Visst finns minnen från framtiden!

iden löper i endast en riktning – framåt, framåt! Därför har vi bara minnen från händelser, som tidsmässigt passerat.

Men det finns numera människor som undrar varför vi inte har minnen från framtiden. Ty kvantumfysiken har visat att det är möjligt. De minnen jag talar om är inte desamma som psykologin har studerat, nämligen prospektiva minnen, d v s att minnas åtaganden i framtiden, t ex att lämna tillbaka en lånad bok på biblioteket i tid, att ta sin medcin i vid en ordinerad tidpunkt o s v. Det finns ett fenomen inom denna fysik som kallas sammanflätning. Om två subatomära partiklar, t ex två elektroner nära varandra, byter sitt spin – de har nord- respektive sydspin – så kommer de ihåg det också efter det de skiljs åt. Och vad mera, om den ena senare byter spin kommer den andra också att göra det oberoende av avståndet dem emellan.

Så om kroppens elektroner har ett slag av spin i dag borde de ha det också i framtiden, om inte något händer som får dem att byta spin. Partiklarnas förmåga att kommunicera med varandra oberoende av tid och avstånd borde kunna ge oss information från framtiden. Vad är det som hindrar denna överföring?

En något romantisk bild av två subatomiska partiklar, båda gestaltade som vågrörelser. De kommunicerar gåtfullt snabbt med varandra, även på mycket stora avstånd. Bild från Internet.

En möjlig förklaring vore att framtiden egentligen inte finns utan uppstår efterhand; den är därför inte förutsägbar. Men det är inte så säkert. Ty den holländska fysikern, professorn i teoretisk fysik vid universitet i Utrecht och nobelpristagare i fysik år 1999, Gerard 't Hoft, har föreslagit att universum ska läsas som en automaton, ett slags lite mer kvalificerad automat. Den skulle lyda under kvantummekanikens lagar och vara deterministisk ('t Hoft 2009). Allt som hänt i universum sedan Big Bang för 13,8 miljarder år sedan har varit förutbestämt. Det skulle vara en annan förutsättning för eventuella minnen från framtiden.

't Hofts föreslagna determinism ska inte förstås i traditionella deterministiska termer som att allt som händer är ett uttryck för Guds vilja. Den kvantfysiska determinismen är både mera enkel och mera sofistikerad. En rad teoretiska fysiker, bland dem professorn vid universitetet i Stanford, USA, Leonard Susskind, har stegvis utvecklat förslaget att världen är ett hologram, som med hjälp av kvantumgravitation projiceras av en tvådimensionell text i universums utkanter (Susskind 1995). Vi skulle vara osjälvständiga dockor, som gravitationstrådar får att dansa allt efter vad den hemlighetsfulla skriften i universums tak föreskriver!

Rent intuitivt har vi svårt att tro på detta påstående. Vi vet att det inte är gravitationstrådar som håller oss upprätta. Tvärtom har vi lärt oss att utnyttja och balansera gravitationen så att vi kan stå och gå rakryggade på två ben. Men med upptäckten av partiklarnas sammanflätning och deras kunskap om varandra har det framkastats att universum handlar enbart om information, där de olika tillstånden av energi och materia är tillfälliga och irrelevanta. Universum skulle vara uppbyggt av information och vi skulle vara en del av denna information. Men att tala om en del av denna information som en tvådimensionell text i universums utkanter och om den fysiska världen som hologram är ganska sökt, men är troligen ett sätt att metaforiskt beskriva en determinism. Går det att mera konkret förstå den?

Big Bang enligt Alan Guth

I jämförelse med antikens uppfattning att allting är uppbyggt av fyra element – jord, eld, vatten, luft – så är vår bild oändligt mycket mera komplicerad och bisarr. Den amerikanska teoretiska fysikern Alan Guth rentav hävdade att vår bild skulle sätta en av den grekiska filosofen Demokritos (460-370 f Kr) grundsatser ur spel, nämlingen att någonting inte kan uppkomma ur ingenting. I sin version av Big Bang påstår Guth att vårt universum uppstått ur nästan ingenting (Guth 2002).

Guth och Susskind är två teoretiska fysiker i en ganska liten grupp av detta slag av akademiker plus kosmologer, som arbetar med att försöka förstå världens uppkomst. De utför matematiska beräkningar utgående från fysikens fakta och observationer gjorda av astronomer. Till exempel idén om Big Bang växte fram ur astronomiska iakttagelser på 1920-talet, nämligen att galaxerna verkar att glida från varandra, att universum tycks expandera. Då började man räkna bakåt och kom fram till det nya förslaget om Big Bang. Men hittills har ingen lyckats lägga fram en helt invändningsfri teori.

Men för att återgå till Guths förslag måste vi först försöka förstå till Plancks längd eller punkt (namnet är efter den tyska fysikern Max Planck, 1858-1947). Denna punkt skulle matematiskt ungefär vara 1,6 x 10^-35, vilket inte säger så mycket för matematiskt föga bevandrade. Engelska Wikipedia föreslår att försöker man visualisera den, så kan man börja med en punkt av storleken 0,1 mm, det minsta ett öga naturligt kan urskilja. Om man förstorar upp denna punkt till storleken av universum, så skulle Plancks längd just vara urskiljbar som en 0,1 mm stor företeelse. Denna punkt är alltså mini-mini-minimal.

Vårt universum skulle ha börjat med ett nystan energi som i stället för att vara – i Plancks termer – 0,1 mm stort eventuellt skulle ha varit 0,5 mm. Guth säger att storleken kanske skulle ha varit 10^-24 cm, ”hundra miljarder gånger mindre än en proton”(ibid). Detta är en tredmiensionell beskrivning. Enligt strängteorin skulle det mini-mini-minimala nystanet ha kunnat vara tiodimensionellt – det skulle också ha kunnat framträda som gigantiskt i ett tredimensionellt perspektiv. Det är en av de många paradoxerna i den moderna bilden.

Guth har inga förslag om hur nystanet kan ha uppkommit. Men man kunde tänka sig att det sammanförts av de kvantumfluktationer, som enligt kvantummekaniken gåtfullt uppträder i vakuum. Strängteorin föreslår att denna energi uppträder som ett slags vibrerande ringar. Eftersom det är frågan om energi så skulle mycket stora mängder kunna rymmas i detta mini-mini-minimala nystan – det är som den medeltida filosofins spekulation om hur många änglar det kan finns på spetsen av en synål. Om de är immateriella skulle antalet kunna vara oändligt.

Det tycks allmänt antas att det mini-mini-minimala nystanet stod stilla, var alltså orörligt. Men en annan möjlighet är att det rörde sig och det med en mycket hög hastighet. Ty när det plötsligt började expandera skulle det på bråkdelen av en sekund – Guth säger att det skedde på 10^-37 sekunder – ha nått upp till en hastighet av flera miljoner gånger ljusets hastighet. Det verkar inte möjligt om den inte redan haft en mycket hög hastighet.

Det som fick det mini-mini-minimala nystanet att expandera skulle ha varit att det hamnade i ett falskt vakuum-tillstånd (ibid). Det betyder att ett tillstånd av hög energi, som emellertid inte snabbt kan sjunka. Ett sådant tillstånd av mycket hög värme kunde just ha uppstått i och med mycket stora mängder energi packats i ett mycket trångt utrymme. Följden av det uppkomna falska vakuumet är att det kommer att utöva ett enormt tryck inom det mini-mini-minmala nystanet. Trycket föder i sin tur ett negativt gravitationsfält, som är kraftfullt bortstötande. Detta fält skulle vara den drivande kraften i mini-mini-minimala nystanets plötsliga och oerhört häftiga expansion. Detta är Alan Guths version av Big Bang. Observera att både energi och gravitation antas finnas före händelsen.

Vad som händer under den enormt snabba expansionen är att gravitationsenergin övergår i det mini-mini-minimala nystanet, som därmed hela tiden växer. Energiutjämningen leder till att hastigheten minskar utan att dock helt upphöra. I något skede av avstanningen träder Higgsfältet i funktion. Den energi som bara varit vibrerande vågrörelse, kan nu uppträda som partikel. Materian har uppstått, men grunddelarna fortsätter att vibrera. Under ungefär 300 000 år efter själva inflationen är energi och materia en tät soppa, som hindrar fotonerna att röra sig fritt. Först när denna dimma försvunnit börjar vårt flata universum att lysa. Ett eko av denna första glöd finns kvar i den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Den energi som genom Higgspartiklarnas försorg frysts i en bestämd sekvens fortsätter som nämnt att vibrera (Herz et al 2013). Det innebär att all materia i grunden brummar. Men vibrationerna är så snabba och svaga att de aldrig förmår uppfångas och påverka t ex luftmolekylerna (vars atomer själva hummar). Våra öron kan inte nås av detta brummande. Detta ljudande grundmaterial har sedan förenats till atomer, som sväller och krymper beroende på energipåverkan och kan därför uppträda som fast, flytande och förångad materia. Men i bestämda värmetillstånd har atomerna kemiska egenskaper som gör invecklade molekyler möjliga. Tack vare molekylerna har atomerna kunnat bygga upp de celler, som konstituerar de levande organismerna.

Vad skulle vi egentligen vara – brummande grundenergi, dansande atomer, krångliga molekylklumpar eller maskinliknande celler? Vi har därtill en hjärna som hela tiden försöker övertyga oss att var och en av oss utgör en självständig och självstyrande enhet, allt för överlevandets och självbevarelsens skull. Ja, vad är vi? Varför inte ett hologram av något slag? Men inte uppbyggt av fotoner som riktiga hologram utan av en vid skala av brummande energityper, som beroende av frekvens uttrycker sig lite olika, har lite olika form?

Informationsaspekten på universum, hur bisarr den kan verka, är emellertid viktig, särskilt som kvantummekaniken hävdar att ingen information någonsin går förlorad. Det innebär bl a att universum har något slag av minne, vilket å den andra sidan är nödvändigt om universum ska vara en automaton.

Varför platt universum?

Sedan har vi frågan om varför universum är platt, kanske dryga 70 miljarder ljusår i utsträckning men endast några 100 000 ljusår i höjd. Någon har betecknat universum som en långsträckt men tunn slöja av ljus. Denna flathet är någonting som många teoretiska fysiker känner olust inför utan att dock kunna kullkasta den. Guth menar att den kan vara en illusion. Eftersom jorden är så stor, framträder den del vi lever på som en mer eller mindre flat yta. Detsamma skulle gälla för vårt platta universum. Det skulle i själva verket vara en del av ett giga-gitantiskt kosmos, som skulle ha sfärisk form (ibid).

Låt oss ta oss friheten och spekulera om början till Big Bang i strängteoretiska termer. Som vi sett antog Guth att ursprunget var en mini-mini-minimal punkt, ett nystan av energi. Enligt en version av strängteorin kan de mycket små energiringarna kanske haka fast i varandra i ett slags tvådimensionella ytor, kanske böljande flak. De kallas bran (en förkortning av membrane). Dessa bran bryts troligen snart sönder av kvantumfluktationerna. Men så länge de består kan andra energiringar fästa sig vid dem.

Låt oss nu antaga att två sådana jättebran, alltså jättelika i förhållande till Plancks längd, och därför kanske cirka 5 millimeter stora i skalan ovan, uppstår. De skulle vara mer eller mindre cirkelrunda. De skulle vidare ha hamnat ovanför varandra. Det skulle leda till att de påverkar varandra och håller varandra på plats på ett avstånd av kanske flera millimeter i stället för att brytas sönder. Kvantumfluktuationerna kommer att fylla utrymmet mellan dessa två bran med nya energisträngar. Efterhand blir utrymmet packat med energi. Det blir till slut frågan om enorma mängder – faktiskt energin i hela vårt universum skulle vara packad i det trånga utrymmet.

Mängden energi gör att temperaturen börjar stiga. Det utövar i sin tur inflytande på branen, som dras mot varandra och därmed ökar tätheten i den samlade energin. Värmen når upp till biljoner, kanske triljoner grader. Som vi såg ovan leder det till att ett falskt vakuum uppstår, som ger upphov till ett negativ gravitationsfält, som i sin tur driver energin i nystanet att bryta sig ut. De två branen upptill och nedtill bidrar till att hindra en explosion och tvingar fram inflationens horisontella urladdning.

Den negativa gravitationen skulle även tillföra branen energi. Det skulle göra det möjligt att för dem att expandera med den övriga energin. Resultatet skulle bli att universum skulle få de två branen som tak och golv. Detta är förstås en spekulation. Men det skulle erbjuda en åtminstone improviserad förklaring till vad Susskind kallade tvådimensionell text i universums utkanter. De mer eller mindre tvådimensionella branen skulle, åtminstone delvis fungera som en styrande faktor särskilt under universums början. Sedan under det dimmiga skedet, då hastighet och temperatur föll relativt snabbt, skulle ett kvantmekaniskt maskineri komma igång, som sedan skulle utvecklas till 't Hofts automaton. Men detta skede kan inte börja fungera utan en minnesfunktion. Men den kan ha uppkommit tack vare den mörka materia som gravitationen uppenbarligen också började sortera under den dimmiga perioden.

Det som är förbryllande är att i diskussionen om förståelsen av svarta hål, har ingen av de teoretiska fysikerna och kosmologerna, som engagerat sig i den, tagit hänsyn till den mörka materia, som ändå utgör huvuddelen av all materia (ungefär 80 procent mot 20 procent för den ljusa materian). Det har visat sig att alla galaxer omges av en halo av mörk materia. Det är rimligt att ett svart hål med sin starka gravitation också omges av en halo av denna materia. Det skulle vara denna halo som bildar det svarta hålets horisont, gränsen där även ljus försvinnet. Denna horisont minns allt som försvinner ner i hålet. Om denna horisont är uppbyggd av mörk materia, så skulle det vara ett av tecknen på att den mörka materian fungerar som universums minne.

Denna beskrivning är en mosaik av förslag och idéer tagna från olika hypoteser. Vetenskapligt sett får man inte göra så. Men i en filosofisk betraktelse kan man göra det för att få fram en bild av att Big Bang och det universum som därmed uppstod troligen också kan beskrivas som en gigantisk process. En process är alltid determinerad av sina utgångspunkter. En process kan också vara intentionell, d v s arbeta mot ett mål. Det är vad som händer när vi bryter berg i form av malm och stegvis bearbetar och raffinerar malmen till metall, som vi använder för att göra olika slag av föremål, bl a verktyg av den. Big Bang kan inte ha varit intentionell. Men om förslaget av mörk materia som en växande minnesbank stämmer, kan vårt universum möjligen bli alltmer styrt genom denna minnesbank. Det kan bli intentionellt. Men denna möjlighet ligger långt bortom vår nuvarande kunskapshorisont.

Framtidsminnenas karaktär

Så de subatomiska partiklarnas sammanflätning i förening med den determinerade process, som universum tycks vara, är förutsättningen för att minnen från framtiden skulle vara möjliga. Nu är det intressanta att jag har mött personer som hävdar att de upplevt sig ha mottagit minnen från händelser före nuet. Uppgifterna om sådana minnen har kommit i samband med samtal om extrasensoriella upplevelser. Personer som berättat om sådana minnen har ofta varit speciellt känsliga och inte blockerade av religion eller olika slag av ideologier.

Två exempel. Det ena handlar om en kvinna, som berättade för mig om en dröm. I den hade hon en kväll sett sig på en gata på väg mot eller nära en annan, okänd kvinna. Då hade plötsligt ett blad seglat snett genom hennes synfält. Drömmen hade varit omgiven av ett blått skimmer och den fanns klar i hennes minne, inte fördunklad eller snabbt bortglömd som vanliga drömmar. Några månader senare befann hon sig på gatan i sin hemstad, var på väg mot en annan, okänd kvinna, då vinden plötsligt förde på ett betagande sätt ett löv rakt framför och förbi henne. Hon har sedan dess inte kunnat glömma vare sig drömmen eller händelsen.

Det andra exemplet är från en man. Han berättade att han en natt haft en dröm omgiven av ett blått skimmer. I drömmen hade han sett en rot på en upptrampad stig, stigit på den, halkat och fallit. Följande dag var han ute på en promenad. Han såg oväntat en rot framför sig på stigen. Han hann identifiera som identisk med den i drömmen, men han hann inte stoppa sitt ben utan steg på roten, som var hal. Han halkade och föll på aktern, varvid han också slog armbågen i marken.

Båda exemplen visar att minnen från framtiden skulle vara personliga och i en mening triviala. Det skulle inte vara möjligt genom dem få en överblick över framtida händelsekedjor. Förklaringen till detta har den amerikanska psykologen Stephane Rogeau lagt fram i artikeln We Do Have Memories of the Future; We Just Cannot Make Sense of Them (Vi har minnen från framtiden men kan inte förstå dem). Han påpekar att i minnesprocessen finns ett mycket viktigt avslutande steg, nämligen förståelsen av de händelser som minnena bevarar (Rogeau 2014). Detta klarar vår hjärna i allmänhet inte av när det gäller minnen från framtiden, hävdar han (ibid).

Detta kastar ett förklarande ljus över sådana förutsägelser som Johannes uppenbarelser och Nostradamus profetior. Även om de två författarna verkligen lyckats se framtiden, hade de inte kunnat förstå den. Därför har deras förutsägelser så mycket av gallimatias över sig.

Om det förhåller sig så att universum sedan sin uppkomst varit determinerat så skulle minnen från framtiden kunna störa det förutbestämda förloppet. Det skulle därför vara möjligt att sådana minnen blockeras genom att de inte går att förstå annat än på ett personligt och trivialt plan. Blockeringarna kunde vara en del av deterministiska processen.

Låt oss ta ett exempel från historien och undersöka det. År 2015 har hundra år gått sedan första världskrigets andra år. Detta krig började den 28 juli 1914 med att österrikiska trupper anföll Serbien. Den 4 augusti 1914 ryckte tyska trupper in i Belgien i enlighet med den s k Schlieffenplanen. Det tyska anfallet leddes av den tyska generalstabschefen Helmuth von Moltke (1848-1916). Han kom från en gammal officerssläkt. Av de många inblandade personerna var han den som mest aktivt drev på ett krigsutbrott. Men han var inte riktigt realistisk i sin krigsplanering. Den flygel av den tyska armén som den västra kanten skulle erövra Holland och Belgien och sedan svänga mot söder in i Frankrike för att inta Paris från nordväst och väst, skulle enligt den ursprungliga planen vara den starkaste. Men von Moltke bantade den. När det avgörande slaget om Marne inträffade den 5-12 september 1914 bidrog troligen bantningen till att en lucka uppstod mellan tyskarnas första och andra armé. Den upptäcktes av fransk flygspaning. Franska och brittiska trupper sändes omedelbart dit. Det tyska högkvarteret, som hade inrättats i Luxemburg, fick panik när man insåg att första armén och kanska också den andra löpte risk att bli omringade. Båda fick order om att retirera. För de desperat kämpande fransmännen var detta "undret vid Marne".

När risken för inringning av två tyska arméer blev uppenbar i det tyska högkvarteret i Luxemburg fick von Moltke ett nervsammanbrott. Den 24 september 1914 blev han avsatt. När han under juli 1914 hade intrigerat och manipulerat för att få igång kriget, kan man undra vad som skulle ha hänt om han nåtts av framtidsminnet av sitt nervsammanbrott i två månader senare. Det skulle ha varit ett personligt minne, men inte trivialt. Samtidigt kan det inte ha inbegripit händelseutveckloingen vid Marne. I den optimistiska och segersäkra stämningen som rådde i juli 1914 i det tyska högkvarteret så skulle framtidsminnet av nervsammanbrottet har varit fullständigt obegripligt. Hade von Moltke upplevt ett sådant hade han med största sannolikhet i den rådande situationen skjutit det åt sidan och betraktat det som en tillfälling släng av melankoli. Fler exempel från historien kunde anföras om att olycksbådande framtidsminnen kunde ha uppträtt, men ignorerats i den positiva situation som rådde. Vi skulle själva medverka till blockeringen!

För inte så länge sedan uppfattades berättelser om minnen från framtiden som inbillningar. Men efterhand som kunskaperna om kvantummekanikens insikter har börjat sprida sig har en diskussion uppstått. Hypoteser har lagts fram om att nervsystemet och hjärnan utmyttjar metoder som är kvantmekaniska eller står kvantmekaniken nära. De är än så länge spekulationer, men nobelpriset i kemi 2003, varvid belönades upptäckten av att cellerna använder sig av jonkanaler, alltså nästan kvantmekaniska metoder, öppnade vägen för ett sökande efter kvantmnekaniskan medel hos människan. Därmed har tanken på att det kan finnas minnen från framtiden blivit möjlig. Men hur man sedan ska kunna vetenskpligt bevisa deras eventuella förekomst är en betydligt svårare fråga.

Läs även de andra artiklarna i avdelningen Livsåskådning.

Publiceringshistoria: Utlagd på nätet 2015-09-01. Uppdaterad 2015-09-12 och 2015-09-15. Layouten förnyad 210415.

Litteraturhänvisningar:

Herz et al 2013: Markus Herz, Samuel Bouvron, Elizabeta Cavar, Mikhail Fonin, Wolfgang Belzig and Elke Scheer: Fundamental quantum noise mapping with tunnelling microscopes tested at surface structures of subatomic lateral size. Nanoscale Issue 20, 2013.
't Hooft 2009: Gerard 't Hooft: Entangled quantum states in a local deterministic theory. ArXiv, 24 aug 2009.
Rogeau 2014: Stephane Rogeau: We Do Have Memories of the Future; We Just Cannot Make Sense of Them. PhilSci Archive 2014.
Susskind 1995: Leonard Susskind: The world as a hologram. Journal of Mathematical Physics 36 (11).

Välkommen att kommentera essän

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.