en västerländska kulturen håller långsamt på att gå mot sitt slut. Se bara hur Trump i samarbete med olje- och techmiljardärer håller på att slita USA i stycken. Europa har än så länge lyckats stå emot den nedåtgående virveln. Men den är egentligen en följd av den pågående klimatkatastrofen, som sådana som Donald Trump, Boris Johnson och Jimmie Åkesson förnekar. Som en följd av den kommer den västerländska kulturen att gå under, men inte mänskligheten – överallt kommer det att finnas större eller mindre fickor med människor som har anpassat sig de radikala förändringarna i väder och vind.

Det finns en kortsiktig förklaring till den uppkomna situationen. Det är den industrialisering som påbörjades på 1700-talet och nu för oss mot katastrofen. Men kan det finnas en annan mera långsiktig förklaring? Människan är ju en speciell sorts apa som levde länge harmoniskt i stabila flockar som möjliggjorde en allt längre uppväxttid för avkomman. Men sedan utvecklades apan till varelse som lever i samhällen omfattande många miljoner invånare och där det med jämna mellanrum förs krig.

Den allmänna synen är att övergången från apa till människa är något bra, att människans evolution har varit oundviklig. Ja, den intelligenta människan skulle i själva verket utgör höjdpunkten av livets utveckling på jorden. Men människan kan inte vara en kulmination, om hon är beredd att låta sig gå under istället fört att lägga om och beslutsamt reparera misstagen. Dagerns världspolitik kan tvärtom läsas som att människan är ett misstag. I denna artikel ska vi undersöka ett tidigt fenomen i den mera vänliga apans väg mot den monsterliknande människan.

rkeologerna har länge diskuterat de märkliga platser där hundratals, ibland tusentals, handyxor har lämnats kvar i ett och samma lager. Olorgesailie i Kenya är ett klassiskt exempel, men liknande koncentrationer finns på flera håll i både Afrika och Europa.

Olorgesailie ligger i södra Kenya, Rift Valley. I Olorgesailie har påträffats enorma mängder acheuléen-handyxor, vissa platser med hundratals exemplar. De äldsta lagren är ca 1,2-1,0 miljoner år gamla, de yngsta ca 500-300 000 år gamla. Vi har alltså en kontinuitet på nästan en miljon år där samma område använts upprepade gånger.

De äldsta lagren är alltså ca 1,2-0,9 miljoner år gamla. Det mest sannolikt är att den sena afrikanska Homo erectus (tidigare kallad Homo ergaster) tillverkade handyxorna. Kroppslängden ca 180 cm, järnstorleken på 850-900 kubikcentimeter och acheuléen-teknologin passar väl in. Den uppmärksammade Turkana Boy (KNM-WT 15000, 1,6 miljoner år) hör till denna art.

Mellanperioden är åter för ca 900-600 000 år. Det var under denna period som man förr sade att Homo heidelbergensis utvecklades. Idag tvingas vi säga "arkaiska Homo sapiens" till paleoantropologerna kommit överens om vem var vad på denna tid. Det var en jobbig tid i människans historia. Plötsligt blev de glaciala perioderna, alltså istiderna, 100 000 år långa med mycket korta värmeperioder emellan. Särskilt Östafrika drabbades hårt av torka under denna period. Befolkningen minskade dramatiskt. Grupper i ytterkanten lämnade Afrika.

De yngre lagren är i sin tur ca 600-300 000 år gamla. Handyxorna från denna tid har tillskrivits den afrikanska "arkaiska Homo sapiens". Det är i denna fas som vi börjar se mer variation i verktygen, pigmentanvändning och långväga stenimport.

Arkeologernas förklaringar

De vanligaste förklaringarna har varit tre:

Slaktplatser: Man antar att människor vid upprepade tillfällen fällt djur på samma plats och lämnat kvar sina redskap i samband med flåning och styckning.

Tillverkningsplatser: Andra menar att det rör sig om stenbrott eller verkstäder, där handyxor knackades fram i mängd för att sedan tas med - men att många exemplar blev kvar som misslyckade eller överflödiga.

Symboliska dumpningar: En tredje hypotes är att verktygen inte alltid haft en praktisk funktion, utan kunde vara del av ritualer eller sociala handlingar - en slags demonstration av skicklighet eller av tradition.

Ingen av dessa förklaringar har dock fullt ut kunnat lösa problemet med det enorma antalet redskap på en och samma plats. Varför så många, när det borde ha räckt med betydligt färre för en enskild jakt eller slakt? Och varför är så många av yxorna fullskaliga, välgjorda och användbara, snarare än bara halvfabrikat?

De arkeologiska tolkningarna går alla ut från föremålen, men vilken tolkning skulle man komma fram till om man ser människorna? För 1,2 till 0,9 miljoner år sedan var det sena Homo erectus, som höll på att utvecklas till "arkaiska Homo sapiens" eller, som man sade tidigare, till den afrikanska Homo heidelbergensis. Man kan tänka sig att Olorgesailie var en av dessa platser där människor samlades kring nedläggningen av storvilt, framför allt elefanter och andra megadjur. Just sådana händelser skulle förklara både den stora mängden redskap och de koncentrerade avfallsfynden.

n vuxen elefant ger mellan 600 och 900 kilo ätbart material: kött, fett, inälvor och märg. En sådan kropp blir snabbt en ekologisk magnet. Lukten av blod och inälvor sprider sig på kilometeravstånd, gamar cirklar i luften, rovdjur lockas till platsen. Och människor – i detta skede Homo erectus – drogs sannolikt dit från alla håll.

Om varje jägarband omfattade kanske 20-40 personer, kan 8-15 band ha konvergerat kring samma kadaver. Resultatet: 250-500 människor på en och samma plats, samlade under några få intensiva dygn.

Matematiken är enkel. En människa kan äta cirka 1-1,5 kilo kött per dag. 500 personer kan därmed konsumera 600-750 kilo per dygn. En hel elefant kunde alltså ätas upp på en till två dagar – förutsatt att många deltog samtidigt. Därmed förklaras varför stora folkskaror var en nödvändighet om inte bytet snabbt skulle gå till spillo i det tropiska klimatet.

Om en modern människa skulle äta 1,5 kg rått rött skulle hon inte må bra. Sannolikt skulle en H erectus inte heller må väl av det. Därför behandlades köttet på något sätt, fermentering eller stekning. De stora bytena talar för värmebehandling. En jordugn – grop med varma stenar, täckt och lämnad i eftervärme – är tekniskt enkel och möjlig inom H erectus kompetens. Direkta anläggningsspår från denna tid är dock sparsamma; därför bör kokgropen behandlas som sannolik praktik snarare än etablerat faktum. Rostning på glödbädd och varma stenar ovan mark kan ha varit det vanligaste, med jordugn nyttjad när bytet och omständigheterna krävde. Skulderblad som provisorisk skyffel kan ha använts, men bevisläget är öppet.

Varför så många handyxor? Färskt hudarbete gör eggar snabbt slöa. När tiden var knapp och rovdjur hotade, var det enklare att knacka fram nya verktyg än att återvända hem med gamla. Därför producerades en mängd bifaciala redskap på plats, användes kortvarigt och kastades i blodet och leran.

Dessutom kan själva redskapstillverkningen ha fått en social funktion: skicklig knackning visade status, yxor byttes som gåvor, och vissa tillverkades för att imponera snarare än för strikt nytta. Massansamlingarna skapade alltså både praktiskt och symboliskt överflöd.

Den sociala betydelsen

Här ligger kanske det avgörande steget. När flera jägarband möttes vid samma byte måste samspel, fördelning och konflikthantering organiseras. Vem får vilken del? Hur skyddas barn och äldre från rovdjur? Hur delas arbetet upp mellan män och kvinnor? Alla dessa frågor kräver interband-kommunikation och ledarskap.

Det är möjligt att det var just i dessa ögonblick som de första embryona till stamsamhällen började ta form. En tillfällig samling kring en elefant kunde ge erfarenheten av ett större kollektiv, där olika band såg sig själva som delar av en större enhet. Om sådana möten upprepades gång på gång vid olika vattenhål, kunde minnet av dem gradvis förvandlas till mer permanenta band – till en stam.

et stora steget i mänsklighetens sociala utveckling var alltså inte jakten i sig, utan storviltsjakten. En nedlagd elefant band samman hundratals människor i en gemensam handling, med krav på samarbete, ordning och regler. Dessa erfarenheter kan mycket väl ha blivit grunden för en ny samhällsform – stamsamhället – långt innan jordbruk och fasta bosättningar uppstod.

Att möta främlingar

I små jägarband på 20-40 personer kände alla varandra. De var delar av större grupper på 200-300 individer – en storlek som räckte för att undvika incestskador, särskilt om en ung hona då och då slank in från en granngrupp. Så kunde människor leva i isolerade fickor under hundratusentals år, utan att möta många andra än sina egna släktingar.

Men vid Ologesailie ser vi en ny situation. När en elefant fälldes kunde två eller tre sådana grupper samlas samtidigt – 500 eller fler människor på en och samma plats. Här mötte man för första gången främlingar: individer man inte kände, som inte delade ens egen grupps vanor och relationer, men som man ändå måste samarbeta med för att fördela kött, hålla rovdjur borta och dela arbete.

Handyxornas överflöd vittnar inte bara om jaktens praktiska krav, utan om denna sociala innovation. Att gå bland främlingar var ett nytt steg i människans historia. Det lade grunden för större gemenskaper – för stammar, och i förlängningen för de samhällen vi själva lever i i dag.

Ologesailie kan läsas som ett första viktigt steg på människans väg att bli sig själv. Men sedan gick det inte så bra med ”arkaiska Homo sapiens”, som fortsatte Homo erectus storviltsjakter. Till slut fanns det inga elefanter kvar på slätterna i Östafrika (utan bara i skogarna). Även i Levanten jagade de ”arkaiska Homo sapiens” elefanterna till döds. Där tvingades de börja jaga mellanstora djur. I Schöningen i Tyskland har man funnit träspjut gjorda av unga granar som emellertid var associerade till jakt på häst, det verkar alltså som en upprepning av vad som hände i Levanten.

Olorgesailie var också början på en utveckling som slutade i ett slags katastrof. Den ”arkaiska Homo sapiens” tycks ha tvingats bli den moderna Homo sapiens. Positivt, säger utvecklingsoptimisten. Kortsiktigt och enfaldigt, säger de mera empiriskt lagda. Den ”arkaiska Homo sapiens” kunde inte sluta förrän tillgångarna var till ända. Så håller vi på än idag!

Denna artikel är den första i ett block på sju artiklar:
Till nästa artikel om När heidelbergensarna återvände
Till Historiemenyn.

Litteraturförteckning

Ambrose, S.H. (2001). Paleolithic technology and human evolution. Science, 291 (5509), 1748-1753.

Barham, L. & Mitchell, P. (2008). The First Africans: African Archaeology from the Earliest Toolmakers to Most Recent Foragers./i> Cambridge University Press.