn
Till Första sidan