Publicerad 2022-01-31
Lepenski Vir eller den märkliga Järnportenkulturen
En arkeosofisk studie av Sören G Lindgren

Vy över Donaus Järnport i Serbien

Järnporten är en 130 km lång kanjon i östra Serbien och sydvästra Rumänien. Floden Donau strömmar här snabbt mellan brant stupande bergsväggar. Foto http://travel.webshots.com/photo/1015961012029815114XVtKetslHN?vhost=travel

Kapitel 1
Jägare från Alperna slog sig ned på Donaus strandbankar

Essän ”Järnportenkulturen”
är uppdelad på sex webbsidor, var och en i sin egen fil:

Sammanfattning:
Kring 8100 f Kr, långt före det jordbruket nådde Balkan, uppstod på standbankarna i Järnporten-området av Donau en orginell fiskarkultur. I vad som blev dess ledande centrum, Lepenski Vir, utvecklade man en egenartad arkitektur och reste Europas första monumentalstatyer. Man lärde sig också tänka geometriskt när man byggde sina trapetsoida hyddor.

J

ägarstenåldern i Europa omfattade mer än en miljon år. Under de varma perioderna mellan hela sex istider kunde den kulturellt blomstra upp som under Holstein interglacialen (värmeperioden) för cirka 400 000 år sedan. Från denna tid finns intressanta kulturella fynd i bl a Atapuerca i Spanien och Bilzingsleben i Tyskland.

Det är därför inte förvånande att tecken på kulturblomstring också dyker upp i samband med den nuvarande interglacialen. Det sker dock också först i Västasien där natufierna i dåvarande Palestina slog sig ned i byar kring 10 500 f Kr. I byarna bodde omkring 200 personer. De bands samman av ett bytesnätverk, som var på väg att bli ett handelsnätverk. Om det fanns ett organiserande centrum, har detta ännu inte påträffats. Däremot verkar ett stort och imponerande sådant ha hittats i dagens sydöstra Turkiet nära gränsen till Syrien. Det kallas Göbekli Tepe efter bergstoppen som det ligger på. Det har anlagts av präster, som kanske utvandrat till anatolien från någonstans kring cirka 10 000 f Kr (Lindgren 2020). Men Europa dröjde. Först på 7000-talet f Kr dyker det upp ceremonicentra som i Morbihan i sydöstra Bretagne och i Donauflodens Järnporten-område i östra Serbien och västra Rumänien. Den kultur som här utvecklades var den intellektuellt mest avancerade i Europa på 6000-talet f Kr.

Järnporten är en omkring 130 km lång kanjon i Donau. Den skiljer Karpaterna från Balkanbergen på gränsen mellan Serbien och Rumänien. Den kallas Djerdap på serbiska och Clisura på rumänska. Den mesolitiska fiskarkultur som växte fram på strandbankarna i Järnporten kallas Lepenski Vir-kulturen i Serbien och Schela Cladovei-kulturen i Rumänien. Särskilt rumänska arkeologer använder benämningen ”Lepenski Vir - Schela Cladovei-kulturen”. I denna essä kommer jag att tala om denna kultur som den mesolitiska Järnportenkulturen.

Under den omedelbara postglaciala perioden kunde vattenståndet i Donau växla dramatiskt beroende på dels takten på vanlig snösmältning, dels omfattningen på avsmältningen av jöklarna i Alperna. Men efter köldperioden Yngre Dryas (för cirka 12 900 – 11 700 år sedan) blev vattennivån relativt stabil. Då tycks jägare från Västeuropa ha hittat hit nedströms med floden.

Ett av problemen för arkeologin på Balkan är det är ont om påträffade fyndplatser från mesolitikum (det är perioden mellan den äldre stenåldern, paleolitikum, och den yngre, neolitikum; grovt omfattande tiden 10 000 – 4500 f.Kr). Det verkar som om det Balkanrefugium, som hade använts under senaste istida maximum, övergavs ganska snart efter det den nuvarande interglacialen kom igång. Men bristen på fyndplatser kan också bero på att arkeologerna i de berörda länderna inte genomfört något grundlig kartering av sina marker. De högre upp belägna områdena på de omgivande bergens sluttningar i Järnporten-området har sålunda aldrig undersökts (Bonsall 2008).

Fiskarkultur

Hur som helst så har de äldsta fynden i Järnporten gjorts i en grotta och ett närbeläget klipphäng nära stranden av Donau på den rumänska sidan: Veterani Clementi och Cuina Turcului. De påträffade stenverktygen är av en typ av stensmide som som även uppträdde för omkring 10 000 f Kr i Västeuropa, det aziliska stensmidet (magdalénienkulturens slutskede utmärktes av en stor användning av mikroliter). Detta var den tid i Västeuropa då istidens stora djur, som mammuten och den ullhåriga noshörningen, hade dött ut och renen vandrat norrut. Människorna var tvungna att förlita sig på småvilt och fiske. Det sistnämnda tyder på att man kände till skinnkanoter. I själva verket är det troligt att sådana användes på Donau av vogelherdkulturens människor redan för 30 000 år sedan (Lindgren 2017)

I skinnkanoter skulle alltså jägare längs Donau ha hittat till Järnporten-området. Fiskben har också påträffats på fyndplatsen under klipphänget Cuina Turcului. Men ett starkare bevis utgör den höga frekvensen av C- och N-isotoper (kol- och kväveisotoper) i kollagenet i skelett från gravar i Lepenski Vir, Padina och Vlasač från tiden 9850-8400 före nuet (Bonsall 2008). De visar otvetydigt att Järnportenkulturens befolkning åt fisk hela sitt liv och alltså försörjde sig på fiske. Järnportenkulturen var en fiskarkultur.

Järnportenfolket skapade i fortsättningen en alldeles egen andlig kultur på stenåldersnivå. Det är möjligt att den tog intryck av först av den postglaciala Brno-Predmost-jägarkulturen i västra Balkan. Mot slutet av 6000-talet f Kr påverkades den sedan, som vi ska se, kraftigt av både den framväxande bondekulturen på Balkan, Gamla Europa, och även av den allmänna utvecklingen i östra medelhavsområdet.

Järnportenkulturen kom att börja i den afrikanska medicinman-tradition som införts av vågorna av invandring i Europa före den senaste stora nedisningen (Lindgren 2017). Men sedan under den stora krisen på 6000-talet f Kr lärde sig en av deras präster den schamanistiska tekniken att med sin själ färdas utanför kroppen ned i underjorden. Schamanismen hade vid denna tid hittat till Europa från Östasien. Men prästerna i Lepinska Vi kom att föra det schamanistiska tänkandet i rationalistisk riktning, något som sannolikt blev en av förutsättningarna för den kulturblomstring som utmärkte Gamla Europa. Järnportenborna var först i vår världsdel med att ta fram en genomtänkt arkitektur, om än på hyddans nivå, och de kom att resa de första monumentalstatyerna. Troligen inleddes också vår världsdels aritmetiska tradition med det geometriska tänkande som de utvecklade i sin arkitektur. De var det första folket i Europa under mesolitikum som gjorde en för sin tid betydande nyskapande kulturell insats.

Karta över Järnportenområdet

Rumänsk karta över Järnporten-området av Donau med de mesolitiska bosättningarna utmärkta. De gula namnen är på den serbiska sidan och grävdes ut av serbiska arkeologer. De röda är på den rumänska sidan och undersöktes av rumänska fornhistoriker. De blå är fyndplatser med material äldre än Järnportenkulturens bosättningar. Karta enligt Dinu et al 2007.

Kallare klimat

Det var på denna tid på Balkan, mesolitikum, betydligt kallare än i dag. Där det nu växer ek bredde björken ut sig. Men strandbankarna och öarna i Järnporten hade ofta vintertid en något, på vissa ställen ganska mycket, högre temperatur än övriga Balkan. Det hade att göra med att Donau där den snabbt strömmade genom Järnporten inte frös till om vintern. Det öppna vattnet värmde upp luften och hindrade temperaturen att krypa alltför många grader under noll nattetid. Samtidigt skyddade bergen mot kalla vindar österifrån.

Fisket höjde levnadsstandarden för dessa invandrare. Det tog sig uttryck i ökande livslängd och fler barn än tidigare. När de med början kanske på 7000-talet f Kr övergick till att bo året runt på strandbankarna höjde det i sin tur nativiteten (som dock fortfarande var lägre än i de senare bondesamhällena). Efterhand togs alla bobara marksnuttar längs Donaus stränder i Järnporten i bruk.

De största av dessa bosättningar bär i dag namn som Hajducka Vodenica, Padina, Vlasač och Icoana på den serbiska sidan samt Schela Cladovei, Ostrovul Corbului och Ostrovul Banului m fl på den rumänska. Länge var Vlasač den största och förmodligen ledande boplatsen. Inslag på en annan strandbank, Lepenski Vir, som har blivit så uppmärksammade och kanske övertolkade, uppträdde först i Vlasač.

Det cromagnoida Järnportenfolket

Men innan vi övergår till att diskutera Lepenski Vir måste vi ta upp det anmärkningsvärda att Järnportenfolkets ofta väl bevarade skelett är ovanligt robusta och liknar starkt cromagnonernas. De skiljer sig klart från övriga skelettfynd på Balkan.

Den moderna människan befolkade, som sagt, Europa i sex vågor före det senaste istida maximumet. Den första vågen nådde Bulgarien och Ukraina för ungefär 50 000 år sedan. Den kom från Röda havet och Ur-Schatt-dalen eftersom en värmeperiod hade fått inlandsisarna att smälta, vilket medfört en höjning av havsnivån. Från för omkring 46 000 år sedan kom via Palestina en andra våg från Ur-Schatt-dalen. Ungefär samtidigt kom invandrare med ursprung i nordvästra Indien till mellersta Donau-området, närmare bestämd Svabiska Jura i södra Tyskland. De följdes snart av ytterligare en våg som slog sig ned i östra Tjeckien. Samtidigt kom från Centralasien eller södra Sibirien en grupp, vars efterlämnade stenverktyg påträffats i Donflodens dalgång i östra europeiska Ryssland. De spred sig genom norra Centraleuropa ända till England. De var de egentliga cromagnonerna, som var mycket robustare än de invandrarna från Röda havet, Ur-Schatt-dalen och från nordvästra Indien (Lindgren 2017).

De två moderna antropologiska typerna blandades småningom med varandra varvid cromagnonernas robusta drag avtog. Den mera enhetliga antropologiska typ som levde under det senaste maximumet i olika refuger i Europa var förhållandevis gracil.

Skelettet av en fransk cormagnon-människa

Ett skelett av en Cromagnon-människa som grävdes fram 1909 av Otto Hauser vid Le Roc de Combe-Capelle i Dordogne i sydvästra Frankrike. Foto från Internet.

Robust skelett från Lepinski Vir

Skelett utgrävt i hus nr 21 i Lepenski Vir. Det är som synes inga påfallande skillnader mellan cromagnon-skelettet överst och Järnportenkulturens folk. Detta är en märklig anakronism. Foto Srejovic 1972.

Därför är den robusta Järnporten-typen något av en anakronism. Deras stensmide pekar emellertid på ett ursprung i Västeuropa eller närmare bestämt övre Donaus floddal i Bajern i södra Tyskland. Där kallas det azilianska stensmidet för beuroniskt (Dolukhanov 2013). Det är frågan om små pilspetsar av sten, som getts en halvmåneform. Den raka sidan har vässats. Stenen var fäst i ena änden av ett pilskaft av trä. Vid avkjutningen kommer pilen att rotera och pilspetsen att borra sig genom bytets hud med följd att pilen tränger djupare in. Det var en betydande uppfinning, kanske framtvingad av bl a det faktum att istidens trögrörliga megafauna hade ersatts av arter av snabba och lättrörliga hjortdjur som ren, älg och hjort. Denna nya högeffektiva pilteknik krävde mera träning att behärska fullt ut men öppnade också för försörjning av större befolkningsgrupper än tidigare.

Av det stora antalet fyndplatser i övre Donau-området att döma var det relativt tätt befolkat under början av mesolitikum (Jochim 2008), kanske som en följd av bl a den nya högeffektiva jakttekniken. Det ledde till att befolkningen expanderade österut längs Donau. Denna expansion nådde småningom även Järnporten-området. Men varför man slog sig ned i denna egentligen ganska isolerade och ogästvänliga miljö verkar svårförklarligt. Ett förslag vore att orsaken kunde vara social. På denna tid hade det uppstått en tendens mot större sociala organisationer, kanske kunde de kallas storhövdingadömen. Flera megagrupper eller stammar förenades under en ledning, som symboliserades av en kosmisk ikon (Schwendler 2012). I Västeuropa var det frågan om en hjort, i Östeuropa en häst. Tydligen skedde fusionen ibland med våld. Den beuroniska arkeologiska kulturen spreds från Centraleuropa inte bara österut utan även på ett märkligt sätt vidare mot nordväst, ofta relaterad till fiske (Ducrocq 2013). Det verkar vara frågan om grupper som inte ville acceptera utvecklingen mot större organisationer utan ville bevara sin småskalighet. Men det är en gissning utgående från det arkeologiska materialet.

Aziliskt stensmide

Exempel mikroliter tillverkade med azilianskt stensmidesteknik från Hauts-de-Seine i Parisbäckenet. Övre raden pilspetsar, nedre raden skrapor.

Omstrukturering

Den belgiske arkeologen Jean-Georges Rozoy hävdar att de ständiga postglaciala förändringarna utövade ett oavbrutet tryck och stress på människorna på denna tid (Rozoy 1998). Bortsett från enstaka händelser som att Golfströmmen upphörde att strömma norrut ganska abrupt kring 6250 f Kr, var de postglaciala klimatförändringarna under en människans livstid inte så stora, i regeln mest tecken på att någonting var på gång. Omslagen tenderade att bli kännbara efter 4-6 generationer, ibland under ett ännu längre tidsspann.

Problemet är frågan hur länge människorna mindes äldre förhållanden. Skulle vi inte ha bevarade anteckningar är det sannolikt att ingen skulle komma ihåg att de danska sunden återkommande frös igen i mitten på 1600-talet.

Men ifall man inte klarade av minnas förändringarnas gång, var en annan källa till stress den social omstrukturering om inträffade. Den har lyfts fram av den amerikanska antropologen Rebecca H Schwendler. Hon har tillämpat socialantropologiska metoder på det arkeologiska materialet. På detta sätt kan hon visa att tidiga former av storhövdingadömen började växa fram (Schwendler 2012).

Indikationer på en social kris har även påträffats i övre Donaus dalgång med omgivningar. Fynd av skallar som gravsatts för sig har gjorts i Mannlefelsen i östra Frankrike, i Hollstein-Stadel i Baden-Würtenberg och i Grosse Ofnet och Hexenküche im Kaufertsberg i Bajern (Jochim 2008). Det är frågan om barn, kvinnor och män som i regeln gjorts medvetslösa med ett eller flera slag i huvudet varefter huvudet avskilts från kroppen. Fynden har tolkats allt från massavrättningar till en form av människooffer som pågått under flera år eller flera generationer (ibid).

Människooffer är sociologiskt sett en form av terror (även om religionshistoriker i missriktad omsorg om religion försöker förneka faktum). Om skallfynden handlar om människooffer, vilket dödandet av 'olydiga' barn pekar på, skulle tidens präster ha utökat den polisiära aspekten på sin verksamhet. Genom att djupgående skrämmas skulle de ha försökt tvinga människorna att anpassa sig till den nya social verklighet som tog gestalt i storhövdingadömen. Kanske Järnportenkulturens människor flydde till Järnporten undan denna terror.

Kunskapsackumulation

Även om arkeologerna i dag gärna ser ett samband mellan den istida megafaunans försvinnande och uppfinningen av pilbågen är det inte helt säkert att ett tvingande samband föreligger. Västeuropas istida jägare hade bl a specialiserat sig på renjakt och fällde renar med spjut, inte med pilar.

Därför kan man fråga sig om inte den kunskapsackumulation som inträffade under själva det istida maximumet kom att spela en roll för anpassningen till den postglaciala tidens smygande men ständiga förändringar. Bland annat specialiseringen på renjakt och de förråd man tycks ha lagt upp pekar på ett nytt sätt att hitta lösningar. Kanske hade man lärt sig möta problemen med mera öppet sinne än tidigare.

Jakt med pilbåge krävde inte så stora jaktgrupper som jakt med spjut. Pilbågen gjorde därför att människorna kunde röra sig i mindre grupper i landskapet. Före det istida maximumet fanns det ceremonicentrum, dit jägargrupperna sökte sig i en mängd olika ärenden. Efter maximumet fanns sådana endast i Nordeuropa (t ex Maglemose i Danmark, Zvejnieki i Lettland). Väst- och Centraleuropa utvecklade andra lösningar. Jag föreslår att storhövdingsbyar ersatte ceremonicentrumen i Väst- och Centraleuropa. Det är förstås en ren spekulation ty hittills har inte några sådana byar arkeologiskt upptäckts. Men de bestod av en samling av hyddor och tält varför spåren försvunnit. Om Nordeuropa utvecklade en handelsekonomi kring sälolja och bärnsten, så drog man i Väst- och Centraleuropa nytta av de allt tätare skogarna. Men lärde sig bl a bränna tjära (Benozzo 2010). I stället för enbart eldar fick man facklor med vilka man kunde lysa sin väg likaväl som att upplysa festplatser kvällstid (ibid).

Att producera tjära krävde organisation och arbetsfördelning. Vi kan misstänka att storhövdigsbyarna utmärktes av detta, bl a annat att man hade särskilda jägare som såg till att det fanns kött till mat (men jägarna kunde också användas som poliser). Det kan inte heller uteslutas att man anlade någonsorts köksträdgårdar, där man möjligen odlade säd i mindre skala. Åtminstone finns det fynd i Schweiz som pekar i denna riktning (Tinner et al 2007). Bröd och/eller gröt skulle ha varit det finaste som man kunde bjuda på under en period av mesolitikum. Det var till dessa storhövdingsbyar en vanlig jägar/samlarfamilj måste gå om en den behövde någonting som de själva inte kunde tillverka. Ty det är ett rimligt antagande att den egentliga långdistanshandeln bedrevs mellan dessa byar under mesolitikum.

Ty uppsvinget för utforskningen av mesolitikum i Europa under de senaste två-tre decennierna har visat att denna period handlade om inte bara tekniska innovationer utan även om betydande sociala förändringar. Jägar- och samlarkulturerna övergick till fångstkulturer (som med bl a fångstgropar och katsor gjorde näringsinskaffandet mindre ansträngande) och allt flera valde att slå sig ned under mer eller mindre bofasta förhållanden (oftast i mindre byar). Övergången till bondekulturer och neolitikum var väl förberedd i Europa (liksom den hade varit det i Västasien en femtusen år tidigare).

Men detta förklarar fortfarande inte de robusta skeletten från Järnportenkulturen. Även i Centraleuropa är det ont om skelettfynd från mesolitikum men de få som finns är av den gracila typen (Jochim 2008). Bristen på fynd har säkert till en del sin förklaring i att människorna inte längre var intresserade av att bo i grottor utan föredrog ett lägerliv med övernattning i kåtor eller tält. Spåren efter grunda gravar vid tillfälliga läger försvinner snabbt. Men det har gjorts ett viktigt fynd i Dolomiterna i de italienska Alpernas östra del. I Monteval de Sora på en höjd av 2100 meter över havet under ett klipphäng har påträffats skelettet av en man. som daterats till 6500 - 5500 f Kr. Han var av den robusta typen, i 40-årsåldern (Voytek 2004).

En svala gör ingen sommar, som bekant. Men man kan fundera över om inte en robust benbyggnad var en fördel i det alpina landskapet med dess högre olycksfallsrisker. Kanske kommer det att visa sig i de bergiga södra delarna av Centraleuropa en del cromagnondrag bevarades längre än på andra håll. Järnportenfolket kanske inte kom från övre Donaus floddal utan högre upp på bergssluttningarna. Om detta var fallet kunde det förhålla sig så att det blivande Järnportenfolket kände igen sig i det bergiga Järnporten-området och därför började favorisera det. Vi kan bara hoppas att framtida forskning kommer på det exakta svaret.

Ett första svar kom 2016 i en aDNA-undersökning av skelettfynd från Lepinski Vir. De allra äldsta undersökta skeletten skulle ha en viss genetisk anknytning till människorna från Alperna, bl a Ötsi (Hofmanova 2016). Ett andra svar kom 2018 från David Reich laboratorium i New York (Mathieson 2018). Resultatet från denna omfattande undersökning hävdade att Järnportenkulturens fiskare kom från den omgivande kulturernas jägare och samlare (ibid). Men med jordbrukets införande i området kring Belgrad var kvinnorna huvudsakligen därifrån (ibid). Järnportenkulturens fiskare kanske kidnappade kvinnor och stal mat från bönderna vid måhända nattliga räder.

Unikt mesolitiskt material
Skulptur från Lepenski Vir

Skulptur från Lepenski Vir med det karaktäristiska till fisk associerande ansiktet. Finns i dag på museet vid Lepenski Vir. Foto Lepenski Vir site and museum.


Gudinnestaty från Lepinski Vir

Gudinnestaty från Lepinski Vir. Där är en variant av ansiktet som associerar till fisk. Fenorna har gjorts till händer som visar tre fingrar – en gest av välsignelse (utreds mera i kapitel 3). Men notera att gudinnan utrustats med tydligt könsorgan, en vulva. Det är en över 30 000 år gammal symbol för fruktbarhetsgudinnan. Foto Lepenski Vir site and museum

Vad som ytterligare stöder uppslaget ovan är att Järnportenfolket först tycks ha jagat på bergssluttningarna och i dalarna, sedan börjat dryga ut kosten med fiske för att till slut övergå till en diet dominerad av fiske. Men man upphörde inte att jaga, ty man behövde skinn till kläder och kanoter och kanske också till mellantak i de trapetsoida hyddorna. Först var det kanske bara jägare som med sina familjer förflyttade sig per kanot från den ena lämpliga jaktområdet till det andra. Men när befolkningen ökade tillkallades en präst eller så kom en grupp av präster till Järnporten i någonsorts protest mot utvecklingen i Donaus övre del. Denne eller de tycks ha slagit sig ned i Vlasač. Men kring 6300 f Kr flyttade större delen av dessa präster till Lepenski Vir. Därmed övergick Järnportenkulturen i sitt nyskapande skede.

Järnportenkulturen upphörde i början av 4000-talet f Kr då bosättningarna övergavs. Strandbankarna har sedan dess inte varit bebodda, bortsett från en romersk borganläggning som troligen uppfördes för att hindra pirater att ta sig längre upp uppför Donau. Lämningarna från Järnportenkulturen har därför legat praktiskt taget orörda ända fram till det serbiska arkeologer började gräva fram dem på 1960-talet. Det har gjort det möjligt att få fram ett unikt omfattande arkeologiskt informationsmaterial.

”Omfattningen och kvalitén på informationen från fyndplatserna i Järnporten är vad gäller mesolitisk arkitektur, konst, begravningsseder, ben- och stenteknologi och försörjning överlägsen de flesta andra områden i Europa”, konstaterar Clive Bonsall, professor i arkeologi vid universitetet i Edinburgh och en av de ledande experterna på Järnportens kultur (Bonsall 2008:239).

Rekonstruerad hydda från Lepenski Vir

Rekonstruktion av en hydda från Lepenski Vir. Foto Milos Todd Creative Commons.

Detta ovanligt välbevarade och rika material är möjligt att analysera arkeosofiskt mera i detalj än på annat håll. Jag ska försöka rekonstruera tänkandet hos prästerna i Lepenski Vir under den svåra tiden 6250-5900 f Kr då den avstannade Golfströmmen dramatiskt försämrade klimatet i Europa och även i Järnporten. Men det är ett försök med många vanskligheter. Man trodde att världen var skapad och upprätthållen av en himmelsgudinna medan allt levande åter kom från mångudinnan som också var underjordens härskarinna. Tillsammans styrde de två systrarna världen. Deras vilja kunde avläsas av förändringarna i naturen. Därför lade man i sitt tänkande tonvikten vid obervationer av vad vi kallar aspekter, i vår ögon ofta absurda enskildheter. Ty genom aspekterna framgick hur balansen, som huvudsakligen upprätthölls av himmelsgudinnan, fungerade i världen. Genom sitt handlande påverkade emellertid människorna också jämvikten och det var prästernas uppgift att återställa balansen efter det människorna stört den. Prästerna utövade därför också social kontroll, de var poliser och domare men också helare och terapeuter.

Om jag skulle försöka använda den terminologi som då tillämpades skulle det bli obegripligt för dagens människor. Därför håller jag mig nära vår tids språk, vilket ger upphov till en bred felmarginal. Därtill kommer vår tids allmänna tänkesätt, som ohjälpligt också speglar sig i en uttolkning. Men att bara räkna upp föremålen som påträffats i Järnportenkulturen är inte historia, på sin höjd föremålshistoria. En arkeosofisk tolkning som försöker rekonstruera prästerna tänkande för oss närmare människorna i Lepenski Vir, närmare historien. Men vi kan inte räkna med att någonsin helt nå fram!

Till nästa kapitel om strandbanken Lepenski Vir!
Till Historiemenyn


Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Benozzo 2010: Francesco Benozzo: The Mesolithic Distillation of Pitch and its Ethnolinguistic Reflections: A Holocene Etymology for an Italian Verb. I boken Scritti in onore di Eric Pratt Hamp per il suo 90. Redaktörer G. Belluscio och A. Mendicino. Universitā della Calabria, 2010.
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Dinu et al 2007: Alexandru Dinu, Andrei Soficaru and Doru Mintoiu: The Mesolithic at the Danube's Iron Gates: new radiocarbon dates and old stratigraphics. Documenta Praehistorica XXXIV (2007)
Dolukhanov 2013: Pavel M. Dolukhanov: The Early Slavs: Eastern Europe from inital settlement to the Kievan Rus. Routledge.
Ducrocq 2013: Thierry Ducrocq: The 'Beuronian with crescents' in Northern France: the beginnings of a palethnological approach. Kapitel i antologin Mesolithic Palethnography. Research on open-air sites between Loire and Neckar. Proceedings from the international round-table meeting, Paris, November 26 - 27, 2010. Redaktörer Boris VALENTIN, Bénédicte SOUFFI, Thierry DUCROCQ, Jean-Pierre FAGNART, Frédéric SÉARA & Christian VERJUX. Paris, Société préhistorique franįaise, 2013.
Hofmanova 2016: Zuzana Hofmanova: Palaeogenomic and Biostatistical Analysis of Ancient DNA Data from Mesolithic and Neolithic Skeletal Remains. Dissertation at Faculty of Biology Johannes Gutenberg University Mainz. (https://d-nb.info/113609640X/34) Jochim 2008: Michael A Jochim: The mesolithic of the Upper Danube and Upper Rhine i samlingsverket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Europa för 40 000 år sedan Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Moderna_01.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Göbekli Tepe. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Gobekli_Tepe.htm)
Mathieson 2018: Ian Mathieson... och 86 andra forskare... David Reich: The genomic history of southeastern Europe. Nature volume 555, pages 197-203 (2018)
Rozoy 1998: Jean-Georges Rozoy: The (re)population of Northern France between 13,000 and 8000 BP. Quaternary International, Vol 49/50, 1998. http://membres.lycos.fr/rozoyprehistoire/Travaux/repop/cadre.html
Schwendler 2012: Rebecca H. Schwendler: Diversity in social organization across Magdalenian Western Europe ca. 17-12,000 BP. Quarternay International 272-273 (2012) 333-353.
Srejovic 1972: Dragoslav Srejovic: Europe's first monumental sculpture: new discoveries at Lepenski Vir. Stein and Day
Tinner et al 2007: Willy Tinner, Ebbe H. Nielsen, André F. Lotter: Mesolithic agriculture in Switzerland? A critical review of the evidence. Quaternary Science Reviews
Voytek 2004: Barbara Voytek: The Mesolithic of upland Central and Southern Europe. I antologin Encyclopedia of the Barbarian World. Redaktörer P. Bogucki and P. Crabtree. Charles Scribner's Sons. Farmington Hills, MI. 2004.


Tryck här för upp!


© 2022 Historiens Fenix.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.