ramväxten av hierarkiska samhällen i östra delen av Anatolien medförde en fortsatt utvandring av bönder från Anatolien. De tog sig västerut utmed Medelhavets norra kust och till Centraleuropa längs Donau (Spinney 2020). Från Zagrosbergen åter skedde en spridning österut av jordbruket. Det torde ha kraftigt påverkat och förändrat den där förhärskande proto-indoeuropeiska dialekten. Från centrum spreds tungomålet vidare ut i marginalen, där nomadiserande stammar övergick till någon indoeuropeisk dialekt av handelsmässiga skäl (bytandet skedde på ett heligt språk använt av den starkare parten).

Kring år 5000 f Kr uppfanns hjulet någonstans i norra Gamla Europa. Det kom att få återverkningar för det seminomadiska jordbruket öster om floden Dnjepr eller m a o öster om Tripyljekulturen. Man började bo i oxdragna vagnar medan man vandrade runt på slätterna.

Allt medan användningen av hjulförsedda vagnar spreds framförallt österut, inte minst till kulturerna i Kaukasus dalgångar medförde det sociala förändringar. Folk som färdades i oxdragna fyrhjuliga vagnar blev boskapsskötare. Ju större hjord man ägde desto rikare och mäktigare var man. Denna hierarkisering kom möjligen till slätterna från just Kaukasus. Men ett inflytande från Anatolien kan inte uteslutas.

En sådan här vagn grävdes upp av arkeologer i Lchashen, på vänstra stranden av sjön Sevan i Armenien. Det är mycket troligt att Yamnayakrigarna hade med sig liknande vagnar. De var dragna av ett par oxar – oxspann var bara en några hundra år gammal uppfinning kring år 3000 f Kr. Lade man flera läderhudar över vagnens överdel hade man ett bra regnskydd. Om läderöverdraget täckte hela vagnen kunde värmen från två eller tre personer göra sovandet på mattor i vagnen drägligt nattetid. Länge drogs vagnarna av oxspann, hästarna som dragdjur kom senare under bronsåldern. Bild från Internet.

År 2015 publicerades två DNA-undersökningar som lyfte fram den kultur som efter 3500 f Kr vuxit fram på de ukrainsk-ryska slätterna, yamnayakulturen. Namnet kommer från ryska och betyder ungefär ”tillhörande gropen”: yamnayakulturens avlidna gravsattes i en nedgrävd kammargrav på vilken skottades en jordhög. Gimbutas talade om just om jordhögar, kurgan. Den ena av de två undersökningarna, Haak et al, påvisade att det kommit folk från östra Anatolien, som skulle ha bidragit till omstruktureringen (Haak et al 2015).

Vad som hänt speglas i bl a den östanatoliska staden Arslantepe-Malatya. Den har utgrävts av av ett italiensk team lett av Marcella Frangipane, professor vid universitetet i Rom. I den sammanfattande inledningen till en artikel skriver hon: ”I den tidigaste faserna av sin historia, under den kalkolitiska perioden, hade Arslantepe nära kontakter med den syriskt-mesopotamiska världen, med vilken den delade många kulturella drag, strukturella modeller och utvecklingsriktningar. Men kring 3000 f Kr inträffade en stora omvälvning som stoppade utvecklingen mot ett centraliserat system av mesopotamisk typ varvid Arslantepes utrikesrelationer kom att riktas mot östra Anatolien och Transkaukasien”(Frangipane 2011).

Vad som låg bakom utvecklingen i bl a Arslantepe var att städerna hade börjat föra krig med varandra och behövde kompensera förlusterna i arbetskraft. Man ersatte förlorad arbetskraft genom att göra tillfångatagna krigare till slavar. Men småningom räckte det inte. Därför sände man ut grupper av män som skulle ta till fånga män från andra folk längre bort och förslava dem. Det ledde småningom till att slavjägargeneraler med sin livvakt från bl a Arslantepe slog sig ned bland de boskapsskötande nomaderna på de sydryska slätterna. De gjorde sig snart till hövdingar över de olika stammarna. De tvingade folket på slätterna att övergå till deras östanatoliska indoeuropeiska språk.

De nya hövdingarnas huvuduppgift var att skaffa slavar till marknaden söderöver. Därför började man gripa Tripyljekulturen väster om Dnjepr. Men de lärde försvara sig. Då sände man truppenheter av yngre män i oxdragna vagnar västerut (och småningom också österut). Dessa slavjägare hade med sig en mindre grupp kvinnor som skötte matlagningen samt en mindre boskapshjord som proviant. De var beväpnade med ganska tunga yxor av sten, senare av yxor av koppar.

När man läser arkeologernas referat av de två nämnda DNA-undersökningarna kunde man tro att de unga männen var ute för att göra geografiska erövringar. Det är en projicering bakåt av nuvarande tänkande. Då skulle man ta slavar. Motsatte sig en bondebefolkning de unga krigarnas framfart kunde de slå ihjäl en hel by av bönder med kvinnor och barn (som hände i Polen och dokumenterats arkeologiskt). Ganska snart nådde yamnayaslavjägarna till Polen, där något slags högkvarter i inrättades. Till denna koloni fördes också småningom kvinnor som var gifta med ymanayakrigare.

Bönderna i Litauen och Lettland valde att lära sig yamnayakrigarnas indoeuropeiska språk, ty det visade sig att dessa inte gjorde till slavar människor som talade deras tungomål (som en svensk undersökning visat så bytte letterna inte sitt genom från jägar- och samlarstadiet; Malmström et al 2019). I Finland tycks de dåtida finländarna, omkring 2500 f Kr, ha dragit sig undan i skogarna, dit Yamnayakrigarna inte nådde. Yamnayakrigarna tvingades därför göra affärer med finländarna, vilket skulle återspeglas i de baltiska lånord som finns i dagens finska. Ordet "betalning" heter på finska maksu. På yamnayakrigarnas språk kan det ha varit maksus, som termen än i dag lyder i lettiskan. När yamnayakrigarna betalade var det med boskap. Pengar i lettiskan heter nauda, boskap på finska nauta. Vi kan ana att yamnayakrigarna köpte pälsverk av finnarna och betalade med boskap.

När yamnayakrigarna tog sig till Sverige måste någonting fruktansvärt ha hänt. Ett närmast totalitärt regemente infördes. Enligt vad arkeologen Jonathan Lindström berättade i ett TV-program om yamnayakrigarna i Sverige skulle två tredjedelar av svenskarnas DNA ha sitt ursprung hos dessa krigare. Vad som verkar att ha hänt är att huvuddelen av männen fördes bort som slavar, om de inte hunnit gömma sig i skogarna, medan kvinnorna våldtogs i en aldrig senare sedd omfattning i svensk historia. Yamnayakrigarna måste ha varit hatade. Svenskarna tog inte till sig deras språk!

Yamnayakulturen förändrades under bronsåldern när hästen domesticerades i shintastakulturen söder om Uralbergen på gränsen till Kazakstan. Får vi tro en artikel i Forskning och framsteg skulle man i shintastakulturen alldeles på egen hand ha börjat tala ett indoeuropeiskt språk (Larsson & Kaliff 2022). Men i denna essäs sammanhang är det troligare att de lärde sig ett sådant språk genom att byta gåvor med zarzienkulturens ombud. I shintastakulturen började man spänna häst framför de fyrhjuliga vagnarna. Men det var först med arierna i Asien och cimmererna i Europa som slättens människor började rida, även om cimmererna i Europa ännu inte visste att strida från hästryggen. Det gjorde sedan skyterna.

Vid Stockholms universitet pågår ett ambitiöst forskningsprojekt, som går under namnet Language and myths of prehistory (Fornhistoriens språk och myter), förkortat till LAMP. Det ska med delvis nya metoder kartlägga européernas ursprung och spridning. Det finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Projektet leds av professorn i baltiska språk vid universitet Jenny Larsson. I en broschyr för Riksbanken, där hon presenterar projektet, skriver hon:

Forskningsprojektets emblem. Bild från Stockholms universitets hemsida.

”Enligt baltisk folktro, som undersökts av religionshistorikern Yvonne Luven, hade varje bondgård tidigare en egen gårdsorm och det finns många berättelser om ormar som diar kor eller ligger bland smågrisarna for att dia deras mammor tillsammans med dem. Kopplingen mellan ormar och mjölk har också kunnat påvisas i de allra äldsta källorna till baltisk förkristen religion, där det verkar ha förekommit särskilda prästinnor som matade ormar med mjölk som en del av en fruktbarhetsritual. Forskningen kring detta ämne är ännu i sin linda, men mycket tyder på att bruket med husormar och mjölk är mycket gammalt och eventuellt kan spåras ända tillbaka till den tid då de första indoeuropéerna började bli bofasta – alltså för flera tusen år sedan.” (Larsson 2021).

Innan katten domesticerades hade alla neolitiska samhällen problem med gnagare som alltför ofta kom åt att äta av den lagrade säden. En lösning visade sig vara att ”domesticera” ormar genom att bjuda dem på mjölk. Gnagare, särskilt råttor och möss, avskyr lukten av orm och håller sig borta från gårdar med tama ormar. De tämjda ormarna i Baltikum var ett socialt inslag som var sannolikt äldre än yamnayakrigarna. Däremot kom det en intressant helig ko in i baltiskt mytologi med Yamnaya-expansionen. Den är fortfarande känd under namnet Laima (som alla som köpts choklad i Lettland kan ha upptäckt).

Men det hindrar inte att det uppstått legender kring den baltiska användningen av tama ormar under tusentals år. Men denna sagovärld ska inte förväxlas med den ormsymbolik som växte fram ur sik-sak ornamenten i tidigaste neolitikum. Sik-sak-ornamentet beskrev månens cykler under ett år. Det blev småningom en symbol för tid. Denna symbolik fördes till slut över på ormen.

Det är inte genom tama ormar, som sannolikt inte var kända bland nomadiserande boskapsskötare, utan genom en mycket gammal symbol som den heliga kon som det går att följa den tredje vågen av spridning av indoeuropeiska språk. Därvid är det av intresse att i norsk mytologi är det en himmelsk ko som slickar de första människorna ur isen. Det fanns sannolikt en handelskoloni bestående av yamnayakrigare någonstans i Norge.

Riumins häst i grottan Shulgan Tash (Kapova) i sydvästra Ural. Grottmålningarna i den mycket stora håligheten upptäcktes på 1959 av den ryske arkeologen A V Riumin. Åren 1964-69 studerades målningarna av den betydande ryska arkeologen Otto Bader, som också utförde utgrävningar där. Det var Bader som hedrade Riumin genom att döpa hästen efter denne. Hästen kan vara en symbol för en aspekt på ”Mannen synar världen”. Foto från Internet.

I och med hästen domesticerades uppstod ett annat mytologiskt spår. När man började rida på hästarna var det officerarna som satt till häst, inte fotfolket. Så hästkult blev associerad till den indoeuropeiska härskande klassen, särskilt i relation till hövdingar, sedan kungar. Det uppmärksammar Larsson i sin broschyr (Larsson 2021). Därtill har Anders Kaliff tillsammans med Terje Oestigaard skrivit en imponerande essä om förekomsten av hästoffer från Indien till Irland under bronsåldern och början av järnålder (Kaliff et Oestigaard 2020).

De börjar förstås i ett område strax öster om Ural där de finsk-uraliska folken manserna och kanterna ännu bor och magyarerna på denna tid ännu levde. I Ural-området hade redan före det senaste istida maximumet hästen varit ett kultobjekt. I grottan Shulgan Tash eller med rysk nykolonialism, Kapovagrottan, finns den berömda avbildningen av Ruimins häst (se bilden t v). Hästen är troligen ritad på klippväggen i början av mesolitikum. Från denna tidpunkt eller troligen något tidigare finns också den märkliga Shigiridolen, en över fem meter hög, smal trästaty, påträffad i slutet på 1800-talet, nedlagd i ett kärr för 10 000 år sedan. Det anmärkningsvärda är statyns ålder, den är nämligen samtidig med tempelboningarna i Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien. Som centrum i husen där fanns en pelare som genom olika markeringar antyddes vara levande. Jag har utförligt analyserat sambandet mellan Shigiridolen och den levande pelaren (Lindgren 2020b). Både Shigiridolen och den levande pelaren i Göbekli Tepe skulle vara symboliska uttryck för föreställningen att dagsljuset färdas över världen synande och övervakande den. Här vill jag tillfoga att man i hästen såg aspekten av tidens rörelse, till synes än snabb, än långsam. Det är mycket möjligt att manserna och magyarerna höll hästar i fångenskap som ett slags kultdjur under många århundraden. Det skulle inte vara bland indoeuropéerna utan bland tidiga, finsk-uraliska språk talande folk som hästen inledningsvis tämjdes.

Sedan dyker det upp i detta område kring 2800 f Kr byar försedda med försvarsverk, där ledarna gravsattes med hästar som hade spänts för tvåhjuliga kärror (stridsvagnar). Det är vad som kallas sintashtakulturen efter en by vid den första fyndplatsen. Det mest anmärkningsvärd med den tycks vara att boskapshjordar vallades sommartid långt borta från bebyggelsen, tydligen av en annan folkgrupp än den, som bodde i de befästa byarna. Det finns två hypoteser om sintashtakulturens uppkomst. Dena ena är att den skulle vara en fortsättning på poltavkakulturen, som hade funnits i området i europeiska Ryssland där floderna Don och Volga kommer varandra närmast. Den andra hypotesen hävdar att yamnayakulturens slavjägare skulle från Baltikum ha tagit sig genom skogarna i europeiska Ryssland och slagit sig ner som boskapsskötare öster om Ural.

Shigiridolen alias Sampo sådan den ser ut i dag i arkeologiska museet i Jaketarinenburg. Bild Siberian Times.

Det intressanta med den senare hypotesen är att yamnayakrigarna kan ha enrollerat baltiska män att delta i expeditionen österut. De skulle knappast ha vandrat genom väglöst land utan sannolikare seglat i kanoter eller småbåtar i stora konvojer längs Volga till Kaspiska havet. Där hittade de till slättlandet strax sydost om Uralbergen. De tog över magyarernas urgamla handelskultur och kanske utvecklade den något. Men som i Sverige var yamnayakrigarna hatade varför magyarerna inte tog över deras indoeuropeiska tungomål utan förblev sin finsk-uraliska eller närmare bestämt arkaiska ungerska trogen.

Ett annat till synes märkligt inslag i sintashtakulturen var att människorna som bodde i de befästa byarna var dagligen fullt sysselsatta med att tillverka olika slag av föremål av koppar och brons, smycken som vapen. Dessa metallföremål behövdes sannolikt som motgåvor i handeln med samojederna längre norrut. Sintashtakulturen uppstod genom en kupp för att vinna kontroll över handeln med folken norröver. Den hade dittills framgångsrikt pågått i flera tusen år med shigiridolen som ett slags juridiskt riktmärke. Sintashtakulturens handelsmän köpte från samojederna täta arktiska pälsverk. De var mycket efterfrågade längre söderöver.

Men på denna tid kunde man inte leva av handel, den gav endast prestige och en guldkant på tillvaron. Försörjningen av sintashtakulturen skedde genom uppfödning av djur i stora boskapshjordar. De vallades sommartid av ett underlydande folk, sannolikt magyarerna, ofta långt bort från de befästa städerna. Men detta kunde inte ske utan kontroll. Därför behövde yamnayakrigarna, d v s sintashtakulturens härskande klass, de snabba hästddragna stridsvagnarna. Med dem patrullerade man herdarna och hjordarna.

Från att ha varit äventyrare kom sintashtakulturens härskande klass att börja betrakta sig som utvalda krigare, arier. Med sina hästdragna stridsvagnar angrep de och lade under sig sina grannar. När de blivit tillräckligt mäktiga erövrade de Iran. Till slut vände man mot Indien.

Det kanske lite komiska i sammanhanget är att ordet Sampo, som sannolikt var namnet på Shigiridolen, först fördes till Finland, sedan långt senare till Indien och fick där formen stambha (Parpola 2006). Det skedde alltså inte tvärtom som alla forskare hittills trott. Sampo nådde också Sverige och dess minne har här bevarats under namnen Skadin och Skade.

Under namnet hyksos erövrade dessa arier Egypten cirka 1700 f Kr. Men före det hade den framgångsrika militära stridstekniken spridits över Euroasien. ”Hästar var definitivt närvarande i den tidiga nordiska bronsåldern (1700–1100 f Kr), om inte tidigare,” konstaterar Kaliff och Oestigaard i sin bok. Men hur mycket var erövring och hur mycket kom kunskapen från tillkallade experter på den nya stridstekniken tycks vara okänt.

I varje fall är det klart att den hästdragna stridsvagnen stod för en mycket dyr stridsteknik. Hästarna måste tränas genom långvarigt arbete vilket även körsvennen och den egentliga kämpen, som vanligen var en bågskytt, också måste göra. Vad som krävdes i byggnader var ett särskilt stall med förvaringsutrymme för vagnarna, ty man måste alltid ha en hel vagn i reserv. Allt detta medförde att endast mycket stora gårdar hade råd att hålla sig med egna hästdragna stridsvagnar.

Från en grav rekonstruerad hästdragen stridsvagn från sintashtakulturen på slätten sydöst om Uralbergen. Notera att hjulen inte är kompakta utan försedda med ekrer, vilket gör stridsvagnen mycket lättare. Lägg också märke till att hjulen är förhållandevis stora. Dragen med två hästar, även om de var ganska små, var dessa stridsvagnar mycket snabbare än de sumeriska åsnedragna vagnarna. Foto By Romanov - Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64627444

När en linje med sådana ekipage gick till anfall i en fart som terrängen tillät kunde så mycket gå snett, att en framgångsrik strid kunde uppfattas som ett uttryck för gudomligt skydd. Bland annat som tack till gudarna offrade man hästar vid storslagna fester. Om detta går just att läsa Kaliff et Oestigaard förtjänta studie.

Sedan finns det i LAMP-hypotesen ett allvarligt fel i påståendet att de semitiska språken har sitt ursprung i Asien. De har vuxit fram i Afrika, troligen i området Sudan och Etiopien, där nubiska arkeologiska komplexet ägde rum under flera tusen år. Än i dag finns i bergen i södra Sudan flera små semitiska språk sida vid sida, ett tecken på att där började denna språkfamilj (Ruhlen 1994). Utgående från paleoantropologiska fakta kan man spekulera i möjligheten att det språk som användes som lingua franca i det nubiska komplexet kunde ha varit ett preproto-semitiskt idiom. Det skulle sedan ha vandrat till Gulf Oasis-kulturen i den mer eller mindre torrlagda Persiska viken. Där skulle detta tungomål ha blandats med ett nordafrikanskt språk, som användes av Qafzeh-folket som lämnade spår av sig i Levanten för 100 000 år sedan. Det är inte helt osannolikt att deras tungomål var en dialekt av preproto-aboriginer-språken (Skhulfolket, som passerade Levanten för 115 000 år sedan, nådde så småningom sannolikt Australien; Rasmussen et al 2011; Schillaci 2008). Blandningen av idiom gav upphov till ett nytt språk, som kunde kallas Gulf Oasis-språket.

Det fördes sedan till det tidigare föreslagna ceremonicentrat nära Indusflodens dåvarande utlopp för 60 000 år sedan. Detta Gulf Oasis-språk kan kanske, kanske ha varit början på den dravidiska språkfamiljen. Från det indiska ceremonicentrat vandrade sedan unga män norrut och hittade till Tarimbassängen i Xinjiang i dagens västra Kina för 55 000 år sedan (Wells et al 2001). Den var då en grönskande oas. Där gifte sig de unga männen med denisovakvinnor, vilket bevisas av barnen fick s k östasiatiska molarer. Kanske, kanske uppstod i Tarimbassängen också preprooto-burushaski-språket, alltså en produkt av blandning Guld Oasis-språket och det helt okända denisovska tungomålet. Det skulle i sin extremt arkaiska form ha varit cromagnonernas idiom när de vandrade västerut till Europa för omkring 40 000 år sedan. Denna beskrivning är givetvis en spekulation. Men den är någonting att utgå från när den språkhistoriska forskningen inser sina felslut från 1800-talet och försöker kartlägga den moderna människans verkliga språkhistoria.

Sannolikt talade man också ett proto-semitiskt språk bland natufierna i Levanten för 12 000 år sedan. Det går att påvisa att natufierna hade ett stort intresse för den nattliga stjärnhimlen. De skapade myter om ett kosmiskt monster som allt emellanåt slukade solen och månen, men varje gång räddades himlakropparna av en kosmisk hjälte som drev bort monstret. Anatolierna tog över en del av natufiernas föreställningar när det etablerades natufiska kolonier i utmed Anatoliens södra kust. Den vägen kom semitiska ord in i de indoeuropeiska språken.

Staty av kalksten från grottan Umm es-Zuitina i Judeiska öknen i dagens Israel. Statyn har daterats till natufisk tid. Jämför man med ristningar i en grotta vid Antalya i Turkiet gestalter statyn tydligt natufiernas kosmiska monster. Det hade en enorm rund mun som kunde sluka både solen och månen. Hos indoeuropéerna blev den en tjur, som framgår av Gilgamesheposet. Foto Israelian Antiquities.

Det finns ytterligare ett allvarligt vetenskapligt problem med LAMP som Larsson presenterar det. Ända sedan den indoeuropeiska språkhistoriska forskningen utvecklades på 1800-talet har man trott att människorna i forntiden använde allmänord på samma sätt som vi. Genom att följa ljudlagarna hävdar man att man lyckats rekonstruera urindoeuropeiskans forntida allmänord som himmel, hav, jord, växter, djur, häst, svin o s v. Men som den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl visade år 1910 i sin bok Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures så tänkte och talade förhistoriens människor i aspekter. Detta förhållande har bevarats till modern tid i det baskiska språket. Som den engelska experten på det baskiska språket Larry Trask framhåller i en essä om ordet himmel i baskiska att det finns ett trettiotal ord som beskriver aspekter på himlen, alla konstruerade med roten otzi- som också betyder himmel: ortzeko = himmelsk, ortziri = åskdunder, ortzitsu = stormigt, otzgarbi = klar himmel, ostarku = regnbåge o s v (Trask). Sedan när det baskiska språket fick behov av ett allmänord för himmel lånade man in ordet zeru, himmel, från medeltidens sydfranska språk.

Lévy-Bruhls bok blev utskälld på ett så gement sätt att han blev bortglömd och ignorerad i debatten om förståelsen av fornhistorien. Men alla arkeologer och paleoantropologer bör läsa honom (och bortse från vissa typiskt koloniala vändningar) om de vill tänka historiskt . Ty det är ohistoriskt att tro att allmänorden fanns före slutet av bronsåldern och början järnåldern. Då tvingade de stora mängder gods som handelsskeppen hade börjat transportera till ett behov av korta beteckningar för de olika slagen av varor. Det snappades snabbt upp av juridiken, särskilt hos hettiterna. I och med allmänorden slog igenom i grekiskan senast på 800-talet f Kr bidrog det till uppkomsten av filosofin (logiken hämtade man från juridiken).

Detta att forntidens människor tänkte och talade om fenomenen i aspekter gör att rekonstruerade allmänord har litet bevisvärde. Det har inte beaktats i hypoteserna om de indoeuropeiska språkens uppkomst. Det torde har gjort det möjligt att på ett snedvridet eurocentriskt sätt placera ursprungsområdet till de pontiska stäpperna (som Marija Gimbutas gjorde).

Tillbaka till essäns första kapitel.
Till Historiemenyn
Till Första sidan

Brandt 2012: Christina Brandt: Djuret, jakten, myten. Svenska fynd av uroxe (Bos primigenius) i arkeologisk kontext. Mastersuppsats i Historisk Osteologi VT 2012. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds Universitet
Coppa et al 2006: A. Coppa, L. Bondioli, A. Cucina, D. W. Frayer, C. Jarrige, J. -F. Jarrige, G. Quivron, M. Rossi, M. Vidale & R. Macchiarelli: Palaeontology: Early Neolithic tradition of dentistry. Nature, May 2006.
Frangipane 2011: Marcella Frangipane: Arslantepe-Malatya: A Prehistoric and Early Historic Center in Eastern Anatolia. Artikel i antologin The Oxford Handbook of Ancient Anatolia: (10,000-323 BCE). Editors Gregory McMahon and Sharon Steadman. Print Publication Date: Sep 2011.
Gamkrelidze & Ivanov 1995: Thomas V Gamkrelidze and Vjaceslav V Ivanov: Indo-European and the Indo-Europeans. A Reconstruction and Historical Analysis of a Proto-Language and Proto-Culture. Part I: The Text. Översatt från ryska till engelska av Johanna Nicols. De Gruyter.
Gimbutas 1989: Marija Gimbutas: The Language of the Goddess. Thames & Hudson.
Guy 2012: Emmanuel Guy: European Paleolithic Art in the Nile Valley. paleoesthetique.com - June 2012.
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev, Nicole Nicklisch, Sandra L. Pichler, Roberto Risch, Manuel A. Rojo Guerra, Christina Roth, Anna Szécsényi-Nagy, Joachim Wahl, Matthias Meyer, Johannes Krause, Dorcas Brown, David Anthony, Alan Cooper, Kurt Werner Alt & David Reich: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, 02 March 2015.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Andra Upplagan 1971. Harcourt Brace College Publishers 1998.
Ivanova 2012: Mariya Ivanova: Kaukasus und Orient: Die Entstehung des ”Maikop-Phänomens” im 4. Jahrtausend v. Chr. Praehistorische Zeitschrift · October 2012
Kaliff et Oestigaard 2020: Anders Kaliff & Terje Oestigaard: The Great Indo-European Horse Sacrifice. 4000 Years of Cosmological Continuity from Sintashta and the Steppe to Scandinavian Skeid. LAMP 2020
Larsson et Kaliff 2022: Jenny Larsson och Anders Kaliff: Språkgåtan som blev tabu. Forskning & Framsteg 3/2022.
Larsson 2020: Jenny Larsson: I begynnelsen var ordet: Om språken och människans ursprung. RJ:s årsbok 2021.
Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: Östeuropa, Sibirien och Kina. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/Glacialkulmen_05.htm)
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Emigrationen från Afrika: 2. Migrationen. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/emigranten_02.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Subarernas storhet och fall: Ett försök att återupptäcka ett bortglömt folk. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/subarer_01.htm)
Lindgren 2020b: Sören G Lindgren: 'Mannen som synar världen'. Om ett vida spritt mytmotiv med ursprung i Göbekli Tepe. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/surveyor.htm)
Malmström et al 2019: Helena Malmström, Torsten Günther, Emma M. Svensson, Anna Juras, Magdalena Fraser, Arielle R. Munters, Lukasz Pospieszny, Mari Tõrv, Jonathan Lindström, Anders Götherström, Jan Storå and Mattias Jakobsson: The genomic ancestry of the Scandinavian Battle Axe Culture people and their relation to the broader Corded Ware horizon. Proc. R. Soc. B 286: 20191528
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Salam Nasar: Abdul Salam Nasar: Pre-Historic Rock Shelters in Zhob Territory. (https://www.academia.edu/35835202/Pre_Historic_Rock_Shelters_in_Zhob_Territory)
Olszewski 2012: Deborah I. Olszewski: The Zarzian in the Context of the Epipaleolithic Middle East. International Journal of the Humanities, January 2012
Pagani et al 2015: Luca Pagani, Yali Xue, Stephan Schiffels, Marc Haber, Neil Bradman, Deepti Gurdasani, Rosemary Ekong, Endashaw Bekele, Tamiru Oljira, Pierre Zalloua, Petr Danecek, Aylwyn Scally, Ephrem Mekonnen, Richard Durbin, Yuan Chen, Donata Luiselli, Toomas Kivisild, and Chris Tyler-Smith: Tracing the Route of Modern Humans out of Africa by Using 225 Human Genome Sequences from Ethiopians and Egyptians. The American Journal of Human Genetics 96, 986-991, June 4, 2015.
Parpola 2015: Asko Parpola: The Roots of Hinduism: The Early Aryans and the Indus Civilization. Oxford University Press.
Parpola 2006: Asko Parpola: SAMPOMYYTTIEN ARJALAINEN TAUSTA. Suomalais-ugrilaisten kielten vanhojen arjalaislainojen alkuperä arkeologian valossa. https://tuhat.helsinki.fi/ws/portalfiles/portal/127257482/Parpola_A_2006._Sampomyyttien_arjalainen_tausta._FS_C_Carpelan_168_189.pdf
Petrosyan 2002: Armen Petrosyan: The Indo-European and Ancient Near Eastern Sources of the Armenian Epic. academia.edu
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Rothman 2015: Mitchell S. Rothman: Early Bronze Age migrants and ethnicity in the Middle Eastern mountain zone. PNAS, July 28, 2015, vol. 112, no. 30
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. New York: John Wiley and Sons.
Schillaci 2008: Michael A. Schillaci: Human cranial diversity and evidence for an ancient lineage of modern humans. Journal of Human Evolution, Volume 54, Issue 6, June 2008.
Shipman 2015: Pat Shipman: The Invanders. How Humans and Their Dogs Drove Neanderthals to Extinction. Harvard University Press
Spinney 2020: Laura Spinney: How Farmers Conquered Europe. Scientific American 323, 1, 60-67 (July 2020).
Trask: Larry Trask: The Basque Word for Sky. http://www.buber.net/Basque/Euskara/Larry/note_17a.html
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Whittaker 2009: Gordon Whittaker: Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery. University of Göttingen.