iloten Rulluf försökte med alla upptänkliga medel att få sitt lilla men ettriga rymdskepp att plana ut från sin störtning mot den gröna månens yta. I atmosfären till denna himlakropp hettade luftmotståndet upp skrovet. Trots isoleringen blev det allt hetare på skeppets brygga.
”Du, Nesve,” sade piloten, ”kan vi göra något mera?”
”För handen över panelen från höger till vänster och sedan tillbaka,” svarade Nesve med en mekanisk röst som genast avslöjade att den var en en artifex, alltså robot med artificiell intelligens.
Med en häftighet som pressade dem mot golvet svängde rymdskeppet från en dykposition till en kontrollerad nedstigning horisontellt ställd. Men elden på utsidan fortsatte att flamma.
”Det är syre i luften,” konstaterade Rulluf medan han såg ut genom fönstret. En ridå av lågor gjorde att han inte såg annat än en eld som växlade mellan rött och gult.
Plötsligt kom han ihåg den explosionsbrand han ställt till med på sin hemplanet. Det hade skett av misstag. Men alla trodde att han var en anarkistisk rebell. Han blev efterlyst av de politiska myndigheterna.
Det var ett obehagligt minne, så han skakade det av sig och vände sig till Nesve. ”Hur visste du att en enkel armrörelse skulle stoppa störtningen?”
”Jag byggde in den som en extra säkerhetsåtgärd,” sade Nesve med sin mekaniska röst. ”Vi hade gott om tid när vi färdades genom den intergalaktiska rymden.”
”Du är allt en duktig artifex,” berömde Rulluf fastän han visste att Nesve inte brydde sig om beröm.
Elden kom nu underifrån och tycktes omfamna skeppets hela kropp. Rulluf kände hur svetten rann längs ryggraden trots att skeppets kylsystem gick för fullt. Elden lät som ett dånande hav, och den tjocka röken utanför fönstret kastade fladdrande skuggor över bryggans instrument och väggar.
”Nesve, vad händer när vi når marken,” frågade Rulluf.
”Jag har beräknat en sannolikhet på 72 procent att vi kan landa utan att sprängas i bitar,” svarade Nesve lugnt med sin mekaniska röst.
”Och de resterande 28 procenten?”
”Då har vi ett problem.”
Rulluf såg på den blanka panelen framför sig. Skeppets höjdminskning gick snabbare än han hoppats, men det värsta var att elden inte gav vika.
”Om vi landar i skog eller buskland riskerar vi att antända hela landskapet,” sade Rulluf.
”Jag håller med,” svarade Nesve. ”Men det finns ett öppet område några kilometer fram... Jag kan styra oss dit.”
”Gör det.”
Rymdskeppet rullade åt sidan som om det balanserade på en knivsegg. Den glödande flamman utanför smalnade något när skeppet styrdes mot det öppna området. Rulluf grep panelens kant och blundade, beredd på en våldsam stöt.
Med ett vrålande brak slog skeppet ned i den hårda marken. Elden flammade upp längs skrovet men dog snart ut. Rulluf öppnade försiktigt ögonen och insåg att skeppet låg snett lutande på en plan yta, omgärdad av låga klippformationer.
”Bra gjort, Nesve,” muttrade han och lossade sitt säkerhetsbälte.
”Jag var inte ensam om det,” svarade artifexen, och lät för ett ögonblick nästan mänsklig.
Rulluf slog upp nödutgången och kände genast den främmande atmosfärens fuktiga, syreladdade luft mot ansiktet. Landskapet bredde ut sig framför honom som ett böljande hav av mossgröna kullar och slingrande, silvriga vattendrag. Men en dimma låg tät över marken.
Kokande vatten
i tar intergrav-traktorn,” sade Rulluf.
De lastade ombord nödutrustning. Innan de lämnade rymdskeppet startade de dess mekanism för självförstöring. Därefter begav de sig ut över den dimhöljda slätten. Dimman virvlade som tunna trådar runt fordonet medan traktorn svävade strax över markytan. Efter ett tag hörde de explosionen när deras rymdskepp sprängde sig själv i bitar. Tryckvågen gick som en vindpust genom dimman.
Efter ytterligare en stund stannade Rulluf och steg ur. Hans stövlar trängde genom ett lager mossa ned i vatten, ett lager på 20 cm som tycktes ånga kraftigt. Det gick några ögonblick och så skrek han till av smärta. Het ånga slog upp runt hans ben, och genom mossmattan förstod han att vattnet kokade, bubblande och fräsande. Han ville hoppa upp ur det brännande heta vattnet, men kunde inte. ”Hjälp,” ropade han. ”Hjälp mig, snälla Nesve! Min fötter håller på att brinna upp!”
”Rulluf!” ropade Nesve i sin tur. Han böjde sig fram och grep tag i Rullufs uppsträckta arm med sin metallhand. Med ett kraftigt ryck drog artifexen honom tillbaka upp på traktorn. Rulluf flämtade och såg hur mossan under honom åter slöt sig som en tät matta över den fräsande marken.
”Därför finns det inga djur här,” flämtade Rulluf. ”De skulle kokas levande.”
”Och därför föreslår jag att du stannar i traktorn hädanefter,” kommenterade Nesve med sin mekaniska röst.
De fortsatte mot högre mark. Efter en stund stannade de på en klippig höjd där mossmattan inte längre dolde het ånga. Rulluf steg ändå av traktorn, haltande av smärta. Han sjönk ned på ett platt stenblock och drog genast av sig sina stövlar. Fötterna var illröda och pulserande av värk.
Nesve tog en sprejflaska ur deras medicinväska och gav den till Rulluf. Han sprutade en dimma från flaskan över sina skadade fötter. Sprejen dämpade snart smärtan och han kände en lättnad omedelbart. ”Det här borde få igång läkningsprocessen,” mumlade han.
Nesve ställde sig bredvid honom. De var tysta en stund innan Rulluf sade: ”Vi måste hitta någon form av skydd. Kanske kan vi följa flodbäddarna eller...”
”Det är dumt,” avbröt Nesve ned sin mekaniska röst. ”Flodbäddarna är de hetaste platserna.”
”Då kanske vi kan leta efter gamla lavagrottor...”
”Det är dumt,” invände Nesve igen. ”De kan vara instabila på grund av månens närhet till gasjätten.”
Rulluf suckade och blängde på sin artifex. ”Nesve, om du ska säga att allt jag föreslår är dumt så kanske du kan komma med en bättre idé själv?”
”Det är dumt att bli irriterad,” svarade Nesve.
Medan de gruffat hade det börja skymma och plötslige var det mörkt.
Rulluf såg sig om i mörkret. Det var ingen vanlig natt, utan fastmer ett mörkgrått ljus.
”Det är gasjätten där upp som gått framför solen,” förklarade Nesve med sin metalliska röst. Den lät konstigare än vanligt i det tokiga mörkret mitt på dagen, tyckte Rulluf för sig själv.
De var tysta en stund medan de funderade mera över den underliga måne de kraschat på.
”Vi kommer att ha dagsljus på morgonen och förmiddagarna och troligen också på eftermiddagarna och kvällarna,” funderade Rulluf.
Bakom dem växte en lund med konstiga barrträd. Den plötsliga natten mitt på dagen tycktes ha skapat temperturskillnader, ty överraskande kände de ett vinddrag och hörde vinden susa i träden bakom dem.
Rulluf vaknade upp ur sina tankar: ”Jag tror att den här månen inte är cirkelrund utan mera som ett slags ellips av gasjättens gravitation. Som ett tidvatten lyfts månskorpan hela tiden mot gasjätten medan månen roterar. Det gör att värme från månens inre pressas upp till ytan och får ytvattnet att koka,”.
”Det kan nog stämma,” medgav Nesve.
Båda tittade upp mot himlen. När de ansträngde sig att se, upptäckte de att den underliga natthimlen mitt på dagen tycktes ha en dominerande kalott. Den var svart och man lade inte märke till den genast.
Den skarpögda och snabbtänkta artifexen sade med ett nästan triuferande tonfall: ”Snart är solförmörkelsen över!”
Dagarna gick. Nesve tvingades till sist att tömma traktorns batterier för att hålla sig själv aktiv. De fortsatte till fots, kämpande uppför steniga höjder. En dag tog Rullufs vatten slut.
”Jag måste ner och försöka hitta något att dricka,” sade han.
”Det är dumt,” invände Nesve, men Rulluf var redan på väg nerför sluttningen.
Nere vid en ångande bäck fick Rulluf fram en aluminiumkopp och doppade den i det heta vattnet. Han blåste på vattnet i koppen innan tog sig en försiktig slurp. Vattnet smakade järn och sulfur, som om det kom direkt från planetens inre. Men törsten tvingade honom att dricka mer. Gradvis vande sig kroppen vid den metalliska smaken och Rulluf lärde sig att uthärda vattnet.
Snart tog även nödprovianten slut. Mycket hungrig stötte Rulluf på några röda bär som växte i klippskrevor. Trots Nesves varningar åt han dem.
Inom kort vred han sig av kramper på marken.
”Det är dumt,” sade Nesve med sin mekaniska röst och hjälpte Rullof att sätta sig upp. Med sin metallhand tryckte artifexen hårt mot Rullufs mellangärde tills han kräktes upp de giftiga bären.
”Tack,” mumlade Rulluf med svag röst.
”Det var dumt,” upprepade Nesve med sin mekaniska röst.
Men hungern tvingade Rulluf att experimentera med den lokala floran för att få mat. Nesve gjorde honom en kastrull av det skräp han hade släpat med sig. Rulluf gjorde upp en eld, fyllde kastrullen med vatten och satte den på elden. När vattnet kokade tog han ett knippe barr från några barrträd i närheten och lät dem koka i en timme. När han sedan smakade på barren var den mjuk och efter att ha svalt den ville hans hungrande mage ha mer. Han förblev frisk.
Den närmaste tiden levde han på kokad barr. Sedan utvidgade han försiktigt menyn med att experimentera med olika växter och med frukter. Så fort någonting luktade illa kastade han bort det. Experiment för experiment lärde han sig det mesta om vad han kunde äta. Men han blev inte precis fet på denna speciella måndiet.
Kallare nätter
agarna gick, emellanåt blev det natt mitt på dagen när gasplaneten gick framför solen. Nesve tvingades till sist att tömma traktorns batterier för att hålla sig själv aktiv. De fortsatte till fots, kämpande uppför steniga höjder. De upptäckte att månen inte gick i en cirkulär bana utan i en mer utdragen, elliptisk bana. De rörde sig relativt bort från gasjätten, som likt en hotfull moder hängde stor och mörk på himlen.
Nätterna blev kallare, och Rulluf tvingades börja sova i sin sovsäck. Nesve stod tålmodig som artifex invid den sovande Rulluf, men klagade om morgnarna att han kände sig stel. Dimman försvann efter några dagar, och det visade sig att det berodde på att vattnet blivit svalare. Rulluf vågade sig längre ner mot de svalare sluttningarna och började samla lite annorlunda, nya blad, bär och frukter. Åter på en liten eld kokade han nya soppor som hans mage och kropp kunde tåla. På detta sätt skaffade han sig ytterligare variation i maten. Nesve stod mestadels och bara tittade Ruffels bestyr. Han gjorde det för att spara ström. Han drömde om att kunna slå av strömmen och bli nedsänkt i ett oljebad.
Snart började ettriga små insekter dyka upp, befriade av det lite svalare och torrare vädret. De svärmade gärna runt Rullufs kroppsvärme. De surrade omkring dem, envisa och bitande. Rulluf kämpade med att hålla sig skyddad under natten, men Nesve var mer utsatt och kunde inte slå bort dem. Hans mekaniska leder började samla på sig insektsrester som klibbade ihop sig med oljan i hans fogar.
Till slut fick Rulluf en idé. Han byggde en enkel vevgenerator av traktorns reservdelar och gamla ledningar. Med den kunde han ladda ett batteri genom att snurra veven i några timmar varje dag.
”Det är dumt,” kommenterade Nesve med sin mekaniska röst när han såg konstruktionen.
”Det är bättre än ingenting,” svarade Rulluf och började veva. Till hans förvåning fungerade det. Nesve fick tillräckligt med ström för att kunna fortsätta.
”Det är dumt,” sa Nesve igen, men Rulluf såg att artifexen ändå verkade nöjd på något sätt.
De beslöt sig för att fortsätta vandra mot soluppgången under de nu så mycket svalare förhållanden. Efter flera dagars färd nådde de en kust där havet bredde ut sig som en blågrå skiva mot horisonten. Rulluf föreslog att de skulle bygga en stuga i skogsbrynet ovanför stranden.
”Det är dumt,” sade Nesve med sin mekaniska röst. ”Vi bör inte slå oss ner här.”
”Jag bestämmer,” insisterade Rulluf. ”Bygg stugan!”
Motvilligt hjälpte Nesve till att bygga en stabil trästuga med ett sluttande tak och väggar av stadiga stockar. När bygget stod färdigt och de flyttat in började gasjätten åter växa sig stor på himlen. Dagarna blev hetare och luften fuktigare.
En kväll tornade mörka moln upp sig över havet. Plötsligt slog en fruktansvärd storm till. Tio meter höga vågor kastade sig mot stranden med ett skrämmande dån, och vatten skvätte piskande upp på stugans väggar. Vinden tjöt genom skogen och hotade att slita taket av stugan. Nesve stod vaksam i dörröppningen medan Rulluf kurade ihop sig i hörnet och försökte hålla sig varm.
”Jag sa ju att det var dumt,” sade Nesve med sin mekaniska röst.
Nesves död
ästa morgon när stormen lagt sig upptäckte de att stranden var förvandlad. Sanden hade spolats bort och blottade nu vassa klippor. Delar av stugans väggar var buckliga och skeva, och taket hade fått en reva där regnet fortsatt att sippra in.
Deras vedförråd hade tagits av havet, och en av deras vattenbehållare hade krossats av en nedfallen gren. Rulluf gick ut för att inspektera skadorna men fann sig snart stående på stranden och stirra ut över havet. Där, bland bråten och vrakveden som stormen spolat iland, låg delar av vad som såg ut att vara ett metalliskt föremål – en kapsel av något slag.
”Nesve! Kom och titta!” ropade Rulluf. Nesve kom snabbt ut och analyserade vrakdelarna.
”Det är inte från vårt skepp,” sade artifexen med sin mekaniska röst. ”Det här kommer någon annanstans ifrån.”
”Var försiktig! Det kan vara farligt att röra vid,” varnade Nesve.
Kapseln visade sig innehålla både överlevnadsutrustning och ett fungerande kommunikationssystem. Nesve kunde nu försörjas med energi, och Rulluf kunde tillreda åt sig en festmåltid med de konserver och näringspaket de funnit. De skickade också ut ett nödrop via kommunikationssystemet och hoppades att någon skulle höra dem.
Medan de väntade på svar stannade de kvar vid stranden. När vinden blåste in från havet höll sig insekterna borta, och Nesve använde sin energi för att reparera stugan. Under dagarna vandrade Rulluf inåt land och samlade frukter och bär som han försökte konservera för senare användning.
Tiden gick. Nya stormar, inte lika våldsamma som den första, återförde sanden till stranden och skapade en viss trygghet. Året gick, men inget svar på deras nödrop kom.
Så en dag bröts stillheten. Ett jättelikt rymdskepp dök upp på himlen. Rulluf insåg genast vad det betydde – deras förföljare, de politiska myndigheterna på hans hemplanet, hade spårat dem. Med sina fina instrument kunde skeppet få syn på dem: När Rulluf försökte springa in i skogen för att gömma sig sköt skeppet mot honom med en av sina strålkanoner. Nesve hade sprungit efter honom. I sista sekund kastade sig artifexen framför Rulluf och fångade upp skottet. Den döda artifexen föll över Rulluf och skyddade honom från de följande skotten.
Det stora skeppet skannade av området, registrerade inga livstecken och försvann.
Rulluf sköt undan artifexens döda kropp och reste sig. Han kände skakig. Han märkte att han också hade ett djupt sår av sorg i sitt innersta. Han släpade Nesves slappa men ganska tunga kropp till stugans närhet. Inte långt från den fanns en stor sten. De hade tidigare konstaterat att sanden bakom stenen var orörd. Där grävde Rulluf en grav åt Nesve.
Hade Rulluf haft verktyg och annan utrustning hade han kunnat göra Nesve funktionsduglig igen. Men nu hade han det inte. Det enda han kunde göra var att försöka skydda den svårt nedsmälta och strömlösa Nesve från jättestormarna.
Han gravsatte Nesve i den grunda graven bakom stenen. Han stod en stund vid graven. Han kände hur vinden blåste från havet som i en ledsagande sorg. Han höll ett tal till Nesve medan den redan torra sanden på gravens översida vandrade i ett sorgetåg över ytan driven av blåsten. Han sade högt och tydligt, ändå med sorg i rösten:
”Nesve, du kallade det mesta för dumt, men du var min vän. Du räddade mitt liv gång på gång och offrade dig till slut för mig. Utan dig hade jag inte överlevt, och jag kommer att minnas dig som den klokaste varelse jag känt. Kanske var det dumt att hoppas på en framtid här, men du lärde mig att envishet inte alltid är dumhet. Vila i frid, min vän.”
Månader senare, efter ett långt och mödosamt sökande fann ett skepp från den lokala Malströmsgalaxen Rulluf och tog honom ombord. Han återvände till civilisationen – men alltid med minnet av Nesves sista offer levande i sitt hjärta.
Han tyckte att Nesve fortsatte att göra honom sällskap även på planeten Nyrna där han slog sig ner. Han kunde tydligt höra artifexen mekaniska röst: ”Jag sa ju att det var dumt!”
Alla illustrationer av ChatGPT.
Till Kulurmenyn
Till Huvudmenyn.
Publiceringshistoria: Novellen utlagd 25-03-22. Uppdaterad 25-03-23.