Under bronsåldern blev tiderna oroligare och förändringarna kom mer eller mindre slag på slag i de mäktiga högkulturer i Västasien och Nordafrika. Följande lista visar vad som hände:

I Mesopotamien började bronsåldern försiktigt redan under sumererna (3100–2300 f Kr). De avlöstes av akkaderna (2300–1259 f Kr), som kollapsade sistnämnda år. Staden Ur dominerande därefter Tvåflodslandet under perioden 2119–1940 f Kr. Därpå konkurrerade Assyrien, Babylonien och Mari om herraväldet i Mesopotamien. Därefter kom en flod av invasioner till Anatolien och Nordafrika: Hurri-folket, Kassiterna och Mitanni-folket. De sistnämnda erövrade Egypten kring 1720 f Kr och där var kända som hyksos. I Mesopotamien fortsatte Mitanni-staten (1600–1400 f Kr) att tävla med Assyrien (1800–cirka 600 f Kr), det kassitiska Babylon (1600—1200 f Kr) och det hettitiska imperiet (cirka 1800–1100 f Kr). I Nordafrika kördes hyksos bort 1550 f Kr, varvid Egyptens Nya rike uppstod (1550–1070 f Kr).

Samtidigt fanns det i den östra delen av Medelhavet en kultur som i flera avseende var lysande men i andra barbarisk. Det var den minoiska kulturen på Kreta (3100–1100 f Kr). Från denna ö bedrev minoerna en omfattande handel sjöledes med Fastlandsgrekland, de grekiska öarna, Anatoliens sydkust, Levanten och Egypten. Handeln skedde på minoiska kölar; de hade den största flottan i Medelhavet. Men det är oklart vilka varor med ursprung på Kreta som såldes och vilka hämtades från östra Medelhavskusterna. Det har föreslagits att en av basvarorna skulle ha varit koppar från Cypern, vilket är möjligt beaktande att det var minoerna som mest skötte sjötransporterna. Men som den amerikanska arkeologen Philip Betancourt framhåller så skedde en revolution i tillverkandet av keramiska föremål på Kreta kring 3000 f Kr. Man lärde sig bränna keramikföremålen vid högre temperaturer än tidigare. Kermikkärlen var inte längre porösa och läckte vätska och gick inte lika lätt sönder. Så det blev möjligt att hälla olivolja i keramikkärl och inte förvara den i säckar av djurhud. Detsamma gällde för vin.

Över huvud taget gick behandlingen av födoämnen in i ett nytt skede. De lämnade råvarustadiet i förmån för vidare utvecklade produkter eller med ett exempel från Betancourt: inte bara säd såldes utan även bakat bröd (Betancourt 2008: 84). Vidare infördes får som hade pälsar av ull till Kreta och man började väva ylletyg. Men tydligen saknade man länge stora vävstolar utan tygen vävde i ett slags små vävstolar som kunde hållas i hand. Man kan se att av de remsor av tyg på cirka 20 cm som kvinnornas klänningar var sydda av.

Den klassiska statyetten visande den minoiska ormgudinnan. Det var frågan om små statyetter som påträffats sädesbingar och andra platser och troddes skydda mot gnagare. Men statyetten visar hur de minoiska kvinnornas klänningar såg ut förrän den stora vävstolen nådde ön. Bild Carole Raddator (CC BY-NC-SA).

Minoerna tycks ha varit skickliga att tillverka och sälja utvecklade produkter. Man kunde sälja lyxvaror till de härskande klasserna runt östra Medelhavet. Det gav det minoiska Kreta det välstånd som tempelanläggningarna avspeglade.

Det finns en lång rad tolkningar om vad den minoiska kulturen egentligen bestod av. Tempelanläggningen i Knossos upptäcktes av den engelska arkeologen sir Arthur Evans år 1900. Under utgrävningarna fick han fram ruinerna av en stor byggnad, som han tolkade som ett palats. Av det drog han slutsatsen att det var en kung som residerade i palatset. Från grekiska hjältesagor hämtade termen Minos som namn på kungen. Folket döpte han till minoer och kulturen till minoisk.

Senare arkeologer har insett att Evans projicerade sina kunskaper om antikens Grekland på bronsålderns Kreta. Men sedan har man inte riktigt kommit till rätta med att den minoiska kulturen hörde till den tradition som börjat under jägarstenåldern och utvecklats vidare under bondestenåldern, inte den nya kultur som växte fram under järnåldern och som mera liknar vår tid. Denna äldre anknytning innebar att minoerna inte hade några kungar utan den härskande klassen bestod av präster. Det var dessa präster som inte bara tillhandahöll komplicerade religiösa tjänster utan också hade kontroll över handeln och även över den minoiska flottan. Den mäktiga översteprästen bar titeln Minos. Det går inte heller att förstå tempelanläggningarna på Kreta, alltså ”palatsen” i Knossos, Phaistos, Malia och Zakros, utan att inse att de förutom administrativa centra var centra för omfattande religiösa ceremonier inklusive en dödskult. Tempelanläggningarna handlade mycket om död men också om att försäkra sig om återkomst och förnyelse i det traditionella cykliska tidstänkandets förlängning.

Vad gäller tidsangivelserna för den minoiska kulturen har det funnits en hel del oklarheter. Det inträffade någon form av katastrof som ledde till en övergående kollaps i den historiska utvecklingen kring 1650 f Kr. Därtill finns det inte heller någon förklaring till att mykenerna kunde ta över Kreta kring 1450 f Kr. Den stora explosionen år 1530 f Kr när vulkanen Thera sprang i luften, verkar inte ha berört utvecklingen på Kreta även om man numera har kunnat identifiera spåren av den väldiga tsunamivåg som träffade öns nordsida några timmar efter explosionen.

Hittills har inga minoiska skeppsvrak påträffats. Den skeppmask, som lever i bl a Medelhavet, har ätit upp allt trä som de havrerade skeppen var byggda av. Men på basen av de trämöbler som påträffats i den minoiska staden Akrotini på ön Santorini (där vulkanen Thera sprang i luften cirka 1530 f Kr) har det presenterats förslag. De minoiska skeppsbyggarna skulle ha lagt smalsidan av bord av cypress mot varandra. Därvid hade man borrat håll just i bordens smalsidor och använt trätappar att få borden att hållas på plats. På utsidan av detta skrov av trä skulle man sedan ha lagt en duk av linne som emellertid dränkts i tallkåda. Den smälter i temperaturer över 70 grader och kan då tillfogas pulver, som kan ge olika färgeffekter. Nick Aed som berättar om detta i en artikel i tidskriften Ancient Origin framhåller att kåddränkta linneklädet på träskrovet gav skeppen liknande tekniska egenskaper som glasfiberbåtar har.

Som Betancourt framhåller så har flera forskare betonat att det skedde en omfattande immigration i Kreta kring år 3000 f Kr och seklerna före. Artur Evans trodde det skett en invandring från Egypten eftersom den minoiska konsten bar tydliga spår av ett egyptiskt inflytande. Det har sedan ifrågasatts, men något svar har inte kommit upp förrän Lazaridis et al publicerade sin DNA-undersökning i vetenskapstidskriften Nature år 2017. Invandrarna kom från Europa men också från Anatolien. (Lasaridis et al 2017).

Utvandringen från Anatolien till Kreta sammanfaller med en obegriplig händelse kring just år 3000 f Kr: Alla neolitiska byar, de stora som små, plundrades och ödelades. Vem som gjorde det är inte upptäckt. Men vi kan förstå av Lazaridis undersökning att just anatolier flydde till Kreta norra sida. Ty där sågs tjuren som en manifestation av himlen som människorna hade gjort det i västra Anatolien. I Knossos dyrkades tjuren som en himmelssymbol.

Enligt den eurocentriska vetenskapsskola, som skapade av den svenska arkeologen Oscar Montelius (1843–1921), är man övertygad om att de indeoeuropeiska språken uppstod i Europa — i Sverige föreslog Montelius! Enligt denna skola är minoernas språk okänt. Men är man mera benägen att tro på den engelska arkeologn Colin Renfrew, som hävdar att de indoeuropeiska språken spreds med jordbruket över Europa från Anatolien, så är det troligt att minoerna talade någon arkaisk indoeuropeisk dialekt. Deras pikotgrafiska skrift, alltså bildskrift, kan då vara besläktad med liknande skrifter i Vinçakulturen i Serbien och subarernas bildskrift i Mesopotamien.