hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Litteratur

Erik Lindegren och mystiken

En kåserande essä av Sören G Lindgren

2. Budskapet från antiken

Orestes flyende undan hämndgudinnorna

Orestes plågad och jagad av hämndgudinnorna. Detalj av målning från 1862 av William-Adolphe Bouguereau (1825-1905). Foto okänt, Wikipedia.

Essän om Erik Lindgren är uppdelad i fyra avsnitt var och en i sin egen fil:

Erik Lindegren var överraskande ödmjuk och anpassade sig förvånansvärt snabbt till den intellektuella nivå som jag besatt då som 25-åring vid mitt första och enda besök hos honom på Riddargatan 15 i juli 1960. Detta är mitt intryck av Erik Lindegren när jag nagelfar minnesflisorna från sammanträffandet för 57 år sedan. Jag hade väntat mig en sträng mästare att döma av hans extremt kritiska och kompromisslösa attityd i dikterna.

Varifrån kom denna ödmjukhet? Hade det någonting att göra med att han mobbad i skolan i Kiruna när hans familj flyttade dit? Då hade han svarat med att träna sin kropp och bli starkare än kamraterna. Eller var det ett resultat av en inre utveckling som han såg som nödvändig för att kunna skriva de dikter han ville?

Diktsviten mannen utan väg är civilisationskritisk i samma anda som ett antal litterära verk under mellankrigstiden, t ex T S Eliots Det öde landet och Robert Musil Mannen utan egenskaper. Det är Musils boktitel som Lindegren anspelade på i sitt val av titel för diktsviten. Men Lindegren var mycket mera frän i sin kritik: Han dömer ut hela den västerländska civilisationen!

mannen utan väg är ingen berättande dikt utan mer eller mindre musikaliskt uppbyggd på ett antal teman som går igen. När jag efter drömmen om Erik Lindegrens besök läser den på nytt känns den anmärkningsvärt aktuell. Det är den sannolikt varje gång vår kultur hotar att gå mot katastrof.

Det intressanta är att det tycks finnas en understruktur i mannen utan väg som civilisationskritiken spelar mot. Den består av vissa inslag från den grekiska mytologin. Denna understruktur är inte utvecklad utan markeras genom namn av personer från den grekiska myten. Första bokstaven i dessa namn är skrivna med stor bokstav medan diktsviten i övrig helt saknar versaler.

Diktsviten är uppbyggd av orimmade sonetter, ”sprängda sonetter” som Lindegren själv talade om. Varje sonett består av sju dubbelstrofer. I den slutliga versionen är sonetterna 40 till antalet. De två första sonetterna är omgivna av parentestecken. Beaktande diktsvitens musikaliska komposition är denna markering troligen att uppfatta att de utgör som ett slags ouvertyr.

Tre namn från grekiska myter

Redan i sonett I uppträder det första namnet från den grekiska mytologin:

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos
tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas
de obegränsade möjligheternas land

–  –  –

Speglarnas sal kan bl a förstås som eurocentrism, d v s européernas upptagenhet med sig själva. Narkissos, son till en flodgud, var en utomordentlig vacker man. Han blev förälskad i sin egen spegelbild. Den pelare som Narkissos i Lindegerns dikt tronar på kan kanske läsas som Simeon Stylitens pelare; ett kristet helgon som i 30 år levde på toppen av en pelare nära Aleppo i Syrien på slutet av 300-talet. Alltså den europeiska självupptagenheten och självöverskattningen, legitimerad av den kristna tron, har lett till en obegränsad utvecklingsoptimism (de obegränsade möjligheternas land), som är skadlig i ett längre perspektiv.

Nästa grekiska namn möter i sonett VIII, åttonde strofen:

–  –  –

ädelstenarna frestar med glömskans uttorkade flodbädd
men vägen till livet går genom en annan öken

där ensam med solen jag minnes världen
och kamrat Orestes som ej kan tala för sand

–  –  –

Orestes var son till Agamemnon och Klytaimnestra enligt den homeriska sagotraditionen. Agamemnon var kung av Mykene och ledde den grekiska flottan i dess angrepp på Troja. När han kom tillbaka efter nio års frånvaro blev han mördad av Klytaimnestra. Enligt engelska historiker skulle på bronsåldern i Grekland ha rått en matrilinjär arvsrätt, d v s arvet gick på kvinnolinjen. En man blev kung genom att gifta sig med en kvinna som ärvt positionen som drottning. Enligt detta juridiska tänkande, som utgick från överguden Zeus, måste även en son hämnas på den person som mördat hans far. Orestes hämnades på mordet på faderns genom att döda sin mor (eller i en annan version att han inte stod upp till hennes försvar när hon stod åtalad för mordet på Agamemnon). Genom mordet eller sveket på modern tvingades Orestes irra omkring utan mål, ständigt förföljd av erynierna, hämndgudinnorna, som drev honom till gränsen för vansinne. Men samtidigt skulle Orestes handlande innebära ett genombrott för patriarkalismen: Apollons lag tog över Zeus föråldrade juridik.

Orestes skulle vara broder till den person i dag som genomskådat den västerländska kulturens falska uppblåsthet. Liksom Orestes var plågad av vad han gjort, skulle dagens genomskådare också vara det.

Det tredje namnet

Det tredje grekiska namnet uppträder i första strofen av sonett XXIX, första strofen:

långt ute i oceanen gungar Medusas huvud
med grånade ormar och mastkorg av evig sorg

–  –  –

Medusa var en av tre gorgoner, d v s monster, som alla hade ormar till hår. Men Medusa besatt förmågan att förvandla till sten en person som vågade titta henne i ögonen. Trion är bevarad i grekisk mytologi från en mytkrets som redan fanns på jägarstenåldern. Då uppfattades de som något så enkelt som manifestationer av dagsljusets tre aspekter: morgon/förmiddag, middag och eftermiddag/kväll (se dokumenterande bild i essäns fjärde avsnitt). Dagsljuset gudinna associerades till ormar på den tidiga bondestenåldern. Det var ett uttryck för att de i egenskap av ödesgudinnor också kontrollerade tiden. Jag misstänker att Erik Lindegren inte visste detta, men att han skulle ha förstått att Medusa som mytiskt motiv var gammalt.

För att förstå substrukturen i diktsviten kan den enklast läsas bakifrån. Medusa kom från en tid då människan levde i balans med naturen bl a tack vare en tro på att det var gudinnor som gestaltade världen. Men sedan övergavs denna matricistiska kultur för en patriarkalisk, symboliserad av Orestes. Resultatet blev en narcissism som är moraliskt korrumperad, grym och vet inga gränser när det gäller att ödelägga såväl samhällen som natur.

Lindegren sammanfattar i sonett XXXVIII fjärde strofen denna substruktur på nedan angivet sätt. Observera att furierna var romarnas namn på erinyerna.

–  –  –

o minne: o furie och gud som smälter allt
till intet ned och jagar det gripbara till döds

–  –  –

Vem är hinden?

Emellertid innehåller mannen utan väg ytterligare ett mytologiskt inslag. Det är starkt undflyende och svårt att uttolka. Det kommer till uttryck i första strofen av sonett XXXVIII och återkommer som tema i sista strofen i den sista sonetten, nummer XL. Låt oss första citera XXXVIII:

jag drömmer om minnet av hindens klöv i labyrinten
om den oberördes ord till den som räddat hans liv

De fyra sista stroferna i sonett XL lyder:

–  –  –

detta konstlade lugn som tiden bränt in på min panna
denna splittrade tro vars skärvor dock ska multna och gro

till framtidens dröm och till hindens dröm i labyrinten
och den oberördes ord till det som räddat hans liv

Låt oss först reflektera vad Lindegren kan ha menat med ”i labyrinten”. Det kan ha varit en av de labyrinter som västerlandets storstäder är. Men samtidigt associerar ordet onekligen till labyrinten i Knossos på Kreta, där atenarnas hjälten Theseus lyckades döda det människoslukande monstret Minotaurus. Tack vare hjälp av kungadottern Ariadne, som gett honom ett nystan, kunde han också hitta ut från den. ”minnet av hindens klöv” skulle då kunna avse Ariadnetråden. Jag vet inte om Lindegren förstått att Ariadne var den ena av de kretensiska minoernas två höggudinnor. Britomartis hette dagsljuset gudinna hos dem, Ariadne var mångudinnan.

Enligt arkeologisk tradition var de anläggningar som minoerna uppförde på Kreta kungapalats. Men de började byggas långt före kungapalatsen i de mykenska städerna och hade därmed en annan, äldre roll. De var tempel vigda till de döda och de levande. Dit fördes de avlidna för någon form av balsamering och där kunde släktklaner fira sina förfäder i särskilda rum. På den stora planen i bl a Knossos ägde många ritualer och fester rum där bl a ungdomar ärade förfäderna med sin gymnastiska förmåga i någon form av tidiga tjurfäktningar. Där utspelades det märkliga skådespel som kallas hieros gamos (det heliga samlaget). Där offrades också den jungfru som under året fått uppträda som den levande Ariadne. När hon torterats till döds hängdes hennes klänning till allas åsyn. Genom hennes lidande och död hade klänningen blivit helig.

Det troliga är att vid alla fester dracks mycket vin. Att i grekisk mytologi vinguden Dionysos gifter sig med mångudinnan Ariadne har ett samband med att minoerna producerade ett bättre vin än mykerna. Det kan rentav misstänkas att minoerna tog fram ett av de bästa, om inte det mest välsmakande vinet i östra Medelhavsområdet. Genom vinexport fick den härskande klassen av präster de inkomster, som användes till att bygga de berömda templen. Minoerna hade troligen inte heller några kungar utan det var översteprästen i Knossos som var den ledande. Minos var följaktligen inget kunganamn utan namnet på det härskande klanen.

Varifrån hinden?

Jag tror inte Erik Lindegren kände till detta. Ariadne ska enligt berättelserna inte ha manifesterat sig som hind. Hos grekerna kunde jaktens gudinna Artemis göra det. Men vanligast är att en gudinna kunde ses som en hind i den keltiska världen. Det är möjligt att Erik Lindegren genom läsningen eller betraktandet av en föreställning av Shakespeares komedi De muntra fruarna i Windsor kommit det keltiska mytologiska tänkandet på spåren. Där sägs:

There an old tale goes, that Herne the Hunter,
Sometime a keeper here in Windsor Forest,
Doth all the winter time, at still midnight,
Walk round about an oak, with great ragg'd horns;

Eller i Carl August Hagbergs klassiska översättning från slutet av 1800-talet:

Det går en saga om jägar'n Herne,
Som fordom vaktat denna Windsorparken,
Går hela vintern, i den stilla midnatten,
Bekrönt med stora horn, omkring en ek.

Herne the hunter är en omstridd mytologisk figur. Men han har som ett av sina attribut att han bär hjorthorn på huvudet. Det har föreslagits att Herne skulle ha varit en lokal variant av Cernunnos (den behornade guden). Han skulle ha varit en fruktbarhetsgivande gudom. Cernunnos har också ormar som ett av sina attribut. Därmed kunde han vara en patriarkalisk fortsättning på den äldre himmelsgudinnan. Men vem var det i den keltiska mytologin? Problemet är de många lager av berättelser från olika historiska epoker. Många av de keltiska berättelserna är inte längre myter utan just berättelser som utvecklats från den äldre mytologin som växte fram under den äldre megalitkulturen i Västeuropa.

Det intre av dolmen La Table des Marchand

Det inre av dolmen La Table des Marchand från cirka 3300 f Kr i Morbihan i sydöstra Bretagne. I taket finns en stor stenyxa uthuggen. På stenen i form av en yxa finns dryga 50 yxskaft huggna. Här har troligen ”kaptenerna” för en stor trupp av jägare/krigare gravsatts under flera generationer. Par Photo: Myrabella / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0.

En kvinna, som av en ond trollkarl genom en trollformel förvandlats till hind, hette Saba i den irländska sagocykeln. Hon befriades från trollformeln av Fianna, ledare för en grupp jägare. Jägaren gifte sig med Saba. Detta giftermål är troligen en omtolkning av ett äldre förhållande, nämligen att Fianna och hans jägare var vigda vid Saba som fruktbarhetsgudinna, alltså mångudinna.

I nästan alla keltiska sagocykler, den irländska, den walesiska och den bretagniska, intar berättelserna om Fianna eller Finn en anmärkningsvärt framträdande plats. I sydöstra Bretagne i Morbihan finns en megalitgrav där i taket finns en stor stenyxa med skaft inhuggen och längst ned en sten i form av en jättelik stenyxa. På den har huggits dryga 50 yxskaft – troligen en beskrivning av den trupp som stod till kaptenen/översteprästens förfogande.

Människorna, som var fast bosatta i det tidiga jordbruket, kunde ha problem med tillgången på kött, alltså djurproteiner. En lösning var att man satte upp en grupp av jägare, som jagade på heltid. På tidens sätt fick deras verksamhet en religiös aspekt genom att de vigdes vid djurens rådarinna, en aspekt på fruktbarhetsgudinnan. Med generationernas gång utvecklades och förändrades ”yxskaften”, som de kanske kallades, och de kom att bli en politisk faktor. De utgjorde försvarsmakt, poliskår, skatteindrivare (när den sociala utvecklingen gått så långt) m m. De fortsatte att vara vigda vid någon aspekt på mångudinnan. Och det var hon som kunde manifestera sig som en hind.

Den helige Aegidius
Saint-Giles tillsammans med sin hind

Den helige Aegidius med hinden, detalj av målning av den flamländska målaren Hans Memling, 1491. Foto från Wikipedia.

För att komma underfund med detta måste Erik Lindegren ha gjort långvariga och utförliga studier både på fältet och i litteraturen. Det tror jag inte att han gjorde. Men det kan ändå hända att ”hinden” hos Erik Lindegren har keltiskt ursprung. Men ”hinden” tog omvägen genom kristendomen. Den helige Aegidius, på engelska S:t Giles, var en atenare som vistades på jorden c:a 650 – c:a 710. Han sökte sig till södra Frankrike, där han levde i överensstämmelse med den tidigaste kristendomens budskap (sådant det presenterades i Thomasevangeliet; se avsnitt fyra). Han sökte Gud i ensamhet och levde på vad jorden gav, ”som liljorna på marken”. Enligt legenden sände Jesus honom en hind, som han mjölkade.

Men en kung var ute och jagade med sin sällskap, varvid de upptäckte hjorten. De förföljde den men den försvann in i Aegidius grotta, vars ingång var täckt av buskar. En av jägarna sköt en pil genom slyet, men den träffade inte hinden utan Aegidius. När sällskapet kom in i grottan hittade de den blödande Aegidius och tog hand om honom. Vid umgänget med det blivande helgonet blev kungen så imponerad av hans anspråkslöshet att monarken lät bygga klostret Saint-Gilles-du-Gard åt honom. Den heliga Aegidius blev krymplingarnas, de fattigas och de utstöttas beskyddare. Han blev mycket populär i Västeuropa och ett stort antal kyrkor och kloster döptes efter honom.

Att den heliga Aegidius lanserades av katolska kyrkan var en motvikt till den process som på denna tid pågick i Västeuropa. Adeln i samarbete med kyrkan tvingade på de fria bönderna livegenskap. Det var en enorm källa till missnöje. Därför gavs bönderna ett helgon som den till synes genomgoda Aegidius som brydde sig om samhällets svaga. Detta visste förstås inte Erik Lindegren. Men legenderna om den gode Aegidius kan han ha tagit del av och tilltalats av dem. Han kan ha övertagit Aegidius hind.

I och för sig finns en del andra källor som kunde ha inspirerat Erik Lindegren. Den romantiska 1800-talsdiktaren Erik Johan Stagnelius (1793-1823) talar hänfört om sin älskade som en duva i bl a Liljor i Saron (1821). Vidare finns i Höga Visan i Gamla testamentet beskrivningar av den älskade som gasell eller hjort på fyra ställen (Höga Visan 2:9; 2:17; 7:3; 8:14;). Hur Erik Lindegren kom att välja hinden som symbol för kärleken går inte entydigt att fastställa. Men det är klart när ingenting är värt någonting är kärleken det enda som kvarstår.

Till nästa avsnitt: Den kosmiska modern.
Till Debattmenyn


Utlagd på internet 2017-09-19



© 2017 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.