Lars Norén och morden i Malexander

F

örfattaren, dramatikern och poeten Lars Norén har överraskande lämnat denna värld (26/1), bortryckt av pandemistormen. Han blev 76 år gammal. I de omfattande kommentarerna i medierna har han hyllats som vår tids allra största dramatiker, endast jämförbar med Strindberg. Men jag djärvs påstå att Ingmar Bergman var en större konstnär, att Lars Norén aldrig nådde upp till Bergmans konstnärliga uppfinningsrikedom.

Den mäktige dramatikern Lars Norén avporträtterad inför sin 70-årsdag på Stockholms stadsteater. Foto Kultuhusetstadteatern: Patrik Gunnar Helin.

Jag träffade Lars Norén någon gång på 1960-talet. Vad jag kommer ihåg är att hans bostad var bohemiskt kaotisk och en replik. Den löd: ”Man vet om man har skrivit en dikt. Men man vet inte om man kommer att skriva en till.” Det var en erfarenhet jag själv haft: Det är alltid osäkert om och när inspirationen kommer. Den kanske helt uteblir?!

Jag sympatiserade med hans framgångar som dramatiker ända till han hjälpte fångar att rymma, en fräck rymning som slutade i ett bankrån och i polismord. Norén har aldrig medgivit att han skulle han hjälpt fångarna i deras rymning. Det enda han tycks ha medgivit är att den pjäs han skrivit och satt upp med fångarna i rollerna, inte skulle ha spelats utanför fängelsets murar. Inte heller har han tagit något ansvar för polismorden i Malexander. ”Jag är bara regissör”, har han hävdat.

Hans moraliska kompass visade inte alltid rätt. Han skrev förstående pjäser om nynazister. Han skrev förstående pjäser om de gamla nazisternas judeutrotning. Var stod han egentligen?

Visserligen mötte han kritik för sina oklara förhållningssätt. Men han mötte aldrig motstånd som Ingmar Bergman. Svenskarna förstod inte och kanske inte gör det än i dag att de i denna dramatiker och regissör hade den största svenska konstnären under 1900-talet. Utlandet såg det. I viss mån har Lars Norén accepterats utomlands tack vare Bergmans rykte.

Litteraturhistoriskt är Lars Norén egentligen en epigon till den amerikanska författare Arhtur Miller (1915–2005). Hans pjäs En handelsresandes död fick urpremiär på Dramaten 1949, en av teaterns topphugg. Millers pjäs var början på den form av teater, där människor mobbar varandra, som blivit så populär, särskilt när den omsatts i olika programserier i TV. Men i mera seriös form fortsattes den i USA av Edward Albee (1928–2016). Han mest kända pjäs är Vem är rädd för Virginia Wolf. I Sverige tog Lars Norén upp linjen.

Norén menade i sina pjäser att han tog sig an de socialt utsatta. I sådana personers miljö blir det lätt hålla igång händelser på scenen med ordvåld och kroppslig mobbing. I den sociala omsorgens sentimentalitet är fångerna i fängelserna de verkligt utsatta. Så Norén hittade några fångar i ett fängelse. De svärmade för nynazism. Han intervjuade dem. Utgående från detta material skapade han pjäsen Sju:tre där replikerna till en stor del kom från deras egen berättelser. Det var en teaterpjäs om dem själva. Rollerna spelades av dem, fångarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv.

Teater bland fångar i fängelset är en form av terapi. Fångarna stärks som personligheter av vad de lär sig när pjäsen övas in. I det aktuella fallet spelade regissören Lars Norén en avgörande roll.

Arthur Miller med sin karaktäristiska pipa. Han är mest känd för att ha varit gift med Marilyn Monroe i tio år. Men hans barndomsminnen från 30-talets depression i USA fick honom att skriva den banbrytande pjäsen En handelsresandes död. Därmed lade han grunden till en ny genre. Bild från Internet.

Norén var uppenbarligen övertygad om att han med inövningen av rollerna hade klarat av att tämja dess våldsverkare. Så han lyckades arrangera en föreställning utanför fängelset och utverkade att fångarna fick permission. Visst hade fångarna lärt sig och stärkt sig i sin personlighet. Vid första lägliga tillfälle rymde de. Från någonstans lyckades de få tag på vapen. Sedan i ett nytillkommet övermod rånade de en bank i Kisa i Kinda kommun i Östergötland den 28 maj 1999. Och de tycks ha trott att de kunde komma undan med pengarna. Men polisen mobiliserade. I Malexander vid sjön Sommen i Östergötland mötte de två poliser, Olle Borén och Robert Karlström. I det nya övermodet mördade Jackie Arkelöv dem – med ett av deras egna vapen!. Fler poliser sattes in i jakten på dem. Snart var de fast igen.

Inspirerad av Miller skrev Edward Albee en rad pjäser om våld inom familjer, som alla hade en familjelikhet med Lars Noréns. Bild från Internet.

Lars Norén hävdade att han inte hade något ansvar för händelserna. Han var bara en regissör! Men i egenskap av regissör hade han matat dem med ny psykologisk kunskap och stärkt deras självkänsla genom att upphöjda dem till skådespelare. Utan det här sentimentala dillet att göra teater med fångar, skulle katastrofen inte ha inträffat. Det speciella med rymningen, bankrånet och polismorden är gärningsmännens arrogans och hänsynslös. I detta står de klart över det vanliga i svensk kriminalitet. Den kom inte bara från den den förrymda trions personligheter. De hade också fått en psykisk skjuts av teaterterapin.

Det här måste Lars Norén ha insett, men han medgav det aldrig. Att det förblev en öm punkt hos honom framgår att pjäsen Sju:tre inte finns med i hans mycket imponerande lista på pjäser han författat. Men framför allt såg ingen i kulturetablissemanget den inverkan Norén haft på brottslingarna. Det mycket överdrivna med rånet och de grymma polismorden förklarades som resultat av gärningsmännens extremt onda personligheter.

Situationbild från polismorden i Malexander den 28 maj 1999. En av de mördade polismännen ligger på marken övertäckte av en gul filt. Två kolleger som kommit till platsen betraktar förödelsen. Notera att bakrutan på de mördade polismännens bil är sönderskjuten. Stor dramatik föregick själva morden. Bild från Internet.

Jag anser att Lars Noréns författarkarriär borde ha tagit slut med polismorden i Malexander eller i varje fall tagit en ny helt annan vändning. Men nej, Lars Norén fortsatte att i rask takt producera nya pjäser om utsatta människor byggda på intervjuer med de utsatta och utnyttjande deras egna ord som repliker. Det svenska vänsterfärgade kulturetablissemanget älskade Noréns pjäser; den här ”socialrealismen” var vad man ville ha, inte de komplicerade dimensioner av djup problematik som Bergman hade presenterat.

Fallet Lars Norén kan förliknas vid historierna om en del fanatiska protestantiska präster i början av nya tiden. Varje söndag predikade de om de lidande som församlingsborna skulle få utstå i det svavelluktande helvetet om de inte lärde sig leva mera sedligt. Varje söndag kom församlingen mangrant till kyrkan för att vällustigt bli piskade av prästens ord. Sedan gick de förnyade hem och levde som förut.

Vänsteretablissemanget och den socialdemokratiska allmänheten såg med starkt medlidande och vällustig upprördhet de utsatta människornas lidande i Noréns pjäser. Men ingenting hände. Det socialdemokratiska välfärdssamhället fortsatte sitt långsamma förfall.

SÖREN G LINDGREN

Till Kulturmenyn

Publiceringshistoria: Utlagd på internet 2021-01-29.